Bina en del av rena Åland

Ålandsbanken gör det, bygger sitt varumärke med vackra ungdomar och mjuka klippor. Viking Line gör det också, berättar vitt och brett om gasdrift och miljötänk. Åland borde också göra det, ständigt påminna vår omvärld om att vi här producerar de finaste råvarorna, den godaste mjölken, de saftigaste äpplena, den delikataste löken och så vidare.

I en värld där hållbar utveckling blir allt viktigare för allt fler är Ålands plats unik på många sätt. I går blev jag på nytt påmind om detta efter att ha lyssnat till biodlare Yngve Påvall som kan sin bransch som sin egen ficka. Åland är alltså en av få platser i hela världen där det för bin förödande kvalstret varroa inte finns. Detta har jag berättat om även tidigare men det förtjänar upprepas. Utan bin dör världen. Här har Åland en exportmöjlighet som alldeles på riktigt skapar en bättre värld. Detta har redan hänt. Allt fler omkringliggande biodlare byter ut sina drabbade samhällen mot åländska i ett försök att trycka bort varroan. På Island är i stort sett samtliga bin emigrerade ålänningar.

Utan bin sker ingen pollinering och därmed ingen tillväxt. Därför passar Ålandsbankens mjuka klippor, Viking Lines rena fartyg och idén om ett varroafritt Åland perfekt ihop.

Detta är en krabat som inte ska underskattas. Utan bin stannar hela världen upp och på Åland har vi i dag världens friskaste bistam vilket kan vara en viktig exportprodukt.

Några dagar i Malmö

Det finns inget som går upp mot att utmana sin egen bekvämlighet.  Känslan av att gå utanför den egna ”comfort zonen” slår faktiskt det mesta här i livet. I veckan som gick hade jag förmånen att göra det på nytt då jag stod på scen på Malmömässan för att hålla föredrag om Gryningspyromanen i Skåne. Jag kan historien och jag vet hur man pratar men det är ändå nervöst att inför människor man aldrig tidigare mött försöka presentera en berättelse som lämnar ett avtryck. Trots att jag gjort det flera gånger tidigare är det lika nervöst varje gång. Och uppfriskande!

Några länkar kring samma tema:

Första föredraget om boken.
Leif GW Persson tog hjälp av boken i Veckans brott.
En tidigare tripp till Skåne.
Om brott och straff och bränder.

Killen ser i vart fall medryckande ut!

En mycket trevlig frilansjournalist som jag tyvärr aldrig fick namnet på. 

Framför mässprogrammet.

Svårt att få alla som lyssnade på en och samma bild. Det blev hur som helst väldigt bra samtal mellan mig och publiken.

Nu går vi mot ligaguld!

Bortsett från Sune Eriksson är det dessa järnbackar som ska se till att fienden hålls på andra sidan bron när serien startar i vår. Från vänster kapten Jani Lyyski, Sune E, Erik Lundberg, Bobbie Friberg Da Cruz och Roger Thomspon.

Dessa grabbar ska se till att fotbolls-Finland sover dåligt i år.  (Nej, inte Sune E, han är stark och tålig men duger inte på mittfältet). De övriga är Duarte Tammilehto, Tomas Hradecky och David Ramadingaye, deras namn kommer att pryda många topplistor senare i år.

Aldrig är optimismen lika stark som hos ett fotbollslag som ännu inte spelat säsongens första match (Okej, vi har faktiskt en 2-0-seger mot TPS i bagaget men det är ”bara” i ligacupen). Det är precis som det ska vara. Innan serien är igång ska framtiden vara ljus och förväntningarna höga. Liksom i livet är det alltid skojigare att vara optimist än dessa eviga realister som utgör den våta filten över en annars fin vardag. (Jepp, om sådana har jag till exempel skrivit här.).

IFK Mariehamns supportrar och lag och ledare möttes i går (kick off) på dartklubben i stan för att äta oxfilé och ladda upp inför säsongen som kommer. Det var fjärde gången det hände och varje fest (jag har varit på i stort sett alla) blir lite bättre. Det är frågesport och prisutdelning och intervjuer och rätt igenom ett gott humör! Detta händer inte automatiskt. Sune Eriksson, Inger Lampén, Krister Martell, Ronny Häggblom och många, många andra är värda ett alldeles särskilt erkännande. Fotbollen är aldrig i sig ett mål utan ett viktigt medel i byggandet av ett lite bättre samhälle.

IFK står just nu inför sin kanske mest spännande säsong någonsin. För tionde året i följd är vi med i Finlands högsta serie, Veikkausliiga. Bästa placeringen är en fjärdeplats men medaljerna har inte varit långt borta. Inte nedflyttningsstrecket heller för den delen men i år är vi etablerade och siktet är ställt högre än vanligt. Det visade inte minst spelarna prov på i går kväll då så gott som samtliga från scenen slog fast: Vi går för guld! Det är ett mål som inte minst Pekka Lyyski arbetat för i stort sett hela sitt liv.

Det är en målsättning jag delar. Idrott är konsten att inte lyssna på andra utan gå sin egen väg och göra så gott man kan och se hur långt man når. IFK har ett lag som håller och en vilja som bär långt. Nu är det bara att köra. Tack för i går Sune & Co. Ses på läktaren senare. Och på medaljfesten i höst!

Det var inte bara fest och stoj och skratt i går. IFK fick också två nya legender i form av Peter Blomberg och Mats Gustafsson. Heder till dem som varit med och byggt den grund som dagens lag står på. Själv har jag också i viss mån bidragit till detta lagbygge och är ytterst nöjd över detta.

Sune Eriksson visade vägen och höll i trådarna vid gårdagens fest.

Det var fjärde gången som supporterfesten arrangerades. Den här gången tog platserna slut på typ två veckor. Nästa år gäller det att vara ännu snabbare.

Anfallare mot väggen. Så här stilla är det mycket sällsynt att IFK:s vassaste målgörare någonsin står. Från vänster Robin Sid, Bernardo Ribeiro, Diego Assis och Robin Östlind. (Och Sune E längst till vänster.)

Årets supporter heter Lilian Lampén, mycket välförtjänt!

Bönderna räddade Sverige

För etthundra år sedan gjorde den dåvarande svenske kungen Gustav V (Vee-Gurra) den svenska monarkins sista konkreta inspel i den dagliga politiken. Efter detta var det slut på det operativa till förmån för det representativa. Gustav V må ha varit en kung som hellre spelade bridge än ägnade sig åt politik, inte desto mindre spelade han en stor roll även för Åland.

Jag ska fatta mig kort. Den nya svenska liberala (folkpartistiska) regeringen under ledning av statsminister Karl Staaff vill rusta ner det svenska försvaret. Mot detta vände sig den samlade svenska bondestammen som såg sitt land och sina marker hotade av en krigisk omvärld. De gick till slottet i massor och tvingade den svenska kungen att i ett skarpt formulerat tal kräva politisk kursändring. Den marschen ägde rum för etthundra år sedan på dagen i förrgår. Två dagar senare, alltså i dag, gjorde den så kallade arbetarklassen en motdemonstration för att ge statsministern sitt stöd i den fortsatta nedrustningen. Kungens linje vann och statsministern avgick och Sverige kunde med kraft av sitt försvar fortsätta sin framgngsrika neutralitetspolitik. Utan den vete katten hur det hade gått när tysken något decennium senare stod på tröskeln.

Här är Expressens artikel om det stora Bondetåget i Stockholm, mycket läsvärd!

Så här såg det ut i Stockholm den sjätte februari 1914 då Sveriges samlade bönder gick till slottet för att styra upp försvarspolitiken. De lyckades, tack och lov.

De kan ha bromsat Övernäs

Här firade lärarkåren sin välförtjänta kvalitetscertifiering år 2010. Före och efter har de dessutom kämpat för att fin skola renoverad. Det projektet snabbades inte precis upp av stadsfullmäktige. Tyvärr. (Bilden är lånad från Ålandstidningen)

Förra veckan hanterade Mariehamns stadsfullmäktige bland annat frågan om en utbyggnad/renovering av Övernäs skola. Här kan man läsa mer om det. Jag lade alltså fram ett förslag som röstades ner med 14-12 och en nerlagd röst. Detta fick ”Anonym” att ställa följande fråga här på bloggen:

Tack för att du/ni stod fast vid tidigare beslut och tack för ett tydligt besked i debatten. Är dock ännu nyfiken på vilka som röstade emot. Inom lärarkåren vet vi att sossarna vill förhala projektet men vi trodde alla övriga var för. Är det inte så numera, var det bara spel tidigare?

Nu har jag fått svaret från stadskansliet. För att sätta dit ”klämmen” och sätta press på stadsstyrelsen att starta projektet röstade Sune Alén, Bjarne Blomster, Henrik Boström, Peter Enberg, Stig Grönlund, Anders Holmberg, Böge Holmberg, Lennart Isaksson, Roger Jansson, Robert Liewendahl, Jörgen Pettersson och Tage Silander. Tack till alla för det!
De som var emot och fick flest röster var Pia Aarnio, Stig Andersson, Kaveh Bahar, Christian Beijar, Tom Forsbom, Igge Holmberg, Axel Jonsson, Oleg Kasianov, Rauli Lehtinen, Henrik Löthman, Christian Nordas, Barbro Sundback, Linda Söderström och Ulf-Peter Westmark.

Johan Ehn, till vardags utbildningsminister, kunde inte bestämma sig och avstod från att rösta vilket kan tyckas lite konstigt. I en sådan ministers uppdrag kunde man tycka att skolbyggen borde vara rätt högt prioriterade.

Jaja, ibland förlorar man och ibland vinner man och det är inte svårare än så. Jag hoppas fortfarande för lärares och elevers skull att skolbygget kommer igång så fort som möjligt.

Trevlig helg.

Grattis alla samer!

Oss minoriteter emellan gäller det att hålla ihop! Därför kommer här ett födelsedagsgrattis från oss på Åland till hela Sameland som i dag firar sin nittiosjunde (om jag räknat rätt) födelsedag från och med den första samekongressen år 1917. Samerna har jag och Google tidigare hyllat av det enkla skälet att de förtjänar det!

Mån ärrodav duv riegádimbiejvev!

Som de själva hade uttryckt det. Själv har jag efter bestigningen av Kebnekaise en djupt rotad respekt för den vardag som samerna varje dag befinner sig i.

Till storleken är samerna inte att förringa. Sapmi, som de kallar regionen, sträcker sig över fyra nationer och mäter 157.487 kvadratkilometer, ungefär tolv gånger större än Åland.

Samelands egen flagga. Cirkeln är en symbol för både solen och månen. Solringen är röd och månringen är blå. Flaggans färger, röd, blå, grön och gul kommer från den traditionella samiska dräkten, kolten. De fyra färgerna symboliserar också viktiga överlevnadselement för samerna. Grönt är Växter och natur – landet Sápmi som är livsavgörande för samernas överlevnad. Blått är vattnet som är ett livselixir. Rött är elden och står för värme och kärlek. Gult är solen och ett långsiktigt liv medan Ringen är symbolen för andlighet som binder ihop de fyra elementen.

Ät en tårta, minns en poet

I dag är det Runebergsdagen i Finland men det är inte helt fel att även dra i sig en Runebergstårta om man bor på Åland eller någon annanstans. Generellt sett är det alltid bättre att äta en kaka än att inte göra det!

Om nationalskalden Johan Ludvig Runeberg har jag skrivit tidigare, främst för att jag verkligen gillade hans berättelser om Sven Duva och alla de andra.

I fjol blev det en hyllning till Fänrik Ståls sägner. Tidigare har jag dragit paralleller till IFK Mariehamn!

I dag nöjer jag mig med att säga grattis, så här i efterskott!

Sven Duva släppte ingen djävul över bron. Detta är Zackarias Bångs tolkning av hur det såg ut när striden stod som hetast på Virta bro.

Mannen som hajar havet

Bland alla de extraordinära människor jag hade förmånen att möta vid förra sommarens NatWest Island Games på Bermuda var Neil Burnie en av de mest minnesvärda. Han arrangerade windsurfingen och gjorde mycket mer än så. Han är också en veterinär specialiserad på det marina livet runtom Bermuda och spelar just nu in filmer som garanterat kommer att nå en bred publik. Jag är helt säker på att de åländska killarna som tävlade i somras minns Neil med lite skräckblandad förtjusning då några av dem fick tillfället att följa med ut till de tigerhajar som Neil Burnie i det närmaste betraktar som sina vänner.

Här kan man se en HD-film om hur det går till när man simmar med hajar!

Från Bermuda följde massor av minnen med hem. Som när stötte på en entusiastisk Nigel Mansell. Eller från den värdiga avslutningen. För att inte tala om invigningen!

Så här kan det se ut när Neil Burnie liftar med en tigerhaj, annars en firre man inte ska skoja med.

Han inte bara simmar med hajar, han ägnar sig också gärna åt windsurfing!

Slalomkonst från Schweiz

Tillbringade förra veckan några intensiva och livgivande dagar i schweiziska Verbier. Här gör man inte mycket mer än åker skidor och käkar ostfondue, båda fenomen jag gott kunde ägna mer tid åt. Här kan man (i teorin och i mitt fall med lite mer träning) åka mer offpist än på de flesta andra platser i Europa. Rekommenderas varmt.
I dag är det dessutom en väldigt speciell dag vilket jag uppmärksammade i fjol. Musiken dog nämligen fast för länge sedan, i en våldsam flygkrasch. (Som tur var kom andra musiker istället!)

Jag och min kompis tar ut svängarna i backarna för att göra en lite mer expressionistisk tolkning av...

…originalet. Här kan man läsa mer om hur man gör sådana.

Den här bilden är som alla andra bilder man tar i stundens ingivelse i tron att den är precis lika fin i datorn som i verkligheten. Fail.

Verbier hade jag aldrig tidigare varit till men blev hopplöst förtjust i. Med bara drygt tvåtusen invånare mångdubblas befolkningen tack vare närheten till Alperna.

Varken moderiktig eller skicklig på skidor, det spelar ingen roll. Man kan ha skoj ändå!

Förutsättningar finns alltid

I går berättade jag om mitt intresse för sjöfart överlag och publicerade länken till Sjöfartstidningen i Sverige, Nordens största branschtidning som jag inlett samarbete med. Det fick moderaten och stadsfullmäktigeledamoten Lennart Isaksson att knacka ner följande rader i en kommentar på just Facebook:

”Det är helt klart att sjöfartens betydelse för det åländska välståndet inte kan överskattas. Tyvärr ser det i mina ögon ut som om förutsättningarna för Ålandsbaserad sjöfart är rätt dåliga. Min fråga är vad vi kan göra för att förbättra de förutsättningarna? Som någon sade ’nostalgi sätter inte mat på bordet’.”

Kring detta finns det ganska mycket att säga men viktigast av allt är att slå fast att Lennart måste få fel. Fast han kan dessvärre få rätt, alldeles särskilt om man redan från början slår fast att förutsättningarna är dåliga. För vad finns det egentligen förutsättningar att göra var man än finns någonstans på jorden. Facebook, Google, Coca Cola, Ford, Carlsberg, Beatles och så vidare. Varenda framgångssaga har börjat med ”dåliga förutsättningar”. Kring detta pratade bland andra Alf Rehn klokt om tidigare.

Från ett politiskt perspektiv handlar det i dag som i går om att gjuta mod och förhoppningar i folk och erbjuda dem bästa tänkbara utbildning, barnomsorg och sjukvård. Då tar folk sig framåt på egen hand. Jag tror inte ett ögonblick på att för vilken bransch det än handlar om slå fast att ”förutsättningarna för ålandsbaserad sjöfart är rätt dålig”. Som om de i ett historiskt perspektiv varit bättre. Fanns det förutsättningar när Gustaf Erikson byggde upp sin segelflotta, världens största? Fanns det förutsättningar när Gunnar Eklund började med passagerartrafik? Fanns det förutsättningar för ett försäkringsbolag som i dag är världsomspännande? Fanns det förutsättningar för tanksjöfart? Kunde IFK klara sig i Ligan? Behöver faktiskt Åland två tidningar? Jepp, att en ålänning skulle ta EM-guld i maraton är helt klart inte möjligt (Janne Holmén bevisade dock motsatsen). Och så vidare.

Svaret är enkelt.

Ja, det fanns förutsättningar för det vet vi i dag. Men man hade inte en aning om det när det hela började. Och exakt där är vi nu och där var vi förut. Förutsättningarna finns ALLTID där, det gäller bara att hitta nycklarna till de rätta dörrarna. Och inte lyssna på alla dessa ”realister” och felsökare som i alldeles för hög grad sätter tonen i världen. Hade till exempel Gunnar Eklund och Stig Lundqvist lyssnat på ”expertisen” (som realisterna ibland kallas) hade inget av det som sedan hände inom just den åländska sjöfarten någonsin ägt rum. Hade förståsigpåarna fått råda hade Paf aldrig börjat med internetspel, Optinova hade aldrig skapats liksom absolut inte Chips och i stort sett alla andra framgångsrika företag. Framgång börjar med nya lösningar, inte gamla. Släpp sargen nu och ge er ut på isen och sluta framför allt mässa om dessa förutsättningar som möjligen inte är de bästa. De har, och det är sant, aldrig var bra men de har blivit suveräna!

Som med precis allt annat handlar nya affärsmöjligheter om mod att utmana. Inte ”förnuft” att låta bli.

Åländsk sjöfart i Norden

En ny blogg om åländsk sjöfart.

Åland är norra Östersjöns starkaste sjöfartskluster och här är sjöfarten mer nävarande än på de flesta andra platser i världen. Jag tycker själv att den åländska sjöfarten borde synas ännu mer än den gör även i andra än åländska sammanhang och har därför inlett ett samarbete med Sjöfartstidningen, Nordens största shippingbevakare. Där delar jag med mig av mina eventuella kunskaper om åländsk och finländsk sjöfart samt åländsk sjöräddning. Gå in och läs!

Shippingen är den näringsgren som hela Ålands nuvarande välfärd bygger på och är dessutom en bransch som, rätt hanterad, också är en viktig del av framtiden. Kolla in bloggen och gå till Facebook och lajka Sjöfartstidningen för att inte missa framtida nyheter! Ha i övrigt en trevlig helg.

Sjöfartstidningen hette förr Svensk Sjöfart men är alltjämt Nordens ledande sjöfartstidning med en levande och nyhetsinriktad hemsida, ofta med rapporter om åländsk shipping.