fredag 31 juli 2015

Här vann Muhammed Ali

Avdelningen historiska bilder handlar i dag om Muhammed Ali som i andra ronden slog ut utmanaren Cleveland Williams i en titelmatch i Houston år 1966.

Proffsboxning har fascinerat mig svårt genom åren och jag har regelbundet lyft fram några av de största hjältarna och matcherna:

Slaget i djungeln där George Foreman och Muhammed Ali möttes.
Historien om Floyd Patterson, den yngste av dem alla.
Joe Louis är en annan av de som skapat historien.

Den här bilden hör till världens mest kända boxningsbilder. Muhammed Ali är på väg till ringhörnan efter en ganska kort dag på jobbet.
Här kan man se hela matchen!

torsdag 30 juli 2015

Hälsningar från Kökar

I dag är en bra dag för jag vaknar på Kökar och då kan ingenting gå snett. Kökar är en av dessa platser som skapar det unika Åland. Här finns holmarna och skären och människorna och berättelserna. Och fisket!

Skärgården som hör till denna del av Åland liknar inget annat och tystnaden är total. Det är också vilt. När stormen kommer är vi alla små. Här sker livet tillsammans med naturen. Välbefinnandet hänger samman med förmågan att fånga fisken och odla sina grödor. Utmaningarna är många men möjligheterna alltid fler.

Kökar har med jämna mellanrum varit med i denna blogg av många olika skäl men mest för att Kökar sällan lämnar någon oberörd. Till exempel:

Skärgårdsbröd och världens godaste bröd!
Skilda världar.
Från Kökar undervisar han hela Europa.
Så bedrevs vårjakten på Kökar.
En riktig Kökarbo tog upp årorna.
Kökar – en föregångare i hållbarhetsarbetet.

Ha en fin torsdag, det ska nämligen jag ha!
Brudhäll är hotellet som inte liknar något annat.
Från kyrkan ser man hur långt som helst.



onsdag 29 juli 2015

Nazibödeln och kropparna

Bilden nertill är en av de starkaste jag sett. Den föreställer lägerchefen J. Eichelsdoerfer stående i ett hav av döda kroppar. Fotografiet togs den 27 april år 1945 i koncentrationslägret Kaufering Camp IV, en satellit till Dachau. Dit anlände amerikanska befriare och möttes av en syn som aldrig skulle lämna dem. Nazisterna hade i ett försök att antingen dölja det man ägnat sig åt eller fullfölja det man inlett mördat och bränt i en omfattning som var omöjlig att begripa. En av dem som ingick i den första styrkan var blivande författaren J.D. Salinger som senare skulle beskriva det hela så här för sin dotter:
”Man kan aldrig riktigt få bort lukten av bränt kött ur sin näsa, hur länge du än lever.”
Befrielsen av Kaufering Camp IV finns också beskriven i avsnitt nio i TV-serien Band of Brothers.

Andra världskriget och dess vansinne har jag berört tidigare, till exempel en text om Anne Frank och några bokstäver från Dagen D. Varför ta upp detta just nu? För att jag verkligen tror på kraften i exemplen. Andra världskriget uppstod inte över en natt. Det var resultatet av tjugo års tålmodigt arbete som till sist fick hela världen i gungning. Därför är det viktigt att ständigt och alltid säga stopp när dessa gubbar, alltid dessa gubbar, på olika sätt sprider rädsla och främlingsfientlighet omkring sig. Jag skrev om detta i går.

När de amerikanska befriarna anlände till Kaufering Camp IV tvingade de lägerkommendören J. Eichelsdoerfer att stå bland de människor han dödat. Eichelsdoerfer dömdes till döden i den kommande krigstribunalen och hängdes våren år 1946.

tisdag 28 juli 2015

Ängsliga män gör ingen lycklig

Kanske bevittnar vi just nu hur ett parti börjar rämna. Sannfinländarnas representanter i Finlands riksdag har under de år man existerat kanske inte framstått som vare sig toleranta eller utvecklingsinriktade men vad som hittills än sagts och gjorts är det inget mot riksdagsledamoten Olli Immonens utspel. Han skrev (lustigt nog på engelska) följande fraser på sin Facebooksida:
Vad han menar är glasklart. Släpp ingen djävul över bron. Fast i sitt försök att framstå som historiens Sven Duva gör han inte bara bort sig själv genom att framstå som enastående inskränkt. Han är dessutom elak och beräknande på samma sätt som vår egen rasist-Stephan. Och på sätt och vis grym i likhet med den norske massmördaren Breivik (inga andra jämförelser). Det börjar nämligen med ”oskyldiga” ord för att senare övergå i överlagda mord.

Därför är det nödvändigt att ögonblickligen markera mot debattörer och opinionsbildare som använder dagens allt mer öppna samhälle till etnisk betygsättning. Det är väldigt enkelt att dela med sig av sina åsikter och genomslaget blir mycket större än förr när rasismen och främlingsfientligheten stannade vid kaffebordet eller (oftare) bardisken. Kanske är det också därför alla dessa ängsliga män (jag har ännu inte sett en öppet rasistisk kvinna) gör dessa utspel som egentligen inte säger annat än: ”Jag är rädd, ge mig en kram.”

Reaktionerna på Olli Immonens utspel har varit många och starka, även från de egna leden. Det är bra. Så fort dessa ängslighetens fanbärare känner sig tvungna att pracka på hederligt folk sina vanföreställningar måste vi andra säga ifrån. Samhällen byggs inte på fördomar, intellektuellt falskspel och sifferlek. Samhällen bygger vi människor tillsammans. Och därför tror jag verkligheten som nu är på väg att hinna ikapp Sannfinländarna gör att partiet sakteliga spricker och snart inte längre finns. Ängsliga män gör ingen lycklig.
Bra gjort Hufvudstadsbladet! Vi bygger samhällen tillsammans och varje ny impuls är berikande. Genom att sätta stopp vid gränsen säger man också nej till utveckling.


måndag 27 juli 2015

Lyxkryssare på Ålandsbesök

Åland sjuder som aldrig förr och bara av ett enda skäl. Turisterna. De kommer med färjor, flyg och egna och andras båtar. Åland har flest soltimmar i världen och är av tradition en plats där människor möts och åsikter byts. Vi har inte bara skoj, vi gör dessutom affärer! Därför är Åland intressant. Som besöksmål är Åland redan massor och kan bli mer, kanske inom geocaching. Eller där vi redan har nått stora framgångar, alltså via magen!

Tag till exempel ÅSS gästhamn som varje år drar till sig lyxkryssare som många andra besöksmål kring Östersjön bara kan drömma om. I dagarna har Åland haft besök av superkryssaren Belle de Jour (Dagfjärilen) som hör till världens allra nyaste luxuösa jakter. De som hyrt den valde att komma till Mariehamn för sin semester. I det konstaterandet ryms mycket mer. Turismen är en av dessa framtidsbranscher vi aktivt måste arbeta för.

Det handlar inte bara om reda pengar. Minst lika viktigt är det intellektuella kapital som våra besökare bär med sig. Utan impulser utifrån förtvinar vårt Åland. Utan inflyttning kvävs vi. Utan affärer förlorar vi vår förmåga till tillväxt. Glöm aldrig det när ni tänker på annat. Ha en fin måndag!
Belle de Jour är ett utmärkt exempel på att Åland fortfarande har en stark attraktionskraft när det gäller att locka besökare till Fredens Öar.

söndag 26 juli 2015

IFK kämpar för hela Åland

I dag får norra Finlands huvudstad Rovaniemi finbesök i form av hela Ålands lag, IFK. På spel står en hyperaktuell fråga och en mer långsiktig. Först och främst gäller det att ta med sig alla tre poängen hem. Det bör inte vara så svårt med tanke på historiken som jag berörde i förhandstexten inför matchen.


Men det är mer än så som står på spel när IFK och Åland United drar runt i Finland. Det handlar om hela bilden av ett samhälle som är modigt, proffsigt och kamratligt. I den bilden finns ett värde som ligger långt bortom betydelsen av en framskjuten tabellställning. Åland är i alla lägen precis så bra som vi själva uppfattar oss. IFK, Åland United och alla andra idrottsframgångar stärker oss alla i tron att vi kan, att vi vill och att vi vågar. Ängslighet skapar inte bärkraft. Framtidstro är det vi alltid behöver. Det bör alla vi på hela Åland ständigt bära med oss i kampen för världens bästa vardag. Forza Åland!

Kan inte helt släppa det, bortamatchen mot FC Inter år 2012 var en match jag sent ska glömma. Vi kom, vi sjöng, vi segrade och så här gick det till!
Så här såg det ut från läktaren efter senaste bragdmatchen på Wiklöf Holding Arena då IFK vann mot FF Jaro med 4-3!

lördag 25 juli 2015

Därför måste vi tänka

Ålands väg mot framtiden måste vara grön och hållbar. Ska vi på riktigt bli en oas i en allt underligare värld ska vårt varumärke vara friskt, nyttigt, hållbart, nära och äkta. I det passar den kommande fiskodlingen på land in i bilden, vindkraftsatsningen, energitester, närodlade matvaror med mera in.

Tror man inte på detta ska man betänka bildtexten nertill. I fri översättning lyder den:
Något att fundera på: Vår jord är 4,6 miljarder år gammal. Låt oss skala ner det till 46 år. Vi (människorna) har i så fall varit här i 4 timmar. Den industriella revolutionen har pågått i 1 minut. På den tiden har vi förstört mer än 50 procent av världens skogar. Det är inte hållbart.
Tänkvärda ord.

fredag 24 juli 2015

Öspelens nya vänner

Bland alla gamla och nya vänner som jag träffade i samband med årets öspel var fyra killar från Mersea bland de mest oväntade. De bor på fasta England och har egentligen ingen självklar koppling till någon av öarna i öspelsfamiljen men adopterade Ynys Mon och följde dem slaviskt under den intensiva NatWest Island Games-veckan. Jag hade turen att träffa på dem under avslutningsfesten och ser redan fram mot att se dem igen på Gotland!

Öspelen är möten mellan människor med olika kulturer, bakgrund, sport, geografisk härkomst och mycket mer. Många pratar olika språk men ännu fler säger samma saker och därför blir det skoj!

De finns på Twitter och har en helt egen blogg om sin resa. Läs!

Min egen Twitter kan man följa här om man vill.

Jag och mina nya kompisar. Här berättar de själva om sina intryck från själva öspelen.

torsdag 23 juli 2015

Festliga sommarminnen

Denna sommar är inget undantag. Festerna har avlöst varandra och alla gjort sitt till en fantastisk semester som ännu har en dryg vecka kvar innan den läggs till de så kallade handlingarna. Då väntar nya och gamla och inspirerande utmaningar. Men först en liten tillbakablick i bildform!

När Lotta och Johan Nordberg firade tjugofem års bröllopsdag gick det vilt till. Här testar vi hur många som ryms i stora vita säckar. Svar: för många. 
Hemfärden gick över ett plittplatt hav där vi till sist möttes av Silja Line i Mariehamn. 
Sedan blev det en överraskningsfest för Dan Mikkola som i december ska fylla femtio. På bilden är det systern Eva Mikkola-Karlström som hyllar brorsan... 
...som svarade och berättade mer om företaget Godby Shipping som nyligen tog hem ett storkontrakt med sjöfartsgiganten Stena. 
Så här ser syskonen ut på närmare håll. De driver inte bara ett framgångsrikt rederi. De håller dessutom i trådarna för det som blivit Finlands viktigaste sjöfartsmöte; Sjöfartens dag på Åland. 
Sedan fortsatte en helt annan fest ombord på Pommern, en festplats som slår de flesta andra. 
På plats fanns bland andra fotografen Therese Andersson som förenade nytta med nöje. Hon fotograferade och firade...
...Sverker Skogberg som bjöd på ett storstilat kalas för att fira sina första femtio år. Han är den med IFK-tröjan. Från vänster Jannick Svahnström, Robert Söderdahl och till höger Cati Gahmberg.

onsdag 22 juli 2015

Fyra år sedan skotten

Det är fortfarande lika obegripligt hur någon kan gripa till vapen och systematiskt skjuta ihjäl människor för att man helt enkelt inte tycker lika som de.

Ändå var det precis vad som hände den 22 juli för exakt fyra år sedan. Platsen var Norge men sedan den dagen är vi alla lika drabbade. Mördarens skott träffade hela Norden och vi står alla bredvid lika handfallna och sorgsna.

Det finns inget att göra när det gäller den ofattbara sorg som drabbade så många av offrens anhöriga och vänner men det finns en sak vi är tvungna att göra. Vi måste se till att alltid minnas de som dog för att de ville vara fria. 
Offer för en mördares galenskap.

Allan stoppade storanfallet

Med sommar följer läsning och för mig en regelbunden fördjupning i det finska vinterkriget. Tycker historien är fascinerande och särskilt denna bok som heter Finska vinterkriget 1939-1940, skriven av den amerikanske författaren och historikern William R. Trotter. Boken kan köpas här och är värd varje cent.

Välskriven, dramatisk och lätt att begripa. Så här ska en bok om krig göras.
Fast trots här finns i stort sett alla historier som är värda att berätta saknar jag en av de riktigt stora hjältarna, österbottningen Allan Sjöholm som i stort ensam stoppade hela den väldiga sovjetarmén vid ett av alla definierande slag. Finholm dog i vintras i en ålder av nittioett år och Stefan Lundberg (för övrigt en av många IFK-vänner i Finland) skrev en viktig nekrolog över denne märklige krigshjälte i Hufvudstadsbladet. Jag infogar själva texten nertill:
Allan Finholm räddade Finland 
Det tog ­nästan sextio år innan ­Finlands ­kanske största ­krigshjälte fick sitt ­erkännande. I lördags (3 januari, min anm) avled Allan Finholm, 92, mannen som stod för ett av ­krigets märkligaste ­bragder.

Om en man kan sägas ha räddat Finland så var det österbottningen Allan Finholm. Det ansåg den legendariska fjärrpatrullmannen och kulturpersonligheten Harry Järv, Finholms krigskamrat.

Sin hjältebragd utförde han under det ryska storanfallet den 22 juni 1944, två dagar efter Viborgs fall. Allan, då 22 år gammal undersergeant, var redan veteran från Svirfronten. Han och hans kamrater var låset som skulle hålla röda armén stången vid Stenbro sund nära Viborg. Om den överlägsna sovjetarmén lyckades ta sig igenom hade vägen varit öppen till Helsingfors.

På morgonen lade det ryska artilleriet in hela sin eldkraft, himlen fylldes av lågt flygande jaktplan och ryssarna lyckades ta sig upp på bron. Oväsendet var öronbedövande när helvetesmaskineriet sattes in.

Det finlandssvenska regementet JR 61:s legendariske kommendör Alpo Marttinen gav order om motanfall. Sjutton man, bland dem Finholm, gick till angrepp, men slogs tillbaka.
”Jag har aldrig varit så rädd, jag var skräckslagen och försökte springa i sicksack”, berättade han i de få intervjuer han gav i ämnet.

Finholm märkte inte att kamraterna retirerade utan blev ensam kvar med sin maskinpistol. I skydd av snåren lyckades han undvika att bli träffad.

Framför sig på brofästet hade han 70–80 ryssar som skulle över. Han började plocka bort dem en och en, men vågade inte skjuta med serieeld av risk för att bli upptäckt, utan ställde in på enskild eld.

Han lyckades skjuta minst sextio fiender och kunde en stund senare rapportera till sin förman löjtnant Löfman.
”Di e int jär na meir!”

Det var det sista löjtnanten hörde. I samma ögonblick slog en granat ner och dödade Löfman och Finholm skadades svårt i ena tinningen.

Finholm var en fåordig och anspråkslös man. Vi träffades en gång, i samband med inspelningarna av Åke Lindmans Framom främsta linjen. En av rollfigurerna var Finholm. När han på sitt lågmälda sätt instruerade skådespelarna om ”hur det var då”, blev det knäpptyst. Hans auktoritet var obestridlig.

Själv var gjorde han aldrig något väsen av sin insats. Han hade svårt att tala om händelsen. Finholm dekorerades så sent som 2007 med Frihetskorset av tredje klass och bjöds till självständighetsbalen.

Han hade varit en självskriven Mannerheimriddare, men hans insats glömdes bort, inte minst för att så många av hans förmän, som borde ha förordat honom, stupade.

Harry Järvs hustru Barbro lär ha sagt: De som säger att kriget förråar har inte träffat Allan. Någon snällare och mer sympatisk, nästan timid person är det svårt att föreställa sig.

”Jag var bara en vanlig männi­ska, jag gjorde vad jag måste, brukade han säga.”

Möte med framtidens diplomater

För andra gången hade Åland igår nöjet att stå som värd för svenska Utrikesdepartementets diplomatutbildning, ”dipparna”, en skara högt utbi...