Glad för att jag gick trots allt

Egentligen hade jag inte tänkt gå men så gick jag ändå och är glad över det. Med tilltagande ålder och som gubbjävel är det lätt att fastna i gamla banor och tankar varför det borde vara obligatoriskt att göra vad man kan för att upprätthålla nyfikenheten och bredda sina perspektiv.

Alltså gick jag till Högskolan på Ålands högtidlighållande av det åländska hållbarhetsarbetets tio första år idag.

Där fastnade jag särskilt för föredragshållaren Birgitta Sjöstrands ord om relationer mellan människor. Vi är varandras arbetsplatser, det är en enkel mening som rymmer mycket.

Vi går till jobbet med egna erfarenheter, förväntningar och kartor. Vi ser inte samma sak, inte ens när vi står bredvid varandra och pratar. Detta blir särskilt tydligt när någonting ska förändras.

Någon ser en möjlighet, andra ser risker och en tredje undrar varför ingen har berättat vad som egentligen pågår. Det betyder inte att någon har fel. Men det betyder att vi borde försöka bli bättre på att snälltolka varandra.

Snälltolkning är inte detsamma som att hålla med, släta över eller låta dumheter passera. Det handlar om att först försöka förstå vad den andra faktiskt menar innan man bestämmer sig för att vederbörande är okunnig, illvillig eller möjligen har trillat av vagnen.

Skälet till detta är enkelt. Vi kan inte utgå från att andra är tankeläsare eftersom vi själva sällan är det. Därför behöver vi tänka på hur vi uttrycker oss och på hur vi lyssnar. Det ena fungerar dåligt utan det andra.

Det är lätt att bygga sin egen karta över världen och sedan förvånas över att andra inte hittar med hjälp av den. Ännu värre blir det om vi börjar betrakta den som ser annorlunda på saken som mindre vetande.

En klokare utgångspunkt är att våra kartor alltid är ofullständiga. Vill vi förstå mer måste vi också lyssna till andra perspektiv.

Särskilt vi gubbjävlar.

Förändring tar tid. Människor måste få tänka, reagera, fråga och processa. Det är inget konstigt och inget tecken på bakåtsträveri. Det är mänskligt. Problemet uppstår först när kontakterna bryts och den vanliga dialogen övergår i skyttegravskrig, misstänksamhet och tangentbordssmatter.
Mot den bakgrunden tycker jag att det åländska bärkraftsarbetet under sina första tio år har åstadkommit något viktigt. Det har breddat vår bild av vad utveckling är och kan vara. Vår gemensamma karta har blivit större.

Alla håller förstås inte med om allt. Så ska det heller inte vara. Vi bygger självstyrelsen med gemensamma krafter och i det arbetet behövs olika erfarenheter, temperament och perspektiv. Den gamla sanningen gäller fortfarande: pessimisterna ser problemen, optimisterna löser dem. Båda behövs. Den som inte ser utmaningarna kör förr eller senare i diket. Den som bara ser problemen kommer aldrig i väg.

Därför en from förhoppning efter en eftermiddag i skolbänken: fortsätt strida för det ni tror på. Fortsätt argumentera, ifrågasätta och debattera. Gör det värdigt. Skriv ingenting om en människa som du inte kan tänka dig att säga till henne öga mot öga.

Åland behöver självstyrelsekämpar IRL mer än fler tangentbordskrigare. Vi behöver ett samtalsklimat som tar avstamp i historien utan att bli kvar där. Ett samhälle som vårdar det som fungerar men aldrig ledsnar på nya idéer, nya människor och nya sätt att göra saker bättre. Alternativet är inte bara stillastående. Det är tillbakagång.

För hållbarhet handlar sist och slutligen inte om fina dokument, komplicerade modeller eller rätt sorts ord. Det handlar om att människor ska må bra, nu och i framtiden.

Dessa insikter kan man snubbla över genom att gå på en tillställning man först tänkte steka och det är både nödvändigt och viktigt. Till och med för en motvillig gubbjävel.

Lagtinget fick besök av grit:lab

Ibland händer det att den digitala världen gör en utflykt inte bara i verkligheten utan rätt ner i historien! Som idag då jag hade glädjen att ta emot den tredje kullen studerande från Grit:lab Åland till Ålands lagting. De kom tillsammans med Community Manager Jessica Westerlund för en så kallad talmans-treat där vi för en stund glömmer kodning, piscines, AI och Cyber Security för att istället prata Åland.

Självstyrelse, demilitarisering och neutralisering. Varför har vi ett eget parlament? Varför stiftar vi egna lagar? Hur hamnade vi här? Vad betyder självstyrelsen i vardagen och hur kommer det sig att dessa små öar mitt i Östersjön har en ställning som saknar motsvarighet? Och precis som jag hoppades blev det mycket diskussion. Jag gillade särskilt dagens diskussioner kring Nationernas Förbund och dess inverkan på resten av vår historia. När det skedde var det omvälvande på en nivå världen aldrig hade sett maken till tidigare.

Detta resulterade i bra frågor. Nyfikna frågor. Funderingar om sådant som vi själva tar för givet men som blir betydligt mindre självklart när någon betraktar Åland med nya ögon. Dessa grit:labbare kommer från alla möjliga länder med erfarenheter som inte liknar våra egna.

Jag tycker väldigt mycket om sådana här möten och konstaterar från mitt eget perspektiv att intresset för Åland växer. Människor söker sig hit för att studera, arbeta och skapa sig en framtid. De är nyfikna och framåtlutade. Redan idag är fyrtio procent av alla som jobbar i vårt landskap födda någon annanstans. Det är en styrka och en räddning. Utan inflyttning skulle Åland stå sig slätt i konkurrensen med vår omvärld.

Den förra kullen grit:labbare kom från 17 länder. När de tog examen för några veckor sedan bodde de allra flesta fortfarande kvar på Åland. Många har hittat jobb, de flesta vill stanna och några funderar på att starta eget.

Nu har nästa gäng anlänt. Nya människor. Nya erfarenheter. Nya språk och idéer. De har valt grit:lab och de har valt Åland och det ska vi vara glada över. När världen ser oss, ser vi också världen.

För lika mycket som de får med sig från Åland får Åland tillbaka. Kompetens förstås, men också perspektiv, erfarenheter och människor som betraktar vårt samhälle med andra ögon. Och då är det viktigt att berätta vad det är för plats de har kommit till. Att självstyrelsen inte bara är historia och paragrafer utan verktyg som ger oss möjlighet att forma vårt eget samhälle. Att Åland varit demilitariserat i 170 år. Att neutraliseringen vilar på internationella överenskommelser och att vår självstyrelse växte fram ur en konflikt som till slut fick en fredlig lösning genom förhandling, diplomati och kompromiss. Att vi sköter vår egen vardag med allt vad det innebär, det är en verklighet som väldigt få människor är förunnade.

Den åländska självstyrelsen är en fantastisk historia och den blir ännu bättre när man får berätta den för människor som aldrig hört den förut och som ställer frågor.

Stort tack till hela grit:lab för besöket, nyfikenheten, frågorna och engagemanget.

Fortsätt fråga. Fortsätt vara nyfikna. Fortsätt titta på Åland med nya ögon. Och framför allt: varmt välkomna till Åland. Jag hoppas ni kommer att trivas här! 

Välj orden med större varsamhet

Jag följer som alla andra diskussionen om ÅHS, den kan och ska inte undvikas. Det handlar om sjukvård, om trygghet och om den största enskilda kroppen i det åländska samhället. Och just nu tror jag att vi alla kan må bra av att ta ett djupt andetag.

Tonen är hård. Ord och avsikter tolkas på det värsta möjliga sätt och diskussionen riskerar handla om vem som sade vad i högre grad än om de utmaningar som faktiskt måste hanteras. Det är synd. Problemet försvinner inte för att vi höjer rösten.
ÅHS kostar mycket pengar. Så ska det också få göra. God sjukvård behövs och vi ålänningar har tack vare självstyrelsen lyckats bygga ett sjukhus som ett samhälle med 31.000 invånare bara kan drömma om, på andra håll. Det ska vi vara både stolta över och rädda om.

Våra skattepengar ska också räcka till skolor, äldreomsorg, vägar, skärgårdstrafik, polis, kultur, idrott och allt det andra som gör Åland till Åland. Allt ska finansieras ur samma kassa och den är begränsad.

Jag tänker inte, som talman, avgöra vilka förändringar som är korrekta eller felaktiga. Det vore inte seriöst. Sjukvård är alldeles för komplicerad för tvärsäkra besked från läktaren, och det är heller inte rimligt att vi politiker ska låtsas veta sådant som kräver lång utbildning och daglig erfarenhet, inte att förglömma en stark vision om hur det ska fungera i framtiden.

Vi kan begära att förändringar förklaras på ett ordentligt sätt och att frågor får svar. Jag tycker att det är viktigt att personalens oro tas på allvar och att diskussionen är saklig. I detta ingår också att alla försöker förstå vad den andra faktiskt säger innan vi bestämmer oss för vad vi tror att den menar. Den nya ledningen för ÅHS har ett tufft uppdrag. Personalen sitter samtidigt på kunskap och erfarenheter som måste tas till vara.

Det är fullt möjligt att ledningen har rätt om ekonomin och nödvändigheten om utveckling och att personalen har rätt om följderna av förslag, samtidigt, och därför behövs samtalet.
På Åland känner vi ofta någon på båda sidor, vad det än handlar om. Det borde egentligen göra oss bättre på att samtala men ibland verkar det bli tvärtom. Ingen går till jobbet på ÅHS med målet att försämra vården. Ingen anställd protesterar för nöjes skull. Och ingen politiker vill att människor ska bli utan vård. Om vi kunde börja där skulle åtminstone några av de värsta missförstånden försvinna.

Kritik ska få höras. Oro ska uttryckas. Beslut ska granskas. Men ibland behöver vi också vila en stund på hanen och lyssna färdigt. Självstyrelsen skapades inte för att vi skulle slippa svåra beslut. Den gav oss möjligheten och ansvaret att fatta dem själva.

Då måste vi också klara av att tala med varandra när det är svårt. 

Tribute till Tage Wilén

Minnesutställningen över konstnären Tage Wilén öppnade ikväll och jag ha

de äran att hålla invigningstalet. Det lät ungefär så här:

Bästa konstvänner, bästa familj och vänner till Tage, bästa Jonas Wilén och PeterWinquist.

Jag träffade aldrig Tage Wilén och det grämer mig. Det finns så mycket jag hade velat diskutera med honom för Tage och jag, vi umgås numera nästan varje dag.

Han finns utanför plenisalen i Ålands lagting. Färgstark, frodig, spexig, drastisk, grotesk och egensinnig. Han är en källa att ösa ur. Varje gång jag går förbi händer någonting. Tage Wilén triggar mig.

Han får mig att leta efter ord jag nästan hade glömt. Märgfull. Färgrik. Saftig. Listig. Klurig. Folklig. Lurig. Skurril. Gycklande. Rabulistisk, rentav. Det är ord som trivs utmärkt i Tage Wiléns sällskap och som lustigt nog faller sig naturligt. Det är inte många människors arbete som passar i samma mening som burlesk. Detta är undantaget.

Och så gör Tage Wilén att jag börjar leta. Jag går omkring i hans målningar, ibland oblygt, men ofta i smyg då jag ändå går förbi dem, och söker efter klacksparkarna. Varför har väderkvarnen på lagtingets väggmålning bara två armar? Varför tycks kon dricka sin egen mjölk direkt ur spannen? Varför gömmer sig svensken när ryssen kommer? Vem är den vilande kvinnan på stranden? Visste V-Gurra, alltså Gustav V, att han hamnade på väggen när åländska gubbar diskuterade en återanslutning? Och den viktigaste frågan av alla, varför saknas 1800-talet?

När jag någon gång, någonstans, får chansen att träffa Tage Wilén är jag redo, min första fråga skulle bli: Vad tusan menar du? Och jag vet redan vad svaret skulle bli, om han alls bemödat sig om ett sådant. Han skulle säga, med ett illmarigt leende, ”Tja, vad tycker du?”

För själva finessen med konst är att överlåta tolkningarna till betraktaren och det behärskade Tage Wilén till fulländning. För konst behöver ingen bruksanvisning eller facit. Den petar på oss, retas med oss och lämnar oss i ovisshet. Ungefär som Wilén själv gjorde när han lämnade oss, han dog men han slutade aldrig arbeta.

Och om jag ständigt ser Tage Wilén i min vardag och häpnar över uppfinningsrikedomen i alstren kommer jag hit och ser Åländskt bondbröllop och Målarnas torg i Paris och inser att det är Game Over. Ställd inför dubbla två och en halv meter Tage Wilén inser jag att jag måste stanna, inte för att omedelbart förstå, men för att leta upp klacksparkarna och budskapen. Här är människorna igen. De svulstiga, överdrivna, barocka, gravitetiska och uppstyltade människorna. Här är festen och färgerna som är Åland och ålänningarna. Här är trynviggarna i form av fotografen som går igen och ju längre jag tittar, desto mindre handlar målningen om ett bondbröllop eller ett torg i Paris. Den handlar om oss, om människans behov av att höra ihop. Att arbeta och festa, älska och gräla, göra sig till, hålla på och greja runt. Om vikten av att dansa trots att livet emellanåt är både besvärligt och befängt.

Och plötsligt har Tage lurat mig igen. Jag trodde att jag tittade på en tavla, i själva verket stod jag och funderade över livet. Det är där konsten blir viktig, inte som utsmyckning eller som någonting som ska passa soffan eller fylla en vägg. Konst är vårt nödvändiga motstånd mot det slentrianmässiga och tvingar oss att se en gång till och när vi gör det växer vi. Kanske bara en smula men ändå. Vi får ett nytt ord, en ny tanke, ett skratt, en invändning, ett minne. Har vi tur uppstår en fråga som vi inte hade fem minuter tidigare.

Och utan att veta bättre tror jag Tage ler nöjt i sin himmel idag, detta var precis vad han ville uppnå. Varför skulle han annars ha ägnat så stor del av sitt liv åt detta? Han avbildade tillvaron från sitt perspektiv, alla människor, alla färger, symboler, svärta, påhitt. Det är lätt att tro att han med sitt arbete ville visa oss världen. Jag misstänker att det är att göra det för lätt för sig. Jag tror att Tage Wilén innerst inne inte bara ville visa oss världen.

Han ville att vi skulle se den och det är stor skillnad.

Tage Wilén skildrade förvisso sin tid och han gjorde det och mycket mer. Han bestämde sig också för att lägga sig i den svåraste tiden av dem alla, han brydde sig om framtiden. Därför står vi här idag och därför är han min kompis i självstyrelsens tjänst varenda dag. Tage påminner oss om att människan är större än systemen vi bygger och att historien är mycket mer än årtal. Han visar att humor bara kan existera vid sidan av allvaret och att inget mänskligt måste vara perfekt för att vara värdefullt. Att inte ens en väderkvarn måste ha alla sina armar i behåll. Eller att en klocka fungerar lika bra fast visarna saknas.

Precis därför passar hans konst utmärkt i ett parlament, vi som arbetar där försöker visa vägen för andra. Vi skriver lagar, vi fattar beslut och vi gör planer, så gott vi kan. Tage gör något klokare. Han visar oss vägen utan att tala om vart vi ska gå. Så tack, Jonas och Peter och Nordens institut. Tack till Tages familj, till dem som lånat ut verken och till alla som gjort den här utställningen möjlig. Ni har inte bara hängt upp tavlor. Ni har öppnat dörren till ett samtal som aldrig får tystna. Och jag hoppas att vi går härifrån lite annorlunda än vi kom. Med ett gammalt ord återerövrat. Med en ny tanke i huvudet. Med ett leende över någon av Tages klacksparkar.

Eller kanske bara med en känsla av att världen plötsligt har blivit större. För det är väl till sist vad stor konst gör. Den gör livet större. Med de orden är det en stor glädje för mig att förklara minnesutställningen över Tage Wilén öppnad.

Tack.

Tack och lycka till framöver

Graduation Day! Detta skriver jag upprymd och inspirerad av att se när 30 grit:labbare fått sina diplom vid en solenn ceremoni på Pafs huvudkontor, där utbildningen håller till. Du känner troligen lätt igen dem om du är ute på stan ikväll. De är lyckliga och lättade och just idag ostoppbara!

För två år sedan hade jag förmånen att välkomna dessa studerande från stora delar av världen till Grit:lab Åland. Idag fick jag träffa dem igen, för att säga grattis och lycka till. Dessa två år har levererat på många plan.

30 personer från 17 länder har genomgått utbildningen. Gruppen består av lika många kvinnor och män. Redan ett halvår före examen hade mer än en tredjedel fått jobb inom tech. En tredjedel gick vidare till Early Work, medan de övriga fördjupade sig i artificiell intelligens, mobilapplikationer, cybersäkerhet och what not. Idag har åtminstone hälften av grit:labbarna jobb. De övriga söker och några går omkring med planer på att starta eget. Detta är fantastiska siffror och bäst av allt: 28 av 30 bor fortfarande på Åland, de flesta vill stanna och det tycker jag vi ska vara stolta över.

Grit:lab är en utbildning inom den digitala världen. Men efter att ha följt de här kämparna från start till mål är jag övertygad om att det handlar om betydligt mer än bara kod. Grit:labbarna har tränats i att lösa problem utan att någon står bredvid med facit. De har fått göra fel, börja om, hjälpa varandra och själva be om hjälp. De har lärt sig att det är en sak att köra fast och något helt annat att bli besegrad. Tekniken förändras, programmeringsspråken likaså, och AI förändrar mycket av det vi idag tar för givet. Men människor som kan lära sig, tänka, samarbeta, misslyckas, resa sig och försöka igen kommer världen alltid att behöva.

You have learned how to learn how to learn.

Mitt i allt detta finns en berättelse om Åland. Vår självstyrelse ger oss möjlighet att göra saker på vårt eget sätt. Utbildning hör till de områden där vi själva bestämmer och därför ska vi våga prova sådant som är annorlunda: öppna dörren mot världen och säga ungefär: kom hit med er kunskap och er nyfikenhet så ser vi vad vi kan göra tillsammans. Detta lockade hit dessa digitala pionjärer som skulle lära sig mycket och samtidigt göra Åland annorlunda. De kom med språk, erfarenheter, kulturer, vänskaper och idéer. Grit:lab har under de här åren satt Åland på kartor där vi tidigare inte funnits och stärkt bilden av våra öar som en plats där idéer blir verklighet.

Jag hoppas också de aldrig ska glömma bort begreppet Fredens öar som definierat Åland i 170 år. Här har de bott och studerat, på ett demilitariserat och neutraliserat Åland som vilar på internationella överenskommelser och där självstyrelsen växt fram ur en vilja att ersätta konflikt med lag, förhandling och kompromiss. I en orolig värld är den berättelsen viktigare än på länge.

Vi behöver platser som visar att samarbete kan vinna över konfrontation och att regler kan vinna över makt. Att människor med olika språk, bakgrunder och erfarenheter kan bygga något tillsammans. Fredliga samhällen uppstår inte av sig själva. De finns eftersom människor fortsätter att välja dem.

För två år sedan bad jag de nya studerandena att försöka bli den bästa versionen av sig själva och att bära med sig en caring willfulness (ett omtänksamt egensinne) genom livet: envisheten att fortsätta framåt, kombinerad med anständigheten att bry sig om människorna omkring sig. Idag fick jag säga samma sak en gång till, men från andra sidan av utbildningen:
Do not waste time trying to become somebody else. That position is already taken. Become the best you.

Och vart världen än för dessa nybakade grit:labbare hoppas jag att Åland följer med. Lite självständighet, envishet och tro på samarbete parat med modet att ibland bryta sönder en gammal idé och ersätta den med en bättre.

Stort grattis, tack för vad ni har tillfört Åland och lycka till med allt det spännande som nu väntar. Tack till alla som på olika sätt bidragit till denna framgång, Paf, Ålands landskapsregering, Ålands yrkesgymnasium, Ålandsbanken, Crosskey, Enfuce, Consilia osv. Det krävs hela Åland för att skapa en kodare!

Och med den dosen framtidstro tar jag helg och önskar er alla ett fint veckoslut. 

Från Åland till Talludden

En åländsk kokong flyttar snart in på Talludden, det nyrenoverade residenset där president Alexander Stubb och hans hustru Suzanne Innes-Stubb bor. Det låter nästan som början på en saga och på sätt och vis är det just det för denna dag är minsann något att berätta om!

Skulpturen Kokong av den åländske konstnären Peter Winquist är Ålands inflyttningspresent till presidentparet. En gåva från oss alla till deras nya hem. Liten nog att bära, stor nog att rymma inte bara en tanke utan flera.

En kokong skyddar det som växer. Därinne sker förändringen, i lugn och ro, tills tiden är mogen och vingarna kan vecklas ut. Så har Åland också vuxit inom Finland. Tryggt i det gemensamma och med frihet att utveckla det egna. Det är åtminstone tanken. Och det var också budskapet vi vill skicka med till Talludden.

Presidentens tredje årliga besök på Åland innehöll både allvar och glädje. Under de mer formella överläggningarna talade vi klarspråk om självstyrelsens läge. Den politiska relationen mellan Åland och Finland är god, men i statsförvaltningens vardag möter vi ibland bristande kunskap, lagstiftning som inte tar hänsyn till Åland och problem som borde ha varit lösta för länge sedan. Självstyrelsen har tjänat både Åland och Finland väl i mer än hundra år. Den ska inte ställas undan som ett vackert minne från 1922. Den ska användas, vårdas och utvecklas. Därför är det fint att presidentens kansli så tydligt stödjer den nya lag som Åland och Finland gemensamt tagit fram.

Besöken på äldreboendet Strömsgården och daghemmet Solbacken binder ihop generationerna. De äldre som varit med om en stor del av självstyrelsens resa och barnen som en dag ska föra den vidare.

Däremellan ryms egentligen allt som politik borde handla om: trygghet, ansvar och framtid.

Vid Kallas SkärGård väntade en traktering där gästfriheten sitter i väggarna. Det bjöds på värme, berättelser och den där självklara åländska förmågan att få gäster att känna sig välkomna utan att göra alltför stor affär av det.

Suzanne Innes-Stubb fick under sitt program bekanta sig med Vårdö skolmuseum och höra mer om två av våra stora författare, Sally Salminen och Anni Blomqvist av Victoria Granlid. Två kvinnor som från små öar skrev sig långt ut i världen och samtidigt gjorde Åland större. Innes-Stubb besökte också konstnären Lotta Jansdotters ateljé. Ännu ett exempel på hur åländska rötter och internationella vingar mycket väl kan höra ihop.

Det hela avslutades med en stark utfrågning av presidenten på Vårdös egen skolgård. Vassa Sigrid Abrahamsson ställde sina frågor utan omvägar och presidenten svarade på samma sätt. Precis så ska ett möte mellan makten och framtiden se ut. Sedan och slutligen övergick det officiella programmet i ett mindre selfierace. Presidentparet ställde upp med tålamod, leenden och en imponerande förmåga att hinna se varje människa också när telefonerna blev många och tidsschemat tänjt.

Jag är oerhört stolt över alla som deltog och gjorde detta möjligt. Över planeringen, omtanken, insikterna som delades och framtidstron som kändes i varje knut. Många har arbetat länge, både synligt och bakom kulisserna, för att några få timmar skulle bli så här fina. Inget var omöjligt, allt gick att lösa.

Tack till Vårdö kommun, personalen och de boende på Strömsgården, barnen och personalen på Solbacken, alla vid Kallas, skolmuseet, chaufförer, polis, säkerhetspersonal, gränsbevakningen, presidentens kansli, lagtingets och Ålands landskapsregerings medarbetare och alla andra som öppnade dörrar, ordnade, berättade och välkomnade.

Alexander Stubb är en president som ser människor och tar sig tid att lyssna. Det är ett starkt betyg. Särskilt i en värld där många tycks tro att den som skriker högst också leder bäst.

Vi behöver mer dialog och mindre bråk, fler möten där människor faktiskt lyssnar på varandra. Någonstans på Talludden finns snart en kokong från Åland. Jag hoppas att den påminner presidentparet om den här dagen, om Vårdö och om ett litet landskap med stora berättelser och starka vingar.

Vingar behöver utrymme. Självstyrelsen också.

Några ord av tacksamhet

Tack. Vill jag säga när vi nått några dagar in augusti och sommaren inte är förbi men nog har peakat. Detta skriver jag ombord på M/S Gudingen, på väg mot vardagen. 

Foto: Amira Boughdiri på Ålands radio som hälsade på för ett sommarprogram som ni kan höra på den här länken: https://alandsradio.ax/feature/slipsen-aker-av-direkt-nar-talmannen-tar-semester

För min egen del har denna sommar, med undantag för enstaka uppdrag, tillbringats på Kökar. Dagarna har varit enkla. Båtturer, bastu, utflykter, god mat och många samtal med människor jag tycker om. Precis som en sommar ska vara.

Samtidigt är jag väl medveten om att många andra haft och har årets mest intensiva arbetsperiod.

För en stor del av det åländska samhället är sommaren absolut inte semester. Det är då man arbetar som mest. Turisterna kommer, gästhamnarna fylls, restaurangerna har fullt, hotellen likaså och evenemangen avlöser varandra. Det är nu grunden läggs för resten av året och det är nu värdskap gör skillnad.

Därför vill jag rikta ett varmt tack till alla er som fått den här sommaren att fungera, ni är kungar.

Till personalen inom sjukvården. Till alla som arbetar inom besöksnäringen. Till arrangörerna bakom våra många evenemang. Till chaufförer, museer, butiker, caféer, restauranger och alla andra som arbetat när andra varit lediga.

Ni gör skillnad. Ni visar vilket Åland vi är och vill vara.
Jag vill också rikta ett särskilt tack till alla som arbetat i skärgårdstrafiken och sett till att denna guldkantade del av Åland är tillgänglig. För oss som vistas här är färjorna en självklar del av vardagen. För många besökare är de början på upplevelsen av Åland. Även den här sommaren har trafiken fungerat på ett sätt som imponerar. Det är lätt att ta den för given, men bakom varje avgång finns människor som planerar, löser problem och ser till att vardagen fungerar för både ålänningar och besökare. Ett särskilt tack till Axferries, Ålandstrafiken och alla medarbetare som varit med och gjort det möjligt.

Det fina med Åland är att vi nästan alltid lyckas när det verkligen gäller. Vi är inte många, men vi har en förmåga att hjälpas åt. När besökarna blir fler kavlar också fler upp ärmarna.

Det är självstyrelse i praktiken. Inte i högtidstal eller fina dokument, utan i människors vilja att ta ansvar och göra så saker fungerar.

Sommaren är viktig för Åland. För många företag är det nu grunden läggs för resten av året. Därför behöver vi också fundera på hur vi kan göra säsongen längre. Fler konferenser. Fler internationella möten. Fler idrottsevenemang och kulturarrangemang. Fler skäl att besöka Åland också när semestrarna är över.

Det försöker jag själv bidra till i rollen som talman. Varje möte som förläggs hit innebär att fler människor får uppleva Åland, skapa kontakter och ta med sig en berättelse hem. Det är ett arbete som kanske inte alltid syns, men som jag tror är viktigt för vår framtid.

Nu väntar en ny arbetsperiod också för mig, och jag ser fram emot den. Men först vill jag säga det en gång till.

Tack.

Tack för arbetet ni gjort. Tack för bemötandet ni gett våra gäster. Tack för att ni ännu en gång visat att Åland kan välkomna långt fler människor än vi själva är och ändå få det att kännas personligt.

Det är en styrka vi ska vara stolta över. Och det är en styrka vi ska fortsätta att bygga tillsammans.

Åland skapade fotbollshistoria

Jag kan mer om självstyrelse än om fotboll, det ska villigt erkännas. Men jag är i grunden en åländsk idrottsnörd och som talman alltid nyfiken på Ålands plats i de större sammanhangen. Idrott och politik har mycket gemensamt, inte minst när det handlar om kämpaanda och framtidstro, om lagspel och det goda exemplet.

Tillsammans med Sascha Düerkop som för övrigt var till Åland häromåret har jag därför skrivit en längre artikel om den åländska damfotbollens historia som nu publicerats på den tyska sajten Forgotten Heroines, ungefär De Glömda Hjältinnorna.

Sascha är en tysk matematiker som specialiserat sig på de fotbollshistorier som alltför sällan blir hörda. Det definierar hela sajten Forgotten Heroines som är ett ambitiöst internationellt projekt där skribenter från olika delar av världen gräver fram damfotbollens förbisedda historia, långt innan förbunden började föra ordentliga protokoll och skriva de officiella berättelserna. Från spontana matcher och förbjudna lag till nationella serier, mästerskap och publikfester.

Vår åländska historia börjar med den första kända dammatchen 1971 inför 1.100 åskådare. Den fortsätter med Ålands match mot Finland, den historiska landskampen mellan Finland och Sverige 1973, de första nordiska mästerskapen, öspelen, Åland United och internationella toppspelare.

Det visar sig att Åland inte bara var med när den nordiska damfotbollen tog sina första steg. Vi var med och drev den framåt och det tycker jag vi ska känna stolthet över.

Ett stort tack till Fredrika Sundberg som hjälpte mig komma igång och Anne-Maj Majje Mattsson som spelade den allra första matchen och alla andra som hjälpt oss att få historien på pränt. Eventuella missförstånd eller felaktigheter bär jag ansvaret för.
Artikeln är på engelska, men berättelsen är mycket åländsk.

Hela artikeln hittar du på denna länk.

Här sjösätts Emelia

Idag gled inte bara en galeas ner i havet. En bit av Åland gjorde det också och det måste firas!

Att stå i Sjökvarteret och se Emelia-bygget. Ny skuta på Åland möta sitt rätta element påminner oss om varför ett samhälle aldrig bara består av lagar, budgetar eller byggnader. Åland byggs av människor som tror på något tillräckligt länge och starkt för att andra också ska bli övertygade. Som båtbyggare. 

Det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn. Jag tror att det krävs minst en självstyrelse för att bygga en galeas.

För Emelia är resultatet av tusentals arbetstimmar, otaliga frivilliga händer, envishet, yrkesskicklighet, gåvor stora och små, företag som ställt upp, människor som hejat på och kämpar som vägrat ge upp. Varje planka bär spår av någon. Varje spant berättar om en människa som bestämde sig för att det här faktiskt går att göra.

Jag såg alltså berättigad stolthet idag, lättnad, glädje och tårar som ingen längre försökte dölja.

Det var inte bara ordföranden Stefan Olofsson och den fantastiska kärntruppen runt honom som kunde glädjas över att ett mångårigt arbete, tretton år i runda slängar, nått en avgörande milstolpe. Den känslan spreds genom hela Sjökvarteret. Den fanns hos talkoarbetarna, hos sponsorerna, hos familjerna, hos alla som någon gång burit en bräda, kokat kaffe, skänkt en slant eller sagt: “Det här måste vi klara.”

Och den fanns hos publiken. Hos tusentals åskådare som kom för att dela ögonblicket. Bland dem Finland tidigare president Tarja Halonen. 

Det är lätt att tro att stora saker skapas av några få. Men nästan allt som består byggs av många. Av människor som gör lite mer än de måste. Av människor som hjälper människor som hjälper människor osv. 
Det är så ett samhälle blir starkt och det är så Åland växer.

Självstyrelsen är inte bara ett politiskt system. Den är ett sätt att tänka. Ett sätt att ta ansvar för varandra och för framtiden. Ett sätt att säga att vi inte väntar på att någon annan ska göra jobbet.

Vi gör det tillsammans.

Därför känns Emelia större än ett fartyg. Hon är ett flytande bevis på att tradition och framtid inte är varandras motsatser. Att gammalt hantverk fortfarande kan samla nya generationer. Att kulturarv inte är något vi bevarar genom att titta på det, utan genom att använda det, utveckla det och lämna det vidare.
När Emelia gled ut i vattnet såg vi inte slutet på ett bygge. Vi såg början på nästa kapitel.

Jag hoppas att hon seglar mellan våra öar i generationer. Att barn som ännu inte är födda en dag får kliva ombord och höra berättelsen om sommaren 2026, då ett litet örike visade vad som blir möjligt när människor arbetar tillsammans utan att först fråga vem som ska få äran.

Det är den berättelsen jag tar med mig och den gör mig hoppfull.

Tack till alla som byggt. Tack till alla som stöttat. Tack till alla som kom och gjorde sjösättningen till en folkfest.

Idag sjösatte vi inte bara Emelia. Vi sjösatte ett bevis på vad Åland kan åstadkomma när vi håller kursen tillsammans.

Eller som jag uttryckte det i mitt tal:

Jag hoppas att någon i framtiden frågar: ”Vem byggde henne?” Och att svaret blir: ”Det gjorde hela Åland.” 

Trevlig midsommar till alla!

Sommarängens midsommarstång på Kökar är en fest för gammal och ung, en förmiddag som påminner om varför traditioner är nödvändiga.

Stången kom på plats. Ålänningens sång sjöngs med kraft. Spelmännen spelade. Barnen sprang omkring och de vuxna försökte hålla reda på dem. Precis som det ska vara.

Det är en dag som denna vi påminns om att livet handlar om människor som möts, känner igen varandra, stannar för att prata och hjälper till när något behöver göras.

Som talman talar jag ofta om självstyrelsen och hur den i grunden berör oss alla. Den finns i alla de traditioner, föreningar och gemenskaper som generation efter generation väljer att bära vidare. Det är lätt att tro att framtiden alltid handlar om det nya. Ofta handlar den lika mycket om att ta vara på det som redan fungerar. Den påminner oss om att det inte är storleken på ett samhälle som avgör dess styrka. Det är människorna, sammanhållningen, engagemanget och viljan att göra något tillsammans.

Jag får ofta frågan vad som är hemligheten bakom Ålands framgångar. Jag brukar svara att det inte finns någon hemlighet. Vi har bara varit tillräckligt kloka för att inte göra oss av med allt det som fungerar. Vi har byggt nytt utan att riva allt gammalt. Vi har utvecklat samhället utan att klippa av rötterna.
Jag säger också att jag ibland undrar om världen inte har mer att lära av Åland än Åland har att lära av världen. Här har vi ändå med framgång odlat fred i etthundrasjuttio år. Här känner människor fortfarande sina grannar. Här hjälper man varandra när det behövs. Här vet man att gemenskap inte kan beslutas fram eller organiseras uppifrån. Den måste levas. Dag för dag. År efter år.

Det är därför traditioner som midsommar är så viktiga och inte bara trevliga inslag i kalendern. De är själva grunden i det samhälle vi vill lämna vidare till nästa generation.

Varmt tack till biblioteks- och kulturnämnden, Kökars Marthaförening, spelmännen, alla frivilliga krafter och alla er som bidrog till ännu en fin midsommarförmiddag. Och tack till alla er som kom.

Nu önskar jag alla en riktigt skön midsommarhelg. Ta hand om varandra. Njut av ljuset, havet, naturen och sällskapet. Och stanna gärna upp en stund mitt i alltihop och tänk på hur mycket vi faktiskt har att vara tacksamma för.

Hyllning till pannkakan

”Det är bara så jävla bra!”

Sade Staffan Westerberg, 92, efter att hans utställning Staffan Hans öppnat i Sittkoff Gallerian idag. Om att ställa ut på Åland.

Jag hade nöjet att tillsammans med Helena Pilsas från Sveriges generalkonsulat i Mariehamn öppna utställningen som kan ses fram till och med september. Och såklart att lyssna till Lukas Lantz som reciterade några starka stycken. 
Inför vernissagen slår det mig att jag minns känslan av Vilse i pannkakan, Westerbergs skapelse, bättre än själva handlingen. Kanske är det därför programmet fortfarande lever kvar i minnet. Det försökte aldrig passa in i färdiga mallar. Det vågade vara märkligt, långsamt, eftertänksamt och alldeles eget.

Föräldrar hade i tiderna svårt att förstå Staffan Westerbergs värld, medan barnen tog den till sig utan större problem. Det förvånar mig inte. Barn accepterar att världen inte alltid är logisk. De vet att en träbit kan bli en vän och att en potatis kan få personlighet. De förstår att allt viktigt inte går att mäta eller väga.

Det är därför framtiden alltid tillhör de yngre. Varje generation måste se lite längre än den föregående. Annars skulle vi fortfarande sitta kvar i grottorna.

Konstnärer och kulturarbetare går före oss andra. De ser sådant som ännu bara anas. Resten av oss kommer efter och låtsas att vi tänkt tanken själva. Just därför känns den här utställningen så speciell.

För första gången visas Staffan Westerbergs och Hans Perssons konstnärskap tillsammans. Två människor som levt sida vid sida under närmare fyrtio år. Som fortsätter vara nyfikna på världen och som fortsätter skapa och älska.

Tillsammans har de skapat något som är större än summan av delarna.

Utställningen kommer med humor, fantasi, minnen, ömhet och skaparglädje. Men också något annat: en påminnelse om värdet i att stanna upp och titta lite noggrannare på världen. Därför känns detta självklart på Åland.

Vi lever på öar som under generationer gått våra egna vägar. Demilitariseringen har varit verklighet i 170 år. Vår neutralisering och vår självstyrelse var en gång djärva idéer som få riktigt visste hur de skulle fungera. I dag betraktas de som exempel på hur människor kan hitta fredliga och hållbara lösningar. Någon måste alltid våga tänka tanken först.
Det gäller i politiken, i samhället och i konsten.

Jag rekommenderar varmt ett besök till Sittkoffgallerian. Ta er tid. Gå långsamt. Titta noga. Och om ni känner er en smula vilse när ni går därifrån, då har Staffan och Hans lyckats.
Tack till Tasso Stafilidis och Nordens institut på Åland för en fin kväll och för att denna unika utställning kom till Åland.