Mariehamns församling 120 år

Det finns gudstjänster som inte bara firas, de känns i hela kroppen. Dagens festmässa i S:t Görans kyrka, för att fira Mariehamns församling, 120 år, är en sådan stund. I kyrkbänkarna sitter barn och gamla, familjer och ensamma, nyinflyttade och de som burit denna stad i generationer. Ett helt samhälle i miniatyr, samlat i en gemenskap som fortfarande, efter 120 år, pulserar av liv. Kyrkan är fylld av folk och liv. 

Biskop Bo-Göran Åstrand predikar om något så enkelt, och svårt, som betydelsen av det lilla ljuset. Att en förändring nästan alltid börjar med en vänlig gest, ett milt ord, en blick som säger ”jag ser dig”. Den som vill förändra världen, eller bara sin omgivning, gör det sällan med hårda utfall. Det är vänligheten, den stilla styrkan, som flyttar berg. Sådana insikter blir tydliga i kyrkbänken. 

Det är en påminnelse att bära med sig inför morgondagens fortsatta budgetdebatt i lagtinget. Också där behövs ljus. Också där behövs samtal som bygger, inte river. Om någon plats i världen borde förstå det, så är det Åland, vi är Fredens öar av ett skäl och som en påminnelse. 

Den bild jag tar med mig allra starkast från dagens mässa är barnens sång. Den sprudlande glädjen. Nyfikenheten på livet. Deras självklarhet i att allt är möjligt. Tänk om vi vuxna, åtminstone ibland, kunde välja barnasinnet framför cynismen? Tänk om vi vågade se på varandra och framtiden med samma öppna ansiktsuttryck som de som står där framme och sjunger så rent att man nästan glömmer att andas.

Ståtligast av alla är förstås ärkebiskopen själv, i en praktfull dräkt sydd på Åland. Bara det symboliserar något viktigt: våra traditioner lever inte bara i historien utan i händerna, i yrkesskickligheten och i skaparglädjen som fortfarande bor här. Det är dessutom ett sant nöje att återigen få möta en biskop som hör till de där sällsynta människorna som aldrig missar en chans att uppmuntra, leda, inspirera och lugna. Guds frid över honom och över alla som fyller kyrkan denna dag.

Kyrkoherde Mari Puska sätter ord på något centralt när hon påminner om att vi inte bara firar en kyrka, även om S:t Görans fyller hundra om två år, utan en gemenskap. Församlingen föddes 1905 ur Mariehamnsbornas vilja att skapa något eget och nära. I dag, 120 år senare, är den fortfarande en livskraftig och pigg gemenskap, präglad av samma drivkraft: att människor ska ha en plats att samlas, dela, växa och vila i. Kanske finns tröst i. 

Planerna för firandet, från ikon­utställningen tidigare i höst till kyrkvandring och festmässan, ända till receptboken från Lemböte och kyrkkaffen, visar att församlingen inte ser bakåt med nostalgi utan framåt med nyfikenhet. Och det är så man firar en gemenskap: genom att hålla den levande.

När jag fotograferar kyrkan som illustrerar denna text, slås jag av hur stadigt den står och utgör stadens hjärta. Men ännu viktigare är ljusen som töms inuti den i dag, ljuset från små händer, äldre famnar, från vänliga ord, från en gemenskap som alltid bjuder in. Ett ljus att bära vidare in i morgondagen, in i budgetdebatten, in i allt som väntar oss som samhälle.
Må det fortsätta lysa. Må vi fortsätta tända det, tillsammans, alla kan blomstra.

Tack för ert engagemang!

Självstyrelsen ger oss inte bara rätten att organisera vårt samhälle, den ger oss möjligheten att pröva, utveckla, förfina och leda. I det uppdraget krävs alla händer på däck.

Igår avtackade vi två personer som under lång tid varit bärande krafter i Ålands utvecklings- och hållbarhetsagenda: Rebecka Eriksson och Niklas Lampi. Som representanter för två av de större åländska företagen Eriksson Capital och Mathias Eriksson/MP har de diskuterat, skrivit, påverkat och, viktigast av allt, engagerat sig i vår gemensamma framtid. De har visat vad som händer när människor inte nöjer sig med att sitta på sina händer utan använder dem för att skapa något större.

Vid avtackningen deltog också huvudsekreterare Micke Larsson och lantrådet Katrin Sjögren, och övriga medlemmar i rådet som höll sitt tjugoåttonde ordinarie möte. Tillsammans diskuterade vi det gemensamma uppdraget: att höja ambitionsnivån, utveckla hållbarhetsarbetet och bygga den framtid vi vill leva i. Inga enkla frågor men det är som det ska vara; framtid är det enda som faktiskt alltid är obekant. 

Det samtalet bar oss ända fram till lägerelden, den plats där vi samlas, lyssnar, delar insikter och enas om något mer stabilt än tyckande och fria fantasier: fakta, forskning och gemensam riktning.

För att lyckas med det krävs både mod och mål. Tydliga mål. Gärna mätbara. Utan dem riskerar vi att irra; med dem rör vi oss framåt med både kurs och kraft. Här är viktigt att inkludera fler, gärna alla. 

Och det är just där som självstyrelsen visar sin styrka. Det är därför ”Alla kan blomstra” är på väg ut i världen tillsammans med UN Habitat. Det är därför hållbarhetsarbetet på Åland har blivit något mer än en ambition: det har blivit en riktning som märks, fast inte tillräckligt. Det krävs ännu mer ambition och inkludering; alla ska med för att Åland ska lyckas. 

Som tack för insatser fick Rebecka och Niklas en skål skapad av Jonas Wilén, vår egen mångkonstnär och samhällsguide. Det är en skål som spritter av liv, som om både eken (från Emelia-bygget.) och framtid vill ut i världen samtidigt.

Tack för ambitionen. Tack för engagemanget. Tack för tillsammanskapet. Tack för att ni gjort Åland lite modigare, lite tydligare och mycket mer redo för framtiden. Det skapar möjligheter att fortsätta blomstra, i vardagen, i världen och vid vår gemensamma lägereld.

Skärgårdselever till lagtinget

I dag fylldes plenisalen av energi, skratt, vassa frågor och mycket klokskap när niondeklassister och lärare från Föglö, Kumlinge och Brändö hälsade på i Ålands lagting under ledning av utskottssekreratare Benjamin Sidorov.

Vi pratade om sånt som formar vår åländska vardag och framtid:
• trafikfrågor som binder öar och människor samman och gör det möjligt att bo och leva på hela Åland;
• utbildningen som ska bära nästa generation mot drömmar vi ännu inte sett;
• vardagliga utmaningar som blir mindre när man delar dem, tryggheten som präglar vårt örike;
• och konsten; den där stilla kraften som håller ihop både själar och samhällen.

Bakom oss i den stora lagtingssalen breder Juha Pykäläinens mäktiga konstverk Ålands hav ut sig, lika storslaget som alltid. Det talar alltid och oavsett. I havets vågor, på väggen, ser vi spegelbilder av oss själva. Det påminner oss om att behandla andra så som vi själva vill bli behandlade; inte bara i skolan eller hemma, utan också här, i det rum där ord väger och argument räknas.

För Ålands lagting är folkets hus, det tillhör alla ålänningar. Hit kommer alla röster. Här granskas idéer med respekt. Här formas framtiden i samtal, inte i strid. Här råder saklighet eller som det så klokt formuleras i de regler som alla lagtingsledamöter måste följa:

”Var och en av lagtingets ledamöter har ansvar för att i sitt uppdrag uppträda sakligt och värdigt och utan att kränka eller förolämpa andra.”

Och mitt i detta står en generation som redan bär framtiden i blicken. De vet att självstyrelse, demilitarisering och neutralisering inte är dammiga museumsskyltar; de är våra levande principer, vårt fredsprojekt, vårt sätt att säga: så här vill vi leva, tillsammans, självstyrda.

På Åland är vi alla ett. Det spelar ingen roll vilken ö man startar från, framtiden är gemensam, riktningen likaså.

På bilden syns, från vänster Agnes Malmlund, Emelie Bergendahl, Meua Willfors, Kent Eriksson, Johanna Nordman, Jazmina Randisz, Ella Törnroth, Jörgen Pettersson, Benjamin Sidorov och Albin Enqvist. Foto: Victoria Lindblom.

Tack för besöket, kära niondeklassister. Fortsätt vara nyfikna. Fortsätt ställa de svåra frågorna. Fortsätt låta världen veta att ni är på väg.

Åland, Atlantis och Utopia

Det finns traditioner som gör en glad när de dyker upp i kalendern. En sådan är mitt årliga möte med Dr. Andrew Jennings, Associate Professor i Island Studies vid University of the Highlands and Islands på Shetland.

Sedan många år tillbaka rycker jag in som gästföreläsare för hans studenter som studerar öar och lösningar världen över; allt från Stilla havet till Atlanten, och förstås vårt eget Östersjön. I år hade vi deltagare från Normandie i Frankrike, från Isle of Arran, Orkney, Shetland och USA, Dublin osv; alla med fullt fokus på Åland, vår historia, utmaningar och såklart vad Ålandsexemplet handlar om. 

Vi pratade om demilitarisering, neutralisering, språk, ekonom och självstyrelse; begrepp som kan låta teoretiska men som i verkligheten formar hur människor lever och samarbetar på små öar i stora hav. Vi talade om Fredens öar och hur Åland, mitt i sin stilla vardag, bär på en berättelse som väcker intresse långt utanför Norden. Årets klass är en Master med rubriken ”From Atlantis to Utopia” och handlar om ”the concept of islandness”.

Det känns alltid fint att märka hur Ålandsexemplet fortsätter fascinera på ett intellektuellt och humanistiskt plan. I en värld där krigshetsarna ofta skäller, är det stärkande att tala om ett samhälle som byggt sin identitet på dialog, respekt och ansvar.
University of the Highlands and Islands, där Andrew verkar, är ett nätverksuniversitet som samlar högskolor över hela norra Skottland, från Highlands till Shetland, Orkney och Hebriderna. Fokus ligger på forskning om öar, kultur, miljö och hållbarhet.

Det finns mycket som påminner om Högskolan på Åland: småskaligheten, närheten till havet och viljan att bidra till en större förståelse för livet i ö-samhällen. Och ett ständigt arbete med att motivera, engagera och demonstrera ambition och utveckling. Alla samhällen som väljer att stå stilla eller rentav bromsa in, är på tillbakagång; och det vill vi ju inte. Det är lite som med oss hyggligt nyblivna sextioåringar; det är nu man ska shunta upp!

Andrew, som både är forskare, öbo och vän, skickade också en särskild hälsning till min kompis på Kökar, Christian Pleijel, som han träffade i Åbo i somras. Det blev ännu en påminnelse om hur liten världen är, och hur nära vi egentligen står varandra, oavsett hav och gränser.

Att delta i sådana här samtal får mig att känna stolthet och ödmjukhet. Stolthet över att få representera ett samhälle som byggt fred med ord istället för vapen och ödmjukhet inför hur mycket vi fortfarande kan lära av varandra, ö till ö, människa till människa.

För världen är liten. Och just därför är det så viktigt att vi på Åland fortsätter visa att också små öar kan vara stora i tanken. Och ambitiösa, glöm aldrig det!

Gratulerar Polen, från Åland!

Gratulerar Polen på nationaldagen! Den 11 november firar Polen sin självständighet från 1918, strax efter Finland, en dag som symboliserar frihet, mod och förmågan att resa sig efter prövningar.

Från Åland skickar vi våra varmaste gratulationer till det polska folket och ett samhälle som aldrig tvekat i färden mot framtiden.
Åland och Polen delar historiska band. År 1921 undertecknade Polen, tillsammans med Danmark (inkl Island), Estland, Finland, Frankrike, Italien, Lettland, Sverige, Storbritannien och Tyskland den konvention som garanterar Ålands demilitarisering och neutralisering. Denna överenskommelse lade grunden för ett fredligt och stabilt Östersjöområde och är idag ett exempel på hur diplomati, tillit och internationell rätt kan skapa varaktig säkerhet, hur en regelbaserad världsordning bygger trygghet. Vi blev Fredens öar och ett exempel för en värld, plågad av krig.
Vi vet också att polska medborgare deltog i bygget av Bomarsunds fästning på 1800-talet, ett slags exempel på hur våra länder har mötts även i vardagens slit och arbete.
I modern tid möts vi i nya sammanhang. inom energi, sjöfart, hållbarhet och digital säkerhet, där framtiden formas gemensamt.

När jag i augusti mötte Jarosław Wałęsa under Baltic Sea Parliamentary Conference på Åland betonade han vikten av att bygga motståndskraft inte bara genom militär styrka utan genom kunskap, informationssäkerhet och medborgaransvar. “Europa kan inte förlita sig enbart på avskräckning,” sade han. “Vi behöver en gemensam strategi som kopplar samman cyberförsvar, fria medier och utbildning.” Det var kloka ord som sätter fingret på vad verklig trygghet handlar om, tillit och beredskap i fredens tjänst. Wałęsa jobbar nu sida vid sida med vår egen Benny Pettersson i BSPC:s arbetsgrupp Strengthening Cyber and Information Resilience in the Baltic Sea region; det är klokt folk på rätt plats.

Nyligen hade jag också förmånen att möta Polens talman Szymon Hołownia vid Nordiska rådets möte i Stockholm. Han uttryckte en tydlig vilja att fördjupa banden till den nordiska gemenskapen och varnade för populister som lockar med enkla lösningar på svåra problem. Han påminde om att hopp är viktigare än rädsla, och att vår västerländska demokrati, särskilt i en tid av rysk aggression, måste bygga på fakta framför känslor.

Båda dessa möten med våra polska vänner visar hur mycket Åland och Polen delar: tron på samarbete, respekt för internationell rätt och viljan att bygga en tryggare framtid. I ett läge där Europas säkerhet prövas spelar Åland, som demilitariserat och neutraliserat område, en strategisk och symbolisk roll. 

Tillsammans, Polen och Åland, står vi upp för fred, rättsstat, handel, sjöfart och öppenhet i Östersjön. Vi blickar framåt.

Sto lat – må Polen blomstra! Grattis på nationaldagen!

Berättarfestivalen på Pellas

Berättarfestivalens Grand Finale på söndagen blev en kväll att minnas, full av värme, skratt, nyfikenhet och doften av nygräddad Ålandspannkaka och mustigt kaffe. Skeppargården Pellas glödde av berättarglädje och gemenskap, och publiken var lika engagerad som inspirerande.

Jag fick berätta om segelfartyg och oljetankers, blandat och gott, sant och sannolikt, men egentligen handlade det om något ännu större; om modet att våga. Våga kasta loss. Våga försöka. Våga misslyckas ibland. För just där, mellan trygghet och äventyr, föds de berättelser som bär oss framåt, på havet och i livet.

Vilket privilegium att dela scen med Freya Darby, Leo Löthman, Allan Johansson och Jonna Kevin, som tog oss med på resor bland lotsar, fartyskollissioner, en vit silkesskjorta och en dråplig bussfärd och livsöden, skratt och katastrofer.

Och med Tilde Westergård och Loi Mattsson, vars musik satte själen i svängning och vars texter andades livserfarenhet och klokskap och gjorde kvällen komplett.

Tack till alla bakom kulisserna; arrangörerna med Jan Ole Lönnblad, pannkaksbagarna och inte minst publiken. Ni gjorde kvällen till något alldeles extra.

Det här var en afton med mersmak, där orden flödade, historierna levde och samtalen fortsatte långt efter att ljusen slocknat.

Berättelser förenar, berör och formar framtiden och den här kvällen på Pellas visade precis hur.

Låt oss hoppas att Berätta!Festivalen återkommer för världen behöver fler kvällar som denna där fokus ligger på det möjliga snarare än tvärtom.

Tack för de fina bilderna Sten-Anders Fellman och för brickan som gör att vi minns Ukrainaplatsen, Mariehamn.

Grattis på Farsdag alla pappor

”Kom igen nu, ta i lite till. Hoppa!”

Orden ekar fortfarande, fast det gått ett halvt sekel sedan de först ropades över skärgårdens klippor. Jag var kanske fem år. En liten pojke med stora drömmar, och en far som sade att allt var möjligt bara man vågade ta sats.

Vi gick runt öar och kobbar på jakt efter äventyr. Varje gren var en historia, varje sten ett minne, varje bråte som flutit i land en chans att stanna upp och känna livet. Far hade långa ben, ett snabbt steg och ett ännu snabbare sinne. Jag kämpade för att hinna med, både i terrängen och i tanken. Men när sprickorna i berget såg för stora ut, när modet darrade, hördes hans röst:

”Kom igen nu, Jörgen. Du klarar det! Hoppa!”

Och jag hoppade. Och jag klarade det.

Sedan dess har jag försökt göra likadant, i livet, idrotten, arbetet, i ledarskapet. Att hoppa, även när det känns långt. Att tro på att det bär. För det gör det nästan alltid, bara man vågar.

Min egen far, Magnus, finns inte längre här. Han lämnade oss en kall januaridag 2010. Men hans ord, hans kraft och hans tro finns kvar.

Och när jag i dag ser på mina tre söner, mina största framgångar, min djupaste stolthet, hoppas jag att de någon gång hör mig ropa samma ord, på mitt sätt:

”Kom igen nu. Du klarar det. Hoppa.”

Till alla fäder där ute, ni som är här och ni som gått före, tack för att ni lär oss att våga, ni är bäst.

Tack för att ni visar vägen, ibland med långa steg, ibland med kort tålamod, men alltid med hjärtat på rätt plats.

Ha en riktigt fin fars dag.

Grattis på Svenska Dagen!

Svenska språket förenar inte bara presidentparet Stubb med mig och hustru Helena. Det är mycket mer och särskilt idag, på Svenska dagen.

Symboliken är djup i att fira Svenska dagen just här, mitt i Östersjön, på de öar som en gång blev Åland för att skydda det svenska språket och för att visa världen att fred kan byggas på samtal, inte på vapen.

När Nationernas Förbund beslutade att Åland skulle höra till Finland men med självstyrelse, demilitarisering och neutralisering, var det för att garantera minst två saker: fred och språket. Svenskan blev en del av vår identitet, vårt sätt att tänka, vår förankring i Norden.

Finland är enligt grundlagen ett tvåspråkigt land, där finska och svenska har jämbördig ställning. Det är ingen slump, utan en följd av historien. I mer än 600 år, från 1100-talet till 1809, var Finland en del av Sverige. När landet blev ett ryskt storfurstendöme fortsatte svenskan att vara språk för förvaltning, utbildning och rättsväsende. Och när Finland blev självständigt 1917 fastslogs i grundlagen att landet har två nationalspråk: finska och svenska.

Än i dag registreras varje medborgares modersmål. Redan 1880 gjorde man det för första gången. Då fanns cirka 295.000 svenskspråkiga i landet, ungefär lika många som nu, drygt 285.000. Skillnaden är andelen: då 14 procent, i dag drygt fem. Som mest, kring 1950, var de svenskspråkiga 350.000 innan den stora emigrationen till Sverige förändrade kartan.

Svenskan lever i dag främst längs kusterna; på Åland såklart, i Österbotten, i Nyland, Åboland. Men bara knappt hälften bor i miljöer där språket är starkt närvarande. För allt fler är svenskan ett språk som måste försvaras varje dag, med ord, tålamod och kärlek.

De språkliga rättigheterna är tryggade i grundlagen. Finska och svenska är likvärdiga nationalspråk och alla har rätt till myndighetsservice på sitt eget språk. Så står det i lagen men som så ofta stämmer inte teori och praktik alltid överens. Därför finns Folktinget, där också Åland deltar, för att vaka över att orden i grundlagen blir verklighet i människors vardag.

Att fira Svenska dagen är alltså inte bara att fira ett språk. Det är att fira ett arv, en kultur, en del av vårt fredsbygge. Det är att påminna oss om varför Åland finns och vad som gör Finland unikt.

Grattis på Svenska dagen – på svenska, förstås

Var Axgan, köp åländskt!

På fredag 7 november firar vi Axgandagen på Åland och det är läge att ta ställning för ÅCA Ålandsmejeriet & Ålandsbagarn, W.J.Dahlman Ab, ÅTH Ålands Trädgårdshall och alla andra åländska företag och företagare som ser till att vi har tillgång till de friskaste, läckraste och vackraste maträtterna som finns att tillgå!

Det är det Axgandagen handlar om. En vänlig, åländsk påminnelse: ”Tänk lokalt. Det räknas.”

Vi är ett litet samhälle och vi är stolta över det. Det ger oss en fördel som många stora samhällen saknar: här ser vi vad våra beslut leder till. Ålands självstyrelse gör vår vardag tydlig. När vi väljer åländskt vet vi vart pengarna tar vägen, att de fortsätter göra nytta här hemma. I skolorna som våra barn går i. I hälsovården som tar hand om oss. I jobben som håller landsbygden levande och staden pulserande. I allt som gör oss självstyrda och levande.

Och minns alltid. Tack vare att vi väljer själva vad våra pengar används till har vi skola i världsklass, de bästa sjukvård du kan tänka dig, trygga gator, modiga unga och allt annat som definierar ett samhälle av högsta klass. När det handlar om den dagliga servicen till alla ålänningar är det få öar i världen som kan mäta sig. Jag vet, för jag har sett många av dem.
Det är ekonomisk logik och sunt förnuft att sträva mot att hålla pengarna hemma. Det handlar om hållbarhet, trygghet och beredskap, inte bara för årstider och stormar, utan för framtiden.
Och visst känna det fint att kunna säga: "Det här är åländskt."
Inte för att vara bättre än någon annan. Vi säger det för att det betyder något. Det är omtanke om vårt samhälle, om våra företagare och entreprenörer, om våra marker och våra vatten, vår miljö, våra unga, vår framtid. Och om varandra.
Jag älskar att bo i ett samhälle där namn inte bara är logotyper, utan människor. Där bonden, fiskaren, smeden, trädgårdsmästaren, ekonomen, äppelodlaren, läkaren, producenten, odlaren och hantverkaren inte är abstrakta yrkestitlar; de är våra grannar, våra vänner, våra medresenärer i vardagen.

Axgandagen är inte en högtid med fanfarer och fyrverkerier. Den är mer jordnära än så. Och det är det som gör den viktig.
Den säger: ”Gör något enkelt. Gör det tillsammans.”

Så på fredag, 7 november: Välj åländskt. Berätta om det. Dela det gärna med #axgan, för att inspirera andra.

Vi bygger Åland varje dag. Steg för steg, val för val, person till person. Och de små handlingarna; de räknas mer än vi tror.
Glad Axgandag! #axgan

Denna fråga är inte okpmplicerad, priset spelar roll och då är det viktigt att minnas följande:

Det är sant att den värdefulla åländska matkassen inte alltid är den billigaste. Och det ska vi kunna säga öppet, utan pekpinnar och utan att dela människor i ”rätt” och ”fel” konsumenter. Alla hushåll har sina förutsättningar, och respekt för det är grunden i ett gott samhälle.

Men Axgan handlar inte bara om att alla ska köpa allt lokalt, alltid.

Det handlar om något större: att påminna oss om skillnaden mellan pris och värde.

Pris är det som syns på kvittot idag. Värde är det som stannar på Åland imorgon, i form av jobb, trygghet, service och en levande landsbygd och skärgård.

När vi väljer åländskt, när vi har möjlighet att göra det, stärker vi vårt samhälle, inte bara ekonomiskt, utan också socialt och mänskligt. Det är en stillsam men stark form av samhällsbyggande.

Ingen ska känna skuld för sina val. Men alla ska känna stolthet när vi tillsammans investerar i vår gemensamma framtid.

För det är precis vad Axgan är: ett kärleksfullt, klokt och långsiktigt sätt att säga vi tror på Åland.

Omvald som talman för Åland

I morse, när vi samlades i lagtinget för talmansvalet, slog det mig. Man tror att sådana stunder kommer med fanfarer, men de gör sällan det. De kommer med stillhet. Ett andetag längre än de andra. En blick från en kollega. En nästan märklig blandning av heder, ansvar och något så konkret som att stolen man strax ska sätta sig i bär hundra år av åländskt självstyrelsearbete. (OBS, texten fortsätter efter bilderna.)

I dag blev jag återvald till talman för Ålands lagting, tillsammans med vicetalmännen Marcus Måtar och Pernilla Söderlund. Det är en ära och en plikt. Åland förtjänar vårt allra bästa.

Vi gick därefter från demokratins kammare till S:t Görans kyrka, från politikens puls till kyrkorummets mjuka efterklang. Där delade kontraktsprosten Benny Andersson med sig av ord som landade varsamt, men fast. Ord om ansvar, tidens oro och människans förmåga att ändå välja ljus.

Mats Backman lät orgeln tala (sjunga?), och Judit Deáki gav vinden röst i flöjten. Det blev en musikalisk resa från Vivaldis vänliga ”Cantabile” till den tuffare ”Dies Irae” – Vredens dag – där tonerna påminde oss om att världen aldrig är enkel, och att fred aldrig är ett tillstånd man får, utan ett man upprätthåller.
Tillbaka i lagtinget öppnade vi arbetsåret vid festplenum.

Landshövding Marine Holm-Johansson framförde republikens presidents hälsning, och talade om året som gått och året som väntar. Efter det blev det min tur och jag tackade alla inblandade för allt hårt arbete som självstyrelsen är ett resultat av.
För vi står mitt i historien, inte bredvid den.

Åland är byggt på kompromissens konst och fredens envishet. Vi är självstyrda, demilitariserade och neutraliserade, inte som en parantes, utan som ett löfte. I en värld där hoten moderniseras och röster höjs för styrka genom styrka, står vi kvar i styrka genom tillit, lag och ansvar.

Vi är inte naiva. Vi är uthålliga.

Fred är inte tystnad. Fred är disciplin, mod och förmågan att hålla kursen också när vågorna går höga. Vi stärker vår civila beredskap. Vi står trygga i vår övertygelse. Ett stabilt Åland stärker Finland. Ett stabilt Åland stärker Östersjön. Ett stabilt Åland är en del av Europas försvar av demokrati, utan att vika från vår folkrättsliga ställning.

Och vi gör allt detta på vårt svenska språk, i vår kultur, i vårt öppna samhälle där människor från hela världen väljer att bidra, växa, leva och vara ålänningar. Här finns rötter. Här finns vingar. Här finns framtidstro.

Självstyrelsen är över hundra år, men den är inte gammal. Den är ung varje gång någon startar ett företag, går in i klassrummet för att undervisa, vågar delta i debatten, hjälper en annan människa eller flyttar hit och bestämmer sig för att höra till.
Det kräver arbete. Det kräver respekt. Det kräver oss alla.
Så låt oss fortsätta med raka ryggar och öppna sinnen. Låt oss tala sakligt, lyssna uppmärksamt, tänka stort och agera klokt. Låt oss förvalta arvet och bygga framtiden, samtidigt.

Åland är en plats där vågor möter klippor, där vårt eget svenska språk möter andras, där gamla idéer möter nya. Vi är ett samhälle av röster, färger, erfarenheter och drömmar. Vi växer vilket är fantastiskt. Vi är annorlunda och vi är djärva. Här bor människor från alla världens hörn, som har valt att bidra, bygga och höra till, alla är vi ålänningar. Vi är mångkulturella och vi gör det på svenska. Vi är små och vi tänker globalt. Vi är olika och vi drar åt samma håll. Öppenhet är vår styrka. Vi blomstrar tack vare möten. Vi växer genom att dela. Och varje ny människa som finner hem här, gör Åland lite rikare.

Tack för förtroendet, för samarbetet och för viljan att göra Åland starkare för varje dag som går.

Laget först.

Åland alltid.

Till sist denna första dag på det nya lagtingsåret hade jag också förmånen att överräcka några rosor till kämparna i Ålands Nordiska råds-delegation som med enträget arbete gjort det möjligt för Åland att i fortsättningen ha en plats i rådets presidium, snyggt jobbat Annette Holmberg-Jansson, Nina Fellman, Sandra Listherby och Liz Mattsson!

TALMANNENS TAL VID LAGTINGETS HÖGTIDLIGA ÖPPNANDE 2025

Värderade landshövding, värderade ledamöter av lagtinget, värderade lantråd och ministrar, excellenser, generalkonsul och honorärkonsuler och framför allt, kära ålänningar. Välkomna hem, till folkets eget hus! I dag öppnar vi ett nytt arbetsår, ännu ett kapitel i berättelsen om detta självstyrda och autonoma samhälle som vi har fått förtroendet att bära vidare. Framför oss väntar ett år av ord och initiativ, och ännu viktigare: ett år av handling, helt enkelt ett gott nytt år!

Här, i denna sal, står vi i bildlig mening där våra företrädare stod när självstyrelsen ännu var skör och oprövad. De bad inte om en enkel resa. De fick en utmaning och gjorde den till en möjlighet. Självstyrelsen föddes ur konflikt och växte genom klokskap och ansvar och blev ett internationellt fredsprojekt byggt på lag, förtroende och uthållighet. Vi blev Fredens öar; inte för att världen omkring oss var mild och generös, utan för att våra företrädare och Nationernas förbund valde kompromisser, förhandlingar och lag istället för strid. Därför är vi i dag är vi ett levande bevis på att stabilitet byggs av rättsstat, dialog och tillit. Rule of Law, rättsstatsprincipen, är inte bara ett uttryck; det är vår kompass, vår ryggrad, det är vi.

Det är alltså allas vårt uppdrag att upprätthålla och utveckla detta arv. Vi är inte här för att stå stilla. Vi är här för att utveckla och lotsa Åland framåt, tillsammans. För äkta tradition är inte stagnation, det är rörelse. Det vi är stolta över idag blev till genom mod att förändra, inte genom rädsla och ängslan.

Liksom vi gjort sedan 1922 är vi också nu redo att alltid ta ansvar för och måna om ålänningarnas bästa, inom ramen för den autonomi vi utvecklat till ett föredöme för världen. Ålands särställning, vår demilitarisering och neutralisering, är ingen parentes i historien. Det är en princip som kräver disciplin och aktiv beredskap, för världen är inte alltid vacker och god. Vi möter i dag hybridhot, desinformation och försök att underminera förtroende, på olika plan. Detta riktar sig ibland mot oss, ibland mot Finland eller våra andra grannländer, alltid mot demokratin. Därför stärker vi vår civila beredskap och står stadiga i vår övertygelse: fred är inte svaghet. Fred är förberedelse och mod. Fred är ansvar. Neutralitet är inte stillhet, utan ståndaktighet. Åland ska vara starkt, vaket och redo. Ett tryggt Åland stärker Finland. Ett stabilt Åland stärker Östersjön och Norden. Ett aktivt Åland hedrar sin historia.

Självstyrelsen, freden, ett starkt näringsliv, det svenska språket, välfärden, allt detta är resultat av oförvägna beslut, av ålänningar som valt att se framåt mer än bakåt. Att värna traditionen betyder inte att frysa den, utan att låta den andas, utvecklas, blomma på nytt. Tradition är liv. Och liv rör sig. Självstyrelsen lever bara i den mån vi fyller den med innehåll. Varje beslut, varje samtal, varje kompromiss, varje möte är ett nytt andetag i detta organiska, levande projekt. Laget först, Åland alltid.

När ambassadörer, ministrar och diplomater reser hit i allt större skaror, är det inte bara för våra vyer och vår historia, för vårt värdskap och unika plats i världen; det är också för vår hållning. För vår trovärdighet. För vår förmåga att förena rötter och vingar. Vår demilitarisering och neutralisering är mer än ett historiskt avtal, det är ett statement och ett ljus i en värld där vapnen åter talar. Vi är Fredens öar och vi säger: äkta säkerhet i tillit, inte med hot. Fred är disciplin, mod, styrka och ansvar. Framför allt annat är det rätt.

Ärade landshövding, tack för den respekt och den tillit som präglar samarbetet mellan republiken Finland och självstyrda Åland. Som ordförande för Ålandsdelegationen har ni medverkat till pragmatiska och kloka lösningar i svåra frågor. Vi värdesätter ert arbete för självstyrelsen och ser fram emot fortsatt nära samarbete när vår autonomi utvecklas. Den pågående revisionen av självstyrelselagen är avgörande för att säkra Ålands möjlighet att framgent sköta våra angelägenheter, på egen hand, som en del i en större helhet.

Ni lyfter det pågående arbetet med revisionen av självstyrelselagen, beredskapsfrågor, krismedvetande, ekonomi och utmaningar i lagstiftningen, för att nämna något. På lagtingets vägnar tackar jag er och den finländska regeringen för engagemanget, nya tider kräver uppdaterade lagar, och från åländsk sida engagerar vi oss därför starkt i det pågående arbetet med en ny beredskapslag, där gränserna mellan republikens och självstyrelsens ansvar i kristider, tydliggörs.
Samarbetet mellan Åland och finländska myndigheter är mycket gott. Vi har ett regelbundet utbyte mellan våra samhällen och institutioner. Vi har öppenhet, tillit och gemensam förståelse. Åland är en integrerad del av Finlands och därmed NATO:s samlade resiliens, utan att kompromissa med de internationella åtaganden som gäller. När världen förändras är det viktigt att hålla fast vid de principer som skapar framtidstro och vad är starkare än fred i vår värld?

Högt ärade landshövding, jag ber er framföra lagtingets varmaste hälsningar till republikens president samt vårt tack för ett gott samarbete i frågor som rör självstyrelsen, säkerhet och beredskap. Vi ser fram emot att fortsatt, sida vid sida, stärka både Finland och Åland. Vi står alltid redo att med vår blotta existens förklara och bevisa betydelsen av folkrättslig ställning och självstyrelse i praktiken.

Till lagtingets värderade ledamöter och kolleger; ni är demokratins väktare, lotsar och förebilder. Tillsammans är vi trettio röster. Trettio vägar till samma mål, ett starkare Åland. Vi bär samma ansvar; Ålands bästa alltid. Här inne representerar vi olika partier och viljor, och vi arbetar för ett och samma lag: Åland. För hela Åland. För vår självstyrelse, vår demokrati och vår gemensamma konkurrenskraft. Vi arbetar för tillväxt och trygghet.

Det som sker i denna sal är inte bara politik, det är förtroendebyggande. Och den mest betydelsefulla byggstenen är saklighet, demokratins syre. Utan saklighet kvävs samtalet, och förtroendet. En saklig debatt betyder inte att alla måste tycka lika; det betyder att alla måste lyssna, uppmärksamt. När tonen här inne är respektfull, smittar den av sig utanför. När samtalet här präglas av värdighet, växer tilliten i samhället. Och när tilliten växer, stärks hela Åland. Vi är förebilder. Varje ord vi säger väger. Varje blick vi kastar märks.

Låt oss därför mötas i övertygelse och ödmjukhet. Framtiden är oviss vilket är i sin ordning, det har den alltid varit och precis därför är det nödvändigt att vi aldrig låter rädslan för att göra fel överskugga möjligheten att göra rätt. Det är i modet att försöka som demokratin visar sitt ansikte. Det är i viljan att skapa, som självstyrelsen andas. Och det är i tilliten till varandra som Åland växer. Tack för gott samarbete kära kolleger, tack för visat förtroende och lycka till.

Ärade lantråd, vicelantråd och ministrar med underliggande avdelningar och myndigheter, ni leder ett samhälle som kan kännas litet på kartan, men som bär stora frågor och är fyllt av ambition. Ert uppdrag är att med stöd i historien, framtidssäkra självstyrelsen i politisk, social och ekonomisk mening.

Under året har ni fortsatt det viktiga och nödvändiga arbetet med att utveckla självstyrelsen och föra den pågående revisionen av självstyrelselagen i mål. Målet är en hållbar balans mellan Ålands självstyrelselag och Finlands grundlag, som ska skapa stabilitet och möjligheter att flytta fram positionerna ännu mer. Självstyrelsen är inte ett dokument i en låda. Den är en levande organism, fylld av ansvar och frihet. Den är beviset på att små samhällen kan tänka stort, och lyckas. Det är en berättelse om identitet, om rätt, om ålänningarnas förmåga att skapa något beständigt ur kompromissens konst.

Åland har med stor framgång tillsammans med Finland stärkt vår roll i Norden, delat ordförandeskap för Nordiska ministerrådet, lett viktiga processer och visat att åländsk kompetens och trovärdighet är efterfrågad. Norden är vårt hem och tack vare idogt arbete är vi numera garanterade en plats i det nordiska rådets presidium; ett viktigt steg mot framtiden. Tack till alla som varit med och gjort det möjligt, likt droppen urholkar stenen, stärker vi självstyrelsen tillsammans. Lycka till med allt framöver.

Ärade lagtingsdirektör och alla medarbetare i kansliet, ni är demokratins trygga motor. Ni ser till att ordningen håller, att processerna fungerar, att vardagen flyter. Ni är de som tänder först och släcker sist. Ni är de som gör att vi andra kan tala med förtroende. Utan er faller strukturen, tack vare er står den rak. Ni är demokratins ryggrad; pålitlig, precis, stark, oersättlig. Tack för ert tålamod, er professionalism och ert lugna mod samt väl utvecklade spelöga. Alla dessa egenskaper behövs för att stärka Åland i vår omvärld, ett arbete som pågår dygnet runt, året om och som blir extra tydligt inkommande år då vi delar ordförandeskapet i Nordiska rådet med Finland. Tack och fortsätt lika starkt på den inslagna vägen.

Slutligen några ord om vilka vi är och vad vi vill. Åland är en plats där vågor möter klippor, där vårt eget svenska språk möter andras, där gamla idéer möter nya. Vi är ett samhälle av röster, färger, erfarenheter och drömmar. Vi växer vilket är fantastiskt. Vi är annorlunda och vi är djärva. Här bor människor från alla världens hörn, som har valt att bidra, bygga och höra till, alla är vi ålänningar. Vi är mångkulturella och vi gör det på svenska. Vi är små och vi tänker globalt. Vi är olika och vi drar åt samma håll. Öppenhet är vår styrka. Vi blomstrar tack vare möten. Vi växer genom att dela. Och varje ny människa som finner hem här, gör Åland lite rikare.

Framtidstro är att acceptera att kunskap, jämställdhet och humanism är en styrka. Det är att vägra cynismen. Det är att säga: världen går att förbättra. Och till slut; ljuset vinner. Det har alltid funnits mörker i världen, men det finns fler som tänder ljus än som blåser ut dem. Åland är ett av dessa ljus. Litet, men synligt för alla som väljer att se.

Ålands särskilda ställning och civila profil gör oss unika; och det är nödvändigt att fortsatt synliggöra och stärka våra förutsättningar inom civil beredskap. I en tid då desinformation och försök att skapa osäkerhet förekommer dagligen, både mot Åland och i relationen till Finland, krävs vaksamhet och ansvarstagande. Åland står väl rustat tack vare långsiktigt arbete och förtroendefulla relationer med nationella och internationella myndigheter och samarbetspartners. Att fortsätta vårda och utveckla dessa band är avgörande för trygghet, stabilitet och handlingskraft i framtiden.

Norden hör till de länder i hela världen som tydligast stått vid Ukrainas sida sedan det ryska angreppet i februari 2022 och det gör också Åland. Utanför detta parlament vajar Ukrainas flagga och det ska den fortsätta göra tills fred råder. När vi bidrog till bygget av skyddsrum för skolbarn i Ukraina gjorde vi det för att vi vet att neutralitet inte betyder likgiltighet. Fred är inte att stå vid sidan om; det är att stå upp. Åland är resultatet av internationell solidaritet, tack vare vår omvärld utgör vi ett exempel. Vi viker oss aldrig, för framtiden kräver mod och utveckling. Det sker i vetskapen att det är de som väljer framtid som förändrar världen.

Kära vänner, självstyrelsen är över hundra år, men den är inte gammal. Den är ung varje gång någon tror på sin idé, startar ett företag, deltar i ett samtal, hjälper sin granne. Den lever i varje människa som tror att samarbete är starkare och viktigare än konflikt. Vi och ni ska inte bara bevara Åland, vi ska förnya det. Vi ska inte bara försvara självstyrelsen, vi ska utveckla och använda den. Vi ska inte bara minnas historien, vi ska skriva nästa kapitel och i det arbetet behövs varenda en av oss som har förmånen att bo på denna fantastiska plats.

Så låt oss stå stadigt, mötas i verkligheten, tala öppet och agera modigt. Låt oss göra det tillsammans, alla vi som bor här.
Detta är vårt löfte. Detta är vår uppgift. Detta är Åland. Laget först, Åland alltid.

Till minnet av alla våra helgon

Med önskan till alla om en fridfull dag där vi minns alla helgon. Vi har ju faktiskt de som gått före oss att tacka för allt vi har.

Det är något med stillheten vid Mannen vid ratten som går rakt in i en, i skuggan av historien, i andakt och tröst, särskilt på alla helgons dag idag. En sådan där stillhet som inte ber om uppmärksamhet, utan bara finns, uråldrig, saltmättad, sammanhållen av minnen och havsstänk.

Man står där i en gemenskap, och det känns nästan som att kliva in i en annan tid. Stegen blir långsammare. Samtalen tystnar av sig själva. Blickarna dras ut mot vattnet, dit så många seglade och där så många stannade för alltid.

Ålands skeppsbefälsförening samlas vid Mannen vid ratten varje år för att hedra dem som aldrig kom hem. Som gjorde sin plikt och föll offer för olycka. Det är inget stort arrangemang, inga fanfarer eller stora ord. Bara människor, minnen, respekt, tal och blomsterkransar. En hand som lägger en bukett. Någon som rättar till en flagga. Ett par som står tysta bredvid varandra, kanske tänkande på någon de burit med sig genom livet.

Man behöver inte känna alla de historier som slutar här för att förstå tyngden. Havet har alltid gett, men det har också tagit. Det är så världen fungerar för ett folk som lever på vågornas nåd. Åland har aldrig varit en ö som vänder sig bort. Vi har alltid varit på väg ut, på väg vidare, på väg mot horisonter större än vi kunnat ana. Det har kostat, och det har burit oss.

Det är lätt att romantisera sjölivet i efterhand, men här påminns man om helheten: friheten, ja, men också uppoffringen, ensamheten, ansvaret, modet. De som aldrig återvände var inte bara sjömän. De var familjemedlemmar, vänner, framtidsdrömmar. De tog med sig bitar av Åland ut i världen, och havet tog emot dem som tysta vittnen till vår historia.

Och ändå växer något tröstande ur det här. För när vi står där vid monumentet ser man också allt som fortsätter. Barn som håller en förälders hand. Sjöfolk som idag seglar under åländsk flagg och som håller världens handel levande, timme för timme, hamn för hamn. De möter andra sorters stormar, digitala, logistiska, politiska, men arvet är detsamma. Att bära ut Åland i världen. Att hålla kursen. Att se till att allt rullar, går, lever.

Havet är vårt sätt att vara. Våra sjömän förr och våra sjömän nu delar något djupt: en vardag som världen tar för given, men som i själva verket är civilisationens blodomlopp. Vi märker det först när något stannar och de ser till att det inte gör det.

Så går vi därifrån lite rakare i ryggen. Lite mer ödmjuk. Lite mer tacksam. Inte för att någon krävt det, utan för att åminnelsen gör sitt arbete.

Åland bär sina sjömän, och sjömännen bär Åland, i minnen, i berättelser, och i varje våg som slår mot våra stränder. Här, vid Mannen vid ratten, känns det starkare än någon annanstans.