Vägen mot framtiden

Det blev en lång debattdag i lagtinget i går. Särskilt pregnant var den kanske inte men inte heller meningslös. Det handlar om en stor reform av det åländska samhället och nyanserna är liksom förslagen många. Det är nämligen inga enkla frågor och det bottnar i det faktum att allt fler äldre ska försörjas av allt färre yngre.

Jag höll ett mer resonerande anförande som löd så här:

Herr talman, 
Vi är här i dag för att dra upp riktlinjerna kring hur framtidens Åland ska se ut. Det arbetet har några före mig påpekat att inleddes på nittonhundrasextio eller -sjuttiotalet. Ni inser såklart alla att det inte stämmer. Jag vill sätta denna fråga i ett litet större perspektiv genom att börja nittioett år tillbaka i tiden. Då stod framtiden på skakiga ben och antalet offentligt anställda var i stort sett noll procent av den arbetsföra befolkningen. Sedan började man som bekant arbeta. Ord lades till ord, dokument granskades och diskuterades, det planerades, byggdes och ordnades sammanträden på fritiden. Dagarna gick åt till att skaffa mat att sätta på bordet. Ibland blev det bråk men ständigt gick det framåt. Det fanns såklart en nybyggarglädje och en framtidstro men mest av allt ett driv och en vilja att göra livet lite bättre för ålänningarna. 

Eftersom backspeglar alltid är mindre än framrutor ska jag inte uppehålla mig vid detta så mycket längre. Ni vet hur det gick. Kommunerna blev till, självstyrelsereform lades till självstyrelsereform och plötsligt hade den idé och det arbete som inleddes 1922 skapat en av Europas allra rikaste öar. Tack vare kloka beslut, driftiga företagare, ekonomisk klokskap och ett geostrategiskt perfekt läge har Åland blivit ett drömsamhälle i de allra flesta avseenden. 

Mot den här bakgrunden har jag läst meddelandet om samhällsservicereformen och lyssnat till debatten i dag. Jag har också försökt förstå hur antalet offentligt anställda kan ha gått från i stort sett noll procent av den arbetsföra befolkningen till i dag trettiotre procent, antagligen mest i Norden. För det är där utmaningen ligger. Den skattekaka som bakas av det privata näringslivet räcker inte till för att hålla den struktur vi skapat under armarna. Vi ska därför växla om i vår färd mot framtiden, på samma sätt som man gjort förut. Inte för att någon tvingar oss till det utan för att vi vill utveckla välfärden enligt den gamla fina principen att det alltid blir lite bättre, på olika vis. Varje generation människor har hittills sett till att världen blir lite klokare och lite friskare och det ska även vi göra. Vi ska inte alls ställa oss frågan vad vi måste göra. Vi ska ställa oss frågan vad vi vill göra för att göra ett redan bra Åland bättre. Då blir perspektivet det rätta. 

Jag tänker inte dyka ner i alla detaljer i meddelandet som satt igång den här processen men jag tänker ta fram några områden som på riktigt skulle göra skillnad samtidigt som man sparar skattepengar. I det arbetet får vi inte låta oss begränsas av vad vi ser i dag, vi måste hålla fokus på hur det ska bli i morgon. Det handlar inte om oss som sitter här utan om de som ännu inte är födda. Deras framtid är i våra händer vilket är ett ansvar som är fantastiskt och något som tidigare generationer genomfört på ett sätt som skapat den välfärd vi i dag njuter av. I dag pratar partier om att man är skrämda inför framtiden. Det begriper jag inte alls. Vi har framtiden i våra egna händer och våra utmaningar påminner inte ens om de utmaningar som våra företrädare ställdes inför. Nog vore det väl underligt om vi mot den bakgrunden inte ska lyckas skapa ett bättre Åland från en redan hög nivå. Rädsla skapar ingen framtid. 

Det aktuella meddelandet delas upp i tre olika områden. Den viktigaste delen handlar om den sociala delen där det finns utrymme för förbättringar. Det är särskilt viktigt att hela Åland är med och hanterar barnskydd och missbrukarvård och handikappfrågor. Bostadsorten får inte stå i vägen när det gäller att skapa starka barn, ta hand om de svagaste och göra missbrukare friskare. Tankearbetet i gruppen har varit gott och konstruktivt och målet är tydligt. Vill man söka efter utmaningar även här är det kanske hur huvudmannaskapet egentligen ska ske. Det finns nog många och goda skäl för landskapsregeringen att fundera ett varv till kring just det. 

Den nästviktigaste delen av meddelandet är på gränsen till att vara viktigast. Jag tror att den Digitala Agendan rätt hanterad på egen hand kan bära hela det sparbehov som landskapet i dag har. Det är ett faktum att lilla Åland har tillskansat sig alldeles för många och för små lösningar på sina behov. Det finns löneprogram och administrationsrutiner och övertidsscheman och kopieringsapparater, servrar och databaser och i landskapsregeringens fall en hemsida som inte ens möter basala krav. Så kan man inte ha det år 2013. 

Det papperslösa kontoret har som det ibland känns aldrig varit längre bort än i dag och här finns pengar att spara. Jag tycker generellt sett att vi på Åland ska hitta våra egna vägar men när det gäller IT har vi i Estland ett föredöme på i stort sett alla plan när det gäller den digitala verkligheten. Det är dit vi borde åka för att skaffa inspiration. Och vi har dessutom företag på Åland som är världsledande på riktigt inom IT och som säkert kan vara till oerhört stor hjälp när det gäller framtiden där vi ska rösta och göra det mesta annat på nätet. 

Vad beträffar den tekniska delen av meddelandet är det på något sätt typiskt att texten är sex gånger längre än det sociala förslaget medan slutsatserna är betydligt mer diffusa. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Kvinnodominerade branscher samarbetar av allt att döma mycket bättre än mansdominerade. Tidigare har skapandet av ÅHS nämnts. Det blev kanske inte billigare men det blev bättre. När det handlar om maskin och teknik lever vi väl fortfarande i den verklighet där landskapets plogbilar lyfter upp sin snöplog på vägen från Jomala till Lemland genom staden. På tal om samarbeten... 

Det finns några områden som vinner på att skötas centralt, men det finns ännu fler områden som mår bäst av att skötas där livet pågår, nära människan. Barn- och äldreomsorg hör såklart hemma i kommunerna, inte någon annanstans. Där finns det lokala engagemang som skapat Åland och som byggt trivsel för värden som är omöjliga att uppskatta. Vi behöver absolut inte gå till omvärlden för att hitta dessa lösningar. Det har vi hanterat på egen hand förr och det ska vi hantera på egen hand i dag och i framtiden. Självstyrelsen är unik, Åland är unikt och det förpliktigar. Vår gruppledare Runar Karlsson noterade klokt att ålänningarna över tid kunnat göra Ålands nackdelar till dess fördelar. Vi ska nu agera klokt för att inte vända dessa fördelar till nackdelar. 

Tack.

Sedan gick jag till Ålands radio och pratade om stadens finanser (det har jag gjort många gånger) innan det blev avrundning i trädgården på svenska konsulatet. Där var det lika bra som vanligt!

När man är på väg någonstans är det klokt att ägna mer kraft åt att se framåt än bakåt. OBS! Gäller även på andra ställen än i bilen.