Diplomater från 34 ambassader är på Åland i dag och i morgon. Åland står tillsammans med utrikesministeriet värd för besöket och i kväll samlades vi till officiell välkomstmiddag på Nautical. Det blev en succé på många sätt, och dessutom rekordmånga deltagare!
Gästerna hade varit på resande fot sedan fyratiden på morgonen, tagit sig via Åbo till Mariehamn, hållit egna möten i lagtinget och hunnit med både Ålands sjöfartsmuseum och Pommern. Trots det var de fortfarande vakna, glada och intresserade. Diplomater är antingen hårdingar eller mycket skickliga på att se pigga ut.
Tillsammans med några av mina lagtingskolleger, Sveriges generalkonsulat i Mariehamn och lokala honorärkonsuler hade jag nöjet att träffa och äta middag med våra gäster. Det blev en kväll med många samtal, nya bekantskaper och massa skratt. Precis sådant som behövs i en värld där mycket tycks bli lite hårdare, lite kantigare och betydligt mer oförutsägbart.
Jag hade räknat lite inför mitt välkomsttal. De länder som fanns representerade runt borden har tillsammans drygt fyra miljarder invånare, ungefär halva jordens befolkning. Åland har knappt 31.000 invånare.
Statistiskt sett var varje ålänning alltså värd för omkring 130.000 gäster i kväll. Jag bad diplomaterna vara försiktiga med oss.
För en kort stund hade jag alltså uppmärksamheten från företrädare för halva världen. Det är kanske inte peak life, men nära.
Utanför fönstren låg Pommern och hjälpte till med berättelsen. Hon har trots allt större erfarenhet av internationella förbindelser än de flesta av oss. Hon seglade över världshaven med mat, virke och människor ombord och byggdes för långa avstånd, dåligt väder och hårt arbete. För att komma fram krävdes sjökort, erfarenhet, disciplin och tillit. Alla ombord hade en uppgift och alla visste att havet var större än de själva.
Där någonstans möts sjöfarten, självstyrelsen och diplomatin. Alla tre kräver mod att lämna en trygg hamn, tålamod när vinden vänder och förmåga att ändra kurs utan att tappa målet ur sikte.
Diplomati ser sällan dramatisk ut då den pågår. Det är möten, nya utkast, långa diskussioner och noggrant övervägda kommatecken. Det är just det tålmodiga arbetet som förändrar historiens riktning.
Åland är ett gott exempel på det.
Vi demilitariserades för 170 år sedan. Efter första världskriget löstes Ålandsfrågan genom Nationernas förbund i Genève. Åland fick sin självstyrelse och garantier för det svenska språket och kulturen. Demilitariseringen bekräftades och kompletterades med neutraliseringen.
Schweiz stod då för rummet. Diplomaterna gjorde jobbet. Vi på Åland har levt med resultatet i mer än hundra år.
Sådana överenskommelser sköter inte sig själva. De måste underhållas, förklaras och försvaras av varje ny generation. Ungefär som Pommern. Ingen gammal skuta överlever för att människor tycker hon är vacker. Någon måste se till riggen, trävirket och alla de där detaljerna som håller helheten samman.
Detsamma gäller lagar, avtal och vänskap. Försummar vi dem försvagas de. Tar vi hand om dem blir livet hållbart.
Därför är besök som detta viktiga. Under en middag löser vi inte världens alla problem, men vi lär känna varandra. Man lyssnar, jämför erfarenheter och bygger tillit. Nästa gång telefonen ringer eller en svår fråga hamnar på bordet är mottagaren inte längre bara ett namn eller ett land. Det är en bekant, rentav en vän.
Världen behöver fler sådana rum där människor sitter kvar, lyssnar färdigt och försöker förstå varandra även när de inte är överens.
Åland är en sådan plats. Vi är små, men vår historia är internationell och våra ambitioner höga. I kväll hade vi halva världens uppmärksamhet för en stund. Det kändes fint och mycket hoppfullt.
Tack till alla mina medvärdar, Team Åland är något att känna stor stolthet över.
Så här löd hela välkomsttalet, ungefär:
Excellencies, ladies and gentlemen, dear friends. Welcome to Åland. Looking around these tables, I understand all the fuss from New York where the General Assembly of UN meet . It’s magic, in every possible way, to see literally half of the world in one room.
Yes, I did my math. The countries represented in this room are home to just over four billion people, roughly half of humanity. Åland is home to almost 31.000. Statistically speaking, that means every Ålander is hosting approximately 130.000 guests this evening. So please be gentle with us. And for one brief moment, which will probably never happen again, I have the attention of representatives of half the world. It may not be peak life. But it comes remarkably close, so please listen carefully. We are truly proud to welcome you to Åland as part of the Ministry for Foreign Affairs’ annual Ambassadors’ Days. My warmest thanks to everyone at the Ministry and the Parliament of Åland who has worked hard to make this evening possible.
Dear guests, you spend your working lives representing countries of every size, history and temperament. Tonight, you are all guests of a small place with a surprisingly large international presence, and high ambitions.
Just outside these windows lies one of our finest storytellers: Pommern. She crossed oceans under sail; she brought food from Australia to Europe and timber all over the place. She was built for distance, bad weather and hard work. A ship like Pommern depended on charts, discipline, experience and trust. Everyone on board had a task. Everyone knew that the sea was larger than themselves. Pommern reminds us that successful journeys are rarely made by force alone. You must read the wind, understand the currents, keep your vessel in order and sometimes accept that progress requires a change of course. Diplomacy is much the same.
It seldom looks heroic while it is happening. It looks like another meeting. Another cable, draft, another carefully considered comma. Yet, now and then, all that patient work changes the direction of history and that happened here.
Åland was demilitarised in 1856, after the Crimean War.
Sixtyfive years later, after another devastating war had torn the world apart, the newly founded League of Nations proved what diplomacy can achieve. Åland received far-reaching autonomy within the Republic of Finland and guarantees for its Swedish language and culture, the demilitarisation was confirmed, and neutralisation was added.
This year, Finland and Switzerland celebrate one hundred years of diplomatic relations. In October, Åland will be part of that celebration in Geneva. It is wonderfully fitting. Geneva was not merely the address at which the Åland solution was discussed. It represented an idea: that even difficult disputes should be given a room, a table, enough time and people willing to stay until words became an agreement. Switzerland offered the room. Diplomats filled it with work. Åland has lived inside the result for more than a century.
Our demilitarisation has now endured for 170 years. Not because ink is immortal. Not because history has been kind. But because generation after generation has decided that agreements matter, that restraint has value and that peace is worth maintaining.
Pommern is still with us for much the same reason. A fine vessel does not survive on admiration alone. She outlives because people care for her. Timber, rigging, law and friendship all have this in common: neglect them, and they weaken. Maintain them, and they can cross centuries. Shipping and diplomacy share the same spirit. Both require the courage to leave safe harbour, the patience to navigate difficult waters and the determination to stay the course when progress is slow.
And if anyone still doubts that diplomats are made of unusually strong material, today has provided the evidence.
You rose at four this morning, travelled through Turku to Mariehamn, and have since faced a full day of meetings, presentations and new impressions. And yet, all of you are still here, smiling, attentive and appearing genuinely interested. That is either remarkable stamina or diplomacy at its very highest level. Probably both.
Dear friends, to the patient craft of diplomacy, represented by all of you here tonight. To Finland and all its friends. To Switzerland and Geneva. To agreements strong enough to outlive their authors and friendships warm enough to renew them. Welcome to Åland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar