onsdag 28 mars 2018

Reflektioner från stadshuset

Satt och lyssnade på stadsfullmäktige i går i rollen som andre viceordförande och om själva mötet finns kanske inte så mycket spännande för dagboken. Möjligen bortsett från kommunminister Nina Fellmans inlägg under kvällen. Hon var inbjuden för att berätta om den pågående och framtvingade kommunreform som har som mål att socialiseraavdemokratisera och centralisera den åländska vardagen senast den 1 januari år 2022.

Ministern inledde med en insikt som rätt hanterad borde stämma till eftertanke:
– Mariehamn är den enda kommun som frivilligt bjudit in mig, sade hon.
Detta borde självklart ha utvecklats för det kan ju faktiskt finnas goda skäl till de övriga femton kommunernas svala inställning till centraliseringsplanerna... Framför allt borde hon i sin ledarroll reflektera över att det faktiskt är medborgarna som skapar samhället; inte tvärtom.
Det skulle komma mer men jag tyar inte referera allt utan nöjer mig med spridda tankar:

Det största stödet för reformen finns i dag i Mariehamn vilket är rätt självklart. Det ÄR stadsbornas vardag som försämras minst. I stort sett alla andra får mindre.

Liberalerna vill, enligt ministern, göra alla sexton kommunerna till en. Att vår grundlag förhindrar det tycks inte bekymra Lib. Rule of Law betraktar man tydligen mer som en rekommendation än som lag.

Nina Fellman återupprepar att hon under året gjort en odyssé till de åländska kommunerna. Det är roande då begreppet betyder ”irrfärder” och ”äventyrlig resa” vilket troligen rätt pregnant beskriver ministerns kännedom om den åländska vardagen.

På den direkta frågan från Tage Silander varför inte Jomala och Mariehamn slås samman då de största inbesparingarna faktiskt finns precis där svarar ministern:
– För att partierna i landskapsregeringen inte vill det. Klyftan mellan de två är för stor och måste överbryggas. En politisk och pragmatisk verklighet stoppas Jomala/Mariehamn-spåret.
Min kommentar: Att det råder liknande ”klyftor” mellan övriga kommuner i skärgården samt på norra och södra Åland är alltså inget bekymmer. Detta understryker bara det odemokratiska i processen och slår fast att det är okej att ge sig på de mindre. En kuriositet i sammanhanget är såklart att dagens landskapsregering består av lantrådet och två ministrar från Mariehamn, två ministrar från Jomala och två från Lemland. Eftersom ”all politics is local”, som mantrat lyder i USA, måste man inte vara Stephen Hawking för att begripa sambandet mellan orsak och verkan.

Jag tycker som ålänning att det är sorgligt hur denna minister och landskapsregering utövar ledarskap. Under de två och ett halvt år som gått sedan valet har Åland inte utvecklats på en enda punkt, kommunerna som skött vardagen har försatts i brygga istället för att ägna sig åt framtiden. Det är inte vägen framåt för Åland. Vi är så få att alla krafter behövs. Självstyrelse bygger på breda demokratiska lösningar och förmåga att forma sin egen framtid. Detta har regeringen helt missat.

Till vänster har vi Jomala som absolut inte vill gå samman med Mariehamn, till höger. I mitten ses en minister följa uppgörelsen och samtidigt besluta sig för att det är lättare att bossa runt med de som är mindre och svagare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hellre för högt än för tyst

I dag är det 90 dagar kvar till höstens lagtingsval. Jag är redo att fortsätta jobba för att göra Åland mer tydligt och välkomnande för besö...