Vi borde köra bättre

Den tredje av budgetlagarna handlade om avdrag och miljö. Ungefär så här lät anförandet i lagtinget i tisdags:

Fru talman,

Den tredje budgetlagen som vi hanterat i finans- och näringsutskottet är också den svåraste och den som troligen mest direkt av de tre jag hittills presenterat innebär förändringar för medborgarna. För i landskapsregeringens lagförslag om sjukdomskostnadsavdraget med mera döljer sig försämringar för de allra flesta skattebetalare. Det är självklart eftersom det handlar om ett delvis slopande av avdrag. Nu handlar det inte om att kasta Åland och ålänningarna ner i avgrunden men är ändå en viktig åtgärd i syfte att nå balans i ekonomin. Vi får i detta läge inte glömma bort att grunden för den åländska välfärden inte rubbas ens med denna inbesparing.

Förändringen är såsom den är föreslagen mindre dramatisk än den från början planerade. Som ni minns föreslog omställningsbudgeten i våras att avdraget helt skulle slopas, i likhet med hur man gjort i Finland sedan många år tillbaka. Det vore naturligtvis trist. Vår självstyrelse bör ha tillräckliga ekonomiska muskler för att göra livet så bra som möjligt för alla ålänningar. Dilemmat är att pengarna inte längre räcker till. Om Åland ska kunna undvika att lyfta banklån för de dagliga utgifterna måste även smärtsamma åtgärder genomföras. Sänkningen av sjukdomskostnadsavdraget är en sådan. För en budget i balans måste vi nå, våra efterlevande ska inte behöva betala vad vi misslyckas med i dag. Och då räcker det inte med att bara de studerandena och kommunerna får vara med och betala. Alla medborgare måste inkluderas i detta arbete.

Första budet från regeringen var alltså att avdraget skulle bort. Detta backade man bort från sedan det visat sig att ett sådant förslag skulle drabba vissa grupper av medborgare för hårt. Det är aldrig fel att ändra sig, tvärtom tyder det också på sunt förnuft inför starka argument. Därför kom man tillbaka med ett förslag som satte gränsen för fullt sjukdomskostnadsavdrag till 15.000 euro, strax över den av statistikcentralen definierade låginkomstgränsen som 2010 låg på 14.741 euro. De som förtjänar mer än detta får dra av hälften av sina sjukdomskostnader efter självrisken på 100 euro. Det är såklart en kompromiss men ändå ett nödvändigt steg i rätt riktning. Det är bra så länge vi förmår behålla detta begränsade sjukdomskostnadsavdrag, tyvärr är inte ens det skrivet i sten i framtiden. Landskapsregeringen påpekar också mycket riktigt att detta som nu är ett ettårigt avdrag kan komma att ses över och ändras i framtiden. Framför allt är det viktigt att sjukkostnadsavdraget används på det vis som lagstiftarna i tiderna ansett som viktigt, för att hjälpa medborgare som drabbats av sjukdom eller funktionsnedsättning.

Under utskottsbehandlingen har förslaget ytterligare kompletterats med en parbestämmelse som går ut på att två som bor ihop får dra av fullt så länge den gemensamma inkomsten inte överstiger 22.500 euro. Det är en och en halv gång mer än för en enskild och enligt utskottets majoritet en begränsning som andas sunt förnuft och utgör en reell förbättring jämfört med förslaget. Dessutom betyder det ytterligare inbesparingar för landskapet. Någonstans måste denna gräns dras och den här är motiverad och genomförbar. Kontentan av allt detta är att landskapets medborgare i högre grad får betala sina sjukdomskostnader själva, vilket ingen nulevande politiker egentligen vill föreslå. Men i lägen som detta vi nu befinner oss i måste vi spara på alla områden. Samma signaler har vi under utskottsbehandlingen fått från olika grupper. Detta är inget någon jublar över men det är något man klarar. Det råder ett stort mått av sunt förnuft bland ålänningarna.

Vid sidan av sjukdomskostnadsavdraget föreslår regeringen även att grundavdragets maximibelopp höjs från 2.850 till 2.880 euro samt att självriskdelen för resekostnadsavdraget stiger från 340 till 600 euro. Båda åtgärderna är såklart till nackdel för de enskilda medborgarna men i åtminstone det andra fallet när det handlar om resekostnadsavdraget finns också miljömässiga aspekter som inte är att förakta. Det är såklart inte bra för vare sig plånbok eller miljö att sitta ensam i bilen till och från arbetet. Sådant borde gå att lösa skulle man tycka. Det finns redan en inbyggd miljöbonus i det åländska resekostnadsavdraget eftersom vi här till skillnad från i Finland får dra av även bussbiljetter. Alltså borde folk åka ännu mer buss. Nu passar det inte alla men visst finns det goda skäl att starta bilpooler och liknande när det också går att räkna hem dem ganska enkelt. Förutom det föreslår utskottet även en kläm där vi ber landskapsregeringen ändra i resekostnadsavdraget i framtiden så att resor med miljövänliga fordon premieras på riktigt.

Fru talman, mot bakgrund av det anförda föreslår finans- och näringsutskottet att lagförslagen antas med den bifogade miljöklämmen. Utskottet var inte enigt varför två reservationer bifogas betänkandet. Det är självklart bäst om reservanterna förklarar dem på egen hand.

Om man på riktigt investerar i miljövänliga bilalternativ borde man också kunna se ekonomiska fördelar av det.

Kommuner måste spara

Det är dags för sista varvet i Ålands lagting med diskussion och beslut om budgeten för 2013. Det är en grannlaga uppgift av det enkla skälet att kostnaderna är högre än intäkterna. Därför måste ganska många olika åtgärder vidtas.

Så här sade jag när jag presenterade lagen om en minskning av ekonomiska överföringarna till Ålands sexton kommuner. (Det är inga väldiga summor, det handlar om i stora drag tio procent på hela kakan.)

Fru talman,

Del två denna dag av sparlagar och förslag som ska bringa den åländska ekonomin i balans handlar om den årliga överföringen från landskapet Åland till kommunerna. Med avstamp i den så kallade Gullåsenavgiften föreslår landskapsregeringen att sammanlagt fyra miljoner euro dras bort från den summa som kommunerna årligen lyfter i landskapsandelar. Det är i stora drag en miljon euro mer än de pengar som kommunerna hittills betalat till ÅHS för att hålla sina äldre på avdelningen. I dag har kommunerna istället ordnat vården för de äldre på egen hand vilket troligen är både lite bättre och lite sämre samtidigt. De äldre får det antagligen lite bättre genom att få vistas i sin hemmiljö medan kommunen sannolikt får betala lite mer för omsorgen. Det sätter fingret på en öm punkt i den offentliga ekonomin. Vem ska betala för omsorgen? Vem ska sätta upp reglerna för hur omsorgen ska se ut i en framtid när fler blir äldre och färre är med och förvärvsarbetar? Som bekant, efter några dagars intensiv debatt kring framtiden i detta lagting, är svaren liksom lösningarna många. Det handlar om att välja den rätta vägen in i framtiden.

Att nu minska överföringarna till kommunen med tio procent är enligt utskottet ett sunt första steg mot den framtiden. Det är inte så mycket att det blir ohanterligt och det är inte så lite att det inte märks. Ska vi bringa landskapet Ålands ekonomi i balans måste inte bara de studerande vara med och betala. Även kommunerna är så illa tvungna att dra sitt strå till den sparstacken. Det kanske inte ens räcker. Under det kommande året är det flera strukturer som sätts under lupp och ska hanteras av landskapsregeringen. Hur ska den sociala servicen säkras över hela Åland i en osäker finansiell framtid? Hur ska den tekniska servicen ordnas? Hur ska landskapsandelssystemet se ut i framtiden? Det är tre frågor som alla ålänningar i dag på allvar borde fundera kring. Inte att förglömma den viktigaste frågan av dem alla: hur ska allt detta betalas i fortsättningen? Detta arbete får inte dras i långbänk varför utskottet förutsätter att landskapsregeringen under våren återkommer med riktlinjer för det fortsatta arbetet med framtidens Åland mot bakgrund av dagens talrika strukturer.

Till följd av allt detta tillstyrker finans- och näringsutskottet den föreslagna minskningen av landskapsandelar till kommunerna. Vi har rätt självklart erfarit att kommunerna inte jublar över detta. Konstigt vore det väl annars. Men jag vill ändå påminna om att kommunerna är en lika stark del av Åland som Åland är av kommunerna. De facto är det ändå kommunerna som på riktigt har skatteinstrumentet i sin hand. Det har inte landskapet Åland. Alla tillsammans bildar ändå en helhet som skapat den självstyrelse som i år fyller nittio år. Under den tiden har de olika delarna av Åland utvecklats på många sätt och längs olika vägar. Det är fel att behandla kommunerna som ett kollektiv. Någon kommun har fått en fabrik som gjort ekonomin bärkraftig, andra har fått hamnar som skapat stabilitet, vissa har fått flotta simhallar, idrottshallar, vägar eller broar medan andra levt på ren och skär klokskap. Alla har olika förutsättningar och olika bakgrund men en gemensam nämnare. Alla kommuner hör till ett Åland vars ekonomi i dag är svag. Alla kommuner har på olika sätt i olika tider lutat sig mot ett ekonomiskt starkt landskap. Av det enkla skälet måste även kommunerna nu vara med och finansiera helheten. Det får inte vara ett alternativ att landskapet Åland ska anhålla om banklån för att upprätthålla utbetalningarna till kommunerna. Denna krismedvetenhet finns även hos kommunerna och vi har i utskottet erfarit att även om ingen gillar åtgärden finns det en förståelse för att den behövs. Det är ett bevis på det sunda förnuft som råder på Åland och som har byggt vår självstyrelse. Man får inte bara fråga sig vad landskapet Åland kan göra för kommunerna utan också tvärtom.

Under utskottets behandling har även ett yttrande över lagförslaget inbegärts från lag- och kulturutskottet. Det föreslår vid sidan av några smärre språkliga förändringar att begreppet justeringsavgift som använts i lagförslaget byts ut till justeringsbelopp vilket finans- och näringsutskottets majoritet stöder. Det är kanske inte optimalt sett ur en lagstiftningsvinkel med så sena förändringar. Men denna övergripande fråga av stor finansiell vikt är för viktig för att fastna på lagtekniska detaljer. Visst, det ska råda ordning och reda men det får inte ske på bekostnad av det viktigaste av allt: frågan om hur våra gemensamma pengar ska räcka till allt. Det är dock rättvist att slå fast att utskottet inte nådde majoritet i denna fråga om kommunala överföringar. Till betänkandet fogas två olika reservationer vilka reservanterna i vederbörlig ordning själva ska redogöra för.

Fru talman, mot bakgrund av detta tillstyrker finans- och näringsutskottet att lagförslagen om minskning av överföring till kommunerna antas med de ändringar som framkommer av betänkandet. För en budget i balans måste vi nå, våra efterlevande ska inte behöva betala vad vi misslyckas med i dag.

Det är inte dessa som ska betala för att vi i dag inte klarar av att hantera finanserna. Besparingarna måste därför göras i dag.

Även unga måste spara

I dag inleddes arbetet med att på allvar försöka bringa landskapet Ålands ansträngda ekonomi i balans. Finans- och näringsutskottet presenterade fyra olika lagar varav den första handlade om studiestöd och utgör en frysning av den så kallade indexjusteringen under de tre kommande läsåren. Frågan är svår och det känns inte bra att dra ner på studiestöd men alternativet är dess värre sämre. I det läge den åländska ekonomin i dag befinner sig måste alla vara med och spara.

Så här sade jag då jag presenterade betänkande från finans- och näringsutskottet:

Fru talman, Jag har i dag som uppdrag från finans- och näringsutskottet att i denna talarstol presentera inte mindre än fyra olika lagförslag vilka alla utom ett på olika sätt ger den enskilde ålänningen lite mindre pengar över i plånboken. För att genomföra detta krävs att detta lagting på vårt självstyrda Åland även godkänner några nödvändiga lagändringar – var och en viktig i det sparpussel som vi nu på allvar måste börja lägga. Till följd av de senaste årens obalans i de offentliga finanserna tvingas landskapet Åland på olika sätt att spara. Vi måste göra en omställning i de offentliga finanserna för att försäkra oss om att vår ö även i fortsättningen klarar av att hantera sin egen framtid med sina egna pengar. Detta är enklare att säga än att göra. Ingenting är lika svårt som att spara på utgifter man vant sig vid.

Ändå, fru talman, är jag övertygad om att ålänningen i gemen finner dessa sparbeting varken smärtsamma eller ens onödiga. Ålänningarna begriper vikten av balans i ekonomin och är redo att bidra till vårt allmänna väl. Faktum är att vartenda ett av de lagförslag som ska dryftas i dag liksom det budgetbetänkande jag ämnar lägga fram i morgon andas sunt förnuft och god hushållning samt stor krismedvetenhet. Att sköta ett landskap är inte väldigt mycket annorlunda jämfört med att sköta den egna hushållskassan. Hemma måste man se till att inkomsterna varje månad är minst lika höga som utgifterna. I den åländska ekonomin är vår uppgift att se till att utgifterna inte är större än intäkterna. Sunt förnuft slår alltid komplicerade ekonomiska teorier.

Innan jag fortsätter med själva betänkandet om det förändrade studiestödet är det viktigt att slå fast en sak. Om vi inte genomför besparingar i dag kommer det självstyrda Åland och dess medborgare inom en snar framtid att tvingas uppta lån för att betala den dagliga driften av den offentliga sektorn. Och eftersom den som är satt i skuld inte är fri kan vem som helst räkna ut hur självstyrt vårt örike blir den dag vi vilar i händerna på utomstående finansiärer, hur goda dessa banker än är. Målet måste alltså vara att på alla till buds stående sätt försäkra oss om att banta de offentliga utgifterna till en nivå som är långsiktigt hållbar. Detta gäller i synnerhet alla de som är unga i dag. Om vi som nu sitter i detta lagting inte förmår hejda de skenande kostnaderna är det våra barn och deras barn som tvingas betala. Så kan inte jag ha det. Det är en hedersfråga för detta lagting att göra allt i vår makt för att stoppa kostnaderna från att öka ytterligare.

Förslaget till förändrade studiestödsförmåner är ett resultat av sunt förnuft. Genom att låta bli att indexjustera studiestödet för de ålänningar som lyfter bidraget sparar landskapet 190.000 euro per läsår under tre läsår. Jag har i debatten hört de som inte tycker det är så mycket att orda om och att man därför, av omsorg med de unga, borde låta bli. Majoriteten i finans- och näringsutskottet håller inte med. Det är mycket pengar och det är mer än så. Det är en signal att alla är med och sparar hela Åland till fromma.

Inte behöver makthavarna på Åland ha särskilt dåligt samvete över denna inbesparing som riktar sig mot de yngre. De lämnar grundskolan och gymnasiestadiet med en genuin och hållbar utbildning. Tack vare självstyrelsen håller den åländska skolan rätt och slätt världsklass. Åländska elever har en grundtrygghet som hjälper dem på den fortsatta vägen. Deras studiestöd höjs inte de kommande tre läsåren men de får alla möjlighet att lyfta ett större studielån och reglerna för arbete vid sidan av studierna ska medge högre inkomster. Det är tillräckligt bra under nuvarande förutsättningar och det kommer inte att hejda någon från att genomföra sina studier. Snarare tvärtom. Dagens unga vill helst undvika lån och kommer därför att göra sitt bästa för att klara av sina studier och sedan ge sig ut på arbetsmarknaden.

Fru talman,

Finans- och näringsutskottet hänvisar vidare till det utlåtande och den sakbehandling som lag- och kulturutskottet biträtt oss med och föreslår att lagtinget antar lagförslagen om förändrade studiestödsförmåner oförändrade. För en budget i balans måste vi nå, våra efterlevande ska inte behöva betala vad vi misslyckas med i dag. Utskottets medlemmar har inte varit eniga och till betänkandet bifogas en reservation vilken det är bäst att reservanterna själva redogör för.

När det handlar om att nå en budget i balans måste precis alla befolkningsgrupper delta i inbesparingarna. Även de studerandena. För om det inte händer något med kostnaderna i dag blir det ett problem för kommande generationer.

Nu börjar debatten

Det drar ihop sig till slutdebatt kring Budget 2013 och dess åtföljande lagar. I morgon ska jag presentera fyra olika lagförslag som alla på olika sätt ska bidra till de nödvändiga inbesparingar som Åland måste genomföra. På onsdag vidtar debatten om själva budgeten. Dessvärre med ganska många nedskärningar.

Det finns såklart roligare saker att göra. Ingen vill väl göra det sämre för folk. Tyvärr finns det inget val. Det går inte att spara utan att spara. Och det som skänker mig tröst inför besluten är att inbesparingarna på inget vis är avgörande för att det goda livet vi i huvudsak lever ska upphöra. Så mycket handlar det inte om.

I en julhälsning till mina vänner inom den internationella öspelsvärlden citerar jag den här gången Rudyard Kipling, mannen bakom Djungelboken och citatet ”öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två” och mycket mer. Han sammanfattar skönheten i prövningarna på ett lysande sätt.

OM

Om du kan vara kall när alla omkring dig förlorar balansen, och skyller det på dig, 

om du tror på dig själv när de andra tvivlar på dig, men tar tvivlet på allvar, och inte gör ett Ja av ett Nej; 

om du kan vänta och i hopp försaka, och bli beljugen, men inte med lögner köpslå, 

om du kan hata, utan att hätskt slå tillbaka, och från all falsk och skenhelig visdom avstå, 

om du kan drömma, men tar drömmen lätt; om du kan tänka, utan att bli tankens slav; 

om triumf och katastrof du möter på samma sätt och ser i dem två ekrar kring samma nav; 

om du tål höra sanningen du spritt förvrängas av skurkar för att lura dårar, 

tål se hur det bryter samman som en gång var ditt och böja dig för att bygga det upp, utan tårar, 

om du kan satsa allt på ett enda kort och förlora, och börja om från början igen, 

och aldrig klaga, eller tala om vad du gjort, eller ångra det ens, utan tänka: ”Än se´n ?”; 

om du kan tvinga din kropp, dina nerver, ditt hjärta att tjäna dig, fast allt borde vara slut 

och så hålla fast genom plåga och smärta och bara viljan finns kvar, som säger: ”Håll ut !” 

om du kan tala till massan, men behålla din själ, eller umgås med kungar, men ej glömma din egen lott, 

om fienden ej kan dig skada, ej den som vill dig väl, om alla räknar med dig, men inte till övermått, 

om du kan fylla var flyende minut med kamp och möda, som befriar från tidens bann, 

då är jorden din, och allt på den ditt till slut, och – vad som är mer – då är du, min son, en man!

Med de orden önskar jag alla en fin tisdag och en fortsatt bra vecka. Och för allt i världen. Kom förbi lagtinget och lyssna med egna öron! Körtiden är följande:

Tisdag 13.00 - kvällen.
Onsdag 09.30-17.00
Torsdag 09.30-slut
Fredag 09.30- 

I skarpa lägen är det viktigare än någonsin att hålla huvudet kallt. Som när man ska presentera lagar inför Ålands lagting.

Sista veckan före jul

Åtta dagar kvar. En händelserik vecka återstår innan julfriden sänker sig över vår ö. Julhandeln går på högvarv (hoppas jag), lagtinget har bråda dagar framför sig (vet jag) och debatterna blir antagligen ganska röriga (fruktar jag). Under fem intensiva dagar ska fyra lagar debatteras och (förhoppningsvis) godkännas och till råga på det ska budgeten för 2014 klubbas enligt den så kallade konstens alla regler.

Dessa fem dagar denna vecka utgör slutet på en höst fylld av diskussioner, prövningar, höranden och skrivningar. Det kan låta trist sett från sidan men är raka motsatsen. För i sista hand handlar arbetet om att bygga vidare på ett samhälle som i det som räknas på riktigt hör till världens allra främsta. På Åland finns en sjukvård som lämnar ingen bakefter, en skola där alla får plats och synlighet samt en äldreomsorg som i stort sett fungerar klanderfritt. Vår brottslighet är inget man gör teveserier om och även om vi generellt sett är dåliga på att gruppera och att använda blinkers är vi förskonade från alltför många olyckor i trafiken.

Visst, det finns avarter och det finns gropar i en mestadels perfekt tillvaro men vår välfärd ligger generellt sett på en sådan nivå att det finns plats för förändringar. Det är dessvärre sådana som kommer att diskuteras i lagtinget denna vecka. Till följd av att landskapet Åland de senaste åren levt över sina tillgångar tvingas vi nu till inbesparingar som ingen klarar sig från. Det handlar inte om väldiga pengar eftersom alla är med och delar. Men det handlar om att vi till varje pris måste bygga ett Åland som över tid har balans mellan inkomster och utgifter. Annars tvingas våra barn betala det överflöd vi i dag vältrar oss i. Och det är, enligt min mening, inte sjysst mot dem. Det är i dag vi ska betala våra skulder, inte skyffla över dem på den kommande generationen.

Med de orden önskar jag alla en trevlig tredje advent och en fin arbetsvecka. Kom i håg att ta hand om varandra och att skicka det där julkortet som du eventuellt glömt bort.

”När tredje ljuset brinner, är snart lucia här, hon bjuder oss på kaffe och bud om julen bär.”

Om sorg och skuld

Inte för att jag har så värst många laster men en av dem är West Wing eller Vita Huset – den hyllade serien om Amerikas president och hans manskap. Det är en serie som saknar inget. Den är humoristisk, lärorik, känslosam och, tyvärr, beroendeframkallande. Ibland klarar jag mig veckor, månader och även år från att hemfalla till begäret men så händer det. Jag trillar dit igen. Och där är jag nu. Dagarna går till komplicerade ekonomiskpolitiska avvägningar i finans- och näringsutskottet och kvällarna till Vita Huset.

Det är vad som krävs i dessa dagar då ytterligare en skolskjutning gör världen ännu svårare att förstå sig på. Det handlar igen om att begripa det som inte går att förstå. Lika lite som det går att ta till sig den vrede som gjorde att gärningsmannen först sköt sin mor och sedan hennes klass, lika omöjligt är det att ens toucha vid den smärta de efterlevande till de döda barnen måste känna.

Jag trodde någon slags botten var nådd efter Breivikattacken men tvingas inse att ondskan på något märkligt sätt helt enkelt aldrig tar slut. Ändå måste livet gå vidare. Vi måste förklara för våra barn som ser tevebilder vilka inte kan förklaras att vi lever här och nu och att ondskan därute aldrig får nå oss här hemma. Vi får aldrig ledsna på att förklara detta. Vi får aldrig hemfalla till den enkla utvägen att ”sådant händer” utan vi måste på riktigt försäkra oss om att vi i vår lilla del av verkligheten har ett ansvar inte bara mot oss själva utan mot alla i vår omgivning. På skolgården måste alla få vara med, i jobbgemenskapen är det fel att stänga utanför, vi får aldrig ledsna på att höra av oss, ge det lilla uppmuntrande leendet, bry oss om, fråga, tag reda på och inkludera. Jag är övertygad om att dårattacker som den i Connecticut blir färre desto mer vi bryr oss. Ett barn eller en galning eller en hämnare som är sedd, får det svårare att genomföra sina planer.

Vi står inför alla helgers moder, julen. Det, om någonsin, är en god anledning att höra av dig till de som du för ett tag glömt bort. Den avlägsna släktingen eller någon annan. Inte för deras skull utan för din egen. Och för det samhälle vi bor i.

På Åland är vi lyckligt lottade på många sätt. Vi har en social kontroll och ett tryggt samhälle som uppmuntrar mod och medmänsklighet i lika delar. Men det är inget vi får ta som självklart utan ett faktum vi aldrig får glömma bort att fortsätta arbeta för och med.

Ha en fin söndag. Skicka ett julkort och tänk på dem du kanske inte tänkt på under den senaste tiden.

Själv finner jag viss tröst i min gamle kompis, Alfred Tennyson (beklagar engelskan, men när det gäller dikter är originalspråket nästan alltid överlägset):

O Sorrow, Wilt Thou Live With Me

O Sorrow, wilt thou live with me
No casual mistress, but a wife,
My bosom-friend and half of life;
As I confess it needs must be;

O Sorrow, wilt thou rule my blood,
Be sometimes lovely like a bride,
And put thy harsher moods aside,
If thou wilt have me wise and good.

My centred passion cannot move,
Nor will it lessen from to-day;
But I'll have leave at times to play
As with the creature of my love;

And set thee forth, for thou art mine,
With so much hope for years to come,
That, howsoe'er I know thee, some
Could hardly tell what name were thine.

I ljuset finns tryggheten och trösten. Vansinnesdådet i USA stannar inte längre där utan sprids blixtsnabbt över hela jorden och skapar förstämning på många fler ställen än i den drabbade skolan.

Vad vi egentligen gör

Finans- och näringsutskottet har bråda dagar i dessa tider då landskapsregeringens förslag till budget hanteras. Avvägandena är många och diskussionerna intressanta. Det som sägs i utskottet stannar i utskottet fram tills dess betänkandet är klart. När det gäller budgeten för 2013 bör det ske i början av nästa vecka.

Jag får också många frågor kring vad vi egentligen gör under alla dessa möten. Här är svaret:

Om vi själva får säga vad vi tycker att vi gör.

Om folk på gatan ger sin syn på vårt jobb. (Sorry engelskan, men den är ganska rolig!)

Vad vi tänker på morgon, middag och kväll och däremellan. Hur vi ska få landskapet att spara ännu mer pengar.

Ett annat sätt att förklara vad vi ägnar oss åt, enligt vår egen mening.

Vad oppositionen (alltså de som inte deltar i utskottsarbetet) tycker vi gör.

Och så oppositionens bild av resultatet...

Slutligen. Vad det egentligen känns som att vi gör.

Mycket mer än byråkrati

Vilken dag! Produktivt i utskottet. Spännande möten. Konkreta beslut. Och en otrolig inledning på det hela med luciafirande i lagtingets stora plenisal där kansliavdelningen vid Ålands landskapsregering gjorde ingen besviken. Tvärtom. De levererade.

Med rätt ton och takt, humor, kritik, innehåll och yta gjorde avdelningen (ingen nämnd och därför heller ingen glömd) exakt vad varje människa borde göra varje dag. Någon annan lite gladare. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Den intellektuella höjden och den starka integriteten bland de anställda gör att landskapsregeringen och lagtinget trots knappa resurser lyckas sköta en autonomi som i det mesta motsvarar vad varje ”riktigt” land hanterar. Och till råga på det tänjer sig dessutom personalen till att förvandla sig till underhållare och stämningshöjare. Nivån på det jag såg i morse var outstanding.

Då det i övrigt är omöjligt att beskriva fester som denna stannar jag där. Vill bara att ni ska veta att landskapet till alla de delar jag känner till vilar i trygga händer. Ha en fin lucia!

Till exempel så här såg det ut i morse i lagtingshuset. Men före det bjöds det på träffsäker satir, avklädda avslöjanden och sanningen bakom de låsta dörrarna. Världsklass!

Låtar för en snöig dag

There is no such thing as the smell of a budget in the morning, som vi säger i lagtingshuset i dessa dagar. Det pratas siffror morgon, middag och kväll och själv tror jag att jag drömmer om dem på nätterna. Temat är alltid detsamma. Man har åtta liter vatten som ska fylla en tio liters hink. Så enkelt kan man beskriva det dilemma som landskapet Åland står inför i dag.

Och alltmedan siffrorna rusade runt i skallen i natten snöade det på utsidan. Och snöade. Men sådana förtretligheter får aldrig hejda utvecklingen. Eftersom det fortfarande finns lite Finströmstakter kvar i mig tog jag risken och promenerade in till jobbet genom snötäckta gator och torg denna morgon. Det var inte riskfritt. Mängden snö som i dag finns på tallarna är inte att leka med. Har aldrig sett så många knäckta grenar som i år. Och det var före nattens senaste oväder. Hoppas verkligen ingenting allvarligt inträffar när tyngden från snön får stammar att brista.

Egentligen var det inte heller det jag tänkte ta upp utan vikten av att komma inspirerad på jobb. Och då är dagens smartphones i en klass för sig själv. Travade alltså genom snöstormen och alla faror till tonerna av följande i dag:

Gå genom stormen till musik

Take A Chance On Me, sjöng Abba och lite retro får man väl ändå vara i denna yttersta av tider.

Bob Dylan är såklart kungen över alla här. Och Blowin’ In The Wind håller veckans alla dagar.

Bonnie Tylers stora hit var Holding Out For A Hero, vilket är vad som krävs för att klara strapatser i det dagliga.

London Calling. Håller alltid. I synnerhet en dag som denna när jag egentligen borde varit i England och inte här. The Clash är också kungar. 

The Final Countdown, Europe. Say no more.

Lite tråkig kanske men ändå ett välkommet avbrott i allt skrammel. Il Divo kan åtminstone sjunga.

En favoritlåt med Johnny Cash. Lär er denna text och ni kan säga att engelskan är också ert språk!

Och sedan var jag framme och arbetet kunde fortsätta!

Två år sedan bomben

I dag för två år sedan stod jag på Cityterminalen i Stockholm då plötsligt två uppskakade åländska kvinnor kom mot mig och berättade om bomben. Jag fattade först ingenting men insåg snart att något stort hade hänt. Kvinnorna hade gått inne i Stockholms centrum då en detonation plötsligt skakade hela innerstaden. De flydde i det närmaste panikartat till Cityterminalen och den väntande bussen. Senare skulle det visa sig handla om en ensam galning som bestämt sig för att av oklara och diffusa skäl spränga sig själv till evigheten och samtidigt ta med sig så många som möjligt. Han misslyckades. Förutom att han själv strök med skadades bara två andra människor.

Innan det stod klart vad det egentligen handlade om var det många tankar som flög genom skallen på mig och alla andra ålänningar som fanns i julhandeln, det skulle visa sig vara rätt många. Var detta slutet på den förmodade säkerhet vi vant oss vid? Var det mer än en enslings påhitt? Hade terrorn som så svårt plågat världen nu hittat även till oss?

Svaret på frågorna är än så länge nej. Vi lever fortfarande i en huvudsakligen trygg del av världen och vi tar i stora drag god hand om varandra. Därför är det viktigt att tänka tillbaka på dagar som den elfte december 2010 och nu och då inse att trygghet är färskvara som ständigt måste skötas om och uppmuntras. Det gör man genom att inkludera. Folk som är med i gemenskapen gör mindre illa än de som anser sig stå utanför.

Ha en fin tisdag.

Husväggarna och skyltfönstren i centrala Stockholm vittnade efteråt om kraften i sprängladdningen.

Saklighet slår svordomar

Det låter svavelosande och kärnfullt och rentav gulligt att krydda språket lite och kalla folk för saker. Men bär det någonstans, måste man fråga sig. Jag tror inte riktigt det.

Vill man nå någonstans här i världen är svordomar och förbannelser sällan den rätta vägen. Ändå präglas alltför ofta debatten kring Ålands och skärgårdens framtid av än det ena och än det andra ganska olustiga inslagen. Anfallen av nätets troll och andra likartade figurer mot namngivna politiker och tjänstemän är varken konstruktivt eller värdigt. Ändå fortsätter de komma. Jag blir därför glad när jag får ett mejl som på ett sakligt vis lyfter fram helt avgörande frågor.

Hej Jörgen,

Har läst din debattartikel där du närmast svarar Tom Grahn. Du skriver om att vi skall se hela Åland som en region och att hela landskapet står inför stora utmaningar. Äger förstås sin riktighet att hela landskapet står inför stora utmaningar (det gör Finland och det gör Europa och stora delar av världen). Dock är det så att Skärgården, som jag anser vara en region/subregion (med sina helt egna kännetecken och karakteristika), står inför betydligt större utmaningar än landskapet i stort. Det har förts fram av flere i debatten och också av dig att Skärgården är krympande när det gäller antal invånare. Och detta är en utmaning som inte resten av Åland för närvarande behöver kämpa med. Den utmaningen är så stor att den bör få en särskild uppmärksamhet. Det får den inte idag. Det enda som debatteras i lagtinget är hur mycket trafiken i Skärgården får kosta och hur lite (de facto) trafik Skärgården kan klara sig med. Enligt mig en diskussion som idag visar att resten av landskapet (generalisering men detta är min uppfattning) , ursäkta uttrycket, mer eller mindre struntar i Skärgården alt. ser den enbart som en belastning. Tyvärr hjälper det då inte, som många på fasta Åland /framförallt politiker i lagtinget/ministrar i regeringen/lokaltidningarnas ledarskribenter för fram, att till och från påpeka att det bör finnas en Levande skärgård och att det nog jobbas för att det skall bo människor i Skärgården (samtidigt som många säger att trenden är som den är och det betyder att, igen lite karikerat/tillspetsat, ingen på sikt kommer att villa bo i Skärgården).

Skärgårdens (åtminstone de fyra yttersta, från Mariehamns horisont sett, kommunerna) framtid står på spel och det spelet kan ta slut, om det fortsätter som nu, inom 5 – 20 år (beroende på kommun, förutsättningarna är lite olika trots allt). Så illa är det inte för resten av Åland. Om det finns en vilja bakom orden om en Levande Skärgård så behöver nog fasta Åland (dess politiker i främsta hand) visa lite positiv handling. Den finns det tyvärr väldigt lite av idag (Fredriks Karlströms tankar om Leader för Skärgården var ett konkret och konstruktivt förslag som vad jag förstått ”genast” maldes ner som orättvist etc.). Fasta Åland med sin överväldigande majoritet (ca 93% av landskapets befolkning) har det yttersta ansvaret (med detta inte sagt att Skärgården skall stå med armarna i kors, det gör den inte heller , tvärtom) för att Skärgården skall leva också om 20 år. Det behövs m.a.o. handling och inte bara vackra ord.

Med skärgårdshälsningar,

John, Brändö


Mitt svar:

Hej John, tack för ditt mejl och ursäkta att mitt svar dröjt några dagar. Jag har grunnat mycket på de frågor du lyfter och måste tillstå att det saknas konkreta svar men hävdar att det finns gott om möjligheter.

Under mitt år i allmänhetens tjänst har jag stött på ett faktum som, enligt min mening, överskuggar precis alla andra. Landskapet Åland, alltså hela landskapet, har likt deltagarna i Lyxfällan dragit på sig en konsumtion som intäkterna inte längre klarar av att täcka. Detta är ett faktum som måsta hanteras nu, inte i morgon. Ju längre vi väntar med åtgärder desto dyrare blir notan för våra barn och deras barn. Åland måste byggas på ett sätt som är hållbart ekonomiskt. Det är min första utgångspunkt. Pengarna måste användas klokare än i dag. Av det skälet föreligger det nu en omställningsbudget som jag hävdar att slår mot så gott som alla områden av samhället.

Du skriver att skärgården står inför större utmaningar än fasta Åland gör. Det är sant och ett viktigt faktum på samma sätt som urbaniseringen skapar blomstrande städer och kräftgång för glesbygder över hela världen. Skälet till det är att människorna flyttar dit jobben finns och där de kan skapa sin egen lycka utifrån sina egna förutsättningar. Här tornar de första riktigt stora problemen upp sig för den åländska skärgården. Kalla fakta visar nämligen att folk i allt högre grad väljer att leva sina liv någon annanstans. Detta är, enligt min mening, inte bara en fråga om trafiklösningar utan ett resultat av en växande medvetenhet om den värld som finns utanför det egna hägnet. Än så länge har det så kallade fasta Åland inte drabbats av en liknande utflyttning. Det ska vi vara glada över men absolut inte ta för självklart. I det ögonblick arbetsplatserna blir färre kommer flyttlassen att gå utåt istället för inåt även därifrån.

Jag är vidare enig med dig i din analys att skapandet av arbetsplatser i skärgården borde ägnas särskild uppmärksamhet. Fast det borde inte stanna där. Mot bakgrund av det allmänna ekonomiska läget borde denna fråga diskuteras 24/7 över hela Åland. Jag tror nämligen att fasta Åland behöver skärgården exakt lika mycket som skärgården behöver fasta Åland. Jag anser att Åland är en helhet som mår bra bara när alla dess delar mår bra. Vägen dit går via jobben. Och jobben ska skapas i första hand av det privata näringslivet.

Vad ska man då göra? Kanske något av följande? (Tar mig friheten att brainstorma lite.)

• Starta en exklusiv hönsuppfödning och sälja världens godaste skärgårdsbroilers till Stockholm och Helsingfors.
• Ordna retreat på äkta skärgårdsvis för stressade storstadsbor. I dag är marknadsföring via tex. sociala medier billigare än någonsin.
• Söka inflyttare i äldre storstadsbefolkning som vill leva ett lugnare liv på ålderns höst.
• Ordna Östersjöns tuffaste triathlonrace från Kökar till Brändö.
• Storsatsa på svårmanövrerade seglingsregattor eller roddtävlingar.
• Skräddarsy långfärdsskridskoutmaningar utgående från Kumlinge flygfält.
• Paketera och sälj överlevnadshelg på Kökarsören.
• Bygg en Urban Living sajt på internet och bind ihop småsamhällen över hela världen. Skapa en utmaning kring att samla på små öar.
• Ordna en tävling i berättarkonst grundad på den fina gamla berättartradition som fortfarande lever kvar i skärgården, i högre grad än på andra håll skulle jag tro.
• Ordna matlagningskurser för turister på basen ”Ät det du ser och gräv där du står”. Närproducerat är framtiden.
• Hämta turister på finska sidan och bjud dem på en hisnande tur med ribbåt till Brudhäll, till Brändö, Sottunga osv.
• Paketera kurser i handarbete. ”Sticka din egen skärgårdsolle”.
• Eller ordna helt enkelt en bättre marknadsföring av semesterboende till befintliga stugor (som i ärlighetens namn borde uppgraderas). För sanningen är följande. Skärgården har mer naturupplevelser att sälja än så gott som alla andra platser i hela världen.
• Osv. Osv. Osv. Världen skriker efter unika upplevelser.

Jag vill att skärgården ska vara det blomstrande samhälle jag alltid tyckt det varit. En plats där trygghet och uppfinningsförmåga skapar modiga och påhittiga människor. Du är själv ett bra exempel på det och du väljer att föra en konstruktiv och framåtinriktad debatt vilket alltid är bättre än invektivfyllda inlägg som går ut på att alla andra har fel utom man själv. För sist och slutligen är det ganska sällan det stämmer.

Allt gott.

Med vänlig hälsning,

Jörgen