Heder till fallna hjältar

Efter upplevelserna på Omaha Beach och tanken på de tusentals män och kvinnor som dog för att Europa skulle blir fritt 1944 är det följd i färg att fortsätta till gravgården där de amerikanska hjältarna ligger. Den amerikanska krigskyrkogården som ligger några stenkast från Omaha Beach är inte enkel att beskriva med vanliga ord. Här är historien nutid, gravkorsen perfekt linjerade, värdigheten kännbar och till och med fåglarna tysta. Det senaste har jag alltid trott varit en myt men det är sant, fast av ganska självklara skäl. Där de tiotusen korsen och stjärnorna står finns inga träd för fåglar att sitta i – därav tystnaden.

Har ni någon gång chansen att åka förbi denna minnesplats, ta den. Om det är något amerikaner kan är det att ta hand om sina döda hjältar.

I går var det förresten gott om högdjur i farten för att hedra Dagen D:s sjuttioårsjubileum. Här är några skojiga bilder på de högsta av dem alla.

Och här är storyn om 89-årige fallskärmshopparen Jock Hutton som i går landade på samma fält som han gjorde för sjuttio år sedan! 

Kors för de kristna och stjärnor för de som bekände sig till judendomen. Här finns plats för alla och raderna är inte nästan perfekta utan felfritt perfekta.

Monumenten intill gravarna är pampiga och genomtänkta in i absolut minsta beståndsdel.

Gravplatsen ligger granne med det hav som utgjorde basen för invasionsstyrkan. 

Det är omöjligt att inte låta sig hänföras över historien som ligger bakom varenda litet kors.  

I till synes ändlösa rader stor minnesstenarna, var och en försedd med namnet på den hjälte vars kvarlevor hedras. 

Så här såg det bokstavligen ut den sjätte juni nittonhundrafyrtiofyra när människor besköt varandra med döden som mål.

Innan man kommer till själva gravplatsen passerar man ett museum och efter det löper en trolsk skogsstig till gravarna.