”Du har två timmar på dig”

Det är midnatt. Elden har slocknat i vedspisen och inne i den lilla kojan är det varmt, till skillnad mot den fräsande kylan på utsidan. Då knackar det på dörren. Utanför står uniformerade män som med hög röst från ångande munnar säger till dig. ”Du har två timmar på dig. Väck barnen. Tag med det ni orkar bära. Ni behöver mat för minst fyra dagar.”

Skräckslagen återvänder du in i stugvärmen, gör som tillsagd medan tankarna flyger omkring. Då hörs skott från utsidan. Det skulle visa sig vara gårdens enda ko som destruerades. Den skulle inte få bli mat åt ryssarna.

Det handlar alltså om kriget och situationen som drabbade hundratusentals finländare som bodde vid fronten som ständigt flyttades. Du sätter dig på ett lastbilsflak tillsammans med två skräckslagna barn, ni förs till Elisenvaara järnvägsstation. Där kryllar av folk, alla lika skärrade. Då kommer bombplanen, de ryska, och fäller sin last. Du ser din egen syster, som även hon evakuerats, träffas av en bomb för att sedan aldrig mera finnas till. Själv klarar du livet på dig och dina barn med tur och Guds försorg.

Att den historien överhuvudtaget kan berättas i dag är inte självklart. De som spelade huvudrollerna i slaget mot ryssarna förde sällan berättelserna vidare. De som dog kunde inte och de som överlevde ville inte.

Google hyllar Finland i dag på sitt eget lilla vis.

Det är först nu som verkligheten bit för bit börjar framträda. Kanske är det därför intresset för vinterkriget och fortsättningskriget är så extremt stort i Finland. Eftersom frågorna aldrig fick svar steg nyfikenheten bland de efterlevande. Därför är också 6 december en stor dag i Finland. Det är en dag som på riktigt markerar frihet, inte bara politisk utan mänsklig och verklig. Av det skälet ställer finländare två ljus i fönstret i kväll. Ett för dem som slogs och dog och ett för dem som slogs och levde.

I de finländska hemmen tänds denna dag två ljus. Ett för de döda och ett för de levande.

Veteraanin Iltahuuto

Några av männen på denna bild har sett scener som var för starka för att någonsin berätta om. Men sjunga kan de!