måndag 22 juni 2015

Grattis Julle, 150 år i dag

Hade han fått leva hade Ålands förste talman Julius Sundblom i dag fyllt etthundrafemtio år. Ändå hör Julle till dem som aldrig glöms bort. Det ser inte minst statyn i centrala staden till. Det är rättvist. Julius Sundblom har mer än alla andra arbetat för den självstyrelse vi i dag har så mycket att tacka.

Julius Sundblom gjorde mycket och var med överallt. Han var bland annat en stor seglingsentusiast och även annars idrottsälskare. För den intresserade har en mycket ambitiös hemsida sett dagens ljus. Gå in och läs och lär mer om den historia som format vårt Åland. Julius Sundblom förlorade kampen om att få tillhöra Sverige men han vände nederlaget till arbetsglädje och byggde den självstyrelse som sett till att vi på Åland i dag lever ett fantastiskt liv. Allt detta gjorde han inte ensam men han var den ledare som behövs för att utveckling ska äga rum. Bestämd och handlingskraftig i en och samma person.

I denna blogg har jag nämnt Julius Sundblom i lite olika sammanhang. Till exempel:

När Ålands flagga, den nuvarande, firade sextio år.

Om uppvaktningen vid statyn självstyrelsedagen år 2014.

När ålänningarna mötte kungen och vädjade om hjälp.

Julius Sundblom var själv en driven skribent och hade ett gott förhållande till de ord som var hans jobb. Jag har genom åren grävt ner mig i historien och hittade till exempel det här från år 1917, mitt under brinnande inbördeskrig i Finland:

”Märkliga och mäktiga händelser följa nu på varandra i vårt land, händelser, gärningar, som kunna få oöverskådliga följder för släktledd i århundranden framåt. Det är den finländska statens stora grundläggningstid.”
När Ålandsfrågan var avgjord år 1921:
”I förlitan på vår egen kraft och rättens slutliga seger kunna vi med jämnmod se framtiden emot. Vi måste lära oss att stå på egna ben och sköta oss själva. Mellan Finland och Åland ligger Vattuskiftet som skiljer, men mellan Åland och det gamla moderlandet ligger Ålands hav som förenar. Det öppna fönstret mot Sverige kan ingen täppa till.”
Och om vem som ska äga den åländska marken: 
”Den åländska jorden får under inga omständigheter övergå i främmande ägo, den skall i evärderliga tider ägas och brukas av åländska män och kvinnor, ty den är ålandsfolkets dyrbaraste egendom.”
I den stora boken ”Ålands Idrott” finns Julius Sundblom med på flera ställen. Mest som seglare men även i korta berättelser om hur självstyrelsen skapades och striden han utkämpade mot sin tidigare vän Carl Björkman.

Carl Björkman och Julius Sundblom träffas 
År 1903 nämns för första gången det blivande lantrådet Carl Björkman, 30, vid namn i någon slags åländsk offentlighet. Björkman, hemma från Åboland blir ny länsman i Degerby på Föglö. Han avskyr intensivt allt vad ryskt förtryck heter och inser snabbt att han bland ålänningarna har gott om likasinnade. Ute i världen är det många gamla sanningar som sätts på prov. Som att flygning endast är för fåglar. Bröderna Wright vägrar acceptera vad andra säger och genomför sin första motorflygning samma år.

Samma sommar träffar Björkman redaktören Julius Sundblom, 38, i samband med seglingsevenemanget Mariehamnsveckan, arrangerat av Mariehamns badanstalt, Airisto segelsällskap samt Nyländska jaktklubben, och därpå följande middag. Björkman, som deltar i regattan, gillar vad han hör när Sundblom, som är ÅSS’ kommodor och tävlingsledare, talar. Efter sommaren 1903 skulle det ta ytterligare två år innan de ses, mer yrkesmässigt, till följd av Sundbloms landsförvisning. Detta är ett av många exempel på att sport och arbete sällan ligger långt från varandra i det åländska samhällsbygget. Det gör heller ingen förvånad att Carl Björkman efterträder Julius Sundblom som kommodor i ÅSS.

Vid sidan av segling och i viss mån cykling samt enstaka simskolor ligger än så länge föreningslivet lågt på Åland. Det är inte konstigt. Seklets början är oroligt på många andra sätt. 1906 landstiger en rysk styrka, i strid med demilitariseringen, på Åland. Ryssland är fortsättningsvis starkt men ingen supermakt. Bara ett år innan har fattiga och hungriga ryssar försökt störta den maktfullkomlige tsaren Nikolai II. I samband med denna revolution då tusentals ryssar dödas av sin egen tsar bildas duman som dock egentligen aldrig får någon makt. Nikolai II fortsät- ter göra som han vill.

Och så gick åren och det blev skarpt läge mellan de två tidigare vännerna mot slutet av 1930-talet... 
Mot slutet av decenniet blir det allt oroligare i Europa. Detta får konsekvenser även på Åland då brytningen mellan de från början såta seglarkompisarna Julius Sundblom och Carl Björkman blir total.

Enkelt uttryckt vill lantrådet Björkman att ålänningarna tar till vapen för att försvara sin hembygd. Han vill se en remilitarisering.

Talman Julius Sundblom är av motsatt åsikt och hävdar att enda sättet att rädda Åland undan kriget är att hålla fast vid demilitariseringen. Björkman talar på både finska och svenska vid De vitas monument i Godby. Sundblom kokar.
I oktober 1938 demonstrerar 4.000 ålänningar i stora ”bondetåget” för att visa sitt stöd för demilitariseringen och sin talman och landsting. I november röstar landstinget om lantrådet Björkmans framtid efter hans åsikter i värnpliktsfrågan. Med rösterna 22-7 är Carl Björkmans politiska värv över.
 
Hans ersättare blir Föglöbon Viktor Strandfält, samme man som 1912 bildat idrottsföreningen ”Vågen”. Idrottsrörelsen och politiken fortsätter möta framtiden tillsammans. Denna konflikt är allvarlig och hade, såvitt Julius Sundblom och hans anhängare inte lyckats stå emot för alltid och i grunden förändrat Åland, den demilitariserade zonen och i förlängningen hela självstyrelsen.


”Ålandskungen” Julius Sundblom är ett av många exempel på hur idrottsrörelsen fostrat framtida ledare. Han var en hängiven seglare, kommodor för ÅSS, och själv aktiv då 1800-talet mötte 1900-talet. Bilden är från den stora bondemarschen den 31 oktober 1938 då Sundblom talar inför alla deltagare utanför Societetshuset i Mariehamn. (Foto: Ålands museum)


Det här frimärket ger Posten ut i dag för att hylla ”Ålandskungen” Julius Sundblom.

Tavlan är målad av Juha Pykäläinen.


söndag 21 juni 2015

Bomarsunds störste hjälte

Har ägnat en del av sommaren åt att djupstudera boken ”Kring Bomarsund” som är skriven av tidigare landshövdingen Martin Isaksson. Texten är knastertorr men anslaget är ambitiöst och beskriver tiden i Bomarsund från år 1808 till 1856. Det är en tid som mer än alla andra skapade det Åland vi känner i dag. Under dessa fyrtioåtta år blev Åland (och Finland) ryskt. Åland belägrades och Östersjöns hittills allra största och flådigaste fästningsbygge konstruerades. År 1845 sprängdes det sedan i småbitar av fransmän och britter som inom ramen för det Orientaliska kriget (i folkmun Krimkriget) gjorde gemensam sak mot ryssarna.


Bomarsundstiden var extra allt. Inte minst festerna var coolare. År 1854 började tiderna bli skakiga. Alla visste att läget blev skarpare för var dag som gick. Ryssland stod i krig med Turkiet och dess allierade Frankrike och England. Under våren hade den brittiska flottan lämnat England och tagit sig upp till Östersjön och Bomarsund. På Åland förberedde man sig för invasion och historierna om de skräckinjagande britterna rullade över bygden. Att allt bara var krigspropaganda lärde man sig först senare. Några som begrep att utnyttja situationen var dock Vårdöborna som på den här tiden kallades Sundskärskarlarna. De svor den dåvarande ryske chefen Bodisco sin trohet men sade att de behövde gevär för att slå de annalkande britterna tillbaka. Om detta skriver Martin Isaksson så här i boken:
”Bodisco upptog mycket nådigt skärgårdsbornas tankar och rekvirerade både gevär och ammunition för utdelning. Bedömningen efter kriget var att Bomarsundsöversten kanske hade varit måttlig ivrig om han insett att tiden för sjöfågelsjakten närmade sig. Sundskärskarlarna var mera intresserade att fälla gudingar än engelsmän.”
Den 21 juni år 1854 var dagen då de allra första skotten avlossades mot den hotade fästningen. Tre fartyg med tillsammans 96 kanoner tog sig inom skotthåll och började kanonaden. Den som låg bakom det var kapten Hall som kraftigt överskattade sin tre fartygs förmåga. Någon effekt fick inte salvorna. Murarna till fästningen förblev intakta men handelsman Obdaloffs trähus i Skarpans strök med. Sammanlagt dog fyra människor och femton skadades till följd av beskjutningen. En läkare och en krigsdomare hörde till de förolyckade. Det kunde blivit många fler men tack vare en rådig irländare vid namn Charles Davis Lucas blev det inte så. Därför är Victoriakorset för alltid förknippat med Åland.

Detta första anfall den 21 juni var inget mot det som sedan skulle följa samma sommar. Det första anfallet var illa planerat och resultatet av en tokmodig kaptens tankar men är ju ändå en historia värd att berättas än i dag. Händelserna som utspelade sig sommaren år 1854 är skälet till att Åland än i dag kallas Fredens öar!


Denna bok borde egentligen alla läsa. Här får man en bild av hur Åland utvecklades i samklang med det enorma fästningsbygget på Bomarsund och hur britterna och fransmännen till sist ruttnade och jagade ryssarna på flykten och sprängde fästningen.
Så här såg det ut senare på sensommaren år 1854 då den brittiska flottan på allvar inledde bombardemanget av Bomarsunds fästning.
Den här minnesstenen är rest i Bomarsund till minnet av de första Victoriakorsen som är ett resultat av händelser den 21 juni år 1854. Egentligen borde det finnas en informativ skylt bredvid som berättade vad hjältarna gjorde.
I slutet av juli tog sig de mäktiga krigsfartygen genom lilla Ängösund, något man egentligen inte trodde var möjligt.

lördag 20 juni 2015

Till midsommarens ära

Som vanligt samlades massor av midsommarfirare på Notudden i Mariehamn i går. Vi firade regnet, sommaren och att vår stång fyller fyrtio år just i år! Innan vi sjöng och fikade hälsade jag välkommen med några ord som knöt an till vår historia, det obegripliga i att dansa runt en lövad stång och framtiden. Tack alla ni som trotsade vädret och kom till Notudden!

Hälsningsorden löd ungefär så här:
Kära vänner,
Så har vi tillsammans nått fram till en ny midsommarafton igen. Denna dag som kanske bättre än alla andra definierar oss. Den största delen av våra dagar lever vi antingen före eller efter midsommar. Under våren är det något vi ser fram mot som ett mål på vägen mot framtiden. Under hösten minns vi tillbaka och hämtar kraft ur minnet från dansen kring stången. Midsommarafton är en av dessa fasta punkter som krävs för att skapa ordning i en annars och ofta ganska rörig tillvaro. Att ta vara på traditionerna är viktigt av väldigt många olika skäl men framför allt är det vår minsta gemensamma nämnare och något som vi tillsammans njuter av.

Ni är alla hjärtligt välkomna till midsommarstången på Notudden – denna oas i vår lilla stad. Här pratar vi tillsammans, dansar tillsammans och skrattar tillsammans. Notudden är en plats där vi har högt till tak och brett mellan väggarna. Här får alla plats.
Vi som ser till att detta händer är lilla men flitiga Kasberget-Apalängens byalag med hemort i kvarteren här intill. Vi gör detta för att vi tycker det är skoj att träffa folk. När jag pratat färdigt ska vi resa stången som än så länge ligger. Sedan sjunger vi tillsammans Ålänningens sång innan vi under ledning av Greta Sundström tar oss an dansen och ännu mer sång. Detta gör vi för att vi vill och för att vi kan. Midsommarafton är dagen då allvaret och jobbet får vänta. I dag är det fest på samma sätt som man festade i går och ända tillbaka till vikingatiden. Då var det förresten inte alltid så roligt. Vi här uppe i det karga nord satte oss i båtarna, drog på hjälmarna och for från kust till kust och slog ihjäl dem som inte delade vår uppfattning att allt vi såg var vårt. Nej, vår historia har inte alltid varit rosenröd och skimrande.

Det visade sig emellertid, tack och lov, vara övergående. De nordiska råskinnen gick från brutala banditer till demokratiska föredömen. Exakt hur vet jag inte men det är väl så det är här i världen. Ur det onda kommer det goda. Hur som helst kom någon uttråkad bärsärk för några hundra år sedan på snilleblixten att ”Jag vet! Vi tar en lång fin stång och målar upp den lite och dansar sedan runt den medan vi sjunger!” Sagt blev gjort och denna i grunden genuint obegripliga sedvänja blev inte bara en tradition. Det blev en högtidsdag vi ser fram mot mer än allt annat. Att dansa runt ett lövat stycke träd allt medan vi låtsas vara små grodor. Det är inte det enklaste att förklara för de som aldrig sett det med egna ögon. Det stod klart i fjol när väninnorna Makiko Sasaki och Aki Mine kom ändå från Yokohama hit till Notudden för att fira midsommar. Så ser vår värld ut i dag. Gränser är något som är till för att sprängas. I dag lever vi globalt och festar lokalt.

På Åland finns i dag nästan 30.000 invånare. Var tredje av dem är född någon annanstans än på Åland men har längs med livets väg bestämt sig för att flytta hit. Det är en fantastisk utveckling. Med inflyttning följer möjligheter, ny kunskap, andra vanor och mer liv! Vi är närmare etthundra olika nationaliteter som alla är med och bygger vårt landskap till ett samhälle där alla får plats och där alla tillåts växa och utvecklas.
I morgon är det Midsommardagen och då är tid för vila efter dagens festligheter. Det är också mer än så. I morgon firar hela världen den internationella flyktingdagen. Medan vi står här och lyssnar till dessa ord och så småningom ska skratta oss igenom eftermiddagen och kvällen befinner sig miljontals människor på flykt från sina hem. Det är mammor och pappor och barn och taxichaufförer och direktörer och bagare och – människor – som av olika skäl tvingas fly för sina liv. Kanske är de jagade på samma sätt som vi vikingar förr i världen tvingade folk på flykt för att undvika att dö.
Jag hoppas vi alla som lyckats lägga barbariet bakom oss och ägna kraft åt demokrati och fredliga lösningar har modet att hjälpa de människor som i dag söker nya platser att leva och växa på. Åland är resultatet av inflyttning. Vi lever gott tack vare den kunskap nya ålänningar burit med sig till vårt landskap. Vi finns i den bästa av världar och vi har resurser att hjälpa till.

I dag är det midsommarafton och vi ska festa och skratta. I morgon ska vi vila för att sedan fortsätta bygget av vårt samhälle där vi inte bara har rätten att säga vad vi vill och friheten att göra som vi tycker. Vi kan dessutom, när andan faller på, dansa runt en färgglad stång och låtsas vara små grodor.

Från oss alla till er alla: en riktigt skön midsommar!
Sedan år 1975 har denna stång rests mot aftonröda och regngråa och himmelsblåa skyar. 

Greta Sundström fick sig tak för huvudet denna lite halvkassa sommardag. 
Ellen Mattsson i Finströms folkdräkt!
Upp, upp och iväg! 
Många paraplyn blev det denna eftermiddag.
Och till sist vankades det dans runt stången.

fredag 19 juni 2015

Ha en fin midsommar!

En sådan här dag ska man inte sitta inne och läsa på skärmar. Inte i mobiler eller plattor heller. I dag är det uteliv som gäller! Midsommarstängerna ska resas, sångerna ska sjungas och danserna ska dansas. Precis som i fjol och åren före det.

Ha en fantastisk midsommarafton! Ses kanske på Notudden i eftermiddag. Vi börjar löva klockan två och reser stången efter tre. Däremellan ska jag berätta för alla som är där vilket fantastiskt samhälle vi har lyckan att leva i. Just det, Kasberget-Apalängens byalag bjuder på kaffe, saft, bulle och glass också! Och Greta Sundström spelar dragspel och går på.

Ses.

Välkommen ner till Notudden i eftermiddag!

torsdag 18 juni 2015

Nej, jag ångrar ingenting

I går blev jag polisanmäld av Stephan Toivonen för att ha kallat en rasist för rasist. Hela texten som det springer ur kan man läsa här. 

Vill man ytterligare fördjupa sig i denna gyttja kan man se en efterföljande tv-debatt i Åland24 här. Den är i sin enkelhet rätt talande. Jag valde att kalla en katt för en katt.

På ett övergripande plan vill jag slå fast att debatten var något jag aldrig egentligen sökt. Jag trodde inte man skulle behöva förklara för människor på 2015-talet att födelseort inte formar människor. När det stod klart för mig att herr Toivonen som bor i Portugal (där äldre skatteflyktingar ofta landar) på allvar menar att det som är blont och blåögt är att föredra framför andra kände jag mig tvungen att ryta till. Det har jag inte för vana att göra men nog är nog. Jag blev rätt och rakt uttryckt upprörd när jag läste sörjan som Toivonen spred och ville markera tillbaka i samma ton.

Klokt? Vet inte.
Nödvändigt? Ja.

Jag skulle göra likadant igen. Alldeles bortsett från hur många så kallade kvotflyktingar Åland ska eller inte ska ta emot handlar det om att tydligt markera mot en människosyn som förnedrar och förminskar. I min roll som lagtingsledamot med ett uppdrag att bland annat leda finans- och näringsutskottet ser jag det som en självklarhet att sätta stopp när det går för långt. På samma sätt som mobbarna i skolan eller buset på gatan ska hanteras valde jag också att hantera rasistbrevet. Tydligt. Alla som mobbar och kränker ska sättas åt. Till den skaran hör Stephan Toivonen och hans anhang. De är vita kränkta män som inte ägnar en tanke åt alla de miljontals människor från Syrien, Irak, Somalia och Kongo som de pekat ut som våldsmän (och kvinnor). Jag finner det fortfarande oerhört magstarkt hur man kan peka finger åt andra men inte se sig själv i spegeln.

Nu är detta av allt att döma en polisfråga vilket i sig visar på det orimliga i det hela. En rasist skriver att vi borde rikta in oss på blonda och blåögda (för vilket han blir polisanmäld) och svarar på kritiken med en... ny polisanmälan. För att man kallar saker vid dess rätta namn. Jaja, det är som det är och det blir som det blir.

I morgon är det midsommarafton på Åland. (Kom gärna ner till Notudden kl 14.00 och fira med oss!) Då kommer i stora drag 29.000 människor att samlas kring midsommarstängerna och hylla sommaren, ljuset, vänskapen och framtiden. Tillsammans. Av dessa är 10.000 inflyttade från nittiofem (95) olika länder. Så ser världen och Åland ut i dag. Vi bygger vår egen lycka – utan fördomar, ängslan och främlingsfientlighet. I den gemenskapen är även portugisen Stephan Toivonen välkommen – när han släppt sin rädsla och misstänksamhet mot det utland han själv lever i. Jag upprepar det jag tidigare sagt. Chilla lite, livet är faktiskt okej, trots allt.


Liksom resten av världen gör ville jag också göra – säga nej till rasism. När uppenbart främlingsfientliga brev skickas ut till alla hushåll på Åland ville jag reagera och agera. Jag sade nej till rasistisk smörja och ja till framtidstro.

onsdag 17 juni 2015

Om bolag, lån och barn

Det blev en sen tillställning, som vanligt, när stadsfullmäktige i går kväll godkände budgeten för år 2016. Skattöret blir därmed 17,75 procent ytterligare ett år. Vi godkände med långa tänder men förutsätter att vi kan återgå till det mer ”normala” 17,25 procent år 2017 när stadens ekonomi förhoppningsvis stabiliserats. Det ligger inte bara i händerna på politikerna, mest hänger det på hur väl stadens företag klarar sig i konkurrensen.

Själv lyfte jag fram den pågående bolagiseringen av VA-verket (som jag tidigare motionerat om), barnperspektivet och nödvändigheten att stadens bolag jobbar mer för sina kunder än för stadshuset. Bland annat. Så här lät det ungefär:

Ordförande,
under den här mandatperioden och i kväll har vi gång på gång återkommit till den lånebörda som pressar Mariehamns stad och dess skattebetalare. När 2014 lades till hävderna uppgick Mariehamns stads lån till 38,2 miljoner euro. Om budgeten för det här året förverkligas kommer denna lånebörda att växa till 41,2 miljoner euro. Utvecklingen går alltså tvärt emot det önskvärda.
Jag är sedan något år tillbaka styrelseordförande i Mariehamns Elnät Ab, det bolag som skapades av det gamla elverket. Tack vare den bolagiseringen och personalens utomordentliga insatser har processer förbättrats och rationaliserats alla elkonsumenter till fromma. Bolaget är ett utmärkt exempel på hur offentligt ägda affärsdrivande verk kan skötas. Jag har tidigare tillsammans med ledamoten Roger Jansson motionerat om att VA-verket borde hanteras på samma sätt för att kunna göra de reinvesteringar som krävs för att hålla stadens dolda infrastruktur i gott skick. Om sådana investeringar alltid ska vägas mot omsorg och skola är risken stor att sådant som syns ställs mot sådant som inte syns, alltså ledningar och rör. Min förhoppning är att planerna på den bolagiseringen går vidare och förverkligas varför jag självklart stöder ledamoten Britt Lundbergs förslag kring VA-verkets bolagisering. Detta arbete ligger också i fas med revisorernas önskemål om en egen bindande budget för VA-verket. Allt detta är inte hyperviktigt för oss som sitter här i dag men det är direkt avgörande för kommande generationer som annars får betala dyrt. Det är barnperspektiv på riktigt det. 

När det gäller Mariehamns Elnät Ab gjorde bolaget under fjolåret en amortering till Mariehamns stad på en miljon euro. Det kan bli mer.

I dag återstår 3,6 miljoner euro av stadens ursprungliga lån till bolaget. För de pengarna betalar bolaget 4 procent per år i ränta, pengar som betalas av elkonsumenterna i enlighet med det upplägg man gick in för då bolagiseringen verkställdes. För år 2014 betalade bolaget därmed övrenskomna 180.000 euro i ränta till staden. Men dessutom erlades i enlighet med stadsstyrelsens krav 136.000 euro i dividend från elbolagets vinst, vilket inte ingick i överenskommelsen. Det politiska minnet är ibland kort, särskilt när det gäller pengar. Sammantaget blev därmed avkastningen, räntor och dividend, från Mariehamns Elnät Ab till Mariehamns stad över sex procent vilket är ungefär dubbelt mer än det planerade. Detta är pengar som elköparna betalar. Jag tror elbolagets kunder har bättre användning för de slantarna än Mariehamns stad.

Den allmänna räntenivån i dag är annorlunda. Man kan hitta betydligt billigare lån än fyra procent. Det är möjligt att finansiera bolaget till lägre kostnad och betala tillbaka hela lånet till Mariehamns stad som därmed kan korta av sina egna skulder substantiellt. Det går dessutom i linje med vad som skrivs i stadsdirektörens utblick för år 2016 och framöver, alltså att ”dotterbolagens återbetalningar av lån kommer oavkortat att användas direkt till låneamorteringar för att minska på stadens lånebörda”. Ungefär samma sak sade stadsstyrelsens ordförande inledningsvis i dag.

Vi står alltså inför en winwinwin-situation. Elbolaget kan skaffa billigare lån, staden kan korta av sina skulder och, bäst av allt, elkunderna kan få lägre räkningar.

Från Mariehamns Elnäts sida har styrelsen därför skickat en förfrågan till stadsstyrelsen med just denna innebörd. Vi vill få det formella lovet från ägaren att pantsätta bolagets egendom för att finansiera bolaget med hjälp av vanliga privata banker hellre än med lån från Mariehamns stad – som i sin tur måste låna pengarna. Vår förhoppning är att detta ska behandlas i brådskande ordning för att dels minska stadens höga lånekostnader, vilket skapar utrymme för skattesänkningar, och dels göra det möjligt att sänka elräkningarna för konsumenterna. Bolaget avser självklart fortsätta nå det ursprungliga avkastningskravet till vår ägare Mariehamns stad.

Jag hoppas stadsstyrelsen tar till sig detta och fortsätter den inslagna linjen att bolagiseringar ska vara transparenta, tydliga och lätta att begripa. De ska absolut inte vara en extra inkomst till staden.
Här kunde läggas till: Lånet till elbolaget löper på tio år och kan amorteras i den takt bolaget själv väljer. Att räntan sattes till fyra procent berodde på KPMG:s uträkningar som balanserade mellan att inte vara för låg (då är det ett dolt statsstöd) och inte för hög (då är det fråga om en dold dividend). Räntan sattes i november år 2013. Sedan dess har den allmänna räntenivån sjunkit ytterligare.

Jag tror bolagisering av affärsdrivande verk är en mycket bra idé och har till exempel lagt den motion som ledde till att även Mariehamns hamn i dag är ett eget bolag.

Alla hushåll använder sig av elektricitet. Det är därför viktigt att det pris de betalar är så lågt som möjligt och inte används för att finansiera stadens övriga kostnader. El är el och samhällsservice något annat.

tisdag 16 juni 2015

Mycket på gång just nu

Det råder intensiva tider så här dagarna före midsommarafton. I dag firar vi förstås Bloomsday till minnet av James Joyce och vi minns den härliga IFK-segern mot FF Jaro i fjol. Dessutom är det upplagt för ett spännande fullmäktigemöte i kväll där nästa års budget ska slås fast. Själv hoppas jag det ska bli klartecken för den bolagisering av VA-verket som jag har skrivit en motion om:
MOTION GÄLLANDE VA-VERKET
VA-verket i Mariehamn är en affärsdrivande avdelning som i dag lyder under infrastrukturnämnden. Som framgår i den senaste revisionsrapporten är detta inte optimalt. Revisorerna skriver att ”det för infrastruktursektorn är svårt att analysera budgetöverskridningar eftersom affärsverksamhet och skattefinansierad verksamhet lyder under samma budgetmoment”. Tidigare har detta åtgärdats genom bolagisering av först elverket och sedan hamnen.

Mot bakgrund av revisorernas påpekande och den transparens en bolagisering innebär i förhållande till brukarna anser vi att arbetet med att bolagisera VA-verket alternativt överlåta det till annat stadsägt bolag med det snaraste bör inledas.
Med hänvisning till det ovan anförda föreslår undertecknade att stadsstyrelsen ges i uppdrag att i skyndsam ordning utreda en bolagisering alternativt försäljning av VA-verket.
Hoppas verkligen fullmäktige säger ja till detta. VA-verket är i dag underinvesterat och skulle klara sig bättre som ett affärsdrivande bolag än som ett affärsdrivande verk. Precis som Mariehamns Elnät Ab gjort, till alla konsumenters nytta.

Dessutom närmar sig årets NatWest Island Games med stora steg och International Island Games Association har sjösatt en nyrenoverad hemsida.

Så här känns det just nu.

måndag 15 juni 2015

Arla är inget för Åland

Hör att den dansksvenska mejerijätten Arla riktar sina ögon mot Åland. Detta är något vi borde försöka klara oss utan om vi alls ska kunna hålla en lokal prägel på åländsk produktion.

Jag förstår att situationen för de åländska mjölkbönderna är prekär när intäkterna inte täcker utgifterna men lösningen på det dilemmat heter inte Arla. Inte på lång sikt i varje fall. Arla har granskats tufft den senaste tiden och avslöjandena är inte nådiga i till exempel SVT. Här kan man se Uppdrag Gransknings hela program om Kris i Bregottfabriken. Allt är säkert inte sant och till vissa delar finns det säkert förklaringar men sist och slutligen är globala matkoncerner sig själva närmast och då ligger små platser som Åland risigt till.

Det borde vara en självklarhet att vi på Åland kan producera våra egna livsmedel. I den långsiktiga planen passar Arla därför inte in. Att köra bort åländsk mjölk är kanske kortsiktigt frestande men långsiktigt förödande. För att komma tillrätta med lönsamhetsproblemen är det de åländska mjölkproducenternas eget bolag, ÅCA, som är nyckeln. Där finns en företagsledning och en styrelse som har i uppdrag att sälja den åländska mjölken så likviderna räcker till att driva gårdarna.

Ett exempel. Arla är säkert redo att till en början betala ett hyggligt pris för åländsk mjölk. Sedan går det antagligen som i Sverige där mjölkpriset till lantbrukarna sänkts sju gånger det senaste året. Under samma tid har butikskedjorna, till exempel ICA, betalat exakt samma inköpspris. Skillnaden har alltså stannat hos Arla.

Jag tror att åländsk mjölk och härproducerad mat är en viktig del i arbetet med att göra Åland attraktivt. ÅCA är en oerhört viktig kugge i det maskineriet, men inte den enda. Ska vi skapa bilden av ett hållbart Åland krävs mer. Till exempel:

Att ständigt ha i minnet hur vi producerar varor på ett hållbart vis. Så skapar vi bilden av ett Åland som är spännande.

Att använda de åländska råvarorna i restaurangerna.

Att aldrig glömma bort att hålla ögonen på horisonten. Människor ska alltid ha mat och förmår vi rida ut den här stormen blir vår framtid bra.

Att mjölk är det bästa som finns!

Om Arla kommer in på den åländska marknaden äventyras en viktig del av Ålandsbilden – ÅCA.

söndag 14 juni 2015

100 kilometer med årors kraft

Det krävdes 19.000 årtag för att #rowing50 skulle ta sig från Göteborg till Varberg i en roddbåt. Med hjälp av dessa årtag nådde vi nästan exakt etthundra kilometer eller femtiofyra sjömil på tre dagar. Mer än så är tufft att mäkta med. Åtminstone för oss. 

Häromdagen inleddes årets roddutmaning Göteborg-Köpenhamn med vissa utmaningar. Här är dessutom hela historien om hur vi kom från Stockholm till Göteborg.

Att ro är att utmana sig själv. Det är tungt bortom det rimliga och till sin natur ganska enformigt. Man ska göra samma rörelse igen och igen och på nytt för att sedan börja om. Det är lätt att dra paralleller till själva livet. Vardagen rullar på i stort sett likadant och det gäller att veva på framåt – hela tiden. Ibland tar det 19.000 årtag innan man är framme, bara för att inse att det är dags att fortsätta. Resan är målet.

Havsrodd är också en ständig kamp mot vädret. Man är aldrig så utlämnad som på ett öppet hav i en liten båt. Havsrodd är mycket och annorlunda. Det är den ensamma kanotisten som dök upp från ingenstans, det är hjälp i nöden och en ständig insikt att världen är liten. När rullsitsarna på Julianna kraschade mötte vi av en händelse herr Corsman som hjälpte oss vidare. Hans bror Denniz är regionchef för Alandia Försäkring i västra Sverige!

Tack vare gentlemännen Peter Nielsen och Mats Leo i Helsingborg och lite logistiskt lirkande kunde vi fortsätta på ny köl. Vi hälsade på svenska Sjöräddningens huvudkontor och mycket mer. Till sist när nöden var som störst och båten skulle upp kom två unga Varbergskillar som på beställning och hjälpte till. Roddare har tur med folk på samma sätt som skickliga fotbollsmålvakter har tur med stolparna. I den lilla staden Åsa var vi i stort sett förlorade när vi angjorde sent på fredagskvällen utan transport och logi och mat. Kassaregistermannen dök då upp och visade oss tillrätta. På långrodd inser man meningen med att ingen människa är en ö, det finns ett sammanhang för alla.

Bland de bestående minnena finns också alla sälar som nyfiket simmade runt båten och med häpna blickar undrade vad som i all världen var på gång. Vi såg ett äkta rymdobservatorium, ett gigantiskt Herculesplan som svepte över oss, kärnkraftverket Ringhals och mer. Vi tvingades några gånger tvärbromsa för grynnor och vi förde en ständig debatt om vad som är höger och vänster när man färdas bakochfram samtidigt. Dessutom blåste det mer motvind än jag trodde var möjligt här i världen.

Nu har vi nått Varberg på vår färd till Köpenhamn och fortsätter när väder och tid så medger.

Fotnot: Det går 32-35 årtag per kabellängd (185,2 meter) eller 320-350 årtag per sjömil beroende på fart. Farten i sin tur beror på besättningens humör, hunger, hemlängtan och några tusen andra saker.

Till sjöss är det bara selfies som gäller. Eller wefies som det kanske heter. Totalt tillbringade vi nästan trettio timmar i denna lilla båt under tre dagars rodd.
Parkeringsplats i gryningen.
Som roddare för man ett liv på vatten och bröd och några enstaka ägg, gärna från Falkenberg.
I Kungsbacka lever kreativiteten. Rabatten består av kaktusar och budskapet ”Tagga ner”.
Roddare Pettersson bedriver kartstudier på random holme. Efter några timmar bakom årorna är till och med granitklippor mjuka.
Kapten Sommarlund har grej på bäringarna.
Peter Nielsen och Mats Leo i Helsingborg lånade oss en ny båt när den annars pålitliga Julianna drabbades av rullsitshaveri. Sådana vänner är direkt avgörande om äventyr ska lyckas.
Det som ser litet ut på kartan blir gigantiskt när det gäller att ro.
Förtöjning i Åsa efter en dagsetapp om fyrtiofem kilometer. Då gungar hela världen under ens fötter.
Strandhugg i skärgården.
Skojigare än så här blir sällan utsikten från min plats i båten.
Utsikt från pizzeria i Lerkil.
F:ma Sommarlund & Pettersson efter maratonetapp. Då är det okej med en wefie.
Euro Diffusion heter båttypen som vi fick låna från Helsingborgs roddklubb.
Bråtavikens båtsällskap i Åsa.
För att ta sig till civilisationen krävs ett visst mått av färd genom djupa skogar. Sådana platser hamnar roddare på.
Den här bilden ser odramatisk ut men är ett ögonblick ur en spännande verklighet. Tolv på natten, mitt ute i ingenstans, ingen transport, ingen övernattning. Ingenting. Men några telefonsamtal senare var allt ordnat.
Att fotografera sälhuvuden i vattnet är inte så enkelt. Men det finns där, bakom kapten Sommarlunds skalle!
Kärnkraftverket Ringhals fick sällskap av två levande kraftverk i roddbåten Frej! :-)
High Speed Water Vehicle eller Frej som han heter i det dagliga.
Nej, kombinationen kontorshänder och långrodd är inte optimal.
Infarten till Lerkils småbåtshamn,

lördag 13 juni 2015

Med ryggen mot framtiden

I dag tar vi livet med ro. Jodå, så säger man i Göteborg med omnejd. :-)

Vi är på gång igen och åker sakta och inte så säkert mot framtiden med ryggen före. Ty så gör man i roddbåtar. Man reser bakåt och har därför järnkoll på historien men sämre utsikt framåt. Alltså tvärtom mot hur det ska vara i det dagliga livet.

Så här ser båten ut som färden fortsätter i.

fredag 12 juni 2015

Grattis Jona, vi tar det med ro

Först det viktigaste. I dag är det tjugoett år sedan Jona kom till världen. Stort grattis, får fira med dig lite senare! Har fullt schå med att tillsammans med din gudfar ta oss från Göteborg till Köpenhamn i vår lilla roddbåt! Det går så där.

Allt började tungt och blåsigt (motvind) och med strömmen från fel håll. Vi tog oss från Lilla Bommen i centrum av Göteborg ut mot friheten och havet och pausade i Fiskebäck där vi tvingades konstatera att rullbänkarna (de man sitter på) i båten havererat. Plasthjulen var kaputt och nya står inte att finna på andra ställen än i USA. Vi lappade och lagade och fortsatte ändå vidare med gnisslande och kärvande sitsar förbi Långedrag och Sjöbacka och områden som skönhetsmässigt kanske bara överträffas av skärgården vi har på Kökar. Det tog helt stopp på Amundö där vi hittade en välsorterad småbåtshamn som även dög som nödhamn.

Hoppet står nu till Helsingborgs roddklubb, en av de bästa i klassen, och att de har förbarmande och låter oss låna en båt som vi kan fortsätta med. Formen är i övrigt god även om den första sträckan gjorde sitt bästa för att knäcka oss. Tur som är ger roddare aldrig upp. De bara gnäller lite, bryter ihop några gånger och fortsätter sedan ro.

Ha en skön fredag.

PS Jona, Johnny grattar såklart också!


Så här ser det ut när man lägger iväg från Lilla Bommen och Läppstiftet och allt vad det kallas i Göteborg. Den fyrmastade barken Viking vinkade också lycka till! Hon har tidigare ägts av Gustaf Erikson och seglats av Ingemar Palmer.
Sedan fick vi den hårda vägen uppleva hur viktiga små plasthjul kan vara på rätt ställe. 
Skepparen och övermaskinist Sommarlund försökte reparera och lyckades så pass bra att vi kom vidare, ett tag. Några timmar senare tog turen slut och ersättningstonnage måste hittas.
På vägen passade vi på att hälsa på hos Svenska sjöräddningssällskapets huvudkontor på Långedrag i Göteborg. Ålands sjöräddningssällskap har ett långvarigt samarbete med dessa kolleger och vänner. 
Hälsade på hos redaktionen som gör Trossen, den pigga och innehållsrika medlemstidningen för sjöräddningsmedlemmar. Emma Berthling Forseth är projektledaren.
Utmattad roddare framför pigga seglare. Heter denna installation fotograferad av Johnny Sommarlund.
Klart för start. Vid den här tiden nära köpcentret Nordstan fanns inga bekymmer. 
Hej Göteborg. 
Ibland kallas det Blöteborg och befolkningen som är van vid mycket regn ses ofta köra omkring med roddbåtar på biltaken, redo för allt. Nä, inte riktigt, så här ser det helt enkelt ut när åländska roddarklubben är i farten.
En liten värld. Förr i tiden var Johnny vd för Nordö-Link och gjorde sitt bästa för att göra livet lite surare för Scandline där Dr. Thore Hagman arbetade. Nu möttes de två forna konkurrenterna i Sjöräddningens huvudkontor där Hagman i dag arbetar.
Grattis Jona!

Möte med framtidens diplomater

För andra gången hade Åland igår nöjet att stå som värd för svenska Utrikesdepartementets diplomatutbildning, ”dipparna”, en skara högt utbi...