tisdag 10 november 2026

Möte med framtidens diplomater

För andra gången hade Åland igår nöjet att stå som värd för svenska Utrikesdepartementets diplomatutbildning, ”dipparna”, en skara högt utbildade och ambitiösa blivande ambassadörer för Sverige. Det är mycket värdefullt att UD väljer att lägga en del av utbildningen till Åland och det sker till stor del tack vare generalkonsul Helena Pilsas' engagemang och kontakter.


Efter en dag med information och möten med institutioner osv på Åland avslutades kvällen i Sveriges generalkonsulat i Mariehamn där dagen avslutades med generös buffé och massor av prat. Jag hade tillfället att säga några ord till framtidens samhällsbyggare och de föll ungefär så här:

Kära generalkonsul Helena, lantråd, framtida diplomater, vänner, låt mig börja där man alltid ska börja, med ett tack för kvällens generösa buffé och att ni är här.

Jag inser att ni kanske inte hade något val, att det ingår i programmet, och det definierar på ett rätt elegant sätt vad som väntar er framöver i livet, diplomatins vägar bestämmer du inte alltid över på egen hand, de är sällan enkla och de är framför allt inte raka och breda, snarare tvärtom. Ofta kommer ni att märka att vägarna inte ens finns, det är er uppgift att bygga dem. Och i det jobbet finns det kanske ingen bättre inspiration än Åland. För vi är ett enda stort vägbygge som fortfarande utgör ett gott exempel för resten av världen. Och det leder oss till handslaget.

Inget säger lika mycket som en hand som sträcks fram till någon annan som en hälsning, en bekräftelse, rentav ett löfte. Den kan vara början på ett samtal som ingen vet vart det ska leda. Den säger: "Här står en människa. Jag är beredd att möta dig.”

Det är en bra början på den allt svårare konsten att behärska diplomatin och att inte förlora omklädningsrummet. För att kunna skaka handen som gör skillnad måste du hålla dig framme, och om detta vill jag säga några ord.

Vi är små på jorden men stora i ambitionen, rätt mycket som Sverige faktiskt! Er tidigare statsminister Göran Persson brukar säga att när ålänningar berättar om sig själva tror man det handlar om tre miljoner människor snarare än 30.000. It takes one to know one…

Vi är som ni och det är viktigt. Min förhoppning är att ni en dag ska ställas inför nåt slags dilemma, nånstans, och då tänka tillbaka på Åland som ju faktiskt hade rätt mycket att komma med när det handlar om att hitta nya vägar. Och att detta leder till en lösning. Gör ni det kommer ni också att hantera Åland, då ni kan, på ett schysst sätt och därmed är mina råd plötsligt värdefulla, för oss redan idag. Så fungerar det där med gratis buffér i den diplomatiska världen.

Ni har under dagen fått höra om vår självstyrelse, vår demilitarisering, neutralisering, vår historia, våra institutioner och kanske också en och annan paragraf, inramad av ett traktat, stött av en deklaration och förvandlad till praxis och sedvanerätt; inte att förglömma Rule of Law som ni kanske redan ledsnat på att lyssna till. Låt mig därför i detta teoriserande dela med mig av en liten observation.

Diplomati handlar om regler, strukturer och internationella överenskommelser. Och diplomati är som mjölk, det finns alltid ett bäst-före-datum och den måste alltid hållas färsk och uppdaterad.

I mötet mellan människor sker utveckling. Därför ska ni aldrig missa ett tillfälle till mingel. Lär er älska cocktailpartyn, för genombrottet kan ske under ett trivialt samtal som uppstår vid rätt tidpunkt. Och kom ihåg att det är klokare att lyssna än att prata. I förtroende som byggs över en middag kanske precis som denna. Diplomati är samtalet som fortsätter, även när den formella punkten på dagordningen är avslutad. Det är förmågan att lyssna efter vad som faktiskt sägs och ibland efter vad som ännu inte går att säga högt. Det är tålamodet att stanna kvar vid bordet när den enklaste lösningen vore att resa sig. Det handlar om konsten att läsa mellan raderna.

Jag tror att vi i en värld av algoritmer riskerar att gå miste om det goda samtalet. Vi tänker gärna att de stora lösningarna kommer ur formella möten och deklarationer och det är såklart sant men inte helt. Bakom varje policy döljer sig en ocean av diplomati. I en korridor. Över en middag. Under en promenad. Med en fråga som visar att man lyssnat. Lyssna ordentligt. Var tydliga med vad ni tycker och försök förstå varför den andra sidan ser världen på sitt sätt. Glöm inte att människor måste få lämna ett rum med värdigheten i behåll, även när de inte har fått allt de kom dit för. Varaktiga lösningar byggs aldrig genom att någon trycks mot väggen. De byggs när människor kan återvända hem och säga: vi fick inte allt, men vi hittade en väg som vi kan stå för. Precis så gick det till när Finland fick Åland.

Just nu ser världen märklig ut. Det har den väl alltid gjort men vår tid har en särskild förmåga att göra det overkliga till morgonens första nyhet. Krig pågår i Europas närhet och på andra håll. Regler som länge har varit självklara prövas hårt.

Sanningen konkurrerar med rykten och påhitt i en takt som gör det svårt att hinna tänka efter. Och tekniken springer före vår förmåga att komma överens om hur den ska användas. I en sådan tid är det lätt att tro att det enda kloka är att reagera snabbt och högljutt. Men diplomater behöver också hålla blicken på horisonten och ha is i magen. Inte för att vara passiva. Tvärtom. För att kunna skilja det brådskande från det viktiga, den tillfälliga stormen från den långsiktiga kursen. Is i magen betyder inte att hjärtat ska vara kallt. Det betyder att man inte låter rädslan fatta beslut åt en.

Här på Åland känner vi igen värdet av att söka lösningar som människor kan leva med.

Det är därför Åland är värt att besöka och lyssna till. Inte för att vi har löst allt, det har vi verkligen inte. Självstyrelsen är ett pågående arbete, och relationer behöver också skötas när de fungerar väl. Men erfarenheten härifrån säger att fred inte bara är frånvaron av konflikt. Fred måste byggas, vårdas och förnyas mellan människor. Ni åker vidare till Helsingfors efter idag, och med dem har vi just nu en beef när det gäller utvecklingen av vår självstyrelse, som ni hört under dagen.

Väldigt kortfattat handlar det om att modernisera den lag som sedan 1922 styrt vår självstyrelse. Den har reformerats på 1950-talet, på 1990-talet och nu har vi tillsammans med Finland ägnat 15 år åt en nödvändig modernisering, i spåren av EU, digitalisering, svenska språkets utveckling i Finland och så vidare. Detta har Finlands regering valt att inte föra till riksdagen och därför är vi för ögonblicket besvikna, sådant händer i de bästa av familjer. Vi ger dock aldrig upp och nästa gång vi ses har det förhoppningsvis ordnat upp sig. Finländska utrikesministeriet brukar använda oss som ett gott exempel och därför vill vi att ni ska veta att också goda exempel behöver tender, love and care.

Ni kommer i ert värv att arbeta i en tid då jobbet både blir svårare och viktigare. Ni kommer att röra er mellan huvudstäder, intressen och verklighetsbilder. Ni kommer ibland att få uppdrag där det inte finns någon enkel väg framåt. Då kan ni behöva skapa den själva, steg för steg, samtal för samtal. Ta hand om era relationer. Ett kontaktnät är inte en samling namn i en telefon. Det är människor som vet att ni håller vad ni lovar, att ni ringer tillbaka och att ni kan vara tydliga utan att göra det omöjligt att mötas igen.

Ni må tro att ni ska bli diplomater men i själva verket är ni bara vägbyggare och det, det är det finaste man kan vara!

Kom också ihåg att ett gott humör alltid har sin plats. Det löser inte alla konflikter, men det kan göra det lättare att börja. Ett leende kan sänka axlarna i ett rum. En väl vald fråga kan öppna en dörr. Och ibland är den mest diplomatiska insatsen att inse att ingen behöver ännu ett långt anförande, jag är alltså undantaget till det idag!

När ni reser härifrån hoppas jag att ni tar med er mer än bara kunskap om Åland. Ta med er bilden av ett samhälle där internationella lösningar har blivit en del av människors vardag. Och ta med er den kanske enklaste påminnelsen av alla: Håll fast vid det goda samtalet. Håll blicken mot horisonten. Ha is i magen och var en människa som andra kan lita på när det blåser. Don’t be an asshole.

Och kom ihåg var ni hörde detta, för vi vet att vi alltid möts två gånger, och den andra gången hoppas jag att ni minns att det där med Åland faktiskt var rätt coolt, ändå.

Välkomna tillbaka och lycka till på vägen. 

måndag 2 november 2026

När tilliten får sig en törn

Tack för förtroendet från alla mina kolleger i Ålands lagting. Idag valdes jag för fjärde gången till talman för detta parlament. Det är en ynnest och ett ansvar som jag tar på största allvar. I mitt tal i samband med att lagtingsåret öppnats av landshövdingen Marine Holm-Johansson, på president Alexander Stubbs vägnar föll orden så här:


Bästa landshövding, vice lantråd, ministrar, lagtingsledamöter, lagtingsdirektör, generalkonsul, mina damer och herrar, ålänningar och vänner.

Idag inleder vi ett nytt arbetsår i Ålands lagting. Vi öppnar också för något större: ett nytt kapitel i berättelsen om hur vi vill utveckla Åland. Det handlar om frihet och ansvar. Om ett samhälle där människor är med och påverkar sin egen vardag. Om kommuner som förenas av gemensamma mål. Om hur vi hjälps åt i sökandet efter mening och innehåll.

Åland är en plats där freden har fått form. Där självstyrelsen ger oss möjlighet att fatta beslut nära de som berörs. Där vårt svenska språk och vår kultur bärs vidare samtidigt som människor från många delar av världen väljer att bygga sina liv här. Vi är ett litet samhälle och det betyder inte att våra möjligheter är små, tvärtom. Historien visar tydligt att Åland och ålänningarna står starka när det gäller ambition. Vi ser det i vår vardag och vår syn på utveckling. Åland är inte bara något vi ärvt. Det är något vi gör, varje dag, tillsammans.
När jag möter människor från andra länder frågar de ofta: ”Hur är det möjligt? Hur kan ett så litet samhälle åstadkomma så mycket?”

Svaret är inte att vi alltid är överens. Det är vi inte. Svaret är att vi väljer att försöka. Vi väljer att lösa frågor tillsammans, även när de är svåra. Vi väljer att tro att ett litet samhälle kan forma sin egen framtid i takt och tillsammans med övriga Norden, vår trygghet i en stor värld.

Idag öppnar vi det sista hela arbetsåret för den här mandatperioden. Om ett år går ålänningarna till val och väljer vilka som ska företräda dem. Det påminner oss om något grundläggande: inget av våra uppdrag är att betrakta som någon ägodel. Vi har fått dem till låns av väljare som förväntar sig att vi gör vårt bästa.

Demokratin är stark eftersom makten inte är vår att behålla. Den är något vi får förvalta en tid och lämna vidare i bättre skick.

Bästa landshövding!

Tack för de vänliga inledande orden, och eftersom vi idag har att göra med en viktig dag vill jag som representant för lagtinget skicka ett tydligt meddelande. Vi inleder arbetsåret med ett besked som har gjort ålänningarna besvikna, med all rätt. Finlands regering väljer att inte gå vidare med den nödvändiga, länge förberedda, revisionen och moderniseringen av självstyrelselagen. Det sker trots tidigare utfästelser och trots att arbetet finns med i regeringens program.

Det här handlar inte främst om oss som sitter här i dag, våra mandat har ett slut. Frågan om en modernisering av vår självstyrelselag, gäller ålänningarna som ska leva med självstyrelsen i framtiden och deras möjlighet att fatta hållbara beslut i ett förändrat samhälle. Vi ska minnas att självstyrelsens resa är oändlig och därför ständigt måste vara under utveckling.
Vi ska dra lärdom av det som har hänt. Vi behöver fundera över hur vi förankrar våra förslag och bygger upp förståelse för självstyrelsens behov. Och en sak får vi absolut inte göra: låta andras tvekan bli vår uppgivenhet.

Vägen till dagens självstyrelse har aldrig varit enkel. Människor före oss fortsatte att arbeta även när utsikterna var små och motståndet stort. Vi är skyldiga dem att fortsätta. Men framför allt är vi skyldiga kommande generationer att aldrig sluta försöka.

En självstyrelse är inte en färdig byggnad som kan låsas in och lämnas åt sitt öde. Den måste underhållas och utvecklas för att fungera.

Finland lyfter med rätta fram Åland internationellt som ett exempel på hur en svår konflikt kan få en fredlig lösning. Det gör oss stolta. Men ett gott exempel måste tillåtas att fortsätta växa. Det räcker inte att säga att man var förnuftig i historien. Vi måste också vara beredda att handla klokt i dag och framåt.
Åland behöver Finland. Finland behöver Åland. Vår relation måste därför bygga på förtroende, respekt och en vilja att förstå varandras förutsättningar. Åland är ett exempel på vad internationell rätt och överenskommelser kan åstadkomma. Därför måste avtal hållas och tillit vårdas.

Denna tillit har nu fått en törn. Sådant kan hända också i de bästa av familjer. Då krävs nya tag och tydliga besked. Vi förväntar oss att Finland i skyndsam ordning återupptar arbetet med att förnya självstyrelselagen tillsammans med Åland. Vi behöver se handling, inte bara höra vackra ord och framför allt vill vi kunna lita på Finland.

Hela den nordiska modellen bygger på tillit mellan människor, nationer och institutioner. Här har Helsingfors ett särskilt ansvar att hålla det man lovat, något som också uppmärksammas av våra nordiska vänner. Vi strävar alla efter en regelbaserad världsordning och Åland är ett utmärkt exempel på det. I detta sammanhang vill jag lyfta fram det nordiska samarbetet, där det också finns utrymme för utveckling. Vi utgår från att Finland inser detta och i snabb ordning ser till att Åland, tillsammans med Färöarna och Grönland, får möjlighet att bli självständiga medlemmar i Nordiska rådet.

Bästa landshövding, tack för ert arbete som en viktig länk mellan republiken och självstyrelsen. Era och Ålandsdelegationens insatser är extra viktiga när allt inte går som tänkt. Jag ber er framföra lagtingets varma hälsningar till republikens president Alexander Stubb och önska honom allt gott i hans arbete, globalt och lokalt. Vi uppskattar presidentens engagemang för Åland och ser fram emot fortsatt goda, hjärtliga, kontakter.

Bästa lagtingskolleger!

Vi har ett år kvar av mandatperioden. Ett år är kort i politiken, men långt nog för att göra skillnad. Vi kommer från olika partier och bär på olika idéer om hur Åland ska utvecklas. Så ska det vara. Demokrati är inte att alla ska tycka likadant. Den innebär att vi kan vara oense och ändå ta gemensamt ansvar.

Demokrati är organiserad oenighet. Den kräver att vi lyssnar för att förstå, inte bara väntar på vår tur att tala. Den kräver att vi prövar våra egna argument och är redo att ändra oss när någon annan har mer rätt. Det är inte svaghet, det är mognad.

I vår tid belönas ofta den snabba repliken och den enkla förklaringen. Men ett parlament får inte bli ett kommentarsfält. Här måste vi orka stanna kvar i de svåra frågorna och söka lösningar som håller, även när ingen får allt som den önskar. Vi ska vara stolta över våra olika uppfattningar och vi får aldrig glömma det vi har gemensamt: vi är alla ålänningar och vi tjänar hela Åland.

Vi har alla ett ansvar för att fler ska vilja kandidera. Om politiken ser ut som gräl och misstänksamhet, varför skulle en ung person vilja vara med? Men om vi visar att politiken också är en plats där idéer blir verklighet, där människor växer och där vi tillsammans kan påverka framtiden, då tror jag att fler vill ta steget.

Vår uppgift är inte att dölja oenigheten. Vår uppgift är att visa att oenighet kan hanteras med respekt. Jag ser fram emot ett gott samarbete under det kommande året och jag tackar för förtroendet att få leda detta arbete i min egenskap som talman.

Bästa vice lantråd och ministrar!

Tack till er och till hela landskapsförvaltningen för det arbete ni gör. Det är inte enkelt att bära ansvar när ekonomin är ansträngd, behoven förändras och världen rör sig snabbare än våra system ibland hinner med.

Vi har stora frågor framför oss. Hur tryggar vi välfärden? Hur skapar vi goda villkor för företag och arbete? Hur säkrar vi kommunernas förmåga att ge god service, oavsett var på Åland man bor? Hur använder vi digitaliseringens möjligheter? Och hur ser vi till att våra barn och unga växer upp med trygghet, tillhörighet och framtidsaptit?

Vi kan inte möta dessa utmaningar med mer pengar. Vi måste också våga tänka nytt, samarbeta på nya sätt och ompröva det vi länge tagit för givet.

Självstyrelsen är inte bara paragrafer och behörigheter. Den finns i läraren som möter barnen i skolan. I vården när någon blir sjuk. I färjorna som binder samman skärgården, i vägarna och på idrottsanläggningarna. I företagen som skapar jobb. I möjligheten att leva ett gott och tryggt liv på svenska.

Det är så självstyrelsen formar vardagen och ofta märks den knappt alls, vilket är ett tecken på att den fungerar bra. Men vi behöver bli bättre på att förklara vad den gör möjligt. Vi får inte bli så upptagna av bristerna att vi glömmer allt det fantastiska som självstyrelsen gör möjligt. Självkritik hjälper ett samhälle att utvecklas. Självförtroende hjälper det att våga. På lagtingets vägnar önskar jag er alla arbetsglädje under året som kommer.

Bästa lagtingsdirektör och alla vid lagtingets kansli!

Från oss alla här vill jag rikta ett varmt tack till er. Bakom varje plenum och utskottsmöte, varje beslut och internationellt besök finns ert kunnande, er noggrannhet och ert engagemang. Ni ser till att ärendena bereds, att arbetet fortskrider, att lagstiftningen möter tidens krav och att ledamöterna har det stöd och den kunskap som krävs för att kunna fullgöra sitt uppdrag.

Mycket av det ni gör märks inte utifrån. Men utan ert arbete skulle demokratin inte fungera som den ska. Ni bidrar till att vårt parlament arbetar sakligt, öppet och med den värdighet som uppdraget kräver. För det vill jag framföra lagtingets uppriktiga uppskattning och önska er ett nytt, inspirerande lagtingsår.

Kära ålänningar!

För några veckor sedan talade jag i Genève om Åland inför företrädare för det internationella samfundet, det var en speciell upplevelse. Det är platsen där vår självstyrelse startade, där lades grunden till den lösning vi i dag kallar Ålandsexemplet.
Konflikten som involverade Finland, Sverige och ålänningarna var komplicerad och kunde ha utvecklat sig på ett sämre sätt. I stället skapades en ordning där människor kunde leva vidare med sitt språk, sin identitet och sin värdighet i behåll. Ingen fick precis allt den ville men man fann en väg att leva vidare tillsammans, Åland fick en självstyrelse som tjänat och tjänar vårt samhälle mycket väl.

I en värld där krig och motsättningar återigen präglar människors vardag är detta fredsarv mer än en bra historia, något som understryks av uppmärksamheten i Genève. Det är ett ansvar. Åland kan inte lösa världens alla konflikter, det kan nog ingen. Vi kan visa att det finns andra vägar än våld, i sökandet efter framtiden. Vi kan visa att internationell rätt spelar roll, att överenskommelser betyder något och att människors rättigheter är nödvändiga att skydda.

Och vi kan visa att fred inte är något man uppnår en gång för alla. Den måste vårdas av varje generation. Jag skulle vilja att vi blickar ännu högre. Att vi inte nöjer oss med att vara ett gott exempel i historien, utan också blir ett föredöme för framtiden.
Åland är och ska vara ett samhälle där människor med olika bakgrund känner sig hemma. Där svenskan förenar oss. Där vi värnar naturen, företagsamheten och omsorgen om varandra. Och att vi aldrig någonsin låter ängslan inför vad utvecklingen för med sig dölja möjligheterna i framtiden. Målet med morgondagen måste alltid vara att den blir bättre än idag.

Bästa vänner!

För mer än hundra år sedan kämpade ålänningarna hårt för att bygga sin egen framtid. De hade inga garantier för att lyckas. De visste inte hur allt skulle bli. Men de var övertygade om att det var värt mödan.

Det är det viktigaste vi kan lära av historien: framtiden kommer inte färdig till oss. Den formas av människor som tar ansvar, håller ihop och fortsätter arbeta, även när vägen blir längre än de hoppats. Det handlar inte bara om att vänta på att få chansen, vi måste ta alla tillfällen vi ser.

Vi ska inte förneka besvikelserna. Vi ska lära av dem. Vi ska inte blunda för svårigheterna. Vi ska ta oss an dem. Och vi ska inte låta ett nej idag bli ett nej till morgondagen. Självstyrelsen är större än en lagrevision, större än en mandatperiod och större än någon av oss som just nu har förtroendet att företräda den. Den tillhör ålänningarna, dem som levde här före oss, dem som lever här i dag och dem som ännu inte är födda.

Självstyrelsen bor inte bara i den här salen. Den finns i varje människa som bryr sig om hur Åland ska se ut i morgon och som är beredd att bidra. Lagtinget är alla ålänningars rum och framtiden är vårt gemensamma ansvar.

Låt oss därför gå in i det nya arbetsåret med mod att tänka stort, vilja att lyssna och lust att bygga vidare. Vi behöver inte tycka lika för att färdas åt samma håll. Vi behöver bara hålla fast vid övertygelsen om att Åland kan bli ännu bättre, för dem som lever här i dag och för dem som kommer efter oss.

Det är så självstyrelsen förs vidare: genom människors insatser på alla plan, ständig utveckling, omtanke och framtidstro. Den tillhör oss alla. Och tillsammans gör vi morgondagen bättre. Nu är det dags att fortsätta arbeta.

Tack.
 

Möte med framtidens diplomater

För andra gången hade Åland igår nöjet att stå som värd för svenska Utrikesdepartementets diplomatutbildning, ”dipparna”, en skara högt utbi...