Snacket i halvtidsvilan

Så här borde det se ut när man bygger samhällen. Färggrant och glatt! 
I dag blir det politik och lagting. Jag hade i dag nöjet att presentera det betänkande som gick till Ålands lagting i måndags. I samband med presentationen lät det så här inför bland andra Ytternäs skolas sjätteklassister (skoj att se kända barn på läktaren!):
Fru talman,
Jag har i dag till uppgift att presentera finans- och näringsutskottets betänkande kring meddelandet angående halvårsredogörelsen för år 2013. Inte heller i dag blir detta någon klang- och jubelföreställning, faktiskt tvärtom. När jag i december senaste år stod här och höll anförande kring budgeten detta år var det med viss oro inför vad som komma skulle. Osäkerhetsfaktorerna var många och svårbedömda. Just den oron som delades med alla mina kolleger i utskottet gjorde att vi i en unik begäran önskade oss en halvårsuppföljning från regeringen. Den har vi nu fått och behandlat och jag önskar jag kunde säga att det ser bättre ut i dag. Sanningen är att det redan i fjol kärva finansiella läget sedan dess inte bara blivit värre utan mycket värre. Ändå är det såklart inte hopplöst. Jag tänker dela upp mitt anförande i två delar. Först en presentation av vårt betänkande som ni alla fått och naturligtvis läst. Sedan några betraktelser kring vad som nu borde hända för att vi ska skapa långsiktighet i ekonomin och skänka framtidstro till våra entreprenörer. Det är dags för Åland, ålänningarna och alla i denna sal att på riktigt inse allvaret i situationen. Pengarna rinner ut i allt stridare strömmar samtidigt som intäkterna till följd av långvarig och strukturell nedgång i den finländska ekonomin sjunker. Det är tendenser som var för sig är utmanande men båda tillsammans genuint bekymmersamma.

Först en väldigt konkret frågeställning. Vilken har nyttan av halvårsredogörelsen varit? Ska det bli en årligen återkommande process och vilken form ska den i så fall ha? Behöver vi debatten eller räcker det med informationen? I utskottet har vi erfarit att arbetet med redogörelsen absolut inte varit onödigt, tvärtom. Dels kan det framtagna materialet användas i den kommande budgetprocessen och dels har redogörelsen skapat en tydligare kostnadsmedvetenhet i förvaltningen. Det är bra, den ekonomiska obalans som i dag råder är varken sund eller något att bygga en framtid på. Halvårsredogörelsen visar kristallklart att det pågående budgetarbetet måste präglas av ytterligare inbesparingar och höjda intäkter på precis alla moment. Fundera gärna kring hur vi från lagtingets sida ska hantera ekonomiska uppföljningar i framtiden. Jag tror tyvärr inte detta år är ett undantag när det gäller ekonomisk tillbakagång.

Betänkandet ni fått är resultatet av ett enhälligt finans- och näringsutskott. Borrar man i detaljer finns säkert olika sätt att betrakta olika frågor, sådan är politiken. Jag är ändå glad över att utskottets medlemmar nått enighet i de breda linjerna. Det är nödvändigt för framtiden att på allvar fatta även svåra beslut. Det ackumulerade underskottet närmar sig fyrtiotre miljoner euro vid årets slut om inget omvälvande inträffar. Likviditeten är alltså skör och måste i fortsättningen noga följas upp. Den stora klumpsumman räcker inte till för att hålla servicen på den nivå där ålänningarna vant sig vid att den ska ligga. När tiderna var goda och företagen gick bra skapades stora skattegottgörelser som plöjdes in i verksamheten. Nu när vi kan blicka tillbaka på fyra år av miljonförluster och krympande bolagsvinster är de goda råden dyrare än någonsin. Det stannar tyvärr inte vid den åländska förvaltningen. De åländska företagen visar för första gången kanske någonsin en sämre tillväxt än företagen i det övriga landet. Under år 2012 ökade företagens omsättning över hela Finland. Inte mycket men något. På Åland sjönk den. Det är ett tecken att ta på största allvar. Sjunkande konkurrenskraft är det absolut sista vi behöver. Vi som sitter i denna sal måste därför fråga oss själva: gör vi tillräckligt för att företagandet ska växa och må bra? Har vi skapat ett klimat som formar modiga entreprenörer eller är vi på väg att bygga ett samhälle där företagarna inte längre känner sig hemma?

Vår situation beror på olika faktorer, en av dem kan vi tyvärr inte själva påverka. Underskottet växer mest på grund av krympande och oförutsägbara inkomster från staten. Ålands befolkning har vuxit kraftigt men vår klumpsumma ligger kvar på samma procentuella nivå som år 1993 vilket vi hoppas landskapsregeringen fortsätter arbeta för att förändra. Vi är emellertid inte helt oskyldiga själva heller. Som framgår i meddelandet har exempelvis Ålands gymnasium och Ålands polismyndighet båda överskridit sina anslag vilket såklart inte är bra, ramar är till för att hållas, vilket vi från utskottets sida betonat varje gång vi haft chansen. När det gäller Ålands gymnasium är en förklaring till det inträffade ett kollektivavtal som av allt att döma varit svårt att hantera och som gjort att lönekostnaderna sprängt ramarna. När det gäller Ålands polismyndighet har vi erfarit att anslaget huvudsakligen går till löner och att det råder obalans mellan antalet tjänster och till buds stående medel. I båda fallen finns goda bevekelsegrunder men också en förklaring till att den åländska ekonomin är där den är. Vi har skapat en välfärd och en servicenivå för medborgarna som vi de facto inte har råd med. Det är sanningen och det för vidare till en besvärande slutsats. Om inte pengarna räcker till för att upprätthålla den struktur som vi byggt upp finns inget annat alternativ än att sänka kraven och förväntningarna. Jag vet att detta har mässats många gånger tidigare från denna talarstol men jag vill understryka det ännu en gång. Den skattefinansierade välfärden måste med säkerhet förändras och troligen försämras om det självstyrda Åland ska klara sig i framtiden. Landskapets kostnadsmassa måste minska. Inte öka, inte bibehållas utan minska. Tyvärr räcker det inte ens med det utan vi måste också göra precis allt för att på nytt gjuta framtidstro i näringslivet utan vars insatser denna operation inte kommer att lyckas. Allt detta leder mig vidare till några personliga betraktelser över vad vi tillsammans, alla ålänningar, borde göra.

Fru talman, jag tänker resonera lite kring några företeelser som förekommit i den allmänna debatten de senaste månaderna och åren. Jag skönjer att det alltför ofta tycks handla om att få rätt eller ha fel vilket leder till kollisioner och konfliktungar. I stort sett alla näringslivsorganisationer är i dag mer eller mindre öppet kritiska till dagens regering. Rätt eller fel spelar ingen roll, det är rätt och slätt onödigt och kontraproduktivt. Branscherna och människorna i den för besöksnäringen livsviktiga Visit Åland idkar pajkastning mot varandra istället för att jobba för Ålands bästa. Fokus ligger på att förklara för folk varför de har fel och man själv har rätt. Som om det skulle spela någon roll vem som för ögonblicket kör bilen när vägen är på väg att ta slut. Vårt samhälle blir polariserat vilket riskerar leda till ängslan för att göra fel istället för vilja att göra rätt. Vi borde nödvändigt och kraftfullt ägna mer tid åt dialog och mindre tid åt monolog. Om man bara pratar är det som bekant nästan omöjligt att lyssna. I det lilla åländska samhället är det livsnödvändigt att det privata näringslivet och den offentliga förvaltningen jobbar mot en gemensam framtid, inte träter om vems sandlåda som är bäst.

Jag har i tidigare sammanhang från denna talarstol påmint om början av 1990-talet då Näringslivets framtidsgrupp på riktigt satte sig ner och diskuterade och analyserade hela Ålands möjligheter i det framtida EU. Då hade vi även ett förvaltningsråd i Ålandsbanken vars medlemmar regelbundet möttes och lärde känna varandra. Där fanns representanter från det politiska Åland och i stort sett alla tongivande näringsgrenar. Man skapade en förståelse för varandras verkligheter. Jag uppfattar att detta saknas i dag och jag efterlyser en förändring. Vi är alldeles för små och i större sammanhang utan betydelse för att inte i varje läge försöka hjälpa varandra i förhållandet mot omvärlden. Ålands framgång över tid har skapats av utvecklande och stimulerande konkurrens, stor respekt och en känsla för hela Åland. Dit måste vi tillbaka om detta samhälle ska leva och överleva. Tonen i samtalet spelar roll och även om allt inte var bättre förr finns det nog mycket vi kan lära av den anda som då präglade hela Åland. Det som är bra för näringslivet är nämligen bra för oss alla.

Ålands landskapsregering och Ålands lagting ska sätta upp ramar och fördela budgetmedel men det räcker inte med det. Till era och våra uppgifter hör också att varje dag inspirera det privata näringslivet att fortsätta utveckla, förädla och sälja sina produkter hela Åland till fromma. Det räcker inte att sitta tyst och nicka instämmande. I politiskt ledarskap ingår också att driva på och se till att energier inte används till interna strider när krafterna borde gå till att jobba hårt för hela Ålands framgång. Över precis alla andra frågor hänger den viktigaste frågan av dem alla: Vad ska vi leva av i framtiden? Den frågan borde ägnas mer tid att bena ut, inte att i debatter som ingen begriper gräla om vem som har rätt eller fel. Vi har fått låna Åland av våra barn. Vi har byggt en välfärd som blivit oss för dyr. Då återstår bara en sak, att rätta till detta. Så länge vi kan göra det utan att låna pengar från vår omvärld är vi fria. I det ögonblick vi saknar denna förmåga är vi ofria. Dit vill åtminstone inte jag att vi ska färdas.

Fru talman,

Framtiden för Åland vilar i detta parlaments händer. Vår ekonomi är skakig vilket kräver kraftfulla och strukturella åtgärder både på inkomst- och utgiftssidan. Från finans- och näringsutskottets sida ser vi fram mot en budget och tilläggsbudget som infriar dessa tufft ställda förväntningar och på allvar siktar mot en budget i balans. Mot den bakgrunden får jag på ett enhälligt utskotts vägnar föreslå att lagtinget antecknar sig landskapsregeringens meddelande för kännedom och bringar betänkandets motivering till landskapsregeringens kännedom.

Kommentarer

Populära inlägg