Med poliseskort till Namur

Sista dagen. I kväll går flyget tillbaka från Bryssel till Bromma och så vidare. Det har varit en mycket lärorik resa med en höjdpunkt i går eftermiddag då vi mötte EU-kommissionens vicepresident och finansminister Olli Rehn i kommissionens storstilade högkvarter. Han pratade mer öppet och avslöjande om hur den europeiska krisen ska lösas än jag hört någon annan prata. Kring det ämnet alltså. När jag får mer tid ska jag skriva ner det hela. Det handlar om EMU 2.0 och bankerna ska hanteras.

Ålands lagting använde timmarna i Belgien in i det sista. Klockan kvart över åtta denna morgon gick bussen från centrala Bryssel till Namur, en stad 100 kilometer bort i regionen Vallonien dit även Luxemburg räknas. Det utvecklade sig till ett statsbesök. När vi anlände till Namur väntade eskorterande polis med motorcyklar och saftblandare och framme vid målet hade våra värdar hissat den åländska flaggan.

Där finns det vallonska parlamentet som utgör navet och lagstiftaren för Belgiens tre och en halv miljoner valloner med franska som sitt huvudspråk. Belgien och dess totalt elva och en halv miljon invånare är ett språkligt sett djupt splittrad land med franska, flamländska (typ holländska) och tyska som sina officiella språk fördelade på tre regioner: Flandern, Vallonien och huvudstaden Bryssel. Därför tog det också över femhundra dagar innan den senaste federala regeringen kunde formas i Belgien.

Dessutom finns en skarp gräns mellan nord och syd i Belgien där de norra regionerna vältrar sig i ett överflöd medan södra Belgien sedan många år tillbaka kört på fälgarna. Förr var det precis tvärtom. Då var Flandern den fattiga kusinen i norr och tvingades skicka arbetare till stålindustrin i söder. Slitningarna är många och det råder inga tvivel om att de politiker vi träffar är djupt oroade över situationen som på allvar riskerar att splittra nationen. Det är på något sätt galghumoristiskt att just Belgien, hjärtat i hela EU, genomgår sådana tvivel över sin egen framtid och förmåga. Lika märkligt för en utomstående är de olika nivåer i lagstiftning som finns i Belgien. Hur så kallat vanligt folk överhuvudtaget kan begripa något övergår i vart fall mitt enkla förstånd.

Valloniens parlament har viss lagstiftningsrätt över vissa områden, ungefär som vi på Åland. Parlamentet består av sjuttiofem ledamöter och åtta permanenta utskott. Här jobbar nittiosex anställda, att jämföra med åtta anställda i Ålands lagting!

För ögonblicket uppgår arbetslösheten i Vallonien till 13,3 procent vilket är rätt mycket. Regionens budget är sju miljarder euro, tillväxten noll och underskotten växer men man siktar mot att nå finansiell jämvikt år 2015; på samma sätt som Åland. Det är nödvändigare än allt annat. Budskapet från kommissionären Olli Rehn i går var kristallklart. Spara. Alla länder i EU måste nå finansiell balans för att tillväxten ska kunna återupptas. Det finns ingenting som stoppar tillväxten och hejdar köpbesluten som tung belåning. Detta är man medvetna om och har identifierat olika sätt för att sätta fart på affärerna igen. Vallonerna siktar på att smörja tillväxten med hjälp av samhälleliga investeringar i grön ekonomi på alla plan. Tack vare denna gröna Marshallplan som ska pågå till 2022 vill man uppmuntra företag till nyanställningar. Så här säger vallonerna: "Det är viktigt att vi stödjer små och medelstora företag i vår region. De skapar arbetsplatser och göder framtidstro." Det är naturligtvis svårt att invända mot.

Vallonien är en stålregion. Det var tung stålindustri som utgjorde grunden för industrialisering, utbildning, tidig rikedom och så vidare i Vallonien. Men inte bara. Stålindustrin har också skapat hälsoproblem och måste nu genomgå en modernisering. Den gamla industrin är dessutom ett kulturellt arv som vallonerna vårdar ömt.

Precis när jag skriver detta sitter vi och tittar på en debatt i detta franskspråkiga parlament. Det är elegant, frispråkigt, livfullt och dessvärre fullständigt obegripligt då franskan är ett för mig, tyvärr, annat språk. Det är också rörigt. Någon dricker kaffe, en annan pratar i telefon, en kvinna leker med telefonen, en man ser allmänt uttråkad ut.

Ålands Lagting-Valloniens parlament, 1-0.

Betyg på Bryssel

Är på uppdrag med lagtinget för att lära mer om hur EU fungerar. Det är på tiden. Ett självstyrt örike inom EU:s ramar måste begripa hur mekanismerna fungerar. Annars är man rätt körd. Så här gick det till. Som betygsgrund får bananerna på Självstyrelsetorget, Ståtbådan, tjäna.

Ålands lagtings resa till Bryssel 1-3.10.2012, minut för minut:
17.50 landar i Bryssel med Brussels Airlines.

18.00 släpps vi ut ur flygplanet. Nåt vajs med landkontakten.

18.15 får vi väskorna.

18.20 skulle vi varit väg om vi inte hade tvingats vänta på att socialdemokraterna testade flygplatsens snabbmat... Två ståtbådor.

18.35 startade vi vår väg mot Bryssels inre. 

18.50 framme vid Finlands ständiga representation.

19.00-21.00 information om miljöfrågor, svaveldirektiv, jord- och skogsbruksfrågor samt framtida jordbrukspolitik, region-och strukturpolitik, Östersjöstrategi, havspolitik och mycket annat. Åländska specialrådgivaren Jannike Nordström hade gjort ett kanonjobb med planeringen. Fem av fem ståtbådor!

21.00-21.30 promenad genom Brysselkvällen till restaurangen Belga Queen. Där mötte ett tiotal Brysselålänningar och anslöt till middagen. På menyn stod räkkroketter (3 av 5 ståtbådor), köttbullar från Liege (2) samt chokladmousse (3).

23.30-00.30 promenad till hotellet via formidabla Grand Place, torget där bland annat Allo, allo, 'emliga armén spelades in. Ni som inte fattar måste Googla. Fem ståtbådor.

Och det var allt från den första dagen. I dag är det som bekant en helt ny!

07.00 väckning och SSS. Fem ståtbådor.

07.30 frukost. Äggröran en klar femma!

09.00 Europaparlamentet dit vi till sist kom in via nån slags köksingång sedan en propp gått i huvudingångens säkerhetssystem. En ståtbåda.

09.30-10.00 diskussion med MEP Isabella Lövin om fiskefrågor. Bland annat ingår en satsning på vattenbruk (fiskodling) i kommissionens framtidsstrategi. Det är inga enkla frågor sett ur ett internationellt perspektiv. EU är världens största fiskkonsument men världens hav är till två tredjedelar okontrollerat. En fjärdedel av världens fiske är olaglig, om jag förstod allt rätt. Att nå en slags överenskommelse kring hållbart fiske behöver inte vara möjligt, i USA har man lyckats, där bedrivs största delen av fisket på rätt sida av hållbarhetslinjen. EU är för kustnära fjällfiske på ohotade arter, men inte om det handlar om hotade arter som torsk och strömming.

10.00-10.30 MEP Christofer Fjellner. Tobaks-, spel- och säljaktsfrågor. Sitter i gruppen EPP. Svavel i marina bränslen. Röstningen gick åt helvete, IMO hade som FN-organ redan slagit fast det! Men, det finns några olika möjligheter att begära undantag från IMO. Den franska transportministerna lär vara i gång med att tillsammans med Storbritannien begära undantag för delar av Engelska kanalen. Snusfrågan. Översyn om tobaksdirektivet kommer i december. Men det blir bara värre, all rökfri produkt förbjuds. Galet, då ju röktobak är farligare. Kan bli fråga om kulturella undantag, vad nu det betyder. Spelfrågan, här väntar man nu på ett meddelande från kommissionen om framtidens spelmarknad.

10.30-11.00 MEP Morten Lökkegard om Erasmus for All och studieutbyten.

11.00-12.00 MEP Olle Schmidt och Nils Torvalds om den europeiska skuldkänslan och eurokrisen.

Efter det blir det autonomiseminarium med nån Paavo Lipponen och mycket mer. Fast det blir en historia för i morgon.


Bryssel är en myllrande och sjudande platsen I Europa. Intrycken är många och extremt lärorika.

Mot Bryssel från Bromma

Kön på bilden (som tyvärr inte syns då det är tekniskt mackleri) ska till Göteborg. Vad de nu ska dit och göra när den resande cirkusen som utgjorde Bokmässan fortsatt sin resa i bokstävernas tjänst.

Själv drar jag snart mot Bryssel för att lära mer om den centralort som får allt större inflytande även på våra egna åländska göranden. Ha en bra måndag! Hörs.

Inte som andra söndagar

Så kan man hänga upp Bokmässeskalpen bredvid de andra troféerna på väggen. Det var en upplevelse av mått, en slags torktumlartillvaro under tre intensiva dygn. Senast jag var till Göteborg rodde jag dit. Från Stockholm. Det var jag ensam om bland de typ 200.000 besökarna som trängdes där nu. I övrigt fanns det mest gemensamma intressen bland oss deltagare. Allt bara tänkte på sig utom jag som tänkte på mig. Nu bär det hemåt och i morgon bitti till Bryssel med lagtinget. Jodå, det kommer rapport därifrån också! Så småningom.

Nöjda grabbar efter andra dagen som mässförsäljare. I bakgrunden bokförlaget Hois monter, av många ansedd som mässans i särklass snyggaste!

På västfronten allting nytt

Om det händer är det troligt att det händer i Göteborg dessa dagar i våra liv. Här trängs intelektuela i oändliga mängder. De ställer kanske inte till med så mycket elände men de vet varför eländet sker. Tror de i alla fall. Här räknas åskådarna i tiotusental och mängden böcker i miljoner. Mina redarkompisar som är oroliga över att det säljs allt mindre papper här världen vilket ger deras fartyg mindre jobb skulle bli glada. Det är MYCKET skog som gått åt för att alla dessa bokstäver ska ha sidor att ligga på. Och framtiden är man optimistisk inför. Bokmässan i Göteborg är fascinerande på många sätt. Och alla är uppfyllda med sitt eget. Utom ganska många som är uppfyllda av sina egon. För en sak är klar. Om man vill generalisera lite, yxa till en aning, så tar dessa människor i vart fall inte sig själva på för litet allvar.

Läser hemifrån att stadens höger och vänster verkar missförstått det där med att fylla Mariehamn med innehåll. De tror det gällde att FYLLA mariehamnarna, eller åtminstone de förtroendevalda med innehåll. :-) Hur som helst. I stridens hetta verkar S och M göra som folk gjort sedan det första äpplet trillade ner. De kräver mer av andra än av sig själva. Alla de som nu skriker och andas i påsar, läs detta. En mindre lyckad tankeansats hittar ni här.

Och medan bokstävernas staplas i ändlösa rader i Göteborg och stenarna flyger i de åländska glashusen finns de riktigt allvarliga problemen, precis som alltid, i USA!

Nu är det läge att göra rätt. För hur ska hantera morgnarna i fortsättningen om världens bacon tar slut?

Här är beviset, åren går igen!

På Facebook damp plötsligt ner en bild från Chatarina Smiderstedt som inte bara var en bild på tre stiliga unga män. Det var en tidsmaskin (nästan som lagtingsdebatten häromveckan) som kastade mig rakt tillbaka till 1997, året då det var öspel på kanalön Jersey. Där såg jag förresten för första gången i mitt liv riktigt tidvatten och trodde jorden såsom jag kände den var på väg att gå under. Nåja, jag fattade rätt snabbt vad det handlade om.

Ett led i finansieringen av den resan var utgivandet av en årskalender med läckra bilder av Ålands egen stjärnfotograf Daniel Eriksson. Kalendern är kanonfin, stor och på glansigt papper. Och det bästa av allt. Den är återvinningsbar. Inte hela tiden men åtminstone under åren 2014, 2025, 2031, 2042, 2053, 2059, 2070, 2081 och 2087. Efter det får ni hitta på något annat.

Inte nog med detta. Hemma på min vind har jag ett gäng av dessa kalendrar som först till kvarn får komma och hämta för en tia per styck som skänks till Åland Island Games Association, den lokala organisation som arrangerar resorna till dagens öspel, NatWest Island Games. Komsi, komsi, den här kalendern har kanske inget samlarvärde än. Men nog tusan kommer den att få det! :-)

Så här ser kalendern ut! (Självklart tusen gånger bättre i verkligheten.)

Tanken med kalendern var att presentera åländska guldmedaljörer i öspelen på ett helt nytt sätt. På första sidan har vi gymnasten Sabina Stenbäck (i dag Mattsson). 

Den här synen var det få andra sprintrar som fick se. När Linda Lindqvist flög fram fick de nöja sig med baksidan.

Hagelskyttet Håkan Lindroos var inte den som pratade mest och gillade att synas. Men när det kom till skeetskytte var det få som slog honom, ibland ingen.

Judokan Anders Berndtsson ser snäll ut på bilden men var hemsk att möta på mattan. Hans krafter räckte långt, bland annat till ett lagguld vid NatWest Island Games på Åland 2009. Efter några år på Grönland bor han nu i Geta med sin familj och jobbar på Havsvidden. 

Eva Karlsson i förgrunden och Åsa Gustafsson i bakgrunden hörde till stöttepelarna i det åländska volleybollaget. Eva driver i dag City-Blommor medan Guze flänger runt världen som diplomat i Svea Rikes tjänst. 

Håkan Lindén var bågskytten som träffade målet oftare än de flesta andra. Efter sin egen aktiva karriär har han varit en av hörnpelarna i arrangemangen av öspelen på Åland såväl 1991 som 2009. I det vardagliga är han en av cheferna för Mariehamns stads infrastruktursektor.

Och så var det Sabina igen som är den ålänning som varit närmast att utmanövrera tyngdlagen. Ibland tror jag dessutom att hon lyckades! 

Långdistansaren Mikael Nordblom tog en av de guldmedaljer jag minns bäst från öspelstiden då han i ensamt majestät löpte in på diskoteket Lido på Isle of Man 1985. Hårresande.

Malin Johansson och Linda Jansson var racketartisterna som såg till att gulden i första hand tennis oftast fick skickas till Åland.

Ann-Katrin Nordman var hela öspelsfamiljens egen löpardrottning och i stort sett oslagbar på sina distanser.

Svante Åberg lämnade ogärna vattnet och blev den simmare som tog de första åländska simmedaljerna. Sedan dess har det blivit fler.

Det hände sig i tiderna att nuvarande styrkelyftaren och världsmästaren Ove Lehto åkte utomlands för att stöta kula. Han återvände oftast med en guldmedalj eller två.

Här är bilden som satte igång detta. Vi var unga, starka, magra och rätt duktiga på volleyboll. Från vänster Nicklas Wikblom, undertecknad samt Sebastian Sjölund. Fast det där med mode var inte vår grej då heller. Vi blev uppsnofsade hjälpligt av Pia-Salongens Malin Småroos och Stina Eriksson innan Zygos satte på oss varsin kostym och Läderbiten försåg oss med snygga skor. Bälten fick vi från dåvarande Ab Kläder och solglasögonen från Wickströms optik. Redan vid den här tiden fanns alltså produktplacering. Bilden är kanon men får i vart fall mig att sträcka mig efter bantningsböckerna

Så här såg bilden ut på Facebook!

Pengadusch över idrottare

Idrottsrörelsen är ett fenomen som inte alltid varit lika starkt som i dag. Det fanns en tid då de äldre hellre såg att de yngre ägnade tid åt att bära sten på fälten i stället för att roa sig med tävlingar. Så är det tack och lov inte längre. I dag inser de flesta idrottens betydelse som en fostrande och inspirerande företeelse. Det visas inte minst i samband med IFK Mariehamns hemmamatcher som drar långt över tusen personer till Wiklöf Holding Arena. I går var inget undantag. 1.100 personer såg den spännande matchen mellan IFK Mariehamn och FC Lahti som till sist slutade 2-2.

Innan matchen började fick de som var där en kort tillbakablick på IFK-rörelsen som sträcker sig över hela Norden. Under ledning av Håkan Lindberg ordnades stipendieutdelning till duktiga idrottare och deras ledare. Han passade också på att kort beskriva uppbyggnaden av DFS, en av många seriöst arbetande organisationer i idrottens kulisser. Så här sade han:

Bästa Idrottskamrater;
Den Fyruddigasjärnas Orden eller i vardagligt tal DFS är grundad av äldre IFK:are i Stockholm år 1928. Till Finland kom DFS år 1968 då Ålandslogen grundades. Pådrivare var kända idrottsprofiler i IFK Mariehamn. Idén med DFS är främst att äldre IFK-are inte skall tappa kontakten med idrotten och sin förening. Medlemmar i DFS är kvinnor och män som fyllt 35 år och som varit eller är aktiva idrottsutövare, ledare och sympatisörer i allmänhet och som har en stor kärlek till idrotten och framför allt till IFK Mariehamn.

Då IFK föreningarna uppstod i början av 1890-talet valdes som gemensam symbol den fyruddiga stjärnan. Detta var ingalunda en tillfällighet att så skedde; varje udd på stjärnan har en betydelse som säkert är bekant för en del men inte för alla. De fyra uddarna representerar: IHÄRDIGHET, FÄRDIGHET, KRAFT OCH KAMRATSKAP.

Medlemmarna i DFS träffas två gånger i året; på hösten och på våren. Penningnettot av dessa sammankomster går till att främja IFK-s verksamhet. Bland annat till stipendier åt unga lovande idrottsutövare och ledare. Genom DFS försorg delas också tre stipendier ut som är tillägnade W.J. Dahlman och Åke Wiklöfs minne samt ett stipendium som är tillägnat Rudolf ”Rulle” Mattsson som utdelas vartannat år.

Dagens pristagare är:

W.J. Dahlmans minnesfond

Linda Nordmyr, fotbollsledare, 340,00 €

Åke Wiklöfs minne

Lucas Mattsson, friidrott, 340,00 €

Rudolf "Rulle" Mattssons minnesfond

Åke Björklund, 300,00 €

DFS stipendier alla på 300,00 €Jonathan Malmberg, friidrott
Jennie Nyman, fotboll
Jonathan Sundman, fotboll
Nichlas Kerwien, ishockey
Edgaras Andziulaitis, simning

Dagens smartfånar är händiga i de flesta fall men ganska vissna när det gäller bilder på långt håll. Hur som helst. Så här såg det ut strax inför gårdagens hemmamatch mot FC Lahti.

Några ord (till) om kortrutten

Skrev en insändare till Ålandstidningen i anslutning till den senaste debatten kring skärgårdstrafiken i allmänhet och en ”kränkt” liberal politiker i synnerhet. Besluten som måste fattas under det kommande halvåret är både svåra och på flera sätt definierande för framtiden. Vill man lyssna till det som startade debatten kan man göra det här. Det är heller inte första gången jag tagit upp frågan. Läs till exempel här.

Finland betalade skärgårdstrafiken

Liberalen Tom Grahn i Brändö anser sig utsatt för ett ”hån” efter att undertecknad i lagtinget satt ord på den verklighet som format den åländska skärgården under i stort sett de senaste hundra åren. Utflyttningen.

Tom Grahn tycker mot den bakgrunden att det är okej att sticka upp fingret i luften för att känna varifrån det blåser, göra en lodning från den egna ekan och sedan sätta spaden i marken någonstans för att skapa ett trafiksystem som i ett drag ska vända utvecklingen i skärgården. Det är en vilda västernpolitik som har fungerat fram tills nu men inte längre. I dag, ställda mot den ekonomiska verklighetens vägg, måste beslut fattas på basen av beredningar och analyser som sträcker sig längre än Facebook och fingret i luften. Vi har inte råd att inte lyckas om både skärgården och resten av Åland ska kunna fortsätta leva och utvecklas.

Skärgårdstrafiken är uppbyggd under en tid då Finland betalade hela notan. I dag finns pengarna på Åland och ska räcka till alla. Av det skälet vill jag ha en beredning som innefattar ekonomi, logistik, demografisk utveckling och så många andra faktorer som möjligt.

Jag anser att ledamöterna i Ålands lagting ska jobba för 100 procent av Åland, inte för 20 eller 80 eller något helt annat. Helheten måste råda. Fokus och energin i skärgårdsdebatten borde ligga på näringspolitiken. Hur ska man lösa den frågan, som är viktigare än alla färjor i världen – hur skapa innehåll som är tillräckligt starkt för att göra så ungdomar och andra vill stanna kvar och/eller återvända?

I dag kommer pengarna i form av en klumpsumma till hela Åland. Alla ålänningar ska få dra nytta av dem så rättvist som någonsin är möjligt. Därför är det inte schysst mot alla övriga ålänningar att stillatigande se på när bunkerpriser och bisarra arbetsavtal driver upp priset på en trafik till en region vi älskar. Vi måste hitta en nödvändig balans och det är bråttom. Om inget görs i dag stiger prislappen på trafiken med fyra miljoner euro nästa år. I ett landskap där sparkravet för att alls balansera utgifter och inkomster är kanske tjugo miljoner euro och där i stort sett varje utgift nu nagelfars av både förvaltning och politiker. Det är troligen oklokt att lämna sådana beredningar och beslut till folk som inte ser längre än till den egna bryggan. Debatten i lagtinget förra veckan var en uppvisning i hur en debatt inte borde gå till. Det är helheten som räknas, inte den egna bekvämligheten eller den egna bykärnan.

Skärgårdstrafiken var från början ett medel för att förverkliga målet som var, och är, en levande skärgård och ett friskt näringsliv. Så småningom blev skärgårdstrafiken plötsligt ett mål i sig och en stat i staten. Det är dags att återgå till det ursprungliga där trafiken är till för medborgarna, inte tvärtom.

För tydlighetens skull. Ja, vi ska göra allt som är möjligt för att det även i fortsättningen ska råda framtidstro i skärgården. Men det kan bara ske om folk på riktigt vill leva sina liv där. Utvecklingen visar dessvärre åt ett helt annat håll. I jakten på den egna lyckan väljer allt fler att bygga sina hem nära andra. Det är ett faktum som alla vi på Åland måste förhålla oss till i planeringen av vår gemensamma framtid. Dagens människor fostras till globala medborgare vare sig vi vill det eller inte. Bygemenskapen har gjort våra ungdomar starka och trygga men längtan till ett större sammanhang är minst lika kraftig. Individens frihet och rätt till sina egna val är alltid det som styr och som måste utgöra en av ingredienserna i det fortsatta bygget av hela Åland.

Sanningen är att dagens skärgårdsflotta är osannolikt obsolet (gammalmodig) och dåligt anpassad till dagens och, än värre, morgondagens krav på snabbare, miljövänligare och billigare trafik. Åt detta måste något göras. Och jag stödjer till hundra procent det arbete som trafikavdelningen och infrastrukturminister Veronica Thörnroos nu med kraft inlett. Framtidens trafik måste lösas med både hjärta och hjärna. Inte bara hälften av dem.

Jörgen Pettersson (c)

Ordförande, finans- och näringsutskottet

Med en bra roddbåt kommer man vart som helst här i världen. Jag vet, ty jag har rott. Men när det handlar om framtidens skärgårdstrafik måste det till hävare instrument och farkoster. Det kan vara avörande på många sätt att det nya kortruttssystemet blir en framgång. Åland har inte råd att inte lyckas.

Det käraste vi har

Debatten kring skärgårdstrafiken är långt ifrån över. Tack och lov. Det värsta som kunde hända vore att folk slutade bry sig. Skärgården är Ålands svar på Amerikas Heartland och ska därför behandlas med respekt och uppskattning. Det handlar om en skör region som inte längre självklart är förstahandsvalet när det gäller ungas framtid.

Ändå får inte detta gå ut över alla andra ålänningar som är precis lika viktiga. I Sund finns behov, i Geta, i Lemland osv. Efter mitt lilla anförande i lagtinget förra veckan har jag fått massor av feedback. Själv är jag mest förvånad då jag på riktigt tycker det handlar om självklarheter, att man ska analysera ett så stort beslut som upplägget på framtidens kortrutter före hellre än efter. Man måste bestämma sig för den klokaste vägen framåt. Det handlar ändå om uppemot tjugo miljoner euro per år som används i dagens skärgårdstrafik. 

”Synnerligen bra att du vågade, som första politiker tycker jag, tala klarspråk om skärgårdstrafiken igår i lagtinget. Bästa hälsningar och lycka till med politiken även i fortsättningen”, lyder en kommentar. 

”Balanserat, klarsynt och tydligt. Skärgården förtjänar analys och eftertanke innan man börjar bygga”, skriver en annan. 

”...och det här med att tänka efter ordentligt och utreda lite till är otroligt likt vad som sagts de senaste 40 åren och därför har inget hänt! Det är möjligt att ingen vill bo på Åland i framtiden, och då kommer åtminstone vår tomma hamnterminal i Mariehamn att stå där som ett monument över att vi åtminstone FÖRSÖKTE. Du vet redan hur Vårdö vände utflyttningstrenden. Därför borde resten av besluten vara en no-brainer”.

Ämnet väcker alltså känslor. Nu gäller det att balanserat närma sig den stora frågan. Hur ska vi kunna sätta fart på näringslivet i skärgårdskommunerna. Vilka branscher finns det som folk kan leva av? Hur gör vi? Kan vi göra något?

 

Jag berörde ämnet i bloggen i torsdags. Den som själv vill lyssna till allt det jag sade i lagtinget i debatten hittar det här. (Anförandet börjar ungefär vid 17.35.)

I morgon ska vi fortsätta med den här diskussionen en dag till. Sedan byter vi ämne för ett ögonblick.

Mer än tjugo miljoner euro går till upprätthållandet av skärgårdstrafiken på Åland per år. Kostnaderna är dessutom svåra att förutse då de är direkt kopplade till ett oförutsägbart bränslepris. Därför är det viktigt att se över detta på ett nyanserat och balanserat vis. Hela Åland ska leva – både skärgård och resten

En gryta att kämpa för

Återkom från Haddnäs gård med kött. Rött, färskt och frestande. Kalvlägg med ben och dess märg från djur som råmat på öppna fält med Lemlandsaccent. Sådant måste hanteras med värdighet. Det blev i form av osso buco, detta mästerstycke till köttgryta som känner varken geografiska eller kulturella gränser. Fiender blir vänner och vänner blir osams när det gäller att dela smakerna som ångar upp från djupet av järngrytan.

Detta lagade jag alltså i dag på eftermiddagen och det var tur det. För det följande infrastrukturnämndsmötet pågick i på minuten fem timmar vilket tarvade både kraft och mod, vilket jag tack vare osso bucon besatt!

Hur man gör? Receptet hittar du här och så här går det till:

1. Hantera köttstycken rejält, som något du älskar och avskyr samtidigt. Salta, peppra och vänd i mjöl. Salta och peppra helt utan nåd. Fräs upp köttet i olivolja i en stor järngryta och lägg sedan skivorna åt sidan för en liten stund.

2. Hacka mycket lök, vitlöksklyftor, morötter och blekselleri i små men inte onödigt små bitar. Fräs i olja i järngrytan. Rejält med olja. När det fräst klart, lägg till timjan, lagerblad, fyra fem urkärnade och hackade tomater samt citronskal. Häll sedan över rejält med buljong och en halv flaska vitt vin.

3. Lägg tillbaka köttet ovanpå det som i allt väsentligt just nu mest liknar en röra. Lägg på locket och brassa på svag värme i nittio minuter. Själv kan du till exempel läsa på nåt budgetförslag som ligger dig varmt om hjärtat. Osso bucon behöver dig inte längre.

4. Serveringsdags. Laga gremolata som är den så kallade pricken över det så kallade iet. Det är buslätt. Hacka vitlök, finriv citronskal och rör ihop med persilja. Smaken blir sensationell.

5. Servera med potatis (för vardag) eller krämig risotto (för festen) eller potatispuré (för den som saknar gränser). Lycka till!

I morgon ska jag diskutera mer kring Åland och dess utmaningar. I debatten tycks det som det bara är skärgården som utgör bollen i spelet. Det är att kraftigt förminska utmaningarna för precis varenda en av oss alla som bebor vårt landskap. Åland måste förbereda sig på utmaningar av mycket allvarligare karaktär än ett bråk om kajer och rutter av längre eller kortare slag.

Detta är en osso buco som får vuxna män att snyfta. Särskilt rekommenderar jag märgen som finns inuti benen. Den innehåller ämnen som garanterat håller dig frisk.

När man kör får man skörda

Det råder förvisso olika verkligheter där ute på den så kallade marknaden. Därför satte jag mig glatt bakom ratten och körde mer än vanligt denna i Mariehamn bilfria dag som ägde rum i går. Det var skattepengar rakt ner i havet, att försöka få folk att lämna bilen hemma när hela Åland håller öppet. Fail, som de yngre säger.

Skördefesten på Åland är en manifestation över allt som är gott, vackert, nyttigt och ekologiskt här i världen. Genom att köpa lokalt och tänka globalt är vi med och skapar en lite bättre värld. Om det har jag skrivit tidigare. Jag har också skrivit om affärsidén som gett hönsuppfödare nytt hopp om en bättre framtid. Allt handlar om att förpacka våra råvaror på ett sätt som ger konsumenterna ett mervärde i form av smak, en historia eller rätt och slätt en känsla av att jobba för miljön, inte mot. Det har människorna bakom Skördefesten lyckats med. För det handlar om en bättre och mer hållbar framtid för oss alla.

Här kommer en eloge till de gårdar som öppnade sina hem för ålänningar och besökare från både Sverige och Finland senaste helg. Ni visade gästvänlighet och demonstrerade arbetslinjen som den ser ut i praktiken, inte i talarstolar i parlament långt ifrån verkligheten. Kött är på riktigt liksom grönsaker, hantverk, djurhållning och ett mottagande som är genuint välkomnande. Hela Åland kan lära mycket av det jobb som dessa gårdar utför. Det team som i praktiken gör att Skördefesten händer är också värt applåder. Det är lätt att snacka och göra upp planer. Utmaningen är alltid själva förverkligandet. Och det har Skördefesten till skillnad mot många andra lyckats med.

Skördefesten är på många sätt definitionen av Åland och åländskheten. Hemligheten är en blandning av mod och klokskap. Genom att på ett kreativt sätt erbjuda sina produkter öppnar man sina marknader till många fler än de redan frälsta. Därför var det ett nöje att se de hundratals finska och svenska bilar som körde runt i landskapet. Med ett brett leende och produkter som odlats på riktigt på hemmaplan visar gårdarna i Skördefesten dels att de behövs och dels att de befinner sig på den rätta vägen. Vi ska aldrig glömma att tänka globalt, men vi ska heller aldrig glömma att äta lokalt. För allt liv utspelas sig faktiskt där vi just nu befinner oss. Varken mer eller mindre.

Bra jobbat! Och till er alla som inte var inblandade. Tag med er entusiasmen till era arbeten och se till att den kommande arbetsveckan blir den hittills allra bästa. Som alla arbetsveckor borde vara.

Dagens outfit. Vandrarkängor från Haglöfs, gröna skogsmullebyxor från Fjällräven samt designtröja från Färöarna. Attiralj: Badgen ”Jag stöder Patienttrivsel”, från Lions. 

Första stoppet blev Blomstallet i Lemland. Där köpte vi en krans till dörren. Fin.

Haddnäs gård bjöd på i stort sett allt som finns mellan den så kallade himmelen och jorden.  Världsklass på ett lokalt plan.

Jan Sundström svär inte som en smed men hanterar ändå hantverket med stor kunskap och finess. Dessutom är han en vän att lita på.

Mer från Haddnäs. Rosa heter denna lilla varelse som i framtiden ska se till att Skördefesten fortsätter att utvecklas och bli ännu bättre. Hur nu det ska gå till? Man man måste försöka!

Funderar ibland på en framtid som stillebenfotograf med djur som specialitet. Denna ska till exempel då döpas till ”Två hästar i Haddnäs”.

Dessa är fina att se på men oslagbara när de ligger på tallriken. Hem från Haddnäs följde tio kilo kött som ska förvandlas till ren energi och förhoppningsvis kloka idéer!

I Lumparland möttes vi smurfen herself. Det är produktutveckling på riktigt. Det barn som inte kom till Stall Twilight och berättade om den glada och inbjudande smurfen finns inte. Storytelling på riktigt. I klartext: gör alltid allting lite bättre än senast.

Inte riktigt skördefest men ändå viktigt. Mariehamns stad har i hemlighet berikats med ytterligare ett trafikljus till de två tidigare. Det här står vid ändan av Skräddargränd på Klinten... 

...och ibland lyser det till och med rött.

Till sist på söndagen tog Sven-Erik Mattsson och Ralph Bamberg och jag ner midsommarstången vid Notudden...

...och så här ser den ut just nu. Men var lugna. För som Sven-Erik säger så ”ska den ju snart upp igen.” Välkomna nästa midsommar!

En sådan här fin krans hänger just nu på vår ytterdörr.