Med IFK mot Europa

Håll i hatten Europa, nu är det klart! Det blir kval till Europa League för IFK Mariehamn. Första omgången spelas den 4 och 11 juli i form av en hemma- och en bortamatch. Därmed är ytterligare ett mål uppnått i den långsiktiga satsning som IFK-ledningen gick in för i samband med avancemanget till högsta finländska ligan. En sak är nämligen klar. Framgång är ett resultat av långsiktighet, envishet och optimism. Bara genom att ta sig an det omöjliga blir det möjligt. Jag vet att man lätt kan tolka detta till klyschor, så gör så kallade realister. Å andra sidan var det ingen ”realist” som för tio år sedan förutspådde att IFK en gång skulle spela i Ligan... Därför kör vi på. Jag är övertygad om att framgång bara nås genom att sätta upp höga mål.

Allt som hänt hittills är egentligen ointressant. Det är framtiden som räknas, slog Sir Alex Ferguson fast när han för tjugosex år sedan tog över ett halvtaskigt Manchester United. Han gav katten i alla ”realister” och förklarade för folk att ingenting är omöjligt att göra när det gäller fotboll. 

Detta med Europaspel är ett stort steg för både IFK och för Åland. Genom att delta kan man göra skillnad. Att spela i högsta finländska ligan är sensationellt bra för Ålandsbilden. Finlands bästa fans gör skillnad när de drar fram och gör Helsingfors grönt och annars tysta läktare till allsångsfester. Nu drar vi vidare med det grönvita viljetåget. Genom att ta del i Europaligan står plötsligt tidigare stängda dörrar öppna. Som alla vet är det då tillfällena ges som möjligheterna uppstår. IFK har nu i sina egna händer en framtid som kan leda precis vart som helst. Allt som krävs är en obändig tro på sin egen förmåga och en envishet och vilja att göra det rätta och i varje enskilt ögonblick ge allt. Tvivel får aldrig uppstå, en segrare får aldrig bli rädd, en konkurrent får aldrig driva bollen ensam. IFK räcker till, spelarna ska stå redo, Wiklöf Holding Arena ska bli borgen där IFK och ålänningarna bestämmer.

Den här flaggan ska hållas högt i sommar då IFK vid sidan av ligaspelet för första gången någonsin även får chansen i hela Europa. Nu är läge att visa alla att vi inte bara har Finlands bästa supportrar utan också kan vara förebilder för alla européer!

För en sak ska våra europeiska motståndare ha klart för sig, vilka de än är. Ingen, alltså INGEN, kommer till Mariehamn för att leka med IFK. Vi har nått till Europa League tack vare vår egen kraft och vår egen förmåga och ett lag som ger allt för varandra. Vi inleder matchen på lika villkor. Förutsättningarna är samma och domaren dömer.

Den 4 juli är inte bara Amerikas självständighetsdag, för övrigt ett projekt som var dödsdömt typ hundra gånger innan man reste sig, flög till månen och blev världens största supermakt. Det är också dagen då åländsk fotboll tar ett nytt kliv mot det mål som stavas framtiden. Se filmklippet nertill, det tar fyrtiofem sekunder men kan rätt hanterat vara ett helt liv. Ibland är allt som krävs några ord på vägen.

Nu är Centern med i Europa

Allt man någon gång varit rädd för att göra måste göras. Det är en fin princip att leva efter och därför stod jag i fredags i Kroatien inför ett hundratal politiker från hela Europa för att förklara varför det är bra att Åländsk Center får en observatörsplats i Europas tredje största parti, Alde. Presentationen jag höll är på engelska och såg ut så här. En engelsklärare skulle kanske inte vara jättestolt över grammatiken men det spelar mindre roll eftersom folk begrep vad jag sade och röstade ja!

Mr. Chairman, dear European friends,

I stand here representing the party Åländsk Center which has been in government in the Åland Islands since decades back. We are today the largest party group within our Parliament with seven out of thirty places. We are two women and five men and have therefore some work to do to change that.

We have applied for a place as an observer in Alde because we seriously think it is important to be a part of decisions and discussions early rather than late. The Åland Islands have been self-governed since 1922 and as many of you we are still struggling to find our place and our platforms in a changing world. On the international playing field we only have a few representations and we are looking for more. We are a part of the Nordic Council and the Baltic Sea Parliamentary Conference, BSPC. We have a representative in the Committee of Regions in Brussels but we lack for example a place in the European Parliament. We belong to Finland who also has stated that it is only right for Åland to have such a place but have so far not been willing to give one of its thirteen places to Åland. We will of course continue our efforts and we will also actively seek cooperation’s where we in other ways can take part in the forming of the new Europe. That is why I am here.

From time to time I get the question at home, which I am sure you all get. What can we learn from the European Union? How come it is good for us? To them I reply: it is not only what we can learn from Europe that matters. As important is how we can be of assistance in the never-ending work towards a common European future in peace and prosperity. The Aland Islands in the Baltic Sea is a living and lively example of how conflicts can be dealt with without the spilling of blood. The Aland Islands is the only still standing decision from the League of Nations, what we today know as the United Nations. In 1921 they decided in an internationally sensitive matter that the Aland Islands should from then and always have its own self-governance under the wings of Finland, as close to become a country on its own without being one. This was not what the Alanders wanted but it became reality and the people started to work instead of going to war. Thanks to that wisdom we are today well over 28.000 inhabitants living on the islands, geographically and strategically placed between Finland and Sweden. The islands consist of hard working people, active worldwide. What once was a society of shipowners and seafarers, fishermen and farmers, today has grown up to a sparkling business centre in the middle of the Baltic Sea. We have very little unemployment, our schools are worldclass and nobody has to be afraid to go out when it is dark.

We do sports on both national and European level. Our cultural life is a combination between local enthusiasm and professional skill. The best of our singers have found their careers both in Sweden and in Finland. But we are far from perfect. Inspired from the very interesting gender seminar this morning I have to admit that after our latest election only eight out of thirty members of our parliament are women. We struggle to understand how that happened but we are pleased with the fact that four out of seven members of our government are women, that our speaker of the Parliament is a woman, that our only member in the Finnish parliament is a woman and that our health services and educational system are headed by women. I am sure this will make a difference in our next election. I believe in role models.

So the question is not only what Aland can learn and gain from Europe but also what we can do for our common future. We have lived in Europe since the start of times. We have done business with Europe ever since shipping was invented. We travel in Europe. We may well be a small player in a large world. We still believe in the power of the mind and we would like to give our input to the never-ending construction site, which is called the European Union. We want to share how we became the Islands of Peace, how we worked together towards a brighter future and how we get on with Finland and the challenges in that relationship. In the beautiful Republic of Croatia, soon an EU-member as the rest of us, there has for example been talks in regard how the Serbian minority could get a similar self-governance towards Croatia as Aland has within Finland. I am also aware that the very region where we are right now, Istria, are looking for guidance and advices in their new EU-reality. Wherever we and my Party can be of assistance, we are ready to help. As you remember we have as a matter of fact been in Government since the 1970's and may therefore have a few advices to share.

Thanks for your attention and thanks for a great and inspirational programme here and in Dublin, which are the only meetings I have attended. So far you don’t know us and we don't know all of you. We are here to listen, to learn, to meet, to share, to guide, to follow and to build. Åland is certainly a part of Europe but Europe is, as we see it, also a part of Åland!

Thank you.

Utsikten från publiken mot talarstolen.

Efter presentationen röstar alla delegater elektroniskt...

...innan resultatet kom upp på den stora skärmen. Det gick vägen!

Det var politiker från så gott som hela Europa på plats i Pula, Kroatien.

Lincoln visade vägen

Kroatien, Pula. Det infinner sig en speciell känsla att sitta i ett propellerplan (Bombardier Q400) i luftrummet någonstans mellan Köpenhamn och Zagreb och samtidigt se den storslagna filmen om Abraham Lincoln. Exakt etthundra år innan jag föddes (1965) utkämpade Lincoln som president i Amerika ett slag som vi fortfarande lever gott på. Amerika var sedan fyra år tillbaka ett inbördeskrigande land i upplösning och en avgrund av hopplöshet framför sig. Men Lincoln hade en idé och en dröm som han aldrig glömde bort att dela med sig av och aldrig tröttnade på att förmedla. Han ville skapa en union, han ville avskaffa slaveriet och han ville göra varje människa till chef över sina egna möjligheter. Med sig hade han ena hälften av den väldiga kontinenten. Mot sig hade den andra hälften, lite slarvigt uttryckt. Lika starkt som han själv trodde på vad han sade, lika starkt tyckte den andra sidan att han hade fel. Kärnfrågorna var många men kokade ner till om det var rätt att hålla färgade människor som slavar eller inte. Det är lätt att i dag moralisera över synen på människorna som slaveriförespråkarna bar men det var en verklighet som den tidens människor hade att förhålla sig till. De begrep helt enkelt inte bättre.

Trots denna polarisering lyckades Abraham Lincoln ena de rika staterna i Amerika med de fattiga, de djupt kristna områdena med de som såg mer pragmatiskt på det hela och ansåg att människans behov i alla lägen gick före Guds eventuella avsikt. Lincoln fick människor med olika bakgrund, hudfärg, tro och finanser att samlas kring en gemensam idé och vision. Så skapades Amerikas förenta stater. Det var en bedrift han inte åstadkom på egen hand men han lyckades övertyga de rätta bundsförvanterna och driva idén om Amerika vidare trots det blodiga krig där amerikaner dödade varandra. Då var det en kontinent som hade ingenting annat än flitiga människor som såg nödvändigheten av hårt arbete, fred och demokrati. Sedan och tack vare detta började det hända grejer.

I dag är Amerika en supermakt som landsatt människor på månen, skapat Internet, befriat Europa från Hitler och stått för en nödvändig stabilitet i hela världen i oroliga tider. När det blodiga Balkankriget utspelade sig i Europa var det Amerika som var tungan på vågen. Utan deras insatser är det ytterst osannolikt att jag i dag hade kunnat sitta i ett hotellrum i undersköna hamnstaden Pula efter att ha deltagit i ett demokratiskt stormöte och sett hur mycket kroaterna längtar till värmen innanför EU:s gränser. Amerika står också inför utmaningar, underligt vore det väl annars, men är redo. Amerikanerna är politiskt splittrade men visionärt sammanvuxna. Det är demokrati när den är som allra vackrast.

Denna vision går också att använda i bygget av Europa. Den europeiska kontinenten var för drygt sextio år sedan täckt av blod efter det andra världskriget. Människor dog till följd av maktgalna diktatorers oförmåga att göra vad Abraham Lincoln gjorde – skapa kraft ur svaghet. Detta började förändras då Robert Schuman den nionde maj år nittonhundrafemtio målade upp sin bild över framtidens Europa. Sedan har arbetet gått sakta framåt och bär fler likheter än skillnader med vad som hänt i Amerika. Rika länder har gått samman med fattiga, kalla länder har slutit förbund med varma, stora stater har börjat lyssna på små, olika språk har jämkats samman med hjälp av tolkar och människor får röra sig allt friare över gränserna. Arbetet är svårt men inte omöjligt. De olika språken och traditionerna och synen på själva livet gör det ibland svårt att samarbeta. Ändå måste arbetet fortsätta för alternativet är inget alternativ.

Världen behöver ett starkt Europa som kan rycka in när det på nytt börjar hetta till i någon del av världen. Historien har nämligen visat att det är klokt att organisera en brandkår innan eldsvådan brutit ut. Här spelar även Åland en roll. Vi om någon vet vad det innebär att skapa en fredlig lösning ur en konflikt. Av det skälet är det viktigt att vara med på ett hörn framom att inte vara med.

Om det inte framgick – se filmen om Abraham Lincoln, den skänker perspektiv.

Den här filmen hör till dem man ska se. Om inte annat för att begripa att det enda en människa egentligen kan göra är att aldrig ledsna på att försöka.

Grattis far, i din himmel

Denna dag sitter jag i Pula i Kroatien och försöker begripa och definiera morgondagens Europa där Åland är en del. Utmaningen är att bygga system som passar så många människor som möjligt, som skapar arbeten och ger folk förutsättningar att bygga sina egna liv utifrån sina egna förutsättningar och krav.

Det är den tionde maj och hade min far Magnus Pettersson levt hade han fyllt sjuttiotvå år och vi hade ätit sockerkaka gjord på ådägg. Det var hans paradrätt och det kunde inte ens EU eller andra potentater göra något åt. Det känns befriande med lite civilt bus i en värld där regler ibland verkar gå före människor. Farsan dog för tidigt den 29 januari år 2010. Tänker på dig denna dag.

Grattis farsan, i dag hade du fyllt sjuttiotvå år om du fått leva. Och vi hade antagligen planerat för ett nytt försök att pilka torsk. Bytet då vi testade våren 2009 blev ju ganska klent. En simpa gör ingen soppa.

Hej igen, Kroatien!

Går allt som det ska landar jag denna dag i Kroatiens huvudstad Zagreb för vidarefärd till hamnstaden Pula. Där väntar en kongress som ordnas av Europas tredje största parti Alde. Den ser jag mycket fram mot. Särskilt en dag som denna som ju faktiskt är Europadagen som firas till minne av Robert Schumans deklaration år 1950 om att skapa ett enat Europa för att bevara freden efter andra världskriget och skapa välfärd. I fjol hyllade jag också denna dag.

Jag har aldrig tidigare varit till Kroatien men väl till det forna Jugoslavien innan kriget bröt ut och fick hela landet att rämna. Året var ungefär 1988 och jag var där som utsänd av Ålandstidningen för att bevaka sjösättningen av Viking Lines nybygge Amorella. Den gick av stapeln på gammaldags vis till pompa och ståt och ackompanjerad av pukor och trumpeter. Vill jag minnas.

Det var en väldig delegation från Åland på plats och jag får nu en flashback till det partytält som stod på en strand. Där samlades alla sjösättningsgäster för en drink eller två. Det fanns allt i baren men det rådde extra spänning kring det lokala serbiska plommonbrännvinet Sliwowitz som i allt väsentligt smakade bäst odrucket. Ändå. Jag stod bakom en äldre åländsk man och överhörde honom i drinkkön:

”Öh, can I have a glass of Slybw..., Schllyybb..., Sliwbv..., Slygtjss..., äh, ett glas drycka tack!”

Och det funkade. Han fick sin dricka. Ska testa om de fortfarande är lika smidiga där borta. Om denna Sliwowitz alls finns kvar.

Här ska jag tillbringa dagarna fram till söndag. Ska bli intressant och inspirerande att höra det senaste från de lite vidare europeiska kretsarna. Kroatien kommer ju som bekant med i EU den 1 juli som unionens tjugoåttonde medlemsland. Kring det har det pågått en liten debatt här på hemmaplan.

Kanske bäst att helt enkelt avstå... Mitt smakminne är kanske kort men jag vill minnas att just detta Sliwowitz smakade rätt eländigt.

Några ord om arbete

”Vad tycker du, är ungdomarna av i dag latare än ni var förut?”

Jag ska plocka upp en av många frågor jag fick i förrgår då jag träffade lyceisterna Jenny Nylund och Sean Salvador i lagtingshuset. Vi pratade arbetslöshet och ungdomsarbetslöshet under en knapp timme och vi berörde många ämnen.
Svaret på frågan högst uppe är ”Nej, självklart inte.” Sett över tid har alltid varje ny generation varit lite smartare än de tidigare. De har utvecklat bättre produkter, de har krigat mindre, de har sett till att färre människor svält och de har gett fler människor tak över huvudet. Detta har de gjort trots att de alltid anklagats av sin föräldrageneration för att göra för lite, chilla för mycket, inte ta sig för och yadayada. Förklaringen är enkel. Det ligger i mänsklighetens natur att alltid tycka att andra gör för lite. I synnerhet de yngre. Dagens ungdom gör saker annorlunda än jag och mina kompisar gjorde när vi var små. Men ni, dagens unga, kan vara lugna. Våra föräldrar och andra vuxna tyckte också att vi gjorde för lite och nu står vi där och anklagar er för samma sak. Ta’t lugnt. Det är bara ord. Words. De unga är överlägsna de äldre. De kan mer, de har studerat längre, de är mer globalt medvetna och de har en hel värld framför sina fötter.

För sist och slutligen stämmer det gamla talesättet fortfarande mycket väl:

”Om stenåldersbarnen lytt sina föräldrar skulle vi fortfarande vara kvar på stenåldern.”

Jag har sagt det förut men jag säger det ändå igen. Det är extremt inspirerande att möta unga ålänningar som så genuint och kunnigt sätter sig in i vårt samhälle och hur det fungerar. Jag har vid flera tillfällen de senaste åren mött elever från lyceets samhällsundervisning och blir fylld av tillförsikt den dag de är redo att ta över. Förra gången handlade det om skärgården och dess utmaningar.

Lyceisterna Jenny Nylund och Sean Salvador hälsade på i Ålands lagting i förrgår för att prata arbetslöshet i allmänhet och ungdomsarbetslöshet i synnerhet. De gör ett arbete i samhällan för att sätta fokus på en av de riktigt stora utmaningarna på Åland i dag. Självklart testade de utsikten från lagtingets talarstol samtidigt!

Wiklöf Holding Arena i morgon?

Skillnaden mellan prat och verkstad heter Olle Fonsell. Han är mannen från Tallvägen i Östernäs som sällan eller aldrig missar en IFK-match. Han är mannen som, medan alla andra i tiderna pratade om att det vore fint om någon skrev en bok om Grönvitts väg till division ett, skrev just den boken. Det var 1977 som IFK första gången snuddade vid fotbollens finaste salonger och det var en dröm som gick i uppfyllelse. Äventyret varade bara två säsonger och 1979 var IFK tillbaka i division två. Olle Fonsell fanns där både före, under och efter och har aldrig tvivlat på den kraft som finns i hans IFK.

Han var med när det omöjliga blev möjligt och IFK först steg tillbaka till division ett 2003 och sedan vann division ett år 2004 och spelade första säsongen i Veikkausliiga år 2005. Själv ska jag aldrig glömma när läget var skarpt hösten 2010 och jag var ordförande för klubben. Vi låg pyrt till i tabellen och nedflyttning var plötsligt ett alternativ. Då ringde telefonen, det var Olle:

”Jörgen, nu finns det bara en sak att göra. Du måste samla alla killarna, ät en bit mat och förklara hur viktig nästa match är. Det har vi gjort förut och det lyckades. Du måste säga till dem att de inte får lämna ett orört grässtrå kvar på plan, hör du det, inte ett grässtrå får vara orört när de går av. Kämpar de så mycket så vinner vi.”

Jag gjorde som Olle sade och förklarade vikten av de brutna grässtråna och vi vann följande match och någon till och lyckades hålla oss kvar.

Olle Fonsell här till de entusiaster som ser till att saker händer. Det visade han på nytt i går kväll i samband med bolagsstämman. Där presenterade han sin modell över hur Wiklöf Holding Arena kunde byggas ut för att motsvara de krav som morgondagens fotboll ställer på arenor. Området kring Idrottsparken är i dag ett fotbollscentrum med anläggningar av högsta klass. Aktiviteterna pågår ständigt och tjejer och killar är så gott som alltid på plats och umgås och tränar med varandra. Det är idrott när det är som allra bäst.

Dilemmat är att morgondagens fotboll ställer nya krav. I dag är gräsplanen 100 x 64 meter stor. Om några år måste den vara 105 x 68 meter. Det betyder att alla de sex friidrottsbanor som löper runt inte längre ryms. Här kan man också konstatera att sex löparbanor egentligen är för få för att ordna större tävlingar. Konsekvensen blir därmed att Mariehamn i dag har en dålig fotbollsplan och en dålig friidrottsanläggning. Här kommer Olle Fonsell med en möjlig lösning. Genom att bygga en ny löparbana på Bomans ängar i Ytternäs blir det bättre för friidrottarna och skapar utrymme för Wiklöf Holding Arena att växa. Olle har också gjort en modell över hur denna nya fotbollsarena kan se ut och han har tänkt förnuftigt och förhållandevis småskaligt. Ändå är det synnerligen utmanande i dessa tider då Mariehamns stad under många år levt över sina tillgångar och nu tvingas spara. Sådan sparsamhet får dock inte gå ut över framtiden och tillväxten.

Mariehamn är bra på fotboll och hemmaplan för två av Finlands främsta fotbollslag. Mariehamn är värd för Alandia Cup och ett otal andra turneringar som drar tusentals besökare till hela Åland varje år. En investering i en bättre friidrottsanläggning och ett komplett fotbollsstadion är en satsning på framtiden.

Det har blivit dags att börja arbeta. Tack för inspirationen Olle.

Olle Fonsell har inte gjort som andra och låtit pratet stanna vid prat. Han har under vintermånaderna byggt upp en modell över hur framtida Wiklöf Holding Arena kan se ut. Den befintliga läktaren syns till höger medan de nya är byggda av trä och följaktligen inte extremt dyra.

Detta är en fullstor fotbollsplan med tillräckliga mått och över 3.100 sittplatser under tak...

...vilket såklart väckte intresset hos de aktieägare som var på plats vid gårdagens bolagsstämma. Vill man se modellen live finns den tills vidare kvar på i cafeterian på Wiklöf Holding Arena.

Nu lämnar jag IFK-styrelsen

I kväll lämnade jag styrelsen för IFK Mariehamn Ab. Det gör jag för att min tid inte längre räcker till för det engagemang som klubben är förtjänt av. Men jag lämnar inte klubben eller laget och jag fortsätter hjälpa till där jag kan. Idrottsrörelsen är i dag lika viktig som någonsin och jag är övertygad om att dess inspiration och vägledning behövs för att skapa gemensamma mål och dra upp strategier tillsammans. En gång idrottsman, alltid idrottsman och numera finns ju också DFS!

En snabb bakgrund. I december 2009 valdes jag in som vice ordförande i IFK Mariehamn Ab:s styrelse. Våren 2010 tog jag över som ordförande efter Thomas ”Pitchi” Lundberg som i sin tur hade ryckt in när Mikael Granskog plötsligt hoppat av hösten 2009. Under två säsonger satt jag som ordförande innan Robert Söderdahl tog över 2012. Jag blev då på nytt vice ordförande under ytterligare ett år för att vid kvällens bolagsstämma tacka för mig.

Det har varit fyra händelserika år. Att leda ligalag är ingen promenad i parken om man uttrycker det försiktigt. Det finns inte många bolag eller klubbar som har att hantera så mycket känslor och så många krav som IFK. Ändå har varenda dag, varenda match och varenda utmaning varit lustfylld, fast på olika vis. Jag har minnen för att fylla en bok men har nyligen skrivit två varför det för ögonblicket får räcka. Fast läs gärna historien om den svenska Gryningspyromanen eller Ålands Idrott (Historien om en ö och dess hjältar från 1897 till 2012)! :-)

Jag vill med anledning av detta lyfta fram några bestående ögonblick från denna IFK-tid.

Kvaldramat 2010. Vi föll på hemmaplan och var i händerna på TPS som i Åbo med två snabba mål i slutminuterna vann sin match och räddade oss kvar. Jag stod vid sidan av läktaren på Wiklöf Holding Arena och såg publiken vrida sig då speakern i misstag delade med sig av fel resultat vilket gjort att IFK ögonblickligen degraderades. Folk grät öppet och deras förtvivlan var äkta. Jag blev stärkt i min övertygelse att ett lag i den högsta fotbollsligan betyder mer än bara matcher nu och då. IFK definierar på flera sätt kampviljan och beslutsamheten hos hela Åland. När man är liten måste man sikta högt. Detta fortsätter IFK att göra.

Aktieemissionen 2011. Under IFK:s år i ligan har ekonomin alltid varit ansträngd för att denna höst nå botten. Pengarna var slut och framtiden ytterst oklar. Vi tog beslutet i styrelsen efter diskussioner med större aktieägare att genomföra en offentlig emission som bringade in 268.150 euro och blev en grund för en nystart. Jag ska aldrig glömma de som stod starka i detta läge och såg längre än till den egna nästippen när det gäller IFK och dess framtid i ligan. Det gav mig hopp för framtiden att se en osjälviskhet jag ibland börjat tvivla på. Tack vare riskvilliga investerare i en åländsk framtid kunde vi börja rekrytera en ny ledning och bygga ett nytt lag. Detta är förklaringen till att IFK nu kan andas optimism och framtidstro och att vi antagligen kommer att få spela Europe League redan denna sommar. Vem vi får möta avgörs i sådana fall den 24 juni vid Uefas huvudkontor i schweiziska Nyon.

Segermatchen mot FC Inter i fjol. Inter hade hemmaplan och de ledde ligan. IFK var förlusttippade gånger hundra men vägrade tro på ”experterna”. Det blev en folkfest på Veritas stadion. Hundratals ålänningar var på plats för att sjunga fram sitt lag och mitt i allt detta fick jag stå och se på hur vi vann med 3-0. Det var en av många definierande matcher och resulterade såklart i ett blogginlägg.

Skalp nummer två. Det tog bara nån vecka efter succén mot FC Inter så kom nya serieledarna HJK på besök till Mariehamn. IFK visade ingen pardon och ingen blyghet utan dängde upp storlaget från huvudstaden så det bokstavligen sjöng i knutarna. Säsongen 2012 blev också den bästa hittills i IFK:s historia.

Avslutningsvis. Man ska se till att försöka lära sig något nytt helst alla dagar. Genom att göra det undviker man gamla fotspår och så skapas tillväxt och kreativitet. Den kanske viktigaste lärdomen jag fick med mig efter dessa fyra år i IFK-styrelsen är följande: Det är alltid bättre att leta rätt än att leta fel. Kanske svårare, men viktigare. Och det var egentligen vad jag ville mest av allt när jag för något år sedan tog ett helt annat beslut.

Den kvarvarande styrelsen är ett dreamteam bestående av ordförande Robert Söderdahl, viceordförande Dan Mikkola samt medlemmarna Danne Nylund, Daniel Norrmén, Björn Wennström, Jonas Henriksson och Christer Björkman. Ni har kraft och kreativitet och vilja för att fortsätta leda IFK mot nya framgångar. Vi ses på läktaren!

PS Vid dagens bolagsstämma visade Mr IFK, Olle Fonsell, att gammal fortfarande är äldst då han presenterade sin vision för en helt ny arena där Wiklöf Holding Arena finns i dag. Den ska jag visa er på denna blogg i morgon! Stay tuned, som det heter.

Tack för mig. Det har varit fyra fantastiska år i IFK Mariehamns styrelse men nu väntar nya utmaningar och i fortsättningen en plats på läktaren när IFK spelar. Tack till en stor liten klubb som på så många sätt är en spegelbild av hela Åland. När man är liten måste man tvinga sig själv till att tänka stort.

Omvalde styrelseordföranden Robert Söderdahl gjorde en gedigen presentation av säsongen som gick och en stark tillförsikt inför den vi nu är mitt uppe i. IFK är fortsättningsvis i goda händer, får jag konstatera.

Assisterande tränare Peter Lundberg är fylld av optimism inför den ligasäsong som nyligen börjat. Det finns både material och vilja, konstaterade han.

Så här ska det se ut många gånger framöver på Wiklöf Holding Arena när IFK Mariehamn utkämpar hela Ålands kamp mot lagen i finländska Veikkausliiga.

Ett OS som gjorde skillnad

Den 5 maj, dagens datum, är ett märkesdatum för den nordiska och åländska idrottsrörelsen. Den svenska kungen Gustav V eller ”V-Gurra” i folkmun inviger år 1912 de olympiska sommarspelen i Stockholm på för ändamålet byggda Stockholms stadion. Det var femte gången som OS ordnades. Först ut är tennisturneringen som smygstartar denna dag, de olympiska spelen pågår sedan på riktigt i juni då fotboll och skytte står på programmet medan resten av tävlingarna sker i juli. 2.547 aktiva tävlade i femton sporter, ungefär lika stort som ett normalt NatWest Island Games eller öspel nuförtiden.

Detta med Stockholms-OS är intressant av flera skäl men mest av allt för att detta år satte fart på en idrottsrörelse som pågår än i dag. Skoj var det också att det var samma V-Gurra som öppnade dessa tävlingar som några år senare tog emot en åländsk delegation som ville återförenas med Sverige. I vintras kom boken Ålands Idrott ut. Den beskriver hur den åländska idrottsrörelsen vuxit fram från då till nu. Om just OS i Stockholm 1912 skrev jag följande:

”Decenniet som ligger framför oss är ett av de mest händelserika någonsin sett ur åländsk synvinkel. Idrotten börjar så smått accepteras runtom i världen. Men inte än på Åland. Till följd av oroligheterna i Ryssland pågår en intensiv kamp hos ålänningarna för att få återförenas med Sverige. Allt annat faller i skymundan.

Fast inte så långt borta ur geografiskt hänseende är idrott och sport på allas läppar. 1912 är det Stockholm som står som värd för de femte olympiska spelen och för de Nordiska spelen. Det ligger med stor säkerhet mycket sanning i att även ålänningarna tar tillfälle i akt att åka över och titta på storheterna som samlas i Stockholms Olympiastadion. I vart fall de som är mer välbärgade. Idrott är än så länge inget för arbetare.

Ändå står det snart klart att OS är en inspiration för många fler än bara de som deltar. Den breda allmänheten genomgår ett idrottsligt uppvaknande. Inte bara för att sport är kul att se på men lika mycket för att idrotten är ett utmärkt sätt att knyta kontakter och vänskapsband över gränserna.

Hela Sverige sjuder av idrottslig aktivitet under det intensiva OS-året. Finland visar att man ska vara med och dominera långdistanslöpningen under stora delar av hela 1900-talet. Landets store löparhjälte, som formellt sett fortfarande är rysk, Hannes Kolehmainen, vinner 5.000 meter, 10.000 meter och terränglöpningen. Detta är spel som ännu inte smutsats ner av doping och fusk. Istället kan lite vad som helst hända. Som till exempel att OS-pappan själv, Pierre de Coubertin vinner guld under pseudonym i grenen ”litteratur”!

En kul detalj från detta OS är att man så sakteliga börjar skaffa enhetliga regler för de olika idrotterna. Hittills har det varit lite godtycke över vad man får göra eller inte. Fast de nya reglerna börjar tillämpas på allvar först efter OS. Därför pågår till exempel en semifinal i brottningens welterviktklass mellan ryssen Klein och finländaren Asikainen i brutala elva timmar. Ryssen vinner men är liksom finländaren för trött för finalen dagen efter. Segern går istället till svensken Claes Johansson! 2,33 procent av OS-deltagarna är kvinnor vilket är alltför få men fler än någonsin.

Om det handlar om orsak och verkan är inte lätt att säga men 1912 bildas ”Vågen” vid Sanda folkskola på Föglö, Ålands tredje idrottsförening. Åländska segelsällskapet och Finströms ungdomsförening (i allt väsentligt även denna ett resultat av idrottsrörelsens framfart) hann före. Mannen bakom Vågen är läraren Viktor Strandfält som snabbt vinner de ungas gunst – till de äldres förtret. De flesta vuxna inser inte betydelsen av att tävla och idrotta när man kan arbeta. Strandfält är en av dessa föregångare och inspiratörer som ser lite utanför den egna nästippen. Han får ihop ett 30-tal ungdomar som tränar gymnastik och friidrott på en bit mark i Sanda som med de egna händerna till hjälp förvandlades en idrottsplats. Vintertid går man in i folkskolan och fortsätter där.

Viktor Strandfält fortsätter med sitt Vågen trots på sina håll kraftfulla protester. Det finns gott om skeptiska Föglöbor som anser idrotten ogudaktig. Detta leder småningom till att folkskolans direktion drar in tillståndet till aktiviteter på skolans område.

Vågen hankar sig ändå fram tills första världskriget bryter ut och gör slut på leken. Marken som sportplanen finns på behövs för odling av mat och nyttoväxter.”

Så här såg den officiella affischen ut för Stockholms-OS. Sommaren var osannolikt varm varför spelen snabbt döptes till Solskensolympiaden.

2,23 procent av deltagarna var kvinnor vilket såklart var alldeles för lite men ändå bäst dittills.

Detta är någon form av truppgymnastik som hörde till de populärare grenarna under denna tid.

Stående längdhopp är inget för veklingar.

Skytte har alltid hört till de mest populära olympiska sporterna.

Stockholms Stadion byggdes enkom för att utgöra huvudarenan för OS i Stockholm 1912.

Svibybron blev sommarfin

Det började som en idé om marknadsföring i anslutning till valet hösten 2011. Centern ryckte ut och städade upp de rätt så risiga stränderna och slänterna invid Svibybron, den viktiga länk som turisterna ser först av allt på väg in i Mariehamn. Men det stannade inte där. Centern har sedan dess fortsatt att på våren städa Svibybron från vinterns härjningar. Det är bra av flera skäl men mest för att det alltid är bättre att göra något än inget. Genom att rycka ut och reda upp Mariehamns ansikte västerut vill vi visa att det aldrig är tillräckligt att bara prata. Det måste till verkstad också! Dessutom är det alltid lika spännande att se vilken uppfinningsrikedom det finns bland de bilister som väljer att lossa lasten just när de passerar Svibybron. Vi hittade bildäck, oljedunkar, plast, vindrutetorkare, oidentifierade plasttingestar, gamla plogpinnar, cigarettaskar, flöten, en flytväst, åror, en trasig backspegel, några prylar som inte passar i en familjeblogg och liknande.

Med vår årliga vårtradition, som i år inföll i torsdags, vill vi visa att vi bryr oss om hela Åland. Svibybron sammanbinder staden med västra Åland och behöver därför vara i snyggt skick inför stundande turistsäsong. Det är inget nöje att cykla in i staden och mötas av bråte och plast. Dessutom är det skönt att tillbringa några uppfriskande eftermiddagstimmar i vårsolens glans. Extra uppmuntrande är det att höra hur bilisterna trycker på tutan för att visa sin uppskattning!

Räddare i nöden! Eller något ditåt... Den här fina räddningsvästen låg vid strandkanten. Möjligen har den ramlat ur något förbipasserande flygplan?

Jack Christenbrunn och Böge Holmberg i full färd med att balansera på branten i sitt städuppdrag.

Herr och fru Svan var inte väldigt imponerade över närgångna städare. Fast det blev fint runtom dem i stället!

Städarna Böge och Jack tar en liten paus.

Fredag är gudingdag

Äntligen fredag! Inte för att just denna vecka går till historien som någon av de värsta, kanske tvärtom. Båten är i sjön, de första gudingarna är fällda och ligger i tryggt förvar på spisen för inmundigande i afton. IFK Mariehamn Ab:s styrelsemöte börjar snart. Laget är i serieledning och livet leker. Valborg är överståndet och våren i full gång. Kroatien kommer med i EU och livet går vidare i den gilla gång vi själva väljer. När det gäller den sistnämnda frågan hade jag förhoppningar om ett något annorlunda beslut än det jag fattade i lagtinget dag men som så ofta här i livet måste verkligheten gå före önskade planer.

För när allt kommer omkring finns det betydligt viktigare saker för Åland just nu än att hålla på brottas om vägen till en åländsk parlamentsplats. En balanserad ekonomi till exempel. Som jag ser det har vi en regering som ska arbeta för just det och nu återstår en hel del jobb. Det är inte oväsentligt, långt därifrån, Åland har sin rättmätiga plats i Europaparlamentet men den kommer inte att komma från EU. Den måste komma från nationalstaten Finland och andra alternativ har jag i dag svårt att se. Detta borde man bättre än i dag begripa även där.

Jaja, lär finnas många tillfällen att återkomma till detta. Ha en skön helg!

Allt som behövs här i livet är egentligen en kall Budweiser och en sandstrand. Den här grabben har fattat det.