Allan stoppade storanfallet

Med sommar följer läsning och för mig en regelbunden fördjupning i det finska vinterkriget. Tycker historien är fascinerande och särskilt denna bok som heter Finska vinterkriget 1939-1940, skriven av den amerikanske författaren och historikern William R. Trotter. Boken kan köpas här och är värd varje cent.

Välskriven, dramatisk och lätt att begripa. Så här ska en bok om krig göras.

Fast trots här finns i stort sett alla historier som är värda att berätta saknar jag en av de riktigt stora hjältarna, österbottningen Allan Sjöholm som i stort ensam stoppade hela den väldiga sovjetarmén vid ett av alla definierande slag. Finholm dog i vintras i en ålder av nittioett år och Stefan Lundberg (för övrigt en av många IFK-vänner i Finland) skrev en viktig nekrolog över denne märklige krigshjälte i Hufvudstadsbladet. Jag infogar själva texten nertill:

Allan Finholm räddade Finland 

Det tog ­nästan sextio år innan ­Finlands ­kanske största ­krigshjälte fick sitt ­erkännande. I lördags (3 januari, min anm) avled Allan Finholm, 92, mannen som stod för ett av ­krigets märkligaste ­bragder.

Om en man kan sägas ha räddat Finland så var det österbottningen Allan Finholm. Det ansåg den legendariska fjärrpatrullmannen och kulturpersonligheten Harry Järv, Finholms krigskamrat.

Sin hjältebragd utförde han under det ryska storanfallet den 22 juni 1944, två dagar efter Viborgs fall. Allan, då 22 år gammal undersergeant, var redan veteran från Svirfronten. Han och hans kamrater var låset som skulle hålla röda armén stången vid Stenbro sund nära Viborg. Om den överlägsna sovjetarmén lyckades ta sig igenom hade vägen varit öppen till Helsingfors.

På morgonen lade det ryska artilleriet in hela sin eldkraft, himlen fylldes av lågt flygande jaktplan och ryssarna lyckades ta sig upp på bron. Oväsendet var öronbedövande när helvetesmaskineriet sattes in.

Det finlandssvenska regementet JR 61:s legendariske kommendör Alpo Marttinen gav order om motanfall. Sjutton man, bland dem Finholm, gick till angrepp, men slogs tillbaka.
”Jag har aldrig varit så rädd, jag var skräckslagen och försökte springa i sicksack”, berättade han i de få intervjuer han gav i ämnet.

Finholm märkte inte att kamraterna retirerade utan blev ensam kvar med sin maskinpistol. I skydd av snåren lyckades han undvika att bli träffad.

Framför sig på brofästet hade han 70–80 ryssar som skulle över. Han började plocka bort dem en och en, men vågade inte skjuta med serieeld av risk för att bli upptäckt, utan ställde in på enskild eld.

Han lyckades skjuta minst sextio fiender och kunde en stund senare rapportera till sin förman löjtnant Löfman.
”Di e int jär na meir!”

Det var det sista löjtnanten hörde. I samma ögonblick slog en granat ner och dödade Löfman och Finholm skadades svårt i ena tinningen.

Finholm var en fåordig och anspråkslös man. Vi träffades en gång, i samband med inspelningarna av Åke Lindmans Framom främsta linjen. En av rollfigurerna var Finholm. När han på sitt lågmälda sätt instruerade skådespelarna om ”hur det var då”, blev det knäpptyst. Hans auktoritet var obestridlig.

Själv var gjorde han aldrig något väsen av sin insats. Han hade svårt att tala om händelsen. Finholm dekorerades så sent som 2007 med Frihetskorset av tredje klass och bjöds till självständighetsbalen.

Han hade varit en självskriven Mannerheimriddare, men hans insats glömdes bort, inte minst för att så många av hans förmän, som borde ha förordat honom, stupade.

Harry Järvs hustru Barbro lär ha sagt: De som säger att kriget förråar har inte träffat Allan. Någon snällare och mer sympatisk, nästan timid person är det svårt att föreställa sig.

”Jag var bara en vanlig männi­ska, jag gjorde vad jag måste, brukade han säga.”