Välkomna på vårstämma!

I kväll klockan sex håller Åländsk Center vårstämma på pensionat Solhem intill Lervik i södra stan. Vi ska prata framtid, reformer, vardag och mycket mer. Vännen och riksdagsledamoten Mats Löfström deltar också med det senaste från Helsingfors. Och jepp, vi bjuder självklart på fika!

Vill inte bli bunden

Ålands landskapsregering driver en socialistiskt inspirerad centraliseringspolitik som går stick i stäv med de värderingar som Åländsk Center håller kära. Vi jobbar för självstyrelse på alla plan; Ålands gentemot Finland och kommunernas gentemot landskapet Åland. När LR nu väljer att tvångssammanslå kommuner i strukturer som saknar förnuft protesterar vi.

Detta handlar inte om att Centern motsätter sig reformer. Tvärtom. Vi applåderar alla reformer som berörda parter själva vill genomföra.

Av detta skäl avstår vi från att delta i den ”politiska referensgrupp” som tillsätts för att ge legitimitet till den avdemokratisering som reformen innebär. Vi är inte intresserade av att delta i ett arbete där man får välja vilken färg man vill, bara man tar svart.

Så här lyder vår syn på detta:


Ärende: Tillsättande av parlamentarisk referensgrupp för reform av kommunstrukturen
Landskapsregeringen har efter en intern process inom regeringsblocket, det vill säga Liberalerna, Moderat samling för Åland och socialdemokraterna, beslutat att genom tvångssammanslagning förändra kommunstrukturen. Under den processen har inga kontakter, varken formella eller informella, tagits till Centern trots att beslutet är av genomgripande karaktär för hela det åländska samhället och förändrar delar av de fundament som självstyrelsen vilar på.

Syftet med en parlamentarisk referensgrupp är att i centrala frågeställningar, som sträcker sig över flera mandatperioder, söka breda samförståndslösningar.

Efter att landskapsregeringen beslutat att via tvångssammanslagning förändra kommunstrukturen inbjuder man till en parlamentarisk referensgrupp. Förfaringssättet ter sig märkligt eftersom grunden för en förändrad kommunstruktur först borde arbetas fram gemensamt i den parlamentariska referensgruppen innan man går vidare med detaljfrågor.

Att nu inbjuda till medverkan i en parlamentarisk referensgrupp för reform av kommunstrukturen då det fundamentala beslutet, det vill säga kommunernas antal redan är fattat, visar på en total respektlöshet gentemot självstyrelsen.

Mariehamn den 5 maj 2017

Åländsk Center

Vi vill inte låta oss bindas. Självstyrelse betyder att man själv är med och fattar beslut om sin egen vardag.

99 år sedan krigsslutet

I dag är det precis nittionio år sedan de röda trupperna ger upp och det korta men fruktansvärda krig som rasat i Finland sedan den 27 januari tar slut. Under de drygt tre månaderna utspelades fasor bortom det begripliga; familjer splittrades, människor dog och samhället skakade. Än i dag lever minnena kvar på olika sätt. I den här artikeln i Fokus finns skeendet beskrivet på ett sakligt sätt.

Själv skrev jag så här för något år sedan om fredsslutet i den lilla byn Pyttis.

Här hemma är det fredag och det väntar helg i vårsolens glans. Ha en skön sådan.

Så här kunde det se ut när landsmän vände sig mot landsmän. Just den här bilden tänkte man göra ett jubileumsmynt av med anledning av Finlands 100-årsjubileum. Förslaget stoppades.

Hej och tack, Kerstin

Det borde ha varit våren 1986 och jag var nybakad studentmerkonom från dåvarande Ålands handelsläroverk. Ålandstidningen sökte en näringslivsreporter och eftersom jag ingenting visste om sådant sökte jag tjänsten. Vill man lägga in en svårt generaliserande könsspaning i detta har jag sett liknande mönster även hos andra, ofta unga, män. Vi vet inte så mycket men har ett gott självförtroende medan kvinnor ofta vet väldigt mycket men blygs att säga det. Fast det är en annan historia.

Jag stegade alltså upp till legendariske chefredaktören Helge Sölgén och sökte jobbet, träffade bland andra Kerstin Österman och övriga på redaktionen och gav tydligen ett hyggligt intryck.

När det stod klart att tjänsten blev min lämnade jag tidningshuset i min blå Ford Fiesta (med windsurfingbräda på taket). Kerstin, som jag minns det, frågade om jag händelsevis kunde skjutsa hem henne och i bilen konstaterade hon enkelt: ”Jaså, du vill bli journalist du?” Fram till den stunden hade jag inte riktigt tänkt igenom vare sig titel eller framtid men frågan beskriver Kerstin väldigt väl. Rakt på sak och briljant i sin ton.

Så blev det också, jag stannade kvar i sammanlagt tjugotre år och jobbade tillsammans med Kerstin i stort sett hela den tiden. Det var som en ständig fortbildning. Jag lärde mig massor och upphörde aldrig att imponeras över den arbetskapacitet som KÖ (som hon kallades) uppvisade. Gripande personporträtt, snabba nyheter, svåra analyser och en förmåga att kalla en katt för en katt var hennes kännetecken. Sådana kallar man i dag för proffs men jag föredrar hantverkare för sist och slutligen är det precis vad det handlar om. Till skillnad mot copy paste-journalisterna (vilka blir allt fler) gjorde KÖ det som skapar bra knäck:

Journalistik handlar sist och slutligen om att träffa folk, ringa en j-la massa samtal och sedan berätta storyn så bra och hederligt man kan. (JP)

Nu går Kerstin i pension och hyllningarna tar såklart aldrig slut. Men i morgon fortsätter vardagen och såvitt Ålandstidningen inte helt kört i diket borde KÖ med det snaraste anlitas som krönikör. Åland behöver ha folk som ser förbi de omedelbara dimbankarna.

Kerstin har för övrigt hyllats även under sin verksamma tid då hon bland annat fick självstyrelsens nittioårsmedalj år 2012.

Med Kerstin borta från tidningen är det den sista ur det ursprungliga gänget som är borta. Tidigare har till exempel Tommy Lindholm och Benita Mattsson-Eklund gått i pension och nya krafter tar över. Precis som det ska vara.

I morgon fredag festas Kerstin av och jag hoppas det blir lika skoj som det var förr!

Från min egen avskedsfest tar jag nu och då fram den tidning som vännerna gjorde. Sådana ord varar länge. 

Ha en fin tillvaro där bak i Finström, Kerstin! Bilden är lånad från Ålands radio & TV.

Ännu ett nederlag för LR

Om det är sant att det är motgångar som stärker borde Åland vilken sekund som helst bli rena superhjälten. För hittills har landskapsregeringen i stort sett inte gjort nåt annat än fallerat och det börjar bli besvärande och på sikt utmanande för hela självstyrelsen. Några exempel:

• I dag kom beskedet att åländska studeranden förlorar den förmån man haft sedan i stort sett år 1922 då Ålandsöverenskommelsen mellan Sverige och Åland trädde i kraft.
• Den ekonomiska självstyrelsen är hotad till följd av effekterna av Finands Sotereform vilken landskapsregeringen hanterade alldeles för valhänt under sitt första år.
• Medan världen skälvde ägnade LR kraft åt att sänka rösträttsåldern.
• Istället för att diskutera innehållet i det arbete som kommunerna ska göra tog sig LR an att rita om kartan; men inte efter det förslag som man för 300.000 euro köpte från PwC...

Jag har säkert glömt något men över allt detta lyser ett ledarskap allt svagare. 

Här är en bild från landskapsregeringens senaste workshop.

Ministern och odyssén

En liten tillbakablick på början av ett anförande som jag höll förra veckan i anslutning av kommunreformen.

Hej då.

Då denna kommunreform presenterades använde den ansvariga ministern begreppet odyssé om den kommunrunda som landskapsregeringen avser hålla med anledning av den nya kommunkartan. Det är en intressant beskrivning då begreppet betyder upptäcktsfärd till områden man dittills betraktat som okända. Men det är kanske definierande för hela kommunreformen. Man sitter i marmorborgen och besluter om strukturer som man inte riktigt förstår och tycker är konstiga. Mot den bakgrunden är det bra att man försöker ta reda på det nu.

Åländsk Center har gjort denna hemläxa under det senaste året och i en slags resa i vardagen träffat ålänningar och diskuterat framtid. Synpunkterna har självklart varit väldigt varierande men en gemensam nämnare har framgått väldigt tydligt: alla vill bestämma över sin egen framtid.

Detta förslag till tvångssammanslagning av kommuner har engagerat medborgarna på ett otroligt vis. Jag vet inte hur många som hört av sig med synpunkter på såväl förslag som metod. Av alla dessa kommentarer och samtal har jag samlat några sådana frågor som ställts och vidarebefordrar nu endel av dem till den kommande utskottsbehandlingen och den odyssé som landskapsregeringen tänker genomföra på Åland, var gärna beredd att ha svar på följande.

Gotnot: Här blev det för långt, frågorna är många...

Så här såg odyssér ut förr i litteraturen. Man åkte utan att veta vart och man kom hem utan att veta var man varit. Och allt med lånade pengar!

Elis tände årets brasa

Kära Valborgsfirare,

Här, på kanten till Jomala hälsar vi våren och sommaren välkomna. Här bränner vi historiens rester och tar sikte på morgondagen, här upprätthåller vi traditionerna för att skapa framtid för oss alla. Detta gör vi för att gemenskap är bra och framtid är viktigt.

För ett år sedan när vi stod här var i stort sett läget detsamma. Vi blickade nyfiket framåt men hade ingen aning om vad som väntade. Vi såg inte Brexit, vi hade ingen aning om att vårt eget IFK Mariehamn skulle bli finländska fotbollsmästare och vi trodde att Hillary Clinton skulle bli ny president i USA. I dag vet vi att Storbritannien lämnar vårt EU, att IFK är titelförsvarare och att en man vid namn Trump skakar om världen sådan vi kände den.

Om detta kan man tycka massor men vi får aldrig släppa det viktigaste vi har; omtanken om varandra och kärleken till vår vardag. Det är nämligen här som livet sker och det är därför vi är här. I denna magnifika hög av skräp finns allt det som för bara ett år sedan var framtiden. Här ligger fjolårets gröna häck tillsammans med de grenar som för bara ett år sedan var grönska och löften om vackra dagar och trädgårdar. I dag är det brunt och redo att gå in i det eviga kretsloppet. Av många skäl men bland annat därför är Valborsmässoafton viktig. Vi bränner bort det gamla för att skapa plats för det nya.

Gårdagen är bra att ha att stå på men ska aldrig skymma sikten framåt. Här på Notudden i Mariehamn har livet kommit och gått medan valborgsbrasorna brunnit och sången mot aftonröd sky klingat om sommaren. Hit har folket flockats för att prata om vintern som varit och våren som stundar.

Vi är övertygade om att traditioner som denna och andra skapar den grund vi alla behöver för att i vårt dagliga värv utmana, förändra och hitta möjligheter i vad det än är vi sysslar med. Åland är ett utmärkt exempel på uppfinningsrikedom. Vi bor vid sidan av de stora metropolerna men vi har lärt oss dra nytta av vårt läge och göra möjliga hinder till språngbrädor. Det är åländskheten i den korta versionen, från det lilla skapar vi det stora. Vi är kanske små här på jorden men våra tankar är lika starka som alla andras. Och sist och slutligen är det inte volymen som är det avgörande utan avsikten och innebörden i orden.

Om denna dag finns såklart mycket att säga. Vårdagar är rena kornbodarna för tyckanden och iakttagelser. Det är nu naturen vaknar upp, fåglarna skriksjunger av lycka och kattorna jagar runt i letandet efter artsfränder. Knopparna på träden och på buskar brister likt popcorn i en het panna. Folk är ute igen efter en lång vinter och båtarna ligger i sjön istället för på en bakgård under plast. Dofterna är på riktigt. Detta är den tid då frusna samhällen mödosamt skakar på kroppen och reser sig, sträcker ut och höjer blicken mot himlen.

I dag är det sextiotre år sedan den åländska flaggans dag firades för allra första gången, den 24 april år 1954. Det var en triumf efter en lång och besvärlig process som inte saknade spektakulära inslag. Det allra första förslaget till flagga (som komponerades till den stora sångfesten år 1922) förbjöds nämligen av finländska myndigheter år 1935. Detta sägs ha retat upp den dåvarande talmannen Julius Sundblom så till den milda grad att han gick hem och sågade ner sin egen flaggstång en fot från marken. Symbolfrågor är inte att leka med.

Då finns inget bättre än att också vördsamt buga för en flagga som kanske inte blev den man ville men som ändå definierat ett samhälle och ett folk och en idé ända sedan 1954. Den åländska flaggan är sinnebilden för ett tolerant samhälle med plats för alla och envar. Det råder en stark inflyttning av kompetens till ön. Det ska vi fortsätta uppmuntra. Ju fler vi blir, desto fler är med och bygger vårt samhälle till något ännu bättre!

Som vanligt använder vi brasan för att verkligen bränna sådant som står i vägen för varje samhälles utveckling. Avundsjuka, missunnsamhet, främlingsfientlighet, skitsnack och vanlig småsinthet. Allt sånt lägger vi i elden. För visst vore det väl en välgärning om vi med jämna mellanrum kunde lägga våra små tillkortakommanden på en stor brasa, elda upp hela skiten och sedan ta nya tag. Det är både uppfriskande, nödvändigt och inspirerande att bränna upp och starta på nytt.

Som vi gör i kväll. Se er omkring. Upptäck vilka fantastiska människor som står runtom er och bredvid er. Skänk dem en tacksamhetens tanke och gratulera dem och dig själv till att ni just i dag är just här och har möjligheten att bo i ett av världens mest utvecklade och trygga samhällen. Det, mina vänner, är en välfärd vi aldrig får glömma bort. Och därför sätter vi i dag fyr på det gamla och ger plats för det nya!

Men innan dess vill jag från arrangerande Kasberget-Apalängens byalags sida rikta ett tack till Strandnäs FBK som med sin entusiasm, osjälviskhet och genuina hjälpsamhet är med och håller lågorna under kontroll. Jag vill också tacka Mariehamns stad som med hjälp av betydelsefulla bidrag gör det möjligt att hålla stadens sista byalag i skick.

Och jag vill framför allt att vi tillsammans hälsar våren välkommen med ett rungande fyrfaldigt hurra. Ta i från tårna så det hörs överallt. Våren leve!

Årets brasa tänds av Elis Sundberg från Mariehamn!

Här blir det fyr på årets majbrasa. Elis Sundberg ser till att det händer!

Välkommen på brasfest!

Vilken söndag som väntar! Först fotboll då VPS hälsar på IFK för att (troligtvis :-)) återvända hem utan poäng och sedan majbrasa på Notudden. Välkommen till båda, ses i vimlet! Matchen börjar 16.00 och brasan tänder vi 19.00. Så här skoj hade vi i fjol och i år blir det inte sämre.

Dessutom firar vi Ålands flaggas dag och erövrandet av Nordostpassagen, vilket inte heller får glömmas bort.

Hett, festligt och glatt är det på Notudden. Och på Wiklöf Holding Arena denna söndag!

Så här tror vännen och professorn Göran Djupsund om matchen.

Borgare borta med vinden

Världen är allt mer upp och ner. Den moderata borgerlighet som förr definierades av individualism, valfrihet, entreprenörskap, mod och driftighet handlar i dag om kollektiv, likabehandling, solidaritet och centralisering; alltså genuint socialistiska mål i livet. Jomalabon Björn Geelnard (MSÅ) sällar sig i en insändare i fredagens tidningar till dagens så kallade socialmoderater. (Jodå, det är Olles pojke.)

Det är inte så konstigt. Bor man i Mariehamn eller Jomala förändrar den planerade tvångssammanslagningen av kommunerna ingenting i vardagen. Dagisarna är fortsättningsvis nära, skolorna likaså och till arbetet är det sällan mer än femton minuter. Inte påverkas heller värdet av de egna fastigheterna eftersom det övriga inte ändrar.

Har man däremot valt att bosätta sig i någon av de övriga och mer perifera kommunerna är läget mer prekärt. När sexton kommuner blir fem är närservice chanslös. Dagisarna flyttar närmare den plats där majoriteten av befolkningen bor, likaså skolorna och idrottsanläggningarna och så vidare. Kanske inte första året men troligen det femte och garanterat det tionde. Följden av det blir att fastighetsmäklarnas löften om närhet till service inte längre är sanna vilket till exempel minskar värdet på objekten. När man experimenterar med samhällsstrukturer uppstår många biverkningar och det kan man förklara på ett Excel-ark – men inte i verkligheten. Där krävs riktiga åtgärder istället för teoretiska kartskisser.

Björn Geelnard konstaterar i sitt inlägg att man borde slå samman Mariehamn och Jomala för att det vore smartast men att det inte är möjligt. Jaha? Det är alltså inte möjligt att göra det smartaste men däremot möjligt och till och med nödvändigt att göra det andra? Glasklart...

Om man följer den Geelnardska logiken att centrum, bärkraftighet och vinstoptimering är viktigast blir resultatet att självstyrelsen läggs ner och i fortsättningen sköts från Helsingfors, att Finland läggs ner och sköts från Bryssel, att EU slopas och hanteras av Trump. Och så vidare. Det vore billigast och antagligen mest rationellt. Men vore det rätt? Jag tycker inte det.

Åländsk Center har under de senaste fyrtio åren reformerat hela Åland, Det har vi gjort för att vi tror på kraften i självstyrelsen. Våra kommuner har skapat förutsättningar för liv i varje by. Man har lagt grunden för företagsetableringar och man har skapat en närhet och trygghet för alla. Detta har skett på demokratisk väg av valda kommunfullmäktigen som LR nu väljer att ignorera i sin centraliseringsiver.

Mot denna bakgrund motsätter vi oss detta aviserade tvångsgifte vars metod är tvångsmedel, mål är centralisering och syfte ett mindre demokratiskt Åland. Vi jobbar för självstyrelse på alla plan medan MSÅ har valt en annan väg. Det är tydligt att Centerns borgerliga målbild är annorlunda än den socialistiskt inspirerade vision Geelnard och MSÅ strävar mot. Medan MSÅ vill göra Åland mindre med hjälp av centralisering vill Centern ta tillvara den potential som finns på hela Åland och göra landskapet större. Det är en levande landsbygd och, framför allt, skärgård som gör Åland unikt och intressant.

 

 

Socialmoderaterna på Åland på upptäcktsfärd i verkligheten.

Mariehamns starka bokslut

Fem miljoner euro blev vinsten istället för en förväntad förlust på etthundratusen euro. Vi pratar resultatet för Mariehamn stad i fjol. Det diskuterades i tisdags då man även bordlade frågan om 250.000 euro mindre till Pommern. Så här kommenterade jag bokslutet:

Money, money, money.

Ordförande,

Det är ett fint bokslut som vi har att hantera i dag, det går bra för Mariehamn, som stadsdirektören mycket riktigt skriver i sin överblick. Faktum är att det går så bra att det planerade underskottet på 100.000 euro slutade i ett överskott på fem miljoner! Det är tack vare hårt arbetande företagare och skattebetalare som dessa intäkter uppstått. Detta leder också till några rätt uppenbara frågor som vi från Centern, i likhet med tidigare talare, vill fästa blicken på. Den kanske viktigaste är varför man väljer att behålla åtta miljoner i kassan istället för att betala av på lånen. Lånestocken uppgår i dag till 27,9 miljoner euro vilket är måttliga 2.400 euro per invånare. Hade man betalat av till exempel tre miljoner euro på lånen hade stadens medelskuldbörda sjunkit till 2.200 euro per invånare vilket börjar bli jämförelsevis väldigt hanterliga nivåer.

I Finland, som jag kanske tycker vi onödigt ofta jämför oss med, är medellånet per kommuninvånare 6.000 euro, av allt att döma inklusive koncernlån. Stadsdirektören lyfter fram att om man inkluderar koncernlånen i vårt bokslut stiger summan per invånare i Mariehamn till 7.000 euro och slår fast att staden inte utmärkt sig till sin fördel beträffande dessa. Jag har något avvikande uppfattning. I själva verket har stadens dotterbolag, med enstaka undantag, förbättrat sin soliditet vilket skapar stark framtidstro. De allra flesta har dessutom kortat av sina lån i hygglig takt. Så länge den bolagiserade delen av staden sköter sig och inga större överraskningar uppstår kommer vi inom bara några år att hamna långt under medelskulden både i Finland och bland övriga åländska kommuner.

Sammantaget blir slutsatsen att Mariehamn snart spelar i en helt egen division när det gäller det ekonomiska läget bland de åländska kommunerna. Detta borde också märkas i servicen till medborgarna. Att staden går bra må komma som en glad överraskning i dagens bokslut men jag är övertygad om att till exempel stadsstyrelsen och stadens ledningsgrupp sett det komma under hela fjolåret. Mot den bakgrunden ter det sig underligt att man till exempel införde vikariestopp på Trobergshemmet under senhösten och att den sociala avdelningen till många delar går på knäna med ständiga sparbeting vilket drabbar personalen. Vi får inte glömma bort att framgångsrika företag och skattebetalande medborgare förutsätter en fungerande service och en välskött stad. Detta resultat medger skattesänkningar vilket varit det långsiktiga målet för Centern. Det medger också en översyn av alla verksamheter för att dessa ska bli så bra och värdiga som möjligt. Vi har en intressant budgetbehandling att se fram mot.

Från Centerns sida förenar vi oss med andra i att ansvarsfriheten beviljas och vi riktar vårt tack till den personal och politiker som gjort detta möjligt.

Den saknade borgerligheten

Kan inte ens med bästa vilja tycka att Ålands landskapsregering gjorde ett särskilt bra intryck i gårdagens kommundebatt i lagtinget. Det andades personpåhopp och recensioner och invektiv. Själv blev jag kallad barnslig, pallrig och sagofarbror vilket faktiskt inte bekommer mig men som säger ganska mycket om avsändarna. Sett till historiska fakta är det fel att bli överraskad. Det sitter i den socialdemokratiska ryggmärgen att svära, skälla, trycka ner och hålla på.

I mitt anförande, som drog rekordantal repliker (13 tror jag)!, sade jag ungefär så här i ett resonemang som bottnar i att socialism ligger rätt långt utanför min egen tankevärld.

Talman,
Det finns åtminstone två saker jag saknat i denna diskussion. För det första har regeringsblocket omsorgsfullt undvikit att ta diskussionen om hur man vill att verksamheterna ska se ut i de blivande kommunerna. Var pengarna ska sparas. För det andra har politiken lyst med sin frånvaro. Det har handlat om PwC-rapporter och Åsub-enkäter och en framtid där regeringspartierna tror att himlen är på väg att ramla ner över oss. Därför vill jag nu prata mer om ideologier i allmänhet och avsaknaden av borgerligt inflytande i landskapsregeringen i synnerhet.

Åland är resultatet av omfattande frivillighet och delaktighet, entreprenörskap och initiativ. Här har vi aldrig levt i någon skyddad verkstad, vilket moderaternas ordförande tidigare hävdade. Det har varit precis tvärtom och vår välfärd bottnar i en tro på den egna förmågan. Tack vare att man tvingats göra saker själv finns det en åländsk obändighet som resulterat i omöjliga idéer som blivit stora framgångar. Över detta har en stark borgerlighet svävat och till detta återkommer jag för allt tyder på att de nuvarande regeringspartierna med ett undantag gått vilse i den ideologiska snårskogen.

Någon annan förklaring hittar jag nämligen inte när det gäller förslaget att tvångsmässigt slå samman hyggligt fungerande och självstyrda kommuner. Ja, det finns utmaningar men från Centerns sida menar vi att detta ska hanteras av kommunerna, på egen hand – inom ramen för sina egna självstyrelser. Så har Centern i över fyrtio år arbetat med omfattande reformer som steg för steg stärkt hela Åland.

Jag menar att det finns ideologiska skäl bakom förslaget till sammanslagning som går ut på att det är bättre ju färre som är med och bestämmer. Det bekräftade moderaternas partiledare för en stund sedan med uttrycket ”starkare och smartare” och syftade till kommunerna. Kommunreformen går som bekant ut på att dagens 208 fullmäktigeledamöter i morgon blir 103. Man gör en stark närdemokrati lite mindre stark och det går tvärs emot allt vad som handlar om individens frihet vilket i vart fall jag tycker är viktigt.

Detta leder mig till en ideologisk iakttagelse som bottnar i skillnaden mellan borgerlighet och socialism. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun så jag citerar Nationalencyklopedin som det fortfarande finns folk som tror på:

”Socialism utmärks av tilltro till gruppens, kollektivets och eventuellt statens förmåga att lösa politiska och ekonomiska problem.”
Byter man ut begreppet staten mot landskapet börjar vi närma oss kärnan. Det är precis den här definitionen av socialism, att kollektivet avgör vad som är bäst, som mest exakt beskriver det som landskapsregeringen nu föreslår. Kommunerna är i det här fallet individerna medan landskapet utgör kollektivet som med maktmedel tvingar fram sin vilja.

Med andra ord vill regeringen med kollektivets kraft kuva individen. Det går stick i stäv mot den övertygelse som Centern står för. Vi hävdar att det som är bäst för individen också blir bäst för kollektivet.

Alltså, med klassiskt socialistiska argument driver landskapsregeringen en tvångssammanslagning av kommunerna. Man säger att enheter är för små, stordrift är bättre, decentralisering är onödig, likabehandling måste till, solidaritet med alla och så vidare. Det är en ABC-bok i praktisk socialism.

I den ursprungliga kommunutredningen som lämnade PwC:s Stockholmskontor i februari och som utgör grunden i detta förslag lyfts dessutom begreppet medborgarkontor fram som ersättning för dagens kommunkanslier. Bara begreppet medborgarkontor andas system som leder tanken till kooperativ och östblock. Karl Marx själv hade varit nöjd och socialdemokraterna på Åland skrattar hela vägen till partikansliet.

Gruppledare Sara Kemetter lyfte i sitt anförande att partiet i tre val i följd velat genomföra detta tvångsäktenskap vilket ligger helt i linje med socialistisk teori. Lika lite som man kan vara arg på att en varg river ett lamm kan man vara upprörd över att socialister vill lägga ansvaret på kollektivet snarare än på den enskilde medborgaren.

Fast jag förstår inte hur Moderat samling för Åland som ibland vill framstå som borgerliga har gått med på detta. Inte förstår jag heller hur Liberalerna godkänt dessa planer som med i det närmaste hundraprocentig säkerhet syftar till att flytta makten från periferin in mot centrum. Från individen till kollektivet.

Är det för att man glömt vad företagande och självstyrelse betytt och betyder för det åländska välståndet? Låt mig påminna om vad borgerlighet egentligen handlar om – konkurrenskraft. Det är nämligen olikheter som driver samhällen framåt. Det är skillnader mellan människor som skapar nya förutsättningar. Det skapar hunger och det behöver vi mer av, inte mindre.

På Föglö får nyfödda barn aktier. I Saltvik skapade man på rekordtid ett nytt och hyllat besöksmål på Klobben. Vad hade hänt om ett centralt planeringskontor satt tänderna i det projektet? På Kökar bygger man bostadsområden efter en framåtsyftande behandling av bygglov. Allt är exempel på att man som kommun vill skapa en bättre vardag.

Den här listan kan göras hur lång som helst. Konkurrens mellan de självstyrda kommunerna har skapat stora delar av den välfärd som landskapsregeringen nu vill beröva dem.

Man kan notera att ganska få ledamöter i detta regeringsblock har erfarenhet av företagande i det privata näringslivet. Möjligen är det därför det inte är så lätt att förstå alla nyanser av egen drivkraft, företagande och betydelsen av att vi är olika.

Från Centerns sida har vi alltid hyllat självstyrelsen, både landskapets och kommunernas, och hyser stor tilltro till individens och kommuninvånarnas egna förmåga att ordna sin egen vardag. Denna linje håller vi, vi reformerar gärna men tillsammans med berörda. Liksom vi vill sköta oss själva i förhållande till Finland vill våra kommuner sköta sig själva i förhållande till landskapsregeringen.

Centern är ett borgerligt alternativ i det åländska samhället. Det är vi för att vi på riktigt tror på det lokala engagemanget och entreprenörskapet. Vi har från partiets sida under de senaste året åkt runt bland kommunerna och sett beslutsamhet, entusiasm och beredvillighet att hjälpa till i den egna vardagen. Det är borgerlighet på riktigt, att man själv tar initiativ för att göra sin vardag bättre.
Detta stöds ytterligare av det faktum att valdeltagandet sedan fyrtio år tillbaka varit högst i skärgården, nästhögst på landsbygden och lägst i Mariehamn. Trenden är tydlig, ju större enheter, desto mindre engagemang. Är det faktiskt det som den nuvarande regeringen vill åstadkomma? Inte om jag lyssnar till ledamoten Carina Aaaltonen. Hon sade att likgiltigheten är det största hotet mot demokratin. Detta är ett bra mått på likgiltighet.

Talman,

Bara man får eget inflytande och mer makt är politiker villiga att göra precis vad som helst. Så sade nyligen en så kallad veteran till mig på ett ganska cyniskt sätt. Jag var tveksam och tänkte att nog måste väl ändå medborgarnas väl och ve vara viktigare än den egna makten.

Men mot det jag sagt i detta anförande börjar jag tro att hen har rätt. Borgerligheten har i vart fall två av tre regeringspartier övergivit, av allt att döma för att man går med på precis vad som helst bara man får behålla makt och inflytande. Man till och med överger själva grunden i det åländska samhällsbygget, att vi kan själva och att vi är redo att ta eget ansvar.