onsdag 14 augusti 2013

Inspiration i ett lastrum

Jag ramlade ner i lastrummet på den fyrmastade barken Pommern i går kväll och slogs av två saker.

För det första att jag och alla andra borde tillbringa mer tid ombord på Pommern för att på riktigt begripa den kraft, vilja och mod som skapat dagens åländska sjöfartssamhälle. Samtidigt kan man passa på att ta en avstickare till det nya Ålands sjöfartsmuseum!

För det andra vilken entusiasm och inspiration som en god berättelse skapar i arbetet mot en bättre framtid. Jag lyfter i precis alla avseenden på den hatt jag aldrig bär inför det jobb som regissören och storytellern Robert Liewendahl gjort tillsammans med sin grupp teateramatörer i alla möjliga olika åldrar. Hjärtat är med i varje sekund.

Berättelsen om den åländske segelkungen Gustaf Erikson är fylld av fart, smärta, glädje, kärlek, känslor, dramatik och mycket mer. Inte att förglömma att allt är verklighetsbaserat och har ägt rum i den så kallade närhistorien. Tyvärr var det sista visningen för i sommar varför ni som ännu inte sett den får knäppa era fingrar i en stilla bön att den återkommer nästa år. Precis så värdefull är nämligen historien och berättelsen om Rederi Ab Gustaf Eriksons grundare. Vi som bor på Åland ser förvisso Pommern i stort sett alla dagar men det är lätt att glömma bort att fartyget faktiskt en gång i tiden var en arbetsplats lika självklar som Skarven eller Rosella är i dag – för de åländska sjömännen. Inte bara ett dött museiföremål.

Att gå in på enskilda scener i pjäsen får andra ägna sig åt. Jag nöjer mig med att highlighta besöket av president P. E. Svinhufvud ombord på L’Avenir i västra hamnen. Jag kan självklart inte veta men jag inbillar mig att den sjöfartsälskande presidenten hade en storartad helg på Åland den 15-16 juli 1933. Inte nog med att han fick träffa det redan då mytomspunna sjöfartsrådet Gustaf Erikson och dricka likör först på L’Avenir och sedan på Herzogin Cecilie. Svinhufvud deltog dessutom i en lång rad möten med den nya självstyrelsen och i invigningen av den nya Idrottsparken i Mariehamn som sedan dess legat på samma plats och alltså i all tysthet fyllde åttio år i år. Kanske ett bra läge för nästa steg, men det är en lite annan historia...

Vännen Jan-Erik Berglund gestaltade presidenten och hans kännspaka mustascher på ett stortartat och trovärdigt vis och mina tankar går till episoden om Svinhufvud, sittandes vid ett bord på Socis sagda helg:
Inte bara invigningen (av Idrottsparken) lockar, många kommer till stan denna helg för att se president P.E. Svinhufvud som händelsevis är på plats i Mariehamn tillsammans med sin hustru. Han möter den åländska ledningen och diskuterar bland annat polisväsendet och fornminnesvården vilka är områden som Åland så småningom övertar som sin egen behörighet.

Kvällen spenderar Svinhufvud på Societetshuset. Till en början med sin hustru som sällskap, mot slutet på egen hand noterar professor Matts Dreijer i sina memoarer ”Genom livets snårskog”. Svinhufvud eller ”Ukko-Pekka” som han kallas trivs bra, smuttar på sitt glas och följer med välbehag de dansandes rörelser.

”Han log i mjugg medan han med kraftig hand strök sina yviga mustascher. Alla kunde se att president Svinhufvud var väl tillfreds med Åland”.
Beskrivningen är Matts Dreijers och återfinns dels i ”Genom livets snårskog” och dels i boken Ålands Idrott som gavs ut tidigare i år.

Teaterns Grand Old Man på Åland Robert Liewendahl hör till de mänskliga dynamon som skapar innehåll och driver fram förändring och förnyelse. Detta kan väcka såväl avund som illvilja men Liewendahls track record talar för sig själv och understryks ånyo av berättelsen om segelfartygskungen. Det är viktigt att begripa historien för att förhålla sig till framtiden. Tack vare människor och inspiratörer som Liewendahl blir det arbetet enklare. Tusen historieböcker kan inte ersätta en god berättelse.

Och allt som allt, vad passar bättre än en kväll i ett lastrum inför dagens dragning i nationell sjöfartspolitik? Nä, ingenting. Ha en fin onsdag, det ska jag ha!
Pommern gjorde en gång resan mellan Storbritannien och Australien på sjuttiotvå dagar, snabbare än havets vinthund Herzogin Cecilie. Efter min lilla tour ombord på Ålands mest kända fartyg i går kväll är jag stärkt i min övertygelse, detta fartyg är en otroligt viktig del av den åländska framtiden 
Ibland behövs inte lyxiga teaterhus, välavlönade aktörer eller ljus- och ljudanläggning av Nasakaliber.  Det kan räcka med ett lastrum i ett gammalt fartyg. Man kommer precis hur långt som helst med en bra story. Inom den så kallade internetvärlden har man alltid pratat om att ”Content is King”, alltså att innehåller fäller avgörandet. Det bevisade Robert Liewendahl och hans ensemble på ett mycket övertygande vis i går kväll. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Spännande tid på Gibraltar

Ända sedan den nervösa debuten i den åländska matchtröjan 1985 på Isle of Man har jag insett vikten av att förstå omvärlden och se till att ...