Rapport från Hanatinget

GPS-störningar är numera vardag i Östersjön, den ryska skuggflottans framfart är ett ständigt orosmoment och drönare är något vi förknippar som hot snarare än irriterande. Det finns alltså mycket att prata om när det gäller säkerhetsläget och det framstod mycket tydligt när försvarsutskotten från Finland och Sverige träffades på Hanaholmen och bland annat fick ta del av hur försvarsministrarna Antti Häkkinen och Pål Jonsson ser på läget, mot bakgrund av Rysslands pågående folkrättsbrott mot främst Ukraina men också mot resten av västvärlden. Det är mycket länge sedan vi haft att göra med en ”stormakt” som mer präglas av grälsjuka än samhällsbygge.

Om det alls finns något positivt i det som händer är det möjligen att den nordiska familjen knyts starkare samman och idag, på många plan, talar med en röst, om än i flera stämmor. Detta är extra tydligt när både Sverige och Finland skickar förstärkning till Danmark för att hantera hybridhot som senast resulterat i okända drönare som bland annat stängt en flygplats.

Vid dagens Hanating underströks av många talare att den bästa beredskapen alltid är att känna sin granne. Ju mer vi samarbetar, desto tydligare är signalen till Ryssland. Det nästbästa sättet att upprätthålla vår egen trygghet är att stödja Ukraina med pengar och vapen och här är den nordiska tanken omöjlig att missförstå; alla hjälper till efter egen förmåga och där är jag stolt över allt som Åland och ålänningarna gör när det handlar om att stärka Ukrainas kamp för allas vår frihet, det är den bästa investering vi kan göra.

Hanating och Hanaholmen är en i intellektuell mening högoktanig plats där idéer från politiska beslutsfattare, experter och forskare dryftas, med målet att bygga motståndskraft och samverkan. Här är det extremt viktigt att också Åland gör sin röst hörd. Vi är Östersjöns enda demilitariserade och neutraliserade område och har som sådant bidragit till stabilitet; långsiktigt fredsarbete får aldrig vara fel.

Jag fick under dagen tillfälle att prata Åland och självstyrelse ur ett nordiskt beredskapsperspektiv och är stärkt över den insikt som finns i våra närmaste huvudstäder och bortom. På plats var nuvarande och tidigare beslutsfattare, till exempel Elisabeth Rehn, numera 90 år men still going strong. Den senaste sommaren var hon till både Brändö och Kumlinge. På plats var också tidigare finländska försvarsministern Stefan Wallin som med skärpa och glimten i ögat ledde debatterna och hans svenske kollega och min vän Peter Hultqvist som laddar för en ny valkampanj, när han inte talar sig varm för sin nya bok.

Båda två kommer till Stockholm i januari då jag tillsammans med dem ska tala inför Samfundet Sverige-Finland om demilitariserade Åland; en risk eller tillgång? Jag hävdar såklart det senare.

Jag träffade också ålänningarna Sverker Skogberg, PAF:s dynamo när det gäller samhällskontakter och Elisabeth Nauclér som alltid är redo när det ska diskuteras fred och internationella relationer. I vimlet dök också tidigare ledamoten i Ålandsdelegationen Olle Olsson, förvaltningsråd och Nauclérs kusin, upp, alltid med ett vänligt ord till hands. Inte att glömma kraftkarlen Jan-Erik Enestam, nyligen hemkommen från vandring med bland andra vännen Roger Jansson, Ålands man i Sveriges riksdag Markus Selin och många fler. 

Överstelöjtnanten och tv-kändisen Joakim Paasikivi deltog i en paneldiskussion och levererade träffsäkra oneliners, baserade på ett långt liv som yrkesmilitär. Jag tog tillfället och drack morgonkaffe med honom för att höra hans perspektiv på Åland och vår plats som Fredens öar. Vi ser kanske lite olika på det men det är också som det ska vara. Det är stimulerande att byta åsikter även när man inte är hundra överens. Paasikivi är en i grunden en varm Ålandsvän som tillbringade sina barndomssomrar på Mickelsö i Vårdö, med katten Maja som mentor för vad som skulle komma senare i livet. Joakim Paasikivi är militärt programmerad och är tack vare det besatt av det goda i det demokratiska systemet. ”Demokrati är både en välsignelse och en förbannelse”, som han uttrycker det. Han citerade krigsherren Putin som en gång sagt att det är svårt att veta vad väst egentligen vill ”de byter ju åsikt vart fjärde år”. I det ligger egentligen allt vi tror på och kämpar för; rätten att ha en egen åsikt och kunna ändra sig om det krävs. Det är det som är själva grunden i frihet och därför värt att slåss för. Jag ser fram mot att få hälsa Paasikivi välkommen till Fredens öar, någon gång, gärna så småningom.

Det uppstår många insikter under en dag som denna; alla är sådana som någon gång är bra att ha i minnet. Som att framtiden alltid överraskar oss. Som att ingenting är så föränderligt som det förflutna. Som att Ryssland alltid ljuger för att sanning eller lögn egentligen inte spelar någon roll.

Och det viktigaste av allt. Att enighet bland oss i väst är den bästa försäkringen av alla. Här är det betydelsefullt att vi som företrädare för demilitariserade, neutraliserade och självstyrda Åland är med och gör oss hörda, där vi kan, till exempel i Nordiska rådet, BSPC och genom alla de internationella gäster vi har förmånen att välkomna till Åland.