tisdag 3 april 2018

Självstyrelse och kommuner

På ett övergripande plan borde livet gå ut på att göra varandra starkare i vår dagliga kamp i tillvaron och för självstyrelsen. Detta gör man, enligt min mening, genom att involvera fler ålänningar – inte färre. Därför är de framtvingade, centralstyrda och avdemokratiserande kommunsammanslagningarna fel tänkta och kontraproduktiva och därför är kritiken mot planerna både berättigad och begriplig.
Att engagemang föder framgång är sedan gammalt. Därför är tvångsmedel fel väg att gå när det gäller att administrera ett samhälles grundfunktioner. Fotot är lånat från Internova.
Åland och dess självstyrelse är resultatet av engagemang och vilja att själv styra sin vardag, inte genom att följa befallningar framtänkta och påtvingade av beslutsfattare som lever långt från den vardag de så gärna vill kontrollera.

Den största administrativa samordningsvinsten som det åländska samhället kunde göra är om kommunerna Mariehamn och Jomala förenade sina administrationer. Här finns gemensamma gränser och de största kommunala organisationerna. Ändå väljer landskapsregeringen att blunda för detta och rikta tvångsmedlen mot alla andra, utom Mariehamn.

Skälet till detta är politiskt. Kommunministern och -kritikern Nina Fellman (S) sade i stadsfullmäktige senaste tisdag att klyftorna mellan Mariehamn och Jomala är för stora och först måste överbryggas. Istället väljer LR att med tvångsåtgärder och ekonomiska hot tvinga samman till exempel Brändö med Kökar och Eckerö med Lemland; trots att skillnaderna dem emellan är större än mellan Mariehamn och Jomala, särskilt geografiskt.
LR lyfter i alla sammanhang fram de små kommunerna som exempel på problem. Jag hävdar att det egentligen är tvärtom. Ju mindre en kommun är, desto viktigare blir självstyrelsen och desto större är ansvaret. I skärgården och på landsbygden är det kommunala systemet ofta direkt avgörande för utveckling och initiativkraft och engagemang.

Landskapsregeringen vill minska demokratin och medbestämmandet i den åländska vardagen och väljer att göra det genom att tvinga de minsta och glömma de största. Det går stick i stäv med min egen uppfattning om samhällsbygge.
Ledarskap är inte att till varje pris bestämma och ”ha rätt”. Ledarskap handlar om att skapa mer engagemang, inte mindre.
Detta syns särskilt tydligt inom den sociala sektorn på dagens Åland. Ålands omsorgsförbund krampar till följd av mångårig otydlighet där klienterna (och särskilt deras anhöriga) har både kraft och mod att slå larm när det är på tok. I den sociala sektorn är det inte så. Där lider klienterna i det tysta vilket i det långa loppet blir både dyrt och inhumant.

Det är mot den här bakgrunden obegripligt att landskapsregeringen sätter sådan kraft på att laga det som inte är sönder och blunda för det som faktiskt kräver åtgärder. Det är hög tid för LR att göra verklighet av Kommunernas socialtjänst (KST) vilket i ett enda slag skulle förändra den kommunala vardagen till något mycket bättre och bibehålla det engagemang som skapat Åland.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Hellre för högt än för tyst

I dag är det 90 dagar kvar till höstens lagtingsval. Jag är redo att fortsätta jobba för att göra Åland mer tydligt och välkomnande för besö...