Till minnet av alla våra helgon

Med önskan till alla om en fridfull dag där vi minns alla helgon. Vi har ju faktiskt de som gått före oss att tacka för allt vi har.

Det är något med stillheten vid Mannen vid ratten som går rakt in i en, i skuggan av historien, i andakt och tröst, särskilt på alla helgons dag idag. En sådan där stillhet som inte ber om uppmärksamhet, utan bara finns, uråldrig, saltmättad, sammanhållen av minnen och havsstänk.

Man står där i en gemenskap, och det känns nästan som att kliva in i en annan tid. Stegen blir långsammare. Samtalen tystnar av sig själva. Blickarna dras ut mot vattnet, dit så många seglade och där så många stannade för alltid.

Ålands skeppsbefälsförening samlas vid Mannen vid ratten varje år för att hedra dem som aldrig kom hem. Som gjorde sin plikt och föll offer för olycka. Det är inget stort arrangemang, inga fanfarer eller stora ord. Bara människor, minnen, respekt, tal och blomsterkransar. En hand som lägger en bukett. Någon som rättar till en flagga. Ett par som står tysta bredvid varandra, kanske tänkande på någon de burit med sig genom livet.

Man behöver inte känna alla de historier som slutar här för att förstå tyngden. Havet har alltid gett, men det har också tagit. Det är så världen fungerar för ett folk som lever på vågornas nåd. Åland har aldrig varit en ö som vänder sig bort. Vi har alltid varit på väg ut, på väg vidare, på väg mot horisonter större än vi kunnat ana. Det har kostat, och det har burit oss.

Det är lätt att romantisera sjölivet i efterhand, men här påminns man om helheten: friheten, ja, men också uppoffringen, ensamheten, ansvaret, modet. De som aldrig återvände var inte bara sjömän. De var familjemedlemmar, vänner, framtidsdrömmar. De tog med sig bitar av Åland ut i världen, och havet tog emot dem som tysta vittnen till vår historia.

Och ändå växer något tröstande ur det här. För när vi står där vid monumentet ser man också allt som fortsätter. Barn som håller en förälders hand. Sjöfolk som idag seglar under åländsk flagg och som håller världens handel levande, timme för timme, hamn för hamn. De möter andra sorters stormar, digitala, logistiska, politiska, men arvet är detsamma. Att bära ut Åland i världen. Att hålla kursen. Att se till att allt rullar, går, lever.

Havet är vårt sätt att vara. Våra sjömän förr och våra sjömän nu delar något djupt: en vardag som världen tar för given, men som i själva verket är civilisationens blodomlopp. Vi märker det först när något stannar och de ser till att det inte gör det.

Så går vi därifrån lite rakare i ryggen. Lite mer ödmjuk. Lite mer tacksam. Inte för att någon krävt det, utan för att åminnelsen gör sitt arbete.

Åland bär sina sjömän, och sjömännen bär Åland, i minnen, i berättelser, och i varje våg som slår mot våra stränder. Här, vid Mannen vid ratten, känns det starkare än någon annanstans.