Nu kan våren komma

Som vanligt har vi eldat majbrasa vid Notudden i Mariehamn. Hundratals stadsbor och andra kom för att säga välkommen till våren och farväl till vintern. Själv är jag ett slags ordförande i typ stadens sista byalag och fick det stora nöjet att säga några väl valda ord till de som kom. Sedan grillade vi korv. Hej då.

I fjol gjorde jag en liknande betraktelse om någon vill läsa på.

Årets ord:

Välkomna till årets majbrasa, kanske den största någonsin och dessutom en av de allra viktigaste, men dit återkommer jag. Jag vill på stadens sista byalag Kasberget-Apalängens vägnar hälsa er alla välkomna och jag vill tacka Mariehamns stads kulturförvaltning och Strandnäs FBK utan vars hjälp och assistens vi aldrig skulle våga sätta eld på denna Big Mama-brasa. Det om detta.

”Ni ska inte tro det blir sommar ifall inte nån sätter fart…” 

Det var lilla Ida som i ett tidigt skede insåg detta för den kommande historien väsentliga faktum. Gör ingen något händer heller inget. Från barn kommer som bekant alltid de viktigaste sanningarna. Allt och alla behöver med jämna mellanrum en spark därbak. I synnerhet denna vår och dess oförmåga att komma till skott som jag följt på nära håll. Maken till trög start får man leta efter och ni ska veta att jag försökt. Jag har tillsammans med dvärgpudeln Nova noga och tålmodigt granskat denna vår i den takt den framskridit. Det har inte gått snabbt. Varv efter varv har vi tagit oss runt denna Svibyvik. Jag har halkat på isfläckar, hukat mig mot snöstormarna, försökt hålla mig torr i ösregnet men nästan aldrig tvingats kisa mot solen. Nova har hängt med men inte dolt att hon varit tveksam till bra många av dessa promenader. Det säger rätt mycket. Inte ens hundar har med stor entusiasm välkomnat årets vår. Jag ska uttrycka det mer rakt på sak. Denna vår har varit ett hån och ett övergrepp mot oss människor! Det är kanske starka ord, men i brist på andra och mot bakgrund av hur lättkränkta människor är nuförtiden tycker jag de passar. Inte minst i jämförelse med hur det var i fjol. För bara ett år sedan var det annorlunda tider. Då stod vi exakt på denna plats och lät oss förföras av solen som generöst kastade sina strålar över oss. Vi njöt av värmen, av brasan och av sällskapet. I dag har vi bara två av dessa kvar men det är, tack och lov, inte vilka storheter som helst. Vi har en troligen mer fantastisk brasa än någonsin och vi har ett sällskap som i allt väsentligt är ett år klokare, mer välformulerat och snyggare! Det är inte dåligt det i tider när tillväxt på ett mer övergripande plan mest lyser med sin frånvaro. 

Det för mig tillbaka till mina promenader runt denna vik i jakten på ljusglimtar och tillväxt. De första tecknen på godare tider började dyka upp under förra veckan. Isen försvann och där några blåfrusna gräsänder tidigare simmat och sett hungriga ut fanns plötsligt knipor, vigg och mycket mer. Det var ett fasligt kacklande för mig och min hund som vant oss vid en mer vindpinad tystnad. Ovanför såg vi också havsörnar vars avsikter inte var helt oskyldiga och fick de mindre änderna att nervöst gömma sig under bron. Det fortsatte de följande morgnarna och här ska jag ta lite gammaldags Kökarsvisdom till heders. Där klassar man alla de fåglar som inte är måsar och inte är sjöfågel för sparvar. Och just sådana sparvar började plötsligt kvittra och ha sig i takt med att minusgraderna steg till mer hanterliga nivåer. Promenaderna blev genast behagligare. Så där höll det på och plötsligt en morgon invid flisfartyget Estland som var på besök vid Möckelökajen låg en guding och blängde på mig. Det var såklart det hittills bästa vårtecknet men inte bara det. Jag tog dessvärre just det som en provokation och kan därför bli tvungen att under den kommande veckan ta mig ut till havsbandet och göra vad ålänningar gjort i hundratals år. För alltid retar det någon... Det kan jag göra eftersom veckan som gick även tog isen med sig till andra breddgrader. Och då den försvann tog det inte länge innan vikens svanar ordnat till sina bon och numera är i full gång med att göra nya svanar. Det är tillväxt på riktigt det! 

Våren känns ny men människorna är till största delen samma. Man ska dock sträva mot att varje dag göra något man aldrig tidigare gjort. Det är en livsvisdom som bär långt. Därför ska vi göra precis det som Ida ville att vi ska göra. Vi ska sätta fart på våren! Den här magnifika högen med bråte från vintern som gått, utgör inte bara det symboliska slutet på vintern och början på våren. Jag har nämligen genom kontakter till ministerier, spåkvinnor, meteorologer och vanliga skitgubbar nått en tröstande slutsats. De säger alla samma sak. Denna formidabla hög är precis den så kallade droppe som behövs för att fylla det så kallade glaset. I kväll ska värmen från denna brasa göra att våren faktiskt och på riktigt infinner sig. Det är energin från denna brasa som gör skillnad och sätter fart på den vår som i sin tur ska locka fram sommaren.
Fast först tillbaka till det där vi aldrig gjort förut. Vi ska sjunga första versen i Idas sommarvisa!

Du ska inte tro det blir sommar,
 

ifall inte nån sätter fart
,

på sommarn och gör lite somrigt,
 

för då kommer blommorna snart.
 

Jag gör så att blommorna blommar, 

jag gör hela kohagen grön,
 

och nu så har sommaren kommit,
 

för jag har just tagit bort snön.

Varmt välkomna, använd grillarna. Men först: Ett fyrfaldigt leve för våren!

Så här såg det ut på Notudden i fjol när majbrasan brann. Då sken solen över alla. I år var det snålare med den varan. Fast årets brasa var större än någonsin och kommer nu officiellt att sätta fart på den vår som dröjt så länge!