Grattis Pommern, 111 år i dag

Jag har i alla tider hyst en slags klockarkärlek till sjöfarten. Kanske för att min far en gång jobbade där, kanske för att jag själv en gång jobbade där, möjligen för att branschen är så extremt viktig för Åland. Vet inte, jag gillar helt enkelt shippingen som näringsgren. Inte minst var de duktiga på att skapa historier som varar länge, som till exempel dramat kring Herzogin Cecilie, den tidens Costa Concordia.

I dag den trettonde januari är det på dagen etthundraelva år sedan Pommern sjösattes i Glasgow, Skottland. Vill man veta mer om just detta rekommenderar jag starkt ett besök till Ålands sjöfartsmuseum, ett av världens allra finaste muséer! I dag är Pommern dessutom mycket mer än ett museiföremål, här sker också livs levande teater. På Wikipedia finns också häpnadsväckande mycket information om detta ståtliga fartyg.

Dagens datum får mig att minnas ett möte jag för några år sedan (2007) hade med numera framlidne sjökaptenen Ingemar Palmer som mindes tiden till sjöss på riktigt, som en slags bakgrund till att Tall Ships Race just det året angjorde Finland. Så här minns jag vårt samtal:
Tall Ships Race är förvisso en utmaning i dag. Men för dem som var med när det verkligen begav sig är
 det kanske inte riktigt på riktigt. På den tiden som inte alla fartyg var försedda med Food Garden och bildäck, var en pöl som Östersjön inte mycket att komma med. Ingemar Palmer är en numera pensionerad befälhavare som tillbringade sina första år till sjöss ombord på den fyrmastade barken Viking, då ägd av legendariske segelfartygsskepparen Gustaf Erikson i Mariehamn.
Livet till sjöss liknade inget annat. Men Ingemar Palmer njöt av varje sekund, trots umbärandena.
– Upplevelsen av att segla var väldigt individuell. Det handlade om inställningen till arbete, vilka strapatser man var beredd att acceptera och mycket annat, säger Ingemar Palmer och tillägger:
– Om man tror sjölivet är lätt, misstar man sig.
Själv fick han den största kicken när han insåg att han och de övriga 30 i besättningen på Viking kunde behärska de våldsamma oceanerna med hjälp av sina bara händer. Och en bra bark. Som när de tillbringade tre veckor på en sjudande Nordatlanten 1947. De slungades mellan Island ena dagen och Irland nästa. Kampen gällde inte bara att få fram virket i lasten till Sydafrika. Det handlade också om att klara den egna livhanken.
Ibland skulle seglena sättas, lika snabbt skulle de tas hem igen. Och i oredan skulle man också med hjälp av sextant och kronometer och hastigt avlästa himlakroppar hålla reda på den egna positionen.
Resan som Ingmar Palmer gjorde på Viking varade i två hela år och började i några lastningshamnar i norra Finland. Virket man lastade skulle till Sydafrika.
Där lastade man koks för Brasilien. Efter det gick färden i ballast till Australien för en full last vete tillbaka till England. Det var en tripp som borde ha avlöpt mycket snabbare.
– Vi hade extremt mycket otur hela vägen, minns Ingmar Palmer.
Värst var turen från Australien till England. I över 130 dagar kämpade besättningen mot tristessen, stormarna, stiltjen och – döden.
– En man ramlade ner från riggen och dog. Vi måste begrava honom till sjöss, berättar Ingmar Palmer.
Dagarna till sjöss var uppdelade i vakter om huvudsakligen fyra timmar arbete och fyra timmar vila. För tredje styrman Palmer gick arbetet ut på att övervaka riggarna och hålla koll på positionen. När det inte var arbete som stod på uppdragslistan ägnade sig mannarna åt exempelvis gymnastik, modellbygge och boxning.
De 130 dagarna från Australien till England gick med bara enstaka observationer av andra fartyg. Vädret gjorde ibland att besättningen bokstavligen gick omkring våta i veckor.
– Ändå älskade jag varenda sekund, berättar Ingmar Palmer.
Eller förresten. Kanske inte. Han minns den gången i brinnande storm som en kätting brast mitt i natten. Han begav sig upp i masten och såg det stora skotet som var fäst i kättingen slå mot masten slå det uppstod gnistregn. Hans uppgift var att säkra skotet innan något värre hände.
– Då var jag faktiskt lite fundersam, säger han, men det gick bra.
Dramatiken till trots skänker Ingmar Palmer ändå en tanke till de mindre fartygen som kämpade på inne i Östersjön mellan de många hamnarna.
– Vi hade det faktiskt ganska bra ibland. Som när vi i veckor låg i de ljumma passadvindarna och sakta färdades framåt. Det var fantastiska tider.
Ytan som sjömännen samsades
 om var inte direkt väldig. Det
 fanns många tillfällen till spänningar männen emellan. Ombord samsades män från Åland, Finland, Australien, Nya Zeeland, Danmark och England. Det var av vikt att befälhavaren ombord kunde leda fartyget på ett sådant sätt att trivseln bibehölls trots den stenhårda vardagen.
En annan sak som var viktig för den sociala sammanhållningen var kosthållningen. En bra stuert kunde lätt utgöra skillnaden mellan ett lyckligt och ett inte fullt så lyckligt skepp. Dieten var inte alltid enligt dagens kostcirkel.
– Efter vi varit i hamn åt vi mycket kött som vi förvarade färskt i köttsäckar som hängdes i riggen. Men det tog slut rätt snabbt, berättar Ingmar Palmer.
När det sparade köttet var slut tog man sig an skeppsgrisarna som fanns med ombord. De blev ett välkommet inslag i kosten som stöd till potatisen och rotfrukterna som utgjorde basfödan tillsammans med nybakat bröd då och då.
Mjölet förvarades i ett sinnrikt system under däck. När man hämtat mjölet från det låsta utrymmet tändes ett ljus som fick brinna för sig själv för att äta upp syret och hålla mjölet färskt så länge som möjligt. Fiskade gjorde man jämnt och ständigt men fiskelyckan var inte alltid vad man hoppats på.
Det saknades nästan aldrig utmaningar för mannarna ombord. Som den dagen man siktade tre isberg vilket omedelbart skapade ett skarpt läge ombord. Vid sidan av det ”vanliga” slitet måste man då också avläsa vattentemperaturen vid varje vakt. Skulle den plötsligt börja falla var det ett säkert tecken på isberg. Den två år långa färden med Viking blev enda gången som den då blivande sjökaptenen seglade på riktigt. Efter det blev det maskindrivna fartyg för hela slanten.
– Hade jag fått chansen att mönstra på en seglare igen hade jag tagit den. Helt säkert. Det var tungt och farligt, blött och ibland tråkigt. Men det var också den mest fantastiska sjömanstiden i mitt liv, avslutar Ingmar Palmer.”

Makarna Jocelyn och Ingemar Palmer från ett Kap Horn-event. Bilden är lånad från www.caphorniers.cl.
Fyrmastbarken Pommern hör till Mariehamns och Pommerns allra starkaste varumärken och borde nödvändigt tas om hand på ett hedervärt sätt.  
Några bilder från Pommern då det begav sig på riktigt. Albatrosserna fångades med hjälp av sinnrika trätrianglar som de stora fåglarna lockades in i. Men något mer hände aldrig. Efter ett tag släpptes bjässarna tillbaka till friheten. Det förde otur med sig att skada dem.
Under två år seglade den blivande sjökaptenen Ingmar Palmer som styrman på den fyrmastade barken stålbarken Viking. Från Finland till Sydafrika till Brasilien till Australien till England. 

Livet ombord var både stormigt och stilla samtidigt. Men alltid annorlunda.

Kommentarer

Populära inlägg