tisdag 27 oktober 2026

Talet till de nordiska talmännen

Har under två intensiva dagar deltagit i det årliga talmansmötet i samband med Nordiska rådet i Helsingfors. Under ledning av Finlands talman Jussi Halla-aho har undertecknad diskuterat och delat erfarenheter med Henrik Frandsen, Danmark, Johan Dahl, Färöarna, Þórunn Sveinbjarnardóttir, Island, Masud Gharahkhani, Norge och tredje vice talman Kerstin Lundgren, Sverige. Vi mötte presidenterna Sauli Niinistö och Alexander Stubb och många fler under en tajt agenda och innan det blev dags för den stora nordiska rådssessionen gick vi bordet runt kring vad som är aktuellt i våra parlament. Jag valde att fokusera på den havererade revisionen av självstyrelselagen.


Ärade kolleger, vi har nyss hört viktiga resonemang om övergripande säkerhet och krisberedskap. Nästan allt kretsar kring tillit och nödvändigheten av att man ska kunna lita på varandra, som president Niinistö nyss slog fast.

Åland är demilitariserat sedan 170 år tillbaka i en internationellt och folksrättsligt förankrad ordning. Den påminner oss om att säkerhet inte bara handlar om militär förmåga. Minst lika viktigt är att förebygga konflikter, respektera överenskommelser och ge människor verkligt inflytande över sitt samhälle. Det är ett annat sätt att beskriva den nordiska modellen, helt enkelt.

Mot denna bakgrund ter sig den nuvarande situationen på Åland bekymmersam. I Finlands senaste regeringsprogram slogs fast att självstyrelsen ska utvecklas i dialog med Åland. Därefter följde ett gemensamt arbete, där finländska och åländska tjänstemän och experter tog fram ett förslag till en ny självstyrelselag, den tredje större revideringen sedan 1922, det hör alltså inte till vanligheterna. Reformen skulle uppdatera regelverket och göra självstyrelsen bättre rustad för vår tids verklighet och säkerhet.

För någon vecka sedan fick vi ändå beskedet från Helsingfors att regeringen inte för förslaget till riksdagen under den här mandatperioden. Den angivna orsaken är brist på politisk enighet. Oavsett hur den interna processen har sett ut vilar ansvaret på hela Finlands regering. Jag vill vara tydlig: det här är ingen teknisk försening, det handlar om politisk ovilja och det gör detta värre. Den nordiska modellen bygger, som vi hört idag, på tillit. Vi har att göra med ett åtagande från regeringen, följt av flera års gemensamt arbete, som nu lagts åt sidan för att den politiska viljan att nå enighet inte räckte till.

Jag är besviken, och jag tycker att Åland har skäl att vara det. Vi ber inte om en tjänst. Vi ber Finland att fullfölja en process som regeringen själv satte i gång och att fortsätta utveckla ett system som har tjänat både Åland och Finland väl.

Det handlar också om trovärdighet. Finland lyfter med rätta fram Ålands lösning internationellt som ett exempel på fredlig konflikthantering. Jag deltog nyligen i diskussioner i Genève där Ålandsexemplet fördes fram av ett mäkta stolt utrikesministerium. Men exemplet måste också respekteras och utvecklas hemma. Vi behöver se handling, inte bara vackra ord. Jag säger detta här, bland kolleger och vänner, eftersom nordiskt samarbete också måste rymma öppenhet. Vi ska kunna tala om försvar och beredskap och om nödvändigheten att fullfölja det vi lovat varandra i överenskommelser. För vi måste kunna lita på varandra, eller hur?

En självstyrelse som är stark är bra för Finland, en svag självstyrelse gör oss mer sårbara. För Åland hör de frågorna ihop och vi har inga planer på att ge upp. Vi hoppas att Finland med det snaraste återupptar arbetet med att förnya självstyrelselagen tillsammans med Åland. Bakslaget är allvarligt, men är absolut inte slutet på processen. Den nordiska lärdomen är att tillit byggs genom att hålla dialogen öppen och genom att fullfölja det vi har kommit överens om. Det tar vi på allvar från åländskt håll.

Tilliten mellan Åland och Finland har fått en törn och sånt händer i de bästa av familjer, nu definieras vi av hur vi går vidare.

Vi fortsätter jobba med att utveckla självstyrelsen, det kan ni lita på. Och i det arbetet utgår vi från att också Finland är att lita på.

Tack. 

onsdag 14 oktober 2026

Talet för freden i Genève

Hälsningar från Genève där fred står på agendan i stort sett hela tiden men särskilt under en intensiv vecka i höst. Jag är på plats inbjuden av utrikesministeriet, tillsammans med lagtingsdirektör Carina Strand, ministerrådet Anton Nilsson och Ålands fredsinstituts direktör Susann Simolin, för att nämna några. Det är väldigt många fler här också, nyfikna på Ålandslösningen och hur den har utvecklats. Här finns såklart många vinklar. Jag valde denna i mitt tal som löd ungefär så här:


Autonomy identity and peace

A high-level discussion for the diplomatic community

Excellencies, ladies and gentlemen, dear friends, there is a particular responsibility in speaking about Åland here in Geneva. Not to mention the pure joy in addressing such a knowledgeable audience on such a vital theme as peace on earth! And the possibility to praise a few of many unsung heroes of our history, the pioneers in the League of Nations, the predecessors to what would develop into the United Nations.

One hundred and five years ago, this city helped turn a dangerous dispute into a durable peace. Not by pretending that identity did not matter. Not by forcing one side to surrender its dignity. And not by waiting for everyone to agree.
The states represented in the League of Nations did something harder and bolder. They created a political arrangement in which several truths could live together, although it took sometimes for matters to settle and emotions to cool down.

Finland was granted sovereignty over Åland. The people of Åland received far-reaching self-government and guarantees for their Swedish language and culture. Sweden gained reassurance through the demilitarisation and neutralisation of the islands. And Europe avoided an open wound after a devastating world war.

It was not a perfect solution. It was not even a solution that made everyone happy. The Ålanders had asked to reunite with Sweden. Finland was a young nation determined to protect its territory. Sweden supported the islanders' wishes. By today’s standards, the people of Åland should also have had a stronger voice at the table.

Finland’s determination is understandable in its historical setting. After more than a century under Russian rule, including periods of Russification and repression, even civil war, the young republic had only recently won its independence in 1917. Sovereignty was not an abstract word to Finland. It was something painfully achieved and fiercely guarded.

Yet sovereignty alone did not settle the question. The League of Nations’s decision, the agreement between Finland and Sweden and the 1921 Convention placed the arrangement within international law. Finland received sovereignty but also accepted internationally guaranteed obligations. Åland received no statehood, but something more than an administrative exception: a distinct and internationally protected position. Finland’s price for Åland was both a promise to continue developing the autonomy of the islanders and a commitment to upholding the demilitarisation and neutralisation of the islands.

This was also part of a wider spirit of the age. After the terrible slaughter of the First World War, peace movements were strong and the League of Nations embodied a radical idea: that law and diplomacy could restrain power. That idea may, would you believe it, sound unfashionable today and that has to change. The only way forward is to make discussions, compromises and the Rule of Law great again. We have become very skilled at speaking about war. We need to recover the language of peace and yes, yes we can and this is another great start in order to accomplish that.

Let me thank the Permanent Mission of Finland, the Åland Islands Peace Institute and CMI – Martti Ahtisaari Peace Foundation – for bringing us together. Finland’s willingness to invite the diplomatic community to examine the achievements and the present-day challenges says something important about the strength of the partnership established 1922 with the promise of a never-ending evolution.

I speak as Speaker of the Parliament of Åland. Our parliament has thirty members. That may sound like a very manageable number. I can assure you that thirty elected Ålanders can produce a perfectly respectable amount of disagreement.

And that, in a way, is the point. Peace and development is not the absence of conflicts. Democracy is organised disagreement. Autonomy gives disputes a home, a language and a lawful way forward.

Today, Åland is home to almost 31.000 people. Swedish is our only official language, protected because its vulnerability in Finland. Yet more than forty per cent of our inhabitants are born elsewhere, with roots in more than one hundred countries. This is no contradiction. When an identity feels secure, it need not fear every new voice. Protection creates openness.

So what may 105 years of the Åland experience tell us today? I would offer five observations.

First, identity is serious. Language, culture, belonging and the right to shape everyday life are not footnotes to peace. They are at the very centre of the conflict. The Åland settlement worked because it addressed both territory and dignity. Finland’s sovereignty over Åland was recognised, but not as a licence to make everyone the same. The islanders were guaranteed real legislative powers, their own parliament, their own government and legal protection for their language and culture. Institutions that made a difference. An important symbol was, of course, the flag we chose in 1952, but that is never enough for an ambitious autonomy. Recognition and identity are also key factors.

Second, a durable settlement should avoid humiliation. In 1921, no party received everything it wanted. Yet each got something essential. Finland gained international confirmation of its sovereignty over the islands. Åland gained self-government, cultural and linguistic protection. Sweden gained greater security in its immediate neighbourhood. The international community gained proof that a territorial dispute could be transformed without war. This was not victory in the traditional sense. It was something wiser: a future in which no one needed to spend the next century preparing revenge. And it all took place here in Geneva, no wonder we all hear the sounds from the wings of history.

Third, good intentions need to be designed and that architecture must rest on international law. The Åland arrangement combines autonomy, minority protection, demilitarisation and neutralisation. It rests on decisions, conventions, domestic legislation, institutions, defined powers and procedures for resolving disputes. Remove one part, and the whole becomes weaker. Its legal position is strengthened not only by written treaties. More than a century of consistent state practice and recognition has also added a customary-law dimension. Governments have changed. Alliances have changed. Europe has changed. Yet the special status of Åland has endured. Time has not emptied the law of meaning. Practice has added weight to it. International law did not make Åland a state. But it ensured that Åland would no longer be merely an object passed between greater powers. It gave our community a standing of its own and supported the original ambition: that Åland should develop the strongest self-government possible without becoming an independent state.

Autonomy is therefore not simply an act of generosity. It is part of a settlement Finland undertook to uphold. Trust matters enormously. But trust without structure can vanish with the next election, the next crisis or the next leader. Law gives trust a memory.

Fourth, local responsibility is not a concession. It is an asset. The people closest to everyday problems understand them best. On Åland, we legislate on education, health care, culture, the environment, local government, policing and much more. We make decisions, collect experience, correct mistakes and live with the consequences. Self-government is not freedom from responsibility. It is responsibility brought closer to home.

And fifth, no peace settlement is ever finished. On Åland, we have learned that autonomy is less like a monument and more like a wooden boat. For those of you who never had the pleasure of owning a wooden boat, I can assure you that it’s a pleasure that involves a lot of work. It may be beautiful. It may be solid. It may cross rough seas. But it still needs maintenance. And if you ignore a small leak because it looks merely technical or bureaucratic, sooner or later everyone gets wet.

This is where I must speak with both gratitude and honesty.

The relationship between Åland and Finland is peaceful, close and, in many ways, strong. Finland has upheld the settlement for more than a century. Our cooperation is real. Our common interests are many. Åland remains committed to cooperating in a constructive manner, and Finland can rightly take pride in the Åland example. But loyalty is not asking for silence and friendship deserves honesty.

In recent years, it has become more difficult to develop the autonomy inside an administrative system largely designed for a unitary state. Political goodwill sometimes exists, although we more often nowadays face a less understanding environment in Helsinki; some would even call it paternalistic. Furthermore, the goodwill must survive its journey through ministries, legislation, digital systems, European processes and habits of centralising government.

Too often, autonomy is treated as an exception to administer rather than a constitutional partnership to develop. The threat is rarely dramatic. No one arrives, yet, with scissors to cut up the Autonomy Act. The greater danger is gradual: powers narrowed by interpretation, influence lost through centralisation, and special arrangements squeezed into systems never designed for them. We also notice tendencies among political parties to seek support for a more uniform Finland, for example, on language. Being a minority is equal to being questioned, which is strange in Finland whose background and history is being a minority within Russia.

Peace agreements do not fail only when someone tears them up. Sometimes they fade because no one updates them.

Åland and Finland are now working to renew the framework of self-government, our Autonomy Act. That work matters far beyond legal wording. The test of an autonomy is not how warmly it is celebrated in anniversary speeches. The test is whether it can grow when society changes. Åland is fully committed to getting this work across the finish line, and I sincerely hope the same will be true for Finland. What is good for Åland is also good for Finland.

This is perhaps Åland’s most useful heads-up to the world: signing a settlement is the beginning of peace, not the completion of it. Implementation is peacebuilding.

Administration is peacebuilding. Respecting competences on an ordinary Tuesday afternoon is peacebuilding. Development overall is peacebuilding. The grand ceremony creates the promise. Daily government decides whether the promise is kept.

Can the Åland experience then be used elsewhere? Yes, with humility.

We should not export Åland as if it were furniture from a catalogue. History, geography, power relations and human suffering are different in every conflict. It would be arrogant for us to draw other peoples’ borders from the safety of a conference room. Those who live with a conflict must own the process and shape the settlement.

But while blueprints do not travel well, principles do and from our perspective there are a few advices I finally would like to share:

Listen before grievances harden into hatred. Protect identity without building walls around it. Share power without dissolving the state. Place rights in law. Build institutions that can survive distrust. Give local people not only protection, but responsibility. Create guarantees, monitoring and ways to resolve future disputes. And leave room for the arrangement to evolve. Make trust an ingredient; without trust, I don’t think you will end up in any settlements. The Åland example has been examined in relation to many conflicts and peace processes because it expands the political imagination. It reminds us that the choice is not always between total central control and complete separation. There is space between those poles. This also applies to security.

Åland has been demilitarised since 1856 and neutralised since 1921. These arrangements were born not in a peaceful world, but from war and hard strategic calculation. They are not expressions of innocence. They are legal instruments designed to reduce tension in a sensitive region.

The security environment around the Baltic Sea has changed radically. Russia’s war of aggression against Ukraine has shattered illusions and violated the most fundamental rules of international law. Finland and Sweden are now members of NATO. We must see the world as it is.

But realism does not mean every old peace arrangement is automatically obsolete. Åland’s status creates predictability, reinforces international law and reminds us that security can also be built through restraint.

We are not naïve. Our civil preparedness is strong, our cooperation with Finnish authorities is close and we take the security of our islands seriously. Yet we also insist that peace is not a weakness in need of apology. In troubled times, only force is sometimes considered realistic and dialogue a luxury. Yet war is brutally simple. Peace is the demanding work. It requires patience, courage, imagination and the ability to accept a result that is good enough for everyone, even when it is perfect for no one.

One hundred and five years ago, Geneva helped give Åland a future.

Today, Åland returns to Geneva with a modest message. Do not wait until every grievance has hardened into a trench. Listen early. Make room. Put rights into law. Give people responsibility for their own lives. Build institutions for the bad days, not only for the good ones. And then maintain them with patience, courage and good faith – trust. Åland is not proof that every conflict has a simple answer. It proves that conflict does not have the final word. If such imagination was possible in 1921, after a world war, amid nationalism, fear and profound distrust, then we should not accept that imagination has become impossible in 2026.

Peace is not something we inherit once and possess forever. Peace is something we choose, repair and rebuild, generation after generation. That is the lesson of Åland. That is the responsibility of Åland. And that, I hope, can still be the promise of Geneva.

Thank you.

lördag 10 oktober 2026

Invigning av Spirit of Emelie

Idag hade jag möjligheten att inviga en fantastisk utställning på Ålands konstmuseum, det handlar om Spirit of Emelia av Danelle Bergström och om det finns massor att berätta men jag höll mig till följande. Trevlig läsning:


Kära Danelle Bergström, bästa skeppsbyggare, konstvänner och vänner av Emelia.

Det börjar med ett stycke ek. Tungt, motsträvigt och ganska långt från tanken på ett seglande fartyg. Eller nej. Det börjar ännu tidigare. Med ett ekollon. Med en skog i Danmark. Fast egentligen med någon som säger att vi borde bygga en ny galeas på Åland. Sedan behövs några andra som svarar: yes, we can! Ni hör, det där med flödesscheman är inte så enkelt. Historien är inte densamma för alla. Det handlar om vilket perspektiv på det som hänt, man råkar ha.

Det som börjar som en hoppfull tanke växer till en berättelse om händer, kunskap och tålamod. Om människor som ger sin tid, sin yrkesskicklighet och en rejäl dos envishet åt något som ingen av dem hade kunnat skapa ensam.

Danelle, du kom från andra sidan jorden, gjorde Åland till ditt hem och såg något i bygget av Emelia som vi andra kanske inte alltid stannade upp och lade märke till. Du såg inte bara ett fartyg växa fram. Du såg talkan, egensinnet och människorna bakom arbetet. Du såg eken bli spant, spanten bli skrov och skrovet få liv. Och du såg ansiktena.

I Spirit of Emelia möter vi 72 porträtt och lika många röster. Skeppsbyggare, frivilliga, hantverkare och stödjare. Människor som redan kunde och människor som lärde sig. Människor som bar, mätte, hyvlade, hamrade, funderade, gjorde om och fortsatte. Vi ser de nyfikna, de generösa, de hårdhudade, de smarta, de snälla, de lekfulla, de administrativa och många fler. Det är en viktig del av denna utställning. För även om Emelia är byggd av ek, stål och koppar är hon framför allt byggd av människor, och vi, vi är ju som vi är vi.

Det så kallade mannaminnet är som bekant varken särskilt långt eller pålitligt. Spirit of Emelia gör därför något betydelsefullt. Utställningen förvandlar det hårda arbetet till konst och låter oss se sådant som annars lätt försvinner i vardagen.

Danelle, du har beskrivit Emelia som generositet som har blivit synlig. Det är mycket träffsäkert. Inte generositet som en storslagen gest, utan som något högst konkret: en hand på en planka, några timmar av ens tid, ett gott råd, ett ekonomiskt bidrag, ett löfte som hålls. Och ett leende på morgonen. Också det behövs.

Ordet talka är svårt att översätta. Det handlar om ett arbete som är för stort för en enda människa. Om människor med olika kunskaper som samlas kring en gemensam uppgift. Och om stora mängder fika som är minst lika viktigt som de tekniska specifikationerna. När arbetet är klart tillhör resultatet alla. Det är en gammal tradition. Men det är också ett mycket modernt sätt att åstadkomma stora saker tillsammans.

Som talman för Ålands lagting har jag svårt att se Emelia utan att samtidigt tänka på hela Åland och på vår självstyrelse. Också den började med en idé om att något som verkade svårt faktiskt var möjligt. Självstyrelsen kom till genom en internationell lösning, grundad på lag, överenskommelser och tillit. Men lösningen blev levande först när människor fyllde den med innehåll. Generation efter generation. Beslut efter beslut. Ibland i stor enighet. Ibland efter diskussioner som har pågått något längre än det tog att smida 10 000 kopparspikar och driva in dem i bordläggningen. Försiktigt uttryckt.

Självstyrelsen är, precis som Emelia, inte ett monument eller en prydnad som ska beundras på avstånd. Den är ett arbetsredskap. Den ska användas, vårdas och nu och då renoveras. Den kräver kunskap, ansvar och tillit. Mellan människor. Mellan våra åländska institutioner. Tillit mellan Åland och Finland. Och till den internationella rättsordning som en gång bidrog till att finna en fredlig lösning på Ålandsfrågan. Det arbetet blir aldrig helt färdigt. Och det ska det inte heller bli, som bekant är färden målet. Varje generation måste göra sin del, lära av dem som arbetade före och sedan lämna över något som håller för framtiden eller i vart fall så länge som möjligt.

Ett kulturarv lever bara när kunskapen används, berättelserna förs vidare och nästa generation får chansen att inte bara titta, utan också röra, pröva, misslyckas, lära och så småningom ta ansvar. Emelia är därför inte ett farväl till ett gammalt hantverk. Hon är en inbjudan att föra det vidare. På Åland har havet aldrig varit bara en bakgrund. Det är vår väg ut i världen, vår arbetsplats, vår försörjning och en del av vår identitet.

I Spirit of Emelia möts skogen och havet. Den danska eken och den åländska stranden. Det nedärvda hantverket och den samtida konsten. Det höstbruna och det havsblå. Från timmer till hav. Från minne till framtid. På väggen hittar vi en bit av whiskyplankan, den sista plankan som fästes vid skrovet. På den har du målat ett ekollon.

Det är detaljen som rymmer tusen ord. Den påminner oss om var allt började. Men ett ekollon handlar inte bara om ursprung. Det bär också med sig löftet om någonting nytt. Om nästa skog. Nästa bygge. Nästa generation. Och det är här ditt arbete, Danelle, når långt bortom ett enda fartyg och en enda ö.

När de stora uppgifterna känns övermäktiga och den egna insatsen för liten ger Spirit of Emelia några lugna och tydliga svar: Börja tillsammans. Bidra med det du kan. Lär dig resten på vägen. Och fortsätt.

Det är så ett samhälle byggs. Inte en gång för alla, inte av en enda människa och inte av en enda generation. Utan när tillräckligt många bestämmer sig för att det gemensamma är värt mödan.

Danelle, tack för att du såg detta och för att du delar det med oss. Tack för att du ger skeppsbyggarna, de frivilliga, stödjarna och hantverkarna deras plats i berättelsen. Tack för de 75 porträtten, rösterna, landskapen och alla de små detaljer som tillsammans gör det stora synligt.

Och tack för att du påminner Åland om något som är djupt rotat i oss, men som vi aldrig får ta för givet: vår förmåga att tillsammans förvandla en idé till verklighet. Spirit of Emelia är mycket mer, det är Spirit of Åland, Spirit of People eller rentav bara Spirit. Precis det som hela världen ropar efter idag. Spirit.
Till alla som har byggt Emelia, stött projektet och gjort denna utställning möjlig: tack.

Ni har inte bara byggt ett fartyg.

Ni har gjort kunskap synlig, gemenskap konkret och framtidstro möjlig att ta på. Det är med stor glädje och tacksamhet som jag förklarar utställningen Spirit of Emelia öppnad.
 

fredag 2 oktober 2026

Vila i frid bäste professor

Torsdagen den 1 oktober blev en sorgens dag då professor emeritus och käre vännen Göran Djupsund lämnade det jordiska, oväntat och alldeles, alldeles, för tidigt. Det känns närmast övermäktigt att ta in att han är borta.


Detta drabbar många och framför allt hans familj och nära. Deras förlust och sorg är av en helt annan magnitud än alla andras. Våra böner är med er.

”Djupis” kom in i mitt liv för länge sedan, med en välfylld racketväska. Det började med en gemensam faiblesse för squash och det skulle visa sig att han hade en bakgrund på elitnivå vilket, försiktigt uttryckt, jag saknade.

Vi kom alltså från olika planeter, men det hindrade inte Göran från att oförtröttligt undervisa, ty sådan var han. Vi tränade timme ut och timme in, filade på detaljer, diskuterade vinklar, slet och kämpade och inte för en sekund släppte han tanken på att få nån slags fason på mitt spel, på bekostnad av det egna. Han gav aldrig upp trots att jag själv tvekade rätt ofta, det gjorde ont och det var jobbigt.

Guldkanten kom i omklädningsrummet efter träningen. Där flög samtalet högt och lärdomarna fortsatte att hagla. Det handlade om allt från vänsterhänta fotbollsmålvakter till demokrati, politik, människan och vart världen egentligen är på väg. Ibland pratade vi också om nödvändigheten av att äga en hygglig pickup och hur fasader borde målas. Med Göran gick det att prata om allt, och det var dessutom roligt!

Professor Djupsund var stigfinnaren som tidigare än andra såg spåren och det hade ingenting med tur att göra. Liksom spåraren på savannen var Göran tränad i att känna dofter, läsa mönster, förstå vinden och dra slutsatser. Göran var en nyfiken man, på alla sätt. Han läste mer än vi andra. Hans nätverk sträckte sig överallt, och han var i grunden en nyfiken man och till råga på allt hade han en gigantisk arbetskapacitet. Med mottot en sund själ i en sund kropp var han i fysisk mening närmast en tonåring och det gjorde att han kunde hålla skärpan längre än andra. Det hjälpte honom att förstå hur saker hänger ihop och varför människor gör saker, för visheten bor som bekant granne med fliten. I detta ingick att nu och då dyka ner i populärkulturen, när det kom nya kriminalserier på nån streamingtjänst släppte han allt. Det fanns inte viktigt och oviktigt, allt spelade roll.

Därför lyssnade så många när Göran pratade och därför är vi många som undrar vem vi nu ska fråga när vi försöker förstå vad som egentligen håller på att hända.

Vårt sista samtal, för någon vecka sedan, handlade om fred och hopp.

Om det märkliga att fredsrörelsen, som på olika sätt har definierat så många i vår generation, har försvunnit ur vardagen. När världen fylls av krig talar vi allt mer om vapen och upprustning och betydligt mindre om fred. Man kunde ju tycka att det borde vara precis tvärtom.

Som vanligt nöjde sig Göran inte med att konstatera detta. Han funderade, läste och grävde och konstaterade att hopp aldrig får förminskas till en fåfäng önskan om att allting nog ska ordna sig. Inte något som bara finns i våra huvuden. Hopp handlar om hårt arbete.

Hopp kräver att människor träffas, pratar, argumenterar, lyssnar och försöker övertyga varandra. Att man orkar försöka igen. Att man har ett mål och tålmodigt fortsätter, även när utvecklingen för tillfället tycks gå åt motsatt håll.

Det definierade Göran, att aldrig ge upp ansträngningarna att förbättra.

Detta kan kännas självklart men är särskilt viktigt i en tid där algoritmerna bestämmer över hur vi ser världen. De räknar klick, reaktioner och skapar uppmärksamhet. Sorg och glädje, rädsla och framtidstro, allt blir till siffror. Algoritmer känner aptit, aldrig tröst, och sådana är inte vi, egentligen. Sådan var absolut inte professorn, han kände till alla genvägar men vägrade ta dem.
Göran var intresserad av det som låg bakom siffrorna.

Människorna, sammanhangen, orsakerna och möjligheterna. Han besatt förmågan att se världen som den faktiskt är och ändå fortsätta fundera på hur den kunde bli bättre. Det är en betydligt mer krävande form av hopp än att bara tro att allt ordnar sig.

Nu har hans familj förlorat en människa som inte går att ersätta och vi andra har förlorat en vän, lärare, samhällsdebattör, samtalspartner, spanare och lots. Vi har alla tappat en människa som hjälpte oss att se längre.

Showen kommer förstås att fortsätta, men på ett annat sätt.
Det sista medskicket från Göran handlade om att hopp kräver arbete och det är en fantastisk hälsning från en man som ägnade sitt liv åt att förstå världen och människorna.

Hur eländigt och förbannat det än känns just nu är detta vägen framåt, och som han kanske hade uttryckt det själv. Fortsätt jobba, fortsätt hoppas, fortsätt vara. Och glöm inte bort att morgondagen alltid är bättre än idag.

Möte med framtidens diplomater

För andra gången hade Åland igår nöjet att stå som värd för svenska Utrikesdepartementets diplomatutbildning, ”dipparna”, en skara högt utbi...