Egentligen hade jag inte tänkt gå men så gick jag ändå och är glad över det. Med tilltagande ålder och som gubbjävel är det lätt att fastna i gamla banor och tankar varför det borde vara obligatoriskt att göra vad man kan för att upprätthålla nyfikenheten och bredda sina perspektiv.
Alltså gick jag till Högskolan på Ålands högtidlighållande av det åländska hållbarhetsarbetets tio första år idag.
Där fastnade jag särskilt för föredragshållaren Birgitta Sjöstrands ord om relationer mellan människor. Vi är varandras arbetsplatser, det är en enkel mening som rymmer mycket.
Vi går till jobbet med egna erfarenheter, förväntningar och kartor. Vi ser inte samma sak, inte ens när vi står bredvid varandra och pratar. Detta blir särskilt tydligt när någonting ska förändras.
Någon ser en möjlighet, andra ser risker och en tredje undrar varför ingen har berättat vad som egentligen pågår. Det betyder inte att någon har fel. Men det betyder att vi borde försöka bli bättre på att snälltolka varandra.
Snälltolkning är inte detsamma som att hålla med, släta över eller låta dumheter passera. Det handlar om att först försöka förstå vad den andra faktiskt menar innan man bestämmer sig för att vederbörande är okunnig, illvillig eller möjligen har trillat av vagnen.
Skälet till detta är enkelt. Vi kan inte utgå från att andra är tankeläsare eftersom vi själva sällan är det. Därför behöver vi tänka på hur vi uttrycker oss och på hur vi lyssnar. Det ena fungerar dåligt utan det andra.
Det är lätt att bygga sin egen karta över världen och sedan förvånas över att andra inte hittar med hjälp av den. Ännu värre blir det om vi börjar betrakta den som ser annorlunda på saken som mindre vetande.
En klokare utgångspunkt är att våra kartor alltid är ofullständiga. Vill vi förstå mer måste vi också lyssna till andra perspektiv.
Särskilt vi gubbjävlar.
Förändring tar tid. Människor måste få tänka, reagera, fråga och processa. Det är inget konstigt och inget tecken på bakåtsträveri. Det är mänskligt. Problemet uppstår först när kontakterna bryts och den vanliga dialogen övergår i skyttegravskrig, misstänksamhet och tangentbordssmatter.
Mot den bakgrunden tycker jag att det åländska bärkraftsarbetet under sina första tio år har åstadkommit något viktigt. Det har breddat vår bild av vad utveckling är och kan vara. Vår gemensamma karta har blivit större.
Alla håller förstås inte med om allt. Så ska det heller inte vara. Vi bygger självstyrelsen med gemensamma krafter och i det arbetet behövs olika erfarenheter, temperament och perspektiv. Den gamla sanningen gäller fortfarande: pessimisterna ser problemen, optimisterna löser dem. Båda behövs. Den som inte ser utmaningarna kör förr eller senare i diket. Den som bara ser problemen kommer aldrig i väg.
Därför en from förhoppning efter en eftermiddag i skolbänken: fortsätt strida för det ni tror på. Fortsätt argumentera, ifrågasätta och debattera. Gör det värdigt. Skriv ingenting om en människa som du inte kan tänka dig att säga till henne öga mot öga.
Åland behöver självstyrelsekämpar IRL mer än fler tangentbordskrigare. Vi behöver ett samtalsklimat som tar avstamp i historien utan att bli kvar där. Ett samhälle som vårdar det som fungerar men aldrig ledsnar på nya idéer, nya människor och nya sätt att göra saker bättre. Alternativet är inte bara stillastående. Det är tillbakagång.
För hållbarhet handlar sist och slutligen inte om fina dokument, komplicerade modeller eller rätt sorts ord. Det handlar om att människor ska må bra, nu och i framtiden.
Dessa insikter kan man snubbla över genom att gå på en tillställning man först tänkte steka och det är både nödvändigt och viktigt. Till och med för en motvillig gubbjävel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar