Hyllning till skrivare

I dag firas den finska litteraturens dag vilket kanske inte är jättestort på just Åland eller ens i den övriga världen. Ändå ser det just i år ut som en plan mer än en händelse att Nobelpriset i litteratur i går gick till fransmannen Patrick Modiano, känd för stark integritet och en släng av skygghet, inget av det ovanligt när det gäller stora konstnärer.

Modianos texter handlar ofta om minne, glömska, identitet och skuld. Kivi skrev om verkligheten sådan den är, inte sådan den borde vara. 

Aleksis Kivi var en av de allra första som överhuvudtaget skrev på finska, ett språk som dittills mest ägde rum muntligt, nästan aldrig i skrift. Hans allra största verk Sju bröder, som för övrigt tog honom tio år att skriva, fick också tuff kritik och beskrevs som oförskämd och råbarkad medan Aleksis Kivi levde. Först senare rönte den uppskattning och hyllningar och blev Finlands nationalroman. I dag kallas den Finlands egentligen enda bidrag till världslitteraturen men det är väl försent att ge honom Nobelpriset...

I fjol uppmärksammade jag också dagen mot bakgrund av att allt fler väljer den enkla vägen när det gäller allmänbildning och läsning. Tycker själv denna text är viktig.

Aleksis Kivi själv levde ett hårt liv, kantat av svåra problem med sig själv och brännvin. I dag arrangeras för övrigt också Världsmentalhälsodagen i Mariehamn vilken jag egentligen skulle vilja delta i men är förhindrad på grund av styrelseuppdrag för landskapets utvecklingsbolag.

Aleksis Kivi dog ung och satte aldrig sin fot i utlandet. Ändå, eller kanske därför, lyckades han nagla fast den finska folksjälen på ett sätt som få andra lyckats med. Här är ett utdrag ur hans praktverk, Sju bröder:

Jukola gård, i södra Tavastland, står på en nordlig backsluttning, nära Toukola by. Dess närmaste omgivning är ett stenigt fält, men nedanför det börjar åkrarna, på vilka, innan gården ännu råkat i förfall, en frodig gröda böljade. Bortom åkrarna finns en äng, klöverkantad, genomskuren av en mångbuktig bäck; och den gav rikligt med hö, innan den blev en betesplats för byns boskap. Annars hör till gården vida skogar, kärr och ödemarker, vilka tack vare framsyntheten hos hemmanets första grundare hade tillfallit den redan när man begick storskifte i forna tider, Då mottog Jukolas husbonn, som mera tänkte på sina efterkommandes förmån än sitt eget bästa, en av elden härjad skogslott och erhöll på det viset sju gånger mera än sina grannar. Men alla brandspår hade redan försvunnit från hans område och en tät skog vuxit i stället. Och detta är de sju bröders hem, vilkas levnadslopp jag nu skall skildra. Brödernas namn från den äldsta till den yngsta är: Juhani, Tuomas, Aapo, Simeoni, Timo, Lauri och Eero.

Som ni förstår är Jukolakavlen, den stora orienteringstävlingen, namngiven efter just den här gården.

PS Det är såklart omöjligt att inte nämna vår egen nationalskald Joel Pettersson i detta sammanhang. Han och Aleksis Kivi hade antagligen blivit goda vänner, om de hade träffats. Patrick Modiano hade kanske inte begripit deras språk men han hade utmärkt väl förstått deras tankar.

Här sitter Aleksis Kivi i dag, formgiven av Wäinö Aaltonen krigsåret 1939.

Making of kanelbulle

Kanelbullens dag är inget man leker bort. Den inföll senaste lördag men kommer ju tillbaka redan nästa år osv. Därför är redan nu läge att börja träna upp skickligheten, ingen tid finns att förlora. Jag har tidigare delat med mig av mina erfarenheter av att steka strömming och tillverka världens godaste plättar och avslöjar nu hemligheten bakom kanelbullarnas kanelbulle, som många hävdar.

Stäng av teven, koppla ner Facebook, sätt på nåt vackert på radion och börja jobba. Lönen är mödan värd.

Du behöver följande:

Bulldegen
50 g jäst
5 dl mjölk
1 dl vit sirap
4 krm salt
2 tsk kardemumma (stött)
150 g smör (rumsvarmt)
15 dl vetemjöl

Fyllning
150 g smör (rumsvarmt)
6 msk strösocker
2 msk kanel
1 msk ströbröd

Pensling & garnering
2 ägg (uppvispat)
2 msk pärlsocker
2 msk mandelspån


Överraska dig själv och din omgivning och inrätta Kanelbullens dag även denna helg, eller varför inte redan i dag!

Man börjar alltså inte med färdiga produkter. Så här ska de se ut när de är klara. Kanelbullarna alltså. Inget slår dessa till eftermiddagskaffet!

Först smular man ner jästen i en stor jädra skål. Snåla inte med detta, det blir ganska geggigt när handarbetet tar vid. 

Bir det tråkigt (och det blir det lätt) kan man alltid försöka ta en selfie med hjälp av skålens väggar. Detta är alltså den nya tidens skål och vägg, där de riktigt saftiga hemligheterna döljs.

Glömde bort att fotografera så mycket under degtillverkningen. Det är ingen rymdforskning. Häll alla ingredienser i den stora skålen, kavla upp ärmarna och knåda i tio minuter. Ju mer desto bättre och dessutom är det bra träning ety det är tungt och så ska det också vara. 

Fyllningen är livsviktig. Blanda samman detta ordentligt. Det underlättar rejält om smöret (självklart ÅCA) får stå i rumstemperatur några timmar innan man börjar.  Det gör inte så mycket om man tar lite extra av allt, belöningen blir smaken.

Rör och för och börja sedan om från början igen. Detta går inte att överarbeta.

Efter att bulldegen fått jäsa under duk i trettio minuter är det dags att plocka fram brödkaveln. Kavla ut degen lagom tunn och bred sedan ut fyllningen ovanpå. Var generös. Ju mer fyllning, desto godare bullar! Fast det skrev jag ju redan.

Det här är själva finsessen med just kanelbullar. Man skär långa remsor av degen och fyllningen och rullar sedan ihop dem till snygga bullar. En pizzaskärare är perfekt.

Snurra ihop degremsorna med fyllningen på. De ska ha rejält med plats på plåten. 

Pensla på med ägg och pärlsocker och mandelflarn. (Mandeln kan man strunta i, den gör varken till eller från när allt är klart.)

Innan man sätter bullarna i ugnen i tjugo minuter och 200 grader ska de jäsa ytterligare trettio minuter under en ren kökshandduk. Sen är det game on!

Krisen inom sjöfarten

Krisen inom sjöfarten blir allt tydligare. Branschen är hårt drabbad av den finländska skogs- och pappersindustrins problem och i går kom ytterligare ett hårt slag då Sjöfartstidningen berättade att Bore aviserade nedskärningar. Läget är kärvt på väldigt många olika fronter just nu. Det kan då låta onödigt positivt men det är i sådana här lägen möjligheter till nystart är stora.

Sjöfartens utmaningar syns antagligen tydligare och snabbare på Åland än på andra ställen, exemplen kryper närmare. Fartyget Hoburgen har legat förtöjt i Mariehamn sedan sommaren år 2010, alltså i mer än fyra år. I takt med att dagarna går blir det antagligen allt svårare att hitta sysselsättning för henne. Under mina morgonpromenader passerar jag allt som oftast den gamla rollaren och funderar på vad som ska hända med henne. Om denna havets hjälte som numera ligger fjättrad vid land skrev jag häromdagen på Ålandsbloggen i Sjöfartstidningen, det är en spännande historia som fartyget haft.

Allt detta är i grunden naturligtvis dåliga nyheter då fartyg ska segla till sjöss och inte ligga vid kaj. Men i allt elände finns ändå möjligheter. Den internationella shippingen fortsätter att växa i volym och någonstans sitter folk som alltjämt tjänar pengar på att forsla stora mängder gods från en plats till en annan. Sjöfarten har alltid varit utsatt för konjunkturens nycker och även i kriser finns möjligheter. Det är sådana det nu är viktigare än någonsin att hitta.

Hoburgen har redan legat alldeles för länge i Västerhamn och vad som ska hända med henne är i vart fall obekant för mig. Fartyget är ett av många tecken på att den traditionella sjöfarten har det extremt kämpigt just nu.

Världens bästa sång

Finns det ett bättre sätt att inleda en tisdag med en sång som Over the Rainbow från musikalen Trollkarlen från Oz? Nej, det finns det inte.

Medan jag lyssnar tänker jag tillbaka på en händelserik och synnerligen intressant måndag i finans- och näringsutskottets aldrig stillastående värld. Där är mycket att göra och både många och långa möten men det blir aldrig vare sig långtråkigt eller enahanda. Det går framåt, det bryts åsikter, det händer och sker och vi producerar betänkanden i en strid ström. Av alla intressanta och lärorika uppdrag jag ägnat mig åt är detta i särklass det mest givande.

Gårdagen avslutades med styrelsemöte i partiet vilket också är såväl stimulerande som utvecklande på precis alla vis.

Just det, Regnbågssången fyller i dag precis sjuttiosex år. Så länge sedan är det som Judy Garland spelade in låten som är som ny ännu i dag!

Om man som jag är lite av en musikalnörd hör Trollkarlen från Oz till det obligatoriska programmet.

Lyssna på detta och ha sedan en fantastisk tisdag!

ÅFD fyller 20 år

Torsdagen gick till ett lite annorlunda födelsedagskalas. Det var Ålands förvaltningsdomstol (ÅFD) som fyllde tjugo år och bjöd in folk från både höger och vänster och några till.

Det kändes speciellt på många sätt. Jag minns rätt väl när dåvarande landshövdingen Henrik Gustafsson invigningstalade år 1994 i Statens ämbetshus och bjöd på bubbel på den nya förvaltningsdomstolens dopfest. Jag var ung och ganska grön reporter på Ålandstidningen och begrep egentligen inte så mycket av det som hände. Det skulle bli bättre på den punkten.

Sedan dess har jag i själva verket följt domstolen eller i vart fall dess beslut rimligt nära. Att jag en dag skulle vara med och stifta de lagar som domstolen nu ska tolka, det hade jag faktiskt inte ens kunnat föreställa mig. Ändå var det precis så det gick.

Det bjöds under födelsedagskalaset på ett gediget program som började med att lagmannen Kristina Fagerlund drog en historisk tillbakablick till varför Åland inte är samma sak som Finland. Det kan te sig överflödigt om man talar till ålänningar men bland gästerna fanns ett ansenligt antal inresta som inte lika självklart känner till historien. En viktig del av den är det som hände i samband med Bomarsunds fästning. 

Landshövding Peter Lindbäck som i tiderna var med i den arbetsgrupp som drog upp linjerna för Ålands förvaltningsdomstol berättade om sina minnen från processen och vilka avväganden man ställdes inför. Det är ingen enkel sak att skapa en ny domstol, som det faktiskt handlar om. I praktiken blev den största skillnaden mellan före och efter att Ålands förvaltningsdomstol tog över besvärshanteringen från den dåvarande landskapsstyrelsen. För att till fullo begripa skönheten i allt detta hjälper det till om man själv är lite nörd. Eller rättare: ganska mycket nörd...

I sitt anförande lyfte landshövdingen (vilket hedrar honom) också behovet av ett nytt hus eller en annan plats för såväl Ålands förvaltningsdomstol som Ålands tingsrätt vilka i dag båda finns i Statens ämbetshus, dvs. finländsk mark.

”Det är inte lyckligt att tingsrätten och förvaltningsdomstolen finns i Statens ämbetshus. Trots att de är oberoende domstolar ger det faktum att de är inhysta i Statens ämbetshus uppfattningen att de är ’rikets domstolar’. De borde finnas i en egen byggnad”, sade Lindbäck.

På plats i Mariehamn och Ålands sjöfartsmuseum där festen ordnades var även presidenten för Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i Finland, Pekka Vihervuori. Han underströk vikten av självständiga domstolar och påminde om att sådana absolut inte kan tas som självklara:

”Allt det som i dag sker på olika håll i världen påminner oss om vikten att upprätthålla rättsstaten. Tyvärr inser man detta för sent ibland.”

På det praktiska planet berörde Vihervuori den kommande revisionen av självstyrelselagen och planerna på att förändra arbetsfördelningen mellan HFD och ÅFD. I dag riktas eventuella besvär mot Ålands landskapsregerings beslut till HFD. Så borde det kanske inte vara, menar presidenten, och föreslår att besvär i fortsättningen ska riktas till ÅFD och därefter och endast i undantagsfall till HFD.

Nu är det måndag och det är en lång dag som väntar. Gör det bästa av den och de dagar som sedan följer. Och håll dig helst borta från allt vad domstolar heter. Det är alltid lugnast så.

Det var gott och väl över etthundra personer som kom till Ålands sjöfartsmuseums fina auditorium för att fira Ålands förvaltningsdomstols tjugoårsjubileum.

Lagman Kristina Fagerlund inledde med en historisk, innehållsrik och mycket intressant presenterad tillbakablick.

Landshövdingen Peter Lindbäck i berättartagen.

Här är protokollet från när dåvarande kanslichefen Peter Lindbäck utsågs till medlem i arbetsgruppen som skulle bereda marken för Ålands förvaltningsdomstol. Året var 1991 och beslutet att inrätta ÅFD egentligen redan fattat på ett övergripanden plan vilket fick Lindbäck att beskriva det hela som att saken var ”kommen i säck innan den kom i påse.”

En tidningsartikel från Ålandstidningen 1991. ””Bra artikel, väldigt få fel”, recenserade landshövdingen. Jag är inte förvånad. Redaktör Christer Carlsson, som skrev artikeln, har jag jobbat med i många år och säkrare reporter får man leta länge efter. Lägg också märke till rubriken om Havsvidden som redan på den här tiden förorsakade huvudbry.

I samma tidning figurerade även Peter Lindbäck, fast i ett annat sammanhang. ”Dalerprojektet, det var nästan världskrig då”, skojade Lindbäck.

Högsta förvaltningsdomstolens president Pekka Vihervuori hyllade Ålands förvaltningsdomstol och tycker det är dags att den får ännu större ansvar i förhållande till Ålands landskapsregering och de beslut som fattas där.

Förvaltningsdomaren Emil Waris berättade bland mycket annat att Ålands förvaltningsdomstol hanterar cirka etthundra ärenden per år.

Vad händer på Grönland?

För bara en dryg månad sedan, den 23 september, fyllde Aleqa Hammond femtio år och var förutom partiledare för det socialdemokratiska partiet Siumut även landsstyreformand (lantråd) för hela Grönland. I veckan lämnade hon alla sina ämbeten och fruktade ett tag för sitt liv.

Exakt vad som hänt under det här synnerligen turbulenta året vet jag inte i detalj, men det handlar på ett övergripande plan om bristande förtroende till följd av att Hammon tydligen använt 100.000 danska kronor till privata flygresor och hotell. Detta har sedan eskalerat och på tisdagskvällen hölls en förtreondeomröstning som hon med minsta möjliga marginal klarade. Detta i sig hade kanske varit okej men i kulisserna lurade också en hittills okänd bedrägeridom som drabbat Hammond år 1996. Historien är som bekant svår att fly från.

Därför blev onsdagen ödesdiger. Aleqa Hammond meddelade sin avgång och med henne följde fyra ministrar. Socialdemokratin på Grönland leds nu av viceordföranden Jørgen Wæver Johansen och hela ön skakar, som det tycks.

Misstroendet mot den politiska makten är stort och för att rätta till det, om ens möjligt, har ett nyval utlysts till den 28 november. Det blir på många sätt intressant att följa, inte minst mot bakgrund av gemensamma frågor som Grönland och Åland umgås med i Nordiska rådet.

Är man intresserad finns här mer från Jyllandsposten.

Socialdemokraten Aleqa Hammond hann bara sitta drygt ett år som landsstyreformand på Grönland. Till följd av bland annat påstått missbruk med skattepengar avgick hon i veckan och i spåren därefter ska även nyval utlysas. Grönland har förvisso ett starkare och annorlunda självstyre än vi har på Åland men parallellerna är ändå många och inte minst ses vi ofta i Nordiska rådet och i öspelen.

Djur och kanelbullar

I dag är det verkligen ingen vanlig dag utan både Kanelbullens dag (Ja, det finns faktiskt en egen hemsida, gå dit och titta, de tar åtminstone inte sig själva på för litet allvar...) och Djurens dag. Inga övriga paralleller vad jag begriper men en schysst kombo borde bestå av att gå en sväng med jycken och efteråt dra i sig en kanelbulle med extra starkt svart kaffe. Låter som en plan.

Skulle det gå att klämma in lite rådjursjakt (på Djurens dag!), källarstädning, en timme rodd och lite egentid vore allt perfekt. Dessutom, inte att underskatta, är det Frans G Bengtssons födelsedag vilket också borde uppmärksammas. För vad vore egentligen livet och litteraturen utan Röde Orm?! Får väl se hur det blir med allt men önskar såklart alla en fin lördag!

I fjol hyllade jag Kanelbullens dag med en utförligare text om när, var, hur och varför.

Detta är ingenting annat än en kanelbulle. Punkt.

I dag är det Djurens dag vilket faktiskt inte säger mig nånting alls. Alla dagar är väl deras? I alla fall tror dvärgpudeln Nova det.

Folkligare på Rosella

Tänker i dag unna mig en snabbspaning på Rosella. Där har nämligen, enligt min egen högst personliga okulära besiktning, hänt något. Det har blivit folkligt, festligt och glatt på ett sätt som jag inte sett tidigare. Självklart ligger mycket av denna upplevelse i betraktarens egen tankevärld men jag dristar mig ändå till att dela ut beröm till alla inblandade och först och främst och mest till personalen ombord som med allt mindre resurser skapar allt större gemytlighetsfaktor.

Utmaningen för Viking Line är inte enkel. Konkurrensen är stenhård och fartygen allt äldre. Kostnaderna är än så länge för höga i förhållande till intäkterna. Dessutom har bolaget haft några turbulenta år bakom sig där det enda ledande organ som förblivit orört är bolagets styrelse där medelåldern i dag är mer än tio år högre än den var för tio år sedan. Det kan inte vara enkelt för alla som sitter där att begripa hur man exempelvis ska förhålla sig till Facebook, Twitter, Instagram och alla andra sociala medier som utgör en allt större och viktigare del av deras resenärers liv.

Nåja, det var Rosella jag i dag ville lyfta för där tycker jag mig se en skillnad som är skön. Senaste lördag var ett praktexempel. Båten var välfylld med dagskryssare; kompisgång, släktfester, arbetsutflykter, vanliga möten och mycket mer. Jag satt för mig själv och iakttog pratet, dansen, sången, skrattet, unga och gamla, barn och vuxna, den hjärtliga och folkliga stämningen och så mycket mer. Konceptet är antagligen kopierat från Eckerö Linjen men det är inget att skämmas för. Bra idéer får man låna och förädla för det gör precis alla andra också.

Det är så enkelt att bli en cyniker och grymta om festandet och trängseln och jadajada och snusköpare och allt sånt som gubb- och gumtjyvar gnäller om men sanningen är att det är precis som tillvaron på Rosella är som livet borde vara. Folkligt, enkelt, gott och skoj! Som människor är det vår plikt att hålla dysterkvistarna borta och ge utrymme för vanligt, hederligt, gammaldags umgänge.

Det är inte bara jag som gillar läget till sjöss. Här är en blogg om en Rosellakryssning och här en annan som handlar om en riktig fyndresa på samma fartyg. Missa inte heller storyn om kvinnan som tog maken med sig ombord för att fira en månad som gifta!

Hon är varken ung eller snabb eller särskilt miljövänlig gamla Rosa. Men ombord leker livet. En utflykt i folkligheten borde man unna sig lite oftare.

Vågade inte riktigt ta någon annan bild än denna när jag gick ombord i lördags. Det var hög stämning bland folket redan innan vi lämnade terminalen och väl på färjan blev det bara bättre.

Hyllning till ÅCA:s surmjölk

I tidernas början var ett av mina ganska många olika sommarjobb att hantera mjölk- och gräddtetror i ÅCA. Jag och mina arbetskamrater stod och sorterade tiotusentals mjölktetror varje dag för att innan passet var över städa varje maskin manuellt med tandborste (åtminstone kändes det så). Tetrorna ser likadana ut i dag men automatiseringen har nått även mejeribranschen och det fysiska arbetet lindrigare. Företaget är dessutom i betydligt bättre skick nu än då.

Annat var det förr. Vi lyfte lätt tiotals ton tetror per dag. Först fem i taget från det löpande bandet, sedan ner i plastkorgen och sedan upp på pallen för att slutligen rullas ut med handpump. Vi var ständigt utmattade och törstiga och då fanns det ingenting likt den gamla hederliga surmjölken att släcka törsten med. Den är kall, fräscht syrlig och dessutom hälsosam, vilket är ovanligt. Sånt som är nyttigt smakar som bekant oftast vedervärdigt.

Sedan dess har jag haft surmjölk hemma i mitt kylskåp och varje gång jag öppnar förpackningen och dricker (jepp, skyldig, jag dricker direkt ur förpackningen) känner jag mig lika lycklig. Jag blir ung på nytt, klok och om stjärnorna står rätt även stark. ÅCA:s surmjölk är för mig vad trolldrycken är för Asterix och det beror inte bara på att det är lokalt.

Nämligen förra veckan handlade jag på Varuboden i Sviby (nära där jag brukar åka fast för fortkörning) och fann att ÅCA:s surmjölk var slut. Jag kvävde panikkänslorna, bet ihop käkarna och sänkte blicken i golvet när jag greppade nån slags grön historia (se bilden nertill) och smög hem. Där öppnade jag med skakande händer förpackningen bara för att finna – ingenting. Den smakade inget, den var inte fräsch och den innehöll dessutom mer fett än Originalet. Aldrig mer ska jag göra så, men då kräver jag samtidigt att det i fortsättningen finns MIN surmjölk på butikernas hyllor. Deal? OK.

Med denna surmjölk kopplas den mänskliga fyrhjulsdriften på i vilken kropp som helst. En klunk gör dig glad, två klunkar och du blir klok, tre eller fler och inget kan längre stoppa dig!

Blää, smakar ingenting men för trots det med sig en underlig bismak. Underlig produkt. Köp inte.

Barn billigare än djur?

Jag vet egentligen alldeles för lite om någotdera fallen för att på riktigt ha en grundad åsikt. (På det viset är jag som folk är mest.) Ändå måste det sägas. I dagens Nya Åland finns förutom den givna uppföljningen på Micke Björklunds plättdebacle två nyheter som förbryllar och får världen att gunga till för ett ögonblick.

Två jordbrukare måste tillsammans betala 77.000 euro för att de inte gjort som ÅMHM sagt. Det finns såklart tusen både rutiga och randiga skäl till detta men enligt artikeln har det något att göra med hallar som djuren ska ligga i och en oförmåga att köra bort gödsel.

På det följande uppslaget finns en story om en pappa som dömts till misshandel av sin sjuttonårige son. Hans straff blev 50 dagsböter eller, enligt tidningen, 300 euro...

Strafflagen är en finländsk behörighet och jag har naturligtvis inte synpunkter på den men på ett övergripande plan tycker jag det är beklämmande om vi skapat ett samhälle där det kostar 300 euro att slå ett barn men 77.000 euro att inte köra bort skit.

Alldeles särskilt är det när sådana här dagar kommer som man absolut inte får förtröttas att gör det goda.

Dagens spaning: slå ett barn och få 300 euro i böter och en plats långt ner på den så kallade ettan. Kör inte bort djurskit och betala 77.000 euro och nå toppen. Nog är det något som gått snett när det är så det fungerar.

När straffet för att slå ett barn är 300 euro medan det kostar 77.000 euro att misslyckas med att köra bort djurskit, då är det läge att sätta sig ner och fundera en stund.

Några tankar kring Mise

Vid gårdagens stadsfullmäktige var Mises framtid ett av ämnena. Det är en komplex historia eftersom väldigt många valt att göra den svår. Jag försökte framhålla att det är dags att lämna det som varit bakom oss och nu se framåt. Egentligen hade jag velat godkänna det förslag som låg men insåg att det inte var möjligt utan stödde därför en återremiss vilket betyder att hela soppan nu måste kokas en stund till. Jag tycker verkligen det tagit för länge att organisera upp avfallshanteringen för 29.000 ålänningar. Så här sade jag ungefär:

Ordförande, 

Det allra enklaste vore att ställa sig i denna talarstol och foga sig till alla de kritiska röster som i offentligheten och över tid gjort sitt yttersta för att det inte ska bringas ordning i den åländska avfallsdjungeln.
Det har hävdats att Mise varit för dyrt, för komplicerat och orättvist. Det har förekommit anklagelser om myndighetsmissbruk, översittarfasoner och det har varit än det ena och än det andra i en debatt som garanterat ingen har kunnat följa med ordning. 

Men som bekant är den enklaste vägen inte alltid den bästa.
Jag tycker tiden nu är mogen att bringa någon slags ordning i detta och glömma den tid som varit, svälja stoltheten och på riktigt gå vidare. Det som har varit har farit men det kan framöver bli som vi vill för det handlar faktiskt inte om att bygga en rymdstation utan vad vi pratar om är hur soporna för i bästa fall 29.000 människor ska hanteras.
I Mariehamn har vi i dag tack vare Mise ett system som jag tror att de allra flesta stadsbor på ett överliggande plan är tillfreds med. Det är skapligt miljöinriktat och hämtningen fungerar i stort sett utan bekymmer. Man kan ha synpunkter på priset och varför skulle man inte ha det. Allt annat är som bekant också för dyrt, inte minst skatten.
Jag har gjort ett ärligt försök att för min egen del begripa vad som egentligen har gått fel när 16 kommuner misslyckas med att hitta ett system för att ta hand om 29.000 människors sopor. Relativt sett är det inget gigantiskt projekt och absolut inte svårt, såvida man själv inte bestämmer sig för att det är svårt. Förklaringarna jag fått går i stora drag ut på att det gick fel år 2006 eller år 2008 eller möjligen år 2009 och att man sedan dess grälar om vem som sade och gjorde vad och varför.
Alltså. Det som gick fel 2006 eller möjligen 2008 står vi fortfarande och träter om. Ni hör ju själva att detta inte är rimligt. Det har blivit dags att släppa denna fråga och gå vidare.

I beredningen från stadsstyrelsen finns ett bra besked och ett som går ut på att sopbråket ska fortsätta. Den goda nyheten är att fullmäktige bör befullmäktiga renhållningsmyndigheten Ålands miljöservice kf att upphandla samtliga avfallsrelaterade tjänster för Mariehamns stads räkning. Det stöder vi från Mariehamnscentern varmt men vi har respekt för att de sena förändringar som nåtts oss i dag bör hanteras. Det är dags att gå vidare och ge stadsborna och resten av ålänningarna bästa möjliga sopservice till förmånligaste möjliga pris. Vi förutsätter att man när upphandlingen sker använder sig av de erfarenheter man lärt sig tidigare, år 2006 eller möjligen år 2008.
Den andra biten i stadsstyrelsens beredning är lite mer komplicerad men ändå långt ifrån svår. Det handlar om det reviderade förslaget till grundavtal som fullmäktige föreslås säga nej till. Skälet är dock inte ändamålsenligt och berör styrelsesammansättningen i organisationen Mise. Mariehamn och Jomala vill bestämma mer än de fyra övriga medlemskommunerna kan tänka sig gå med på. Stadsstyrelsen tycker att största aktören, alltså Mariehamn, ska få bestämma mest. Det är lätt att ha sympatier för detta, den som betalar mest borde också få bestämma lite mer.
Trots det vill vi från Mariehamnscenterns sida ställa frågan: Är denna princip verkligen så viktig att den får stoppa det föreslagna grundavtalet och arbetet framåt. Vi anser inte det. Liksom bolag i dag styrs av Corporate Governence-regler och omtanke om samtliga aktieägare förutsätter och tror vi att Mises blivande styrelse och ledning är fullt kapabel att dra upp linjerna för hur Mise ska agera framåt. På vilket vis skulle något bli bättre om man envist hänger fast vid samma principer som hittills inte lett till något annat än meningslösa gräl som ett ytterst fåtal begriper vad går ut på?

När det gäller styrelsesammansättningen påminner vi också gärna om den budgetskrivning som det här fullmäktige gick in för och som lyder ’Särskild vikt bör i sammanhanget läggas vid ändamålsenlighet, kompetens och lämplighet vid sidan av politisk tillhörighet vid tillsättandet av styrelser.’ Dessutom har en Misestyrelse gott om lagstiftning att förhålla sig till varför stadsborna kan sova lugnt även om det är några principer man måste tumma på.
Om jag förstått allt rätt i kväll är läget mer komplicerat än så och även andra medlemskommuner har ställt sig tvekande till avtalet. Det rör såklart till det hela ytterligare men lyfter också frågan om det inte är dags för Mariehamn att visa vägen.
Om staden verkligen på riktigt vill vara med och ta ansvar för hela Åland och för ögonblicket sophanteringen, men i framtiden kanske mer, säger vi i dag ja till det föreslagna grundavtalet och arbetar sedan vidare på den inslagna vägen och försöker förmå fler kommuner att gå med. 

Mise har inte alltid fungerat bra men i dag är det en organisation som går från klarhet till klarhet och sköter sin uppgift. Den förtjänar lugn och arbetsro och ägarstöd. Med hänvisning till detta föreslår vi att fullmäktige godkänner det reviderade förslaget till grundavtal, släpper det knutpatriotiska styrelsetänket och skapar förutsättningar för ett kommunalt sopsamarbete som på sikt kommer att gynna hela Åland. Om detta av olika skäl inte kan ske kan vi stöda en återremiss där de synpunkter jag fört fram beaktas. Ska vi fortsätta bråka om historien blir det svårt att nå framtiden.

Misebilen är en av de förädlingar som organisationen genomfört de senaste åren.