Elis tände årets brasa
Kära Valborgsfirare,
För ett år sedan när vi stod här var i stort sett läget detsamma. Vi blickade nyfiket framåt men hade ingen aning om vad som väntade. Vi såg inte Brexit, vi hade ingen aning om att vårt eget IFK Mariehamn skulle bli finländska fotbollsmästare och vi trodde att Hillary Clinton skulle bli ny president i USA. I dag vet vi att Storbritannien lämnar vårt EU, att IFK är titelförsvarare och att en man vid namn Trump skakar om världen sådan vi kände den.
Gårdagen är bra att ha att stå på men ska aldrig skymma sikten framåt. Här på Notudden i Mariehamn har livet kommit och gått medan valborgsbrasorna brunnit och sången mot aftonröd sky klingat om sommaren. Hit har folket flockats för att prata om vintern som varit och våren som stundar.
Vi är övertygade om att traditioner som denna och andra skapar den grund vi alla behöver för att i vårt dagliga värv utmana, förändra och hitta möjligheter i vad det än är vi sysslar med. Åland är ett utmärkt exempel på uppfinningsrikedom. Vi bor vid sidan av de stora metropolerna men vi har lärt oss dra nytta av vårt läge och göra möjliga hinder till språngbrädor. Det är åländskheten i den korta versionen, från det lilla skapar vi det stora. Vi är kanske små här på jorden men våra tankar är lika starka som alla andras. Och sist och slutligen är det inte volymen som är det avgörande utan avsikten och innebörden i orden.
Om denna dag finns såklart mycket att säga. Vårdagar är rena kornbodarna för tyckanden och iakttagelser. Det är nu naturen vaknar upp, fåglarna skriksjunger av lycka och kattorna jagar runt i letandet efter artsfränder. Knopparna på träden och på buskar brister likt popcorn i en het panna. Folk är ute igen efter en lång vinter och båtarna ligger i sjön istället för på en bakgård under plast. Dofterna är på riktigt. Detta är den tid då frusna samhällen mödosamt skakar på kroppen och reser sig, sträcker ut och höjer blicken mot himlen.
I dag är det sextiotre år sedan den åländska flaggans dag firades för allra första gången, den 24 april år 1954. Det var en triumf efter en lång och besvärlig process som inte saknade spektakulära inslag. Det allra första förslaget till flagga (som komponerades till den stora sångfesten år 1922) förbjöds nämligen av finländska myndigheter år 1935. Detta sägs ha retat upp den dåvarande talmannen Julius Sundblom så till den milda grad att han gick hem och sågade ner sin egen flaggstång en fot från marken. Symbolfrågor är inte att leka med.
Då finns inget bättre än att också vördsamt buga för en flagga som kanske inte blev den man ville men som ändå definierat ett samhälle och ett folk och en idé ända sedan 1954. Den åländska flaggan är sinnebilden för ett tolerant samhälle med plats för alla och envar. Det råder en stark inflyttning av kompetens till ön. Det ska vi fortsätta uppmuntra. Ju fler vi blir, desto fler är med och bygger vårt samhälle till något ännu bättre!
Som vanligt använder vi brasan för att verkligen bränna sådant som står i vägen för varje samhälles utveckling. Avundsjuka, missunnsamhet, främlingsfientlighet, skitsnack och vanlig småsinthet. Allt sånt lägger vi i elden. För visst vore det väl en välgärning om vi med jämna mellanrum kunde lägga våra små tillkortakommanden på en stor brasa, elda upp hela skiten och sedan ta nya tag. Det är både uppfriskande, nödvändigt och inspirerande att bränna upp och starta på nytt.
Som vi gör i kväll. Se er omkring. Upptäck vilka fantastiska människor som står runtom er och bredvid er. Skänk dem en tacksamhetens tanke och gratulera dem och dig själv till att ni just i dag är just här och har möjligheten att bo i ett av världens mest utvecklade och trygga samhällen. Det, mina vänner, är en välfärd vi aldrig får glömma bort. Och därför sätter vi i dag fyr på det gamla och ger plats för det nya!
Men innan dess vill jag från arrangerande Kasberget-Apalängens byalags sida rikta ett tack till Strandnäs FBK som med sin entusiasm, osjälviskhet och genuina hjälpsamhet är med och håller lågorna under kontroll. Jag vill också tacka Mariehamns stad som med hjälp av betydelsefulla bidrag gör det möjligt att hålla stadens sista byalag i skick.
Och jag vill framför allt att vi tillsammans hälsar våren välkommen med ett rungande fyrfaldigt hurra. Ta i från tårna så det hörs överallt. Våren leve!
Årets brasa tänds av Elis Sundberg från Mariehamn!
Här, på kanten till Jomala hälsar vi våren och sommaren välkomna. Här bränner vi historiens rester och tar sikte på morgondagen, här upprätthåller vi traditionerna för att skapa framtid för oss alla. Detta gör vi för att gemenskap är bra och framtid är viktigt.
För ett år sedan när vi stod här var i stort sett läget detsamma. Vi blickade nyfiket framåt men hade ingen aning om vad som väntade. Vi såg inte Brexit, vi hade ingen aning om att vårt eget IFK Mariehamn skulle bli finländska fotbollsmästare och vi trodde att Hillary Clinton skulle bli ny president i USA. I dag vet vi att Storbritannien lämnar vårt EU, att IFK är titelförsvarare och att en man vid namn Trump skakar om världen sådan vi kände den.
Om detta kan man tycka massor men vi får aldrig släppa det viktigaste vi har; omtanken om varandra och kärleken till vår vardag. Det är nämligen här som livet sker och det är därför vi är här. I denna magnifika hög av skräp finns allt det som för bara ett år sedan var framtiden. Här ligger fjolårets gröna häck tillsammans med de grenar som för bara ett år sedan var grönska och löften om vackra dagar och trädgårdar. I dag är det brunt och redo att gå in i det eviga kretsloppet. Av många skäl men bland annat därför är Valborsmässoafton viktig. Vi bränner bort det gamla för att skapa plats för det nya.
Gårdagen är bra att ha att stå på men ska aldrig skymma sikten framåt. Här på Notudden i Mariehamn har livet kommit och gått medan valborgsbrasorna brunnit och sången mot aftonröd sky klingat om sommaren. Hit har folket flockats för att prata om vintern som varit och våren som stundar.
Vi är övertygade om att traditioner som denna och andra skapar den grund vi alla behöver för att i vårt dagliga värv utmana, förändra och hitta möjligheter i vad det än är vi sysslar med. Åland är ett utmärkt exempel på uppfinningsrikedom. Vi bor vid sidan av de stora metropolerna men vi har lärt oss dra nytta av vårt läge och göra möjliga hinder till språngbrädor. Det är åländskheten i den korta versionen, från det lilla skapar vi det stora. Vi är kanske små här på jorden men våra tankar är lika starka som alla andras. Och sist och slutligen är det inte volymen som är det avgörande utan avsikten och innebörden i orden.
Om denna dag finns såklart mycket att säga. Vårdagar är rena kornbodarna för tyckanden och iakttagelser. Det är nu naturen vaknar upp, fåglarna skriksjunger av lycka och kattorna jagar runt i letandet efter artsfränder. Knopparna på träden och på buskar brister likt popcorn i en het panna. Folk är ute igen efter en lång vinter och båtarna ligger i sjön istället för på en bakgård under plast. Dofterna är på riktigt. Detta är den tid då frusna samhällen mödosamt skakar på kroppen och reser sig, sträcker ut och höjer blicken mot himlen.
I dag är det sextiotre år sedan den åländska flaggans dag firades för allra första gången, den 24 april år 1954. Det var en triumf efter en lång och besvärlig process som inte saknade spektakulära inslag. Det allra första förslaget till flagga (som komponerades till den stora sångfesten år 1922) förbjöds nämligen av finländska myndigheter år 1935. Detta sägs ha retat upp den dåvarande talmannen Julius Sundblom så till den milda grad att han gick hem och sågade ner sin egen flaggstång en fot från marken. Symbolfrågor är inte att leka med.
Då finns inget bättre än att också vördsamt buga för en flagga som kanske inte blev den man ville men som ändå definierat ett samhälle och ett folk och en idé ända sedan 1954. Den åländska flaggan är sinnebilden för ett tolerant samhälle med plats för alla och envar. Det råder en stark inflyttning av kompetens till ön. Det ska vi fortsätta uppmuntra. Ju fler vi blir, desto fler är med och bygger vårt samhälle till något ännu bättre!
Som vanligt använder vi brasan för att verkligen bränna sådant som står i vägen för varje samhälles utveckling. Avundsjuka, missunnsamhet, främlingsfientlighet, skitsnack och vanlig småsinthet. Allt sånt lägger vi i elden. För visst vore det väl en välgärning om vi med jämna mellanrum kunde lägga våra små tillkortakommanden på en stor brasa, elda upp hela skiten och sedan ta nya tag. Det är både uppfriskande, nödvändigt och inspirerande att bränna upp och starta på nytt.
Som vi gör i kväll. Se er omkring. Upptäck vilka fantastiska människor som står runtom er och bredvid er. Skänk dem en tacksamhetens tanke och gratulera dem och dig själv till att ni just i dag är just här och har möjligheten att bo i ett av världens mest utvecklade och trygga samhällen. Det, mina vänner, är en välfärd vi aldrig får glömma bort. Och därför sätter vi i dag fyr på det gamla och ger plats för det nya!
Men innan dess vill jag från arrangerande Kasberget-Apalängens byalags sida rikta ett tack till Strandnäs FBK som med sin entusiasm, osjälviskhet och genuina hjälpsamhet är med och håller lågorna under kontroll. Jag vill också tacka Mariehamns stad som med hjälp av betydelsefulla bidrag gör det möjligt att hålla stadens sista byalag i skick.
Och jag vill framför allt att vi tillsammans hälsar våren välkommen med ett rungande fyrfaldigt hurra. Ta i från tårna så det hörs överallt. Våren leve!
Årets brasa tänds av Elis Sundberg från Mariehamn!
Här blir det fyr på årets majbrasa. Elis Sundberg ser till att det händer! |
Kommentarer
Skicka en kommentar