Tillbaka till Ålands lyceum

Det är en märklig och upplyftande känsla att sitta i ett klassrum i Ålands lyceum. Åtminstone för mig, det var ju ett tag sedan.

I dag fick jag möjligheten att delta i en lektion i Den åländska historien och samhället för årskurs 2. Lektorn Jonas Ekblom hade bjudit in Chris Oldfield, som med en rå och osentimental ärlighet berättade om sitt liv i militären: varför han tog värvning, vad han sett, vad han lärt sig, vem han förlorat och hur han själv lever med PTSD. Han berättade också om den gång han nästan tog sitt liv men räddades av en bok, Zen and the Art of Happiness.

Numera är Chris Oldfield både pacifist och ålänning. Under nittio intensiva minuter tog han med oss genom 23 år i krigets tjänst och tiden flög förbi.

Avståndet mellan hans erfarenheter och vår trygga vardag kunde inte vara större. Ändå träffade hans ord oss rakt i verkligheten, som en påminnelse om tillvarons skörhet. Här på Åland får vi möjlighet att lära, reflektera och förbereda oss för framtiden i fredliga förhållanden. Samtidigt, i Ukraina och på Västbanken, förlorar unga människor livet i krigsgalna ledares ambitioner, till och med i skolor.

Föreläsningen var skickligt upplagd: brutalt tydlig och elegant berättad. Chris beskrev krigets konsekvenser med en skoningslös klarhet: förstörda liv, psykiska och fysiska trauman, droger, självmord, hemlöshet, söndertrasade familjer, ekonomisk kollaps och generationer märkta av våld, skuld och vanmakt. Det finns inget gott i krig, ändå behöver vi ständigt påminnas om det. Att Chris fortsätter göra det är storartat, osjälviskt och kanske det viktigaste som finns.

När han fick frågan om han ångrar sin tid i militären svarade han nej. ”För då hade jag inte kunnat berätta om mina erfarenheter.” Det är klokt sagt. Allt vi gör och upplever blir en lektion, man ska inte ångra, man ska lära.

Chris har fortfarande kvar sina medaljer, även om han själv säger att de är ”täckta av blod”. En paradox som fångar hela krigets dubbelhet: ära och smärta, stolthet och skuld, liv och död.

Som talman för Ålands lagting är det starkt att se Ålands lyceums engagemang i frågor som ligger så nära vår identitet: självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen. Det blir särskilt starkt att höra vittnesmål om krig just här, på en plats där fred sedan 1856 är vår största tillgång.

För fred är aldrig självklar. Den måste vårdas. Och den måste försvaras, inte med vapen, utan med viljan och övertygelsen att stå emot det meningslösa. För hur man än räknar är krig alltid dyrare än fred. Därför måste vi varje dag fortsätta kampen för människors rätt att leva i demokrati.