Svalt intresse för jämlikhet

Ålands lagting bjöd i går in samtliga ledamöter till en information om jämställdhet med professor Lenita Freidenvall från bland annat Sveriges riksdag. Hon  presenterade rapporten ”Gender equality and equal gender opportunites” som övergripande presenterar läget mellan könen i det så kallade CALRE-samarbetet. Rapporten är resultatet av ett arbete som talmannen Britt Lundberg basat för inom ramen för CALRE.

Slutsatsen är att de europeiska parlamenten i genomsnitt består av trettioen procent kvinnor och sextionio procent män. Sett till hela världen där andelen kvinnor i parlamenten är bara tjugoen procent är detta bra. Ändå är det långt kvar till jämställdhet som enligt professor Freidenvall börjar vid fyrtio procent. Inom Europa är det bäst i Spanien där mer än fyrtio procent av parlamenten består av kvinnor. Sämst är det i Italien med femton procent. Åland ligger rätt risigt till med mindre än trettio procent kvinnor vilket jag berörde i en debatt för inte så länge sedan. Här kan man förresten läsa mer om hur det står till jämställdheten i hela världen.

Vad är då lösningen? Lagstiftning, frivillig kvotering, uppmuntran, santkioner, mentorer, strategier eller nåt annat? Svaret är lika svårt som enkelt, lite av varje! Själv tycker jag arbetet kring jämställdhet borde börja i partierna. På dem vilar ett särskilt ansvar för att lyfta fram kvinnor på framträdande positioner. Inom Centern är vi föregångare kring detta. Av två kvinnor som valdes in blev den ena infrastrukturminister, Veronica Thörnroos, och den andra talman, Britt Lundberg.

Om vi är nöjda? Aldrig, målet är glasklart. Det ska vara femtio procent av vardera könet. Före det är vi inte framme.

PS Intresset för denna föreläsning var inte direkt jättestort. Bara tio ledamöter var närvarande. Glädjande nog var tre av dem från finans- och näringsutskottet; jag själv, Brage Eklund samt Karl-Johan Fogelström!

Arbetet mot jämställdhet måste fortsätta tills bägge könen är så lika representerade som möjligt.

Granarna blev till flis

Nu är stadens alla (med reservation för dem vi kanske missade) julgranar förvandlade till flis som sedan blivit energi i det stora värmeverket vid Mariehamns energi. Från den pannan får stadens alla fjärrvärmeanslutna byggnader värme. Granarna samlade vi från partiet Åländsk Center in under en intensiv kväll förra veckan efter att Mariehamns stad i sista stund meddelat att man bryter den tradition som funnits under många år. Vårt initiativ blev mycket uppskattat och visar tydligt vad lite rejäl talkoanda kan göra. Här är det på sin plats att särskilt tacka Edgar Kalm, Joachim Sjögren, Göran Söderlund, Anders Öhberg och Erik Ekström som ställde upp med maskiner samt Henrik Beckman som ryckte ut med en mobil flistugg.

Med stora traktorer och släp körde vi gata upp och gata ner i jakten på granar. Några trafikregler tvingades vi tolka ganska vidsynt och några granar missade vi helt säkert, i mörkret är alla granar svarta, nämligen. Jag körde runt tillsammans med trafikminister Veronica Thörnroos och Anita Husell-Karlström, bland annat medlem i Ålands gymnasiums styrelse. Den här kvällen var de ostoppbara. Veronica tvingades jag hindra från att ta de granar som hade ljus på sig och hon var dessutom nära att slänga upp en rhododendronbuske på släpet…

Finansminister Roger Nordlund blev en levande skogsprocessor där han släpade granar med samma energi som han annars ägnar åt landskapets finanser. Partiledaren Harry Jansson använde sina långa ben till att ränna runt och på riktigt skapa energi och ett hållbart samhälle. Förre skogsdirektören Bjarne Blomster var i sitt esse och räknade hem pengar i den värme som granarna sedan skulle skapa för stadsborna. Totalt samlade vi in uppemot tusen granar innan det blev sent och vi avbröt för korvgrillning.

Dagarna efter fortsatte sedan Bjarne i norra stan och Böge Holmberg i södra att hämta de granar vi missade. Kanske har vi ännu inte hittat alla men vi gjorde så gott vi kunde och lovar här och nu att komma tillbaka nästa år!

Henrik Beckman skjuter in stadens julgranar i sin flistugg för att förvandla julträden till energi i form av flis.

Erik Ekström var en av de som ställde upp för att hjälpa stadsborna att bli av med sina gamla julgranar.

Här kommer Anita och Veronica och lilla Luna efter att ha hämtat granarna från lantrådet Camilla Gunell och Nya Ålands chefredaktör Nina Fellman.

När släpen var fulla lossades de vid Mariehamns energi.

Centerns initiativ blev applåderat och folk var glada där vi drog fram med alla traktorer och glada graninsamlare. 

Det där med att ta bilder på folk i reflexvästar är inte det enklaste...

Henrik Beckman och hans maskiner framför Mariehamns energis stora panna som värmer stadsborna.

Veronica inte bara styr och ställer över landskapets infrastruktur. Hon kom på idén att samla in granarna i staden och var självklart med under hela operationen. 

En rejäl korvgrillning hör till när kvällen är på väg att bli natt.

Det blev sammanlagt två stora granhögar. Den här bilden togs rätt tidigt och gör inte riktigt antalet rättvisa.

Striden om detaljerna

Inte sällan är det de små stenarna som känns värst där de ligger i skon. I den politiska verkligheten råder ungefär samma läge. Det är i detaljerna bråket uppstår. Detta blev särskilt tydligt då jag tidigare i dag presenterade finans- och näringsutskottets betänkande kring den sista så kallade städarbudgeten. Tack vare en ny finansförvaltningslag som börjar gälla i år ska samhällets kassa och budget i fortsättningen skötas på ett annat och tydligare sätt. Tilläggsbudgetar försvinner inte men över- eller underskridningar ska i framtiden föras till bokslutet.

Den enda oenigheten kring en tilläggsbudget som handlar om drygt 360 miljoner euro var om 40.000 euro till Ålands polismyndighet. Ålands framtids tre ledamöter protesterade mot detta eftersom alla myndigheter borde hålla sig till budget. Punkt. De övriga ledamöterna ansåg annorlunda och såg mer pragmatiskt på det hela varför förslaget om att dra bort 40.000 euro från polisen röstades ner med överväldigande majoritet.

Detta är andra gången jag hanterar en städarbudget. I fjol handlade det mycket om ÅHS.

Mitt eget anförande löd så här:

Talman,

I den bästa av världar skulle tilläggsbudgetar som denna inte behövas. En budget är ju till sin karaktär att betrakta som ett instrument som inte ska förändras utan snarare utgöra en ritning i arbetet. Nu råder emellertid andra villkor i verkligheten och därför har vi i dag att hantera en andra tilläggsbudget för år 2013. Det blir den sista så kallade städarbudgeten som detta lagting ska hantera. Enligt den nya finansförvaltningslagen som börjar gälla i år ska över- och underskridningar i fortsättningen skötas i bokslutet. Det är ett system som är enklare för alla att begripa, det här med att i efterhand rätta till räkenskapsböckerna är ett underligt system. 

Finans- och näringsutskottet har behandlat detta förslag till tilläggsbudget som inte innehåller dramatiska förändringar i förhållande till grundbudgeten och föreslår nästan i enighet att den ska godkännas i sin helhet. Om så blir fallet har sammanlagt 362.288.000 euro använts i bygget av Åland under år 2013. 

Oenigheten handlar om en ledamot som har reserverat sig mot ett tilläggsanslag om 40.000 euro till Ålands polismyndighet medan de övriga i utskottet godkänner de extra pengarna. Det ska ses mot bakgrund av att underskottet i förhållande till det befarade utfallet från halvårsredogörelsen är en avsevärd förbättring och på ett hyggligt sätt kan motiveras. Jag utgår från att reservanten motiverar sitt ställningstagande ytterligare.

I likhet med de senaste åren utgör det innevarande 2014 inget undantag i finansiell mening. Den finländska ekonomin som Åland har att ständigt förhålla sig till är skakig men inte nattsvart. I en pinfärsk budgetöversikt framgår att finansministeriet i Helsingfors just nu räknar med en tillväxt på 0,8 procent i den finländska ekonomin. Detta räcker ändå inte till. Statsskulden som år 2010 utgjorde 42 procent av den samlade bruttonationalprodukten förväntas år 2015 bli över 50 procent av BNP. Med hjälp av lån har landet byggts och välfärden växt vilket får realpolitiska konsekvenser. Den försiktigt optimistiska tillväxtprognosen till trots ser fortfarande, enligt finansministeriet, de finländska hushållen dystert på framtiden och arbetslöshetsgraden i Finland förväntas uppgå till 8,4 procent. Det är bekymrande eftersom all tillväxt börjar hos den enskilda människans vilja och förmåga att handla.

På Åland är i detta nu minst 566 personer arbetslösa. Det är än så länge bara fyra procent av arbetskraften men siffrorna är i stigande och det råder brist på nya arbetsplatser vilket är ytterst utmanande. Ingenting är lika viktigt som uppdraget att behålla och helst utöka antalet jobb på Åland. Det ska naturligtvis ske i det privata näringslivet men det offentliga Åland och dess Arbetsmarknadsmyndighet spelar även de viktiga roller. Utskottet har tagit del av myndighetens verksamhetsplaner för år 2012 och 2013 och har inget att invända kring dem. Ändå är det ett faktum att anslaget för arbetslöshetsersättningar växer med 600.000 euro i denna tilläggsbudget. Av detta skäl uttrycker utskottet ett önskemål att planen för myndighetens arbete ständigt ses över och anpassas till de eventuellt nya krav och önskemål som näringslivet och de arbetssökande har.

Det är på flera sätt intressant att jämföra siffrorna i denna tilläggsbudget med den halvårsredogörelse som landskapsregeringen lämnade hösten år 2013. De flesta områden visar upp förbättringar jämfört med prognoserna. Jag nämnde redan Ålands polismyndighet som dessutom nu fått en ny styrelse med uppgift att närmare och noggrannare följa upp verksamheten. Man kan också nämna Ålands gymnasium som fortfarande dras med överskridningar men där situationen stabiliserats under hösten. Det är bra, liksom att likviditeten inom landskapet Åland förbättrats jämfört med ganska alarmerande siffror i höstas. Per den sista november fanns femtiosju miljoner euro på kontot jämfört med befarade trettiosex miljoner euro vid årets slut. Nu är detta inte bara positivt, skälet är till stor del att det finns projekt som inte förverkligats vilket heller inte är optimalt.

Avslutningsvis har vi i utskottet berört två projekt vilka båda med god marginal passerat bästföredatum. Det handlar om leveransen av Föglöfärjan Skarven och avvecklingen av Ålands industrihus Ab vilka båda på olika sätt finns med i denna städarbudget. När det gäller Skarven tvingas vi konstatera att försöket att återvinna förseningsböter först lyckades men till sist fick slutligt avslag av Estlands högsta domstol. Det är trist och bekymmersamt men förbi och något vi bara kan konstatera. Samma sak gäller det framtidsinriktade och kreativa kontorskomplexet Itiden. Det blev fel i förhållande till EU-rätten men rätt i förhållande till verkligheten. I dag äger Ålands pensionsfond Itiden och får en bra avkastning varje år samtidigt som där finns en viktig del av den framtid och tillväxt vi arbetar för att nå; högteknologiska kunskapsföretag och ett sjudande cluster av olika IT-företag. I budgetförslaget beskrivs närmare bakgrunden till att näringsavdelningen kan inkassera ett litet plus i budgeten för fjolåret. Det som hänt har hänt och utskottets förhoppning är att vi alla dragit våra lärdomar av det inträffade inför framtida upphandlingar, avtalsförhandlingar etcetera.

I övrigt hänvisar jag till skrivningarna i betänkandet och i själva budgetförslaget och föreslår från ett så gott som enigt finans- och näringsutskott att förslaget till andra tilläggsbudget för år 2013 antas och tillämpas omedelbart i den lydelse den har i lagtingets beslut. Tack.

De här siffrorna från finansministeriet i Helsingfors visar utvecklingen de senaste åren och prognoserna för åren 2014 och 2015.

Ingenting tyder på att ökningen av statsskulden i Finland stannar upp. I år förväntas skulderna överskrida 100  miljoner euro...

…vilket är sjätte året i följd som skulden stiger efter många år av avbetalningar.

En helg med mersmak

God söndag. Snön faller och gör verkligheten vackrare. Det är nåt visst med veckans sista dag. Det som är gjort är gjort och det som ska göras är under planering. Perspektivet är både framåt och bakåt.

Fredagen var en födelsedag som tillbringades på möten och avslutades med wienerschnitzel och tulpaner, kufisk blandning som dock håller. Jag är också fullständigt överväldigad av alla gratulationer och alla vänliga ord som sades och skrevs under dagen. Facebook må vara en narcissistisk sandlåda men ingen kan på allvar säga att det inte är trevligt att få gratulationer.

Jag testade också födelsedagen till ära att åka en trång hiss i lagtingshuset med en fullpackad lunchbricka i farmarna. När jag kom till sjätte våningen blev stoppet lite abrupt varpå jag också fick pröva på vad som händer när ett stort glas surmjölk ramlar ut över en kostym och en hiss. Jag rekommenderar det inte men är såklart glad över att kunna göra mitt till den kärva ekonomiska verklighet som ortens kemtvättar lever i...

Lördagen inleddes med stormöte om den samhällsreform som alla vill ha men ingen eller få vill betala. Här tycker jag fokus på dagens och gårdagens kostnader är för stort. Ingen kan förutse vilka behoven är i morgon och sett från den lilla människan är en reform vad som måste till. Kvällen avslutades på idrottsgala och nachspiel och slutade inte förrän morgonkvisten nalkades. Om idrottsgalan kan man såklart säga mycket eftersom den varade i sex timmar… Några av talarna hade också mått bra av lite moderering men på det hela taget är det såklart alltid skoj att träffa folk och njuta av formidabla prestationer!

I dag söndag handlar det om förberedelser för kvällens styrelsemöte och morgondagens debatt kring tilläggsbudgeten. Som lattjolajban betraktad får denna dag alltså en trea på en tiogradig skala men sådana söndagar behövs också. Ha en fin arbetsvecka och var hövlig gentemot dina medmänniskor. 

Det var högt till tak och brett mellan vägarna när Kommunernas socialtjänst (KST)  diskuterades i lördags. Slutresultatet blev såväl kreativt som produktivt och framtidsinriktat.

Skatter är trixiga grejer

Lagtinget kom sig samman i går för nästsista gången före vinterlovet. På agendan stod en förändring i skattelagar som väldigt kort uttryckt handlar om att ändra den åländska kommunalbeskattningen så den medger att företagsbeskattningen på Åland liksom i Finland sänks från 24,5 till 20 procent. Kring det rådde inga som helst meningsskiljaktigheter ens bland åländska politiker. Plötsligt hände det. Det blev debatt kring extremt kufiska saker som varför rätten att dra av restaurangbesök plötsligt begränsas och vilka effekter det eventuellt kan ha på Åland.

Frågan är såklart berättigad och i Finland har för den som ens i begränsad omfattning följt debatten saken varit klar. Redan i juni i fjol kom de första reaktionerna – krogbranschen gillar inte förslaget. Det verkar nu ha kommit som en total överraskning för delar av de åländska restaurangerna trots att de mycket väl känner till att det har ingenting med den åländska behörigheten att göra och trots att det var ett år sedan förslaget först väcktes. Ibland är det helt enkelt för sent att vakna tidigt. Jaja, debattungarna föds där man minst anar det. Så här lät mitt eget anförande över det betänkande vi i finans- och näringsutskottet tog fram.

Talman,
Detta lagförslag är en följd av den näringspolitik som republiken Finland anammat och som i korthet går ut på att sänka skatten för företag för att på det sättet stärka konkurrenskraften gentemot utlandet. Genom att sänka företagsskatten från 24,5 procent till 20 procent vill man sätta fart på det företagande som behövs för att vi ska kunna fortsätta bygga det välfärdssamhälle vi vant oss vid. Om det räcker till är omöjligt att säga men det är i vart fall ett försök i rätt riktning. När det gäller tillväxt måste alla vägar prövas.
På Åland saknar vi behörighet när det gäller statsbeskattningen medan vi bestämmer över kommunalbeskattningen. Det är skälet till att dessa ändringar i skattelagstiftningen för år 2014 föreslås av landskapsregeringen. Om lagtinget antar förslaget betyder det att åländska företag betalar samma skatt som företagen i Finland. Här kan man tycka att det vore bättre om vi kunde sänka ännu mer för att ytterligare stimulera våra åländska företag. Tyvärr är det inte riktigt så enkelt av olika skäl. Dels skulle det bli komplicerat rent redovisningsmässigt då företag med verksamheter i både Finland och på Åland skulle bli tvungna att redovisa exakt var pengarna förtjänats och dels är det för ögonblicket knappast klokt att gå in för en annan skattenivå på Åland än i Finland. Dessutom är konsekvenserna när det gäller kostnaderna för avvikande skattehantering inte klarlagda. Ändå vill vi från utskottet i vårt eniga betänkande påminna om vikten av att ständigt analysera vad skattelagar av blankettlagskaraktär får för faktiska konsekvenser på Åland. Vårt näringsliv är de facto annorlunda jämfört med Finlands. Här är tjänstesektorn störst och här är de stora industrierna inte lika dominerande som i Finland. Den verkligheten är något vi antagligen måste börja hantera i ännu högre grad i framtiden.
Lagförslaget innehåller också en ändring i grundavdraget i kommunalbeskattningen som ger lite mer pengar över för främst låginkomsttagare och därmed skapar lite bättre köpkraft. Mot bakgrund av detta föreslår finans- och näringsutskottet att landskapsregeringens lagförslag om ändringar i skattelagstiftningen för 2014 antas.

 

Efter en dag i lagtinget, på fyra andra möten och ett besök till frisören sitter det bra med lite tulpaner och champagne som mamma kom över med i går kväll. Fyrtionio tulpaner för att vara exakt!

Så blev man en seglare

Jepp, fyller år i dag och är tacksam för alla vänliga ord som flödar sådana dagar. Jag blir alltså fyrtionio år. Själv har jag alltid förknippat 49ers med segling då det är en populär båtklass, men nu sitter jag själv där fast har inga planer på att börja segla på riktigt.

Att ytterligare ett år passerat gör att eftertänksamheten blir större och viljan att göra rätt blir större än att söka fel. Mitt femtionde levnadsår som påbörjas i morgon (beroende på hur man räknar) blir ett spännande år. Liksom alla de tidigare, i fjol och året före det och alla de andra åren.

Jag är lyckligt lottad som bor i ett samhälle jag själv varit med och byggt med alla dess brister och förtjänster. Det ska jag fortsätta med i förvissningen att så länge alla gör så gott man kan blir resultatet också bra. Ha en trevlig helg, för det ska jag ha!

Den här bilden tog Veronica Thörnroos på torsdagskvällen då vi åkte staden runt för att samla in uttjänta julgranar. Det blev kallt och det tog länge men det var inspirerande! Stadsborna tog emot vårt initiativ med öppna armar. Våra egna armar var rätt slut efter den långa kvällen.

Klokt sagt om finskan

Nästan ingenting sätter fart på trollen som den eviga frågan om finska språket och Åland. Senaste snubben som kom rusande med en hink bensin till den glödande brasan var en Helsingforspolitiker representerande SFP, Mikael Sjövall. Om honom vet jag inget mer än att han i alla fall inte har tur när han tänker och skriver. Klädsamt och klokt gick vännen Carl Haglund (SFP:s ordförande och försvarsminister) snabbt ut och gjorde klart att Sjövalls bokstäver inte representerar partiets åsikt. Fast då var skadan redan skedd och trollen vakna.

I utspelets kölvatten gick debattörer sedan bananas på snart sagt alla platser som finns, de flesta såklart anonyma och till sist begriper ingen vad det handlar om annat än att Åland och ålänningarna på nåt vis, oklart vilket, inte gillar Finland och finskspråkiga. Tramsfaktorn står på rött och folk som borde samarbeta står bakom anonymitetsskyddet och tror de bygger samhällen alltmedan de kastar skit på varandra.

I det läge behövs förnuft och då sätter sig min kompis Lasse Parikka och tidigare lagtingsledamoten Raija-Liisa Eklöw i tv-soffan på Åland24 och säger debattens mest förnuftiga sanningar. Raija-Liisa med lång karriär i det offentliga Åland bakom sig och karelaren Lasse i egenskap av en hårt arbetande man som för nitton år sedan flyttade från det finskaste Finland till Åland. Det har han aldrig ångrat, det vet jag. Lasse har genom åren blivit en viktig samtalspartner till mig. Han har ett kontaktnät i Finland som få överträffar och han missar aldrig chansen att för sina finskspråkiga vänner förklara hur Åland fungerar. Han skriver kolumner i finska tidningar och han prisar det sunda förnuftet på ett sätt fler borde ta del av. Hans åsikter är många och välformulerade men de kokar ner till en sanning: på Åland är det svenska som gäller. Inte om man träffar andra finskspråkiga och vill prata med dem men alltid i offentliga sammanhang. Sådan är även jag. Språkkunskaper är aldrig en belastning och får aldrig bli det. Min egen finska är ganska vissen men min engelska använder jag om inte dagligen så väldigt ofta.

Lasse hör till dem som ser pragmatiskt på tillvaron. Det betyder att man ska använda det språk man kan i syfte att ta sig fram här i världen och livet. Kring detta har jag resonerat tidigare, till exempel när det gällde polismästarens funderingar och Visit Ålands blivande chef.

Jag ska inte orda mer om vad Raija-Liisa och Lasse sade men jag tycker ni ska se programmet som finns inbäddat nertill. När tonläget är som högst är det klokt att lyssna till sansade röster. Och sedan äta en bit glass och dricka en kopp kaffe så blir det mesta bra igen.

Och jodå, det var Lasse som tog mig på en utflykt till Östergårds mjölk Ab, ett av de företag som dagligen bygger den åländska välfärden.

Och kom för allt i världen ihåg att sätta ut din gamla julgran i kväll så tar vi hand om den och skapar energi.

Programledaren Nina Fellman får Lasse Parikka och Raija-Liisa Eklöw att sprida lugn och sans och förstånd över en debatt som studsar mellan golv och tak.

Här är inslaget i Åland 24

Stadens granar samlas in

Julen är förbi och granarna är förbrukade och ska ut ur husen. Det kan ställa till problem då granar inte alltid är så enkla att hantera. De barrar, sticks och är rätt svåra att forsla bort om man inte råkar ha bil med släp. I år har till råga på allt Mariehamns stad meddelat att de inte längre transporterar bort granarna. Men! Här kommer lösningen på dina problem!

Centern på Åland och i Mariehamn har tagit initiativ till att samla ihop alla julgranar i staden och på Solberget för att skapa riktig energi av dem. Det sker på torsdag kväll med hjälp av frivilliga krafter och starka maskiner. Det gör vi för att vi på riktigt saknar gammaldags talkoarbete, sådana där gemensamma insatser som gör stor skillnad för både medborgare och samhällen. Vi tar hand om julgranarna och gör flis av dem som sedan ska värma upp stadens hus. Det är recycling när det är som allra bäst.

Så här går det till. Se till att din gran sätts ut vid tomtgränsen eller på någon lämplig uppsamlingsplats intill där du bor. Sedan kommer vi och hämtar granen och för den till flisning. Det kostar dig ingenting. Vi gör det av omsorg för miljön och med hänvisning  till det som populärt kallas hållbar utveckling!

Detta är inte första gången vi lämnar talarstolarna och mötesrummen för att göra skillnad på riktigt. Varje vår tar vi oss an Svibybron och rensar den från allt skräp som bilister och andra kastar ut under vintern. Vi gör det för att försöka uppmuntra alla att göra något för då blir resultatet till sist häpnadsväckande!

Nu ska julgranen kastas ut. Bor du i Mariehamn eller på Solberget har du tur. Då kommer Centerns handlingskraftiga medlemmar och plockar bort din gran för att göra den till miljövänlig energi. Insamlingen sker på torsdag kväll.

Det här pressmeddelandet skickades ut till allmänheten via massmedierna med information om graninsamlingen.

Utfrågad om inflyttning

Kanske uppfattas jag som lite nötig då jag fortsätter att berätta om alla lyceister som hälsar på för att bilda sig en egen uppfattning om verkligheten och politiken. Själv tycker jag varje besök är berikande och utvecklande, i alla fall för mig. Häromdagen kom Desirée Rosenberg, Saltvik, för att ställa frågor om invandring och flyktingar och Åland. Jag blev från början extra imponerad av Desirée då hon till skillnad mot nästan alla andra ringde och stämde träff. Det vanliga är annars att folk använder epost vilket såklart är effektivt men ganska opersonligt. Jag frågade henne varför hon valde att ringa och hon svarade att hon gillar det bättre då man ju faktiskt får en direktkontakt. Desirée kommer att gå långt med den inställningen. Epost är bra men ett riktigt samtal är alltid bättre.

Samtalet handlade om Ålands och Centerns inställning till flyktingar och invandrare, något man inte kan hantera med samma manual. Flyktingar är människor som flyr för sina liv från krig eller förföljelse. Då gäller det att öppna famnen och inte sluta den. Åland och ålänningarna har alltid levt nära omvärlden och även tjänat pengar på den. Vi är en del av världssamfundet och ska också ta vår del av ansvaret för människor i trångmål. När det gäller invandring överlag är det bra och berikande för alla samhällen. Åland har vuxit kraftigt de senaste tio åren vilket sakta och säkert skapar ett starkare samhälle. Till nytta för oss alla.

När det gäller folk som flyttar till Åland finns det också sådana som redan bor här som tycker vi ska hjälpa folk genom att skicka bort pengar och det ena och det andra. Det är blåögt och ett sätt att skjuta över ansvaret för vår värld på andra. Jag tror främlingsrädsla i botten är ett tecken på rädsla och okunskap. Jag tror på inkludering.

Desirée Rosenberg kom in från regnet med väskan full av frågor om invandring och flyktingpolitik.

Helgen gick till korvgrillning och eld med bland andra sonen Zacke.

Grattis Pommern, 111 år i dag

Jag har i alla tider hyst en slags klockarkärlek till sjöfarten. Kanske för att min far en gång jobbade där, kanske för att jag själv en gång jobbade där, möjligen för att branschen är så extremt viktig för Åland. Vet inte, jag gillar helt enkelt shippingen som näringsgren. Inte minst var de duktiga på att skapa historier som varar länge, som till exempel dramat kring Herzogin Cecilie, den tidens Costa Concordia.

I dag den trettonde januari är det på dagen etthundraelva år sedan Pommern sjösattes i Glasgow, Skottland. Vill man veta mer om just detta rekommenderar jag starkt ett besök till Ålands sjöfartsmuseum, ett av världens allra finaste muséer! I dag är Pommern dessutom mycket mer än ett museiföremål, här sker också livs levande teater. På Wikipedia finns också häpnadsväckande mycket information om detta ståtliga fartyg.

Dagens datum får mig att minnas ett möte jag för några år sedan (2007) hade med numera framlidne sjökaptenen Ingemar Palmer som mindes tiden till sjöss på riktigt, som en slags bakgrund till att Tall Ships Race just det året angjorde Finland. Så här minns jag vårt samtal:

Tall Ships Race är förvisso en utmaning i dag. Men för dem som var med när det verkligen begav sig är
 det kanske inte riktigt på riktigt. På den tiden som inte alla fartyg var försedda med Food Garden och bildäck, var en pöl som Östersjön inte mycket att komma med. Ingemar Palmer är en numera pensionerad befälhavare som tillbringade sina första år till sjöss ombord på den fyrmastade barken Viking, då ägd av legendariske segelfartygsskepparen Gustaf Erikson i Mariehamn.
Livet till sjöss liknade inget annat. Men Ingemar Palmer njöt av varje sekund, trots umbärandena.
– Upplevelsen av att segla var väldigt individuell. Det handlade om inställningen till arbete, vilka strapatser man var beredd att acceptera och mycket annat, säger Ingemar Palmer och tillägger:
– Om man tror sjölivet är lätt, misstar man sig.
Själv fick han den största kicken när han insåg att han och de övriga 30 i besättningen på Viking kunde behärska de våldsamma oceanerna med hjälp av sina bara händer. Och en bra bark. Som när de tillbringade tre veckor på en sjudande Nordatlanten 1947. De slungades mellan Island ena dagen och Irland nästa. Kampen gällde inte bara att få fram virket i lasten till Sydafrika. Det handlade också om att klara den egna livhanken.
Ibland skulle seglena sättas, lika snabbt skulle de tas hem igen. Och i oredan skulle man också med hjälp av sextant och kronometer och hastigt avlästa himlakroppar hålla reda på den egna positionen.
Resan som Ingmar Palmer gjorde på Viking varade i två hela år och började i några lastningshamnar i norra Finland. Virket man lastade skulle till Sydafrika.
Där lastade man koks för Brasilien. Efter det gick färden i ballast till Australien för en full last vete tillbaka till England. Det var en tripp som borde ha avlöpt mycket snabbare.
– Vi hade extremt mycket otur hela vägen, minns Ingmar Palmer.
Värst var turen från Australien till England. I över 130 dagar kämpade besättningen mot tristessen, stormarna, stiltjen och – döden.
– En man ramlade ner från riggen och dog. Vi måste begrava honom till sjöss, berättar Ingmar Palmer.
Dagarna till sjöss var uppdelade i vakter om huvudsakligen fyra timmar arbete och fyra timmar vila. För tredje styrman Palmer gick arbetet ut på att övervaka riggarna och hålla koll på positionen. När det inte var arbete som stod på uppdragslistan ägnade sig mannarna åt exempelvis gymnastik, modellbygge och boxning.
De 130 dagarna från Australien till England gick med bara enstaka observationer av andra fartyg. Vädret gjorde ibland att besättningen bokstavligen gick omkring våta i veckor.
– Ändå älskade jag varenda sekund, berättar Ingmar Palmer.
Eller förresten. Kanske inte. Han minns den gången i brinnande storm som en kätting brast mitt i natten. Han begav sig upp i masten och såg det stora skotet som var fäst i kättingen slå mot masten slå det uppstod gnistregn. Hans uppgift var att säkra skotet innan något värre hände.
– Då var jag faktiskt lite fundersam, säger han, men det gick bra.
Dramatiken till trots skänker Ingmar Palmer ändå en tanke till de mindre fartygen som kämpade på inne i Östersjön mellan de många hamnarna.
– Vi hade det faktiskt ganska bra ibland. Som när vi i veckor låg i de ljumma passadvindarna och sakta färdades framåt. Det var fantastiska tider.
Ytan som sjömännen samsades
 om var inte direkt väldig. Det
 fanns många tillfällen till spänningar männen emellan. Ombord samsades män från Åland, Finland, Australien, Nya Zeeland, Danmark och England. Det var av vikt att befälhavaren ombord kunde leda fartyget på ett sådant sätt att trivseln bibehölls trots den stenhårda vardagen.
En annan sak som var viktig för den sociala sammanhållningen var kosthållningen. En bra stuert kunde lätt utgöra skillnaden mellan ett lyckligt och ett inte fullt så lyckligt skepp. Dieten var inte alltid enligt dagens kostcirkel.
– Efter vi varit i hamn åt vi mycket kött som vi förvarade färskt i köttsäckar som hängdes i riggen. Men det tog slut rätt snabbt, berättar Ingmar Palmer.
När det sparade köttet var slut tog man sig an skeppsgrisarna som fanns med ombord. De blev ett välkommet inslag i kosten som stöd till potatisen och rotfrukterna som utgjorde basfödan tillsammans med nybakat bröd då och då.
Mjölet förvarades i ett sinnrikt system under däck. När man hämtat mjölet från det låsta utrymmet tändes ett ljus som fick brinna för sig själv för att äta upp syret och hålla mjölet färskt så länge som möjligt. Fiskade gjorde man jämnt och ständigt men fiskelyckan var inte alltid vad man hoppats på.
Det saknades nästan aldrig utmaningar för mannarna ombord. Som den dagen man siktade tre isberg vilket omedelbart skapade ett skarpt läge ombord. Vid sidan av det ”vanliga” slitet måste man då också avläsa vattentemperaturen vid varje vakt. Skulle den plötsligt börja falla var det ett säkert tecken på isberg. Den två år långa färden med Viking blev enda gången som den då blivande sjökaptenen seglade på riktigt. Efter det blev det maskindrivna fartyg för hela slanten.
– Hade jag fått chansen att mönstra på en seglare igen hade jag tagit den. Helt säkert. Det var tungt och farligt, blött och ibland tråkigt. Men det var också den mest fantastiska sjömanstiden i mitt liv, avslutar Ingmar Palmer.”

Makarna Jocelyn och Ingemar Palmer från ett Kap Horn-event. Bilden är lånad från www.caphorniers.cl.

Fyrmastbarken Pommern hör till Mariehamns och Pommerns allra starkaste varumärken och borde nödvändigt tas om hand på ett hedervärt sätt.  

Några bilder från Pommern då det begav sig på riktigt. Albatrosserna fångades med hjälp av sinnrika trätrianglar som de stora fåglarna lockades in i. Men något mer hände aldrig. Efter ett tag släpptes bjässarna tillbaka till friheten. Det förde otur med sig att skada dem.

Under två år seglade den blivande sjökaptenen Ingmar Palmer som styrman på den fyrmastade barken stålbarken Viking. Från Finland till Sydafrika till Brasilien till Australien till England. 

Livet ombord var både stormigt och stilla samtidigt. Men alltid annorlunda.

Unga frågor skapar insikt

Jag tog emot lyceisterna Joar Henriksson och Linn Tomtén som gör ett skolarbete kring skillnaden mellan olika politiska partier och hur de vill hantera Åland och budgeten i framtiden. Bra frågor av snabbtänkta ungdomar, mer behövs inte för att även en som jag ska hålla skallen i skick. Deras funderingar var både genomtänkta och välformulerade och tvingade mig att ta ett steg åt sidan och försöka betrakta mig själv och partiet. Sådana manövrar skulle de flesta människor må bra av, på alla arbetsplatser. Jag tror alldeles för många traskar omkring i en känsla av att det man gör är perfekt, rätt och inte kan göras annorlunda. Jisses, så fel de har! Det finns tusen sätt och ännu fler möjligheter.

Innan jag aktiverade mig politiskt var jag blott en medborgare bland andra och tvekade lite mellan olika partier. Så här resonerade jag först och sedan så här. Skulle jag skriva samma sak i dag skulle det inte låta exakt lika men heller inte långt ifrån. Jag vidhåller alltjämt att Centern över tid har bidragit till den stabilitet som krävs för att bygga ett långsiktigt framgångsrikt samhälle.

Några andra reflexioner från den första arbetsveckan efter alla dessa helger:

Jag har blivit för blödig för att klara av hårdkokta thrillers. Pinade mig igenom Maria Wern och hennes vedermödor och tvingas konstatera att jag till sist blivit så mossig att jag föredrar dokumentärer och nyheter…

Gick på arbetslunch till Nautical och valde sallad. Följde upp med gym på kvällen och insåg sedan att jag håller på förvandlas till renlevnadsmänniska. Som i höstas. 

Spelade in en hälsning till en god vän. Jepp, än så länge hemligt.

Lyssnade till debatten kring tilläggsbudgeten i lagtinget. Fick lite tips till utskottsbehandlingen som vidtog på torsdagen och fortsatte på fredagen.

Tog mig också till Ålands radio för en ”debatt” kring ärekränkning, det offentliga samtalet och den tilltagande narcissimen, främst på Facebook. Att jag var där beror nog mest på att jag tycker att polisanmälningar ska göras med stor försiktighet, särskilt av folk som själva väljer en offentlig roll. Här kan man höra det som sades och här är länken till bloggen om kränkta män och poliser. Jag tycker att som kränkning betraktad var det som hände dessa två MOS-politiker att betrakta som 0,5 på en skala från noll till tio.

Tränade volleyboll för första gången sedan förra årtusendet. Tog det sedan j-igt lugnt på torsdagen och fredagen. Sanningen om hur lite den egna självbilden stämmer överens med den krassa verkligheten, skulle verket kunna kallas. ”Once a champ, always a champ” stämmer alltså inte.

Varje dag man får möta framtidens samhällsbyggare är en lyckad dag. I onsdags kom lyceisterna Linn Tomtén och Joar Henriksson förbi för att prata politik, framtid och partier.