Om svarta och vita svanar

Ja, jisses vilken soppa de kokat i Ålandsbanken. Skulle banken inte vara så viktig för Åland skulle den senaste utvecklingen platsa bäst på stadshusets scen inför skrattande publik. Dessvärre är det allvarligare än så. Banken blöder alltmedan ägarna bråkar om ett krympande värde. Detta är inte så konstigt. Så länge allt går bra är striderna inte lika hårda. Nu är det skarpt läge och något måste göras. Förlusterna måste stoppas och verksamheten nystarta. Sverigeäventyret tycks ha varit dyrt och en stor del av personalen på åtminstone Åland verkar nedstämd. Mot den bakgrunden känns förslaget till ny styrelse lite som att komma rusande med en hink bensin för att släcka en eld.

Men när krisen är som djupast (om den är det ännu) är det nu man ska se framåt. Nu är det som mest kontraproduktivt att söka syndabockar. I ett läge som detta måste man titta mer framåt än i backspegeln. Jag hoppas för bankens skull att alla inblandade begriper detta. Nu krävs klarsyn, professionalism och framtidstro. Inte kall hämnd, om än serverad på silverfat. Hur fint det än känns. Hade själv trott på att den gamle hövdingen skulle utses till ny styrelseordförande men ser nu att det verkar bli det finlandssvenska kapitalets man. Om så är fallet kan det bara handla om tid innan Aktia och Ålandsbanken blir ett – allt annat vore överraskande.

Alltmedan Ålandsbanken kämpar mot sina svarta svanar gör sig våren och naturen redo för nya äventyr. I Svibyviken har de två bofasta svanparen byggt sina bon och lagt sina ägg. Det är två par som delar på viken. Men likt stridande nationer, eller aktieägarfalanger för den delen, gillar de inte varandra. De har därför bestämt sig för att hålla till på varsin sida bron. Kanske är det så ägarna i Ålandsbanken också måste göra. Lägga av försöken att jobba tillsammans och helt sonika bli överens om att man inte är överens. Och sedan jobba vidare.

Seså, kamma er och gå till jobbet nu.

I Svibyviken vilar ett skenbart lugn tidigt på morgnarna. Men under ytan lurar krigen. För på andra sidan bron finns ett annat svanpar som ser annorlunda på världen än detta. Därför huserar de på varsin sida.

Är det svarta svanar som man slåss mot i Ålandsbanken? Eller hur ska man tolka den senaste tidens osannolika utveckling?

Seger över tekniken

Har du svårt med egenberöm, självdyrkan och rentav skryt ska du nog surfa någon annanstans. För denna blogg ska i dag innehålla allt detta. Det blir rentav en högmodsblogg och därmed är en av dödssynderna avprickade. Cheque.

Detta handlar om mannens seger över materien. Mannen är jag och materien är min iPad, en av alla dessa elektroniska underverk från Apple som på olika sätt förändrat vår värld. Men först en kort tillbakablick. Förr i världen, exakt hur länge sedan är inte intressant, var jag besatt av schack. Jag åt, sov och sket schack, som vi uttryckte det bak i Finström. Jag pluggade schacköppningar, slutspel, strategi, fällor, offer och allt annat som gör just schack till en så fascinerande och mångfacetterad sysselsättning. Jag läste schack, spelade schack och drömde om schack, när jag sov. Jag spelade så ofta och så länge det fysiskt var möjligt.

Sedan tog det slut. Jag fick nya intressen, mötte andra vänner och bytte fokus. Men nånstans har drömmen om det perfekta schackpartiet hängt med trots att jag inte spelat aktivt. Det drömmer många schackspelare om men få lyckas. En som var nära var Bobby Fischer innan hans hjärna kokade över.

Till saken. I söndags fick jag ett infall och laddade ner en fin schackapp till min iPad. Satte mig ner i bekvämaste fåtöljen och började spela med en öppning som bara någon med stor välvilja kan beskriva som vacker. Till vissa delar följde den teorin, till de flesta inte alls. Men partiet blev istället desto intressantare! Pjäserna formligen flög fram över det animerade brädet. Jag tog och gav och min elektroniska motståndare gjorde likadant. Det blev ett blodigt krig. Jag körde på känsla. Maskinen gick på teknik. Jag kände mig tillbakapressad och gick mot förlust. Hade det varit brottning och hade jag haft en svettig man emot mig och över mig hade Bengt Grive förnöjt konstaterat att den långe räkeln befann sig i partärr. Men det var inte brottning, det var inte teve och jag var på väg att resa mig.

För i ett damoffer som min gamle schackinstruktör hade slagit lyckliga frivolter över lurade jag den amerikanska teknologin rätt upp på läktaren. (Han skulle påträffas månader senare, förvirrat frågande efter vägen hem.) Men först efter att fanskapet i form av nåt slags tips från "coachen" avrått mig från mitt damoffer. Jag ignorerade varningen, gjorde mitt drag, han tog min dam, jag schackade, han parerade, jag slog och schackade igen. Han parerade en gång till i en akt som bara kan beskrivas som desperat. Jag slog. Schack matt.

Och nu det intressanta. Familjen runtom begrep ingenting av mitt jubel som kom från djupet av mitt jag. Jag hade krossat materien, förnedrat den, slitit upp strupen på den och stampat ner den i golvet av jord. Jag hade vunnit en skalp men hade ingen som verkligen förstod magnituden i det inträffade. Därför har ni nu fått genomlida detta självskryt, på gränsen till narcissism.

Och själv då? Jodå, tack, jag är nöjd!

Bilden på blodbadet. Så här såg slagfältet ut när kampen var över. iPad-programmerarna är nu i krismöte och funderar på att helt lägga ner alla schackappar. Jag är alltså vit.

Brott och straff

Om det finns en plats jag verkligen inte vill vara på i dag är det i Oslo. Där startar ”Århundradets rättegång” klockan nio på morgonen. Mördaren Anders Behring Breivik ska stå inför skranket misstänkt för att med hjälp av en hemgjord bomb först ha dödat åtta personer i regeringskvarteret i Oslo och sedan ha kört bil till Utøya och där fortsatt sin massaker. När den i allt väsentligt bindgalne mördaren lade ifrån sig vapnen hade livet försvunnit från sextionio oskyldiga människor. Hans kommentar nu, inför rättegången, är att det enda han egentligen ångrar är att inte fler dog. Läs SvD, de har en mycket bra bevakning på gång.

Hur ska man kunna utmäta ett straff för sånt? Vad kan man rimligen göra åt denne Breivik som ens snuddar vid en tröst för de anhöriga och alla andra. Om det nu är därför man straffar folk. Magnituden i det brott Anders Behring Breivik av allt att döma gjort sig skyldig till är sådan att så kallade normala straffsatser helt enkelt inte räcker till.

Jag avundas därför inte den rätt som ska döma i denna rättegång.

Inne i den här salen i Oslo tingsrätt ska mördaren Anders Behring Breivik höras och dömas. Intresset är enormt över stora delar av världen.

Själv ska jag ägna denna vecka åt att i finans- och näringsutskottet (FNU) leda arbetet med att fingranska landskapsregeringens omställningsbudget. Det blir ett styvt arbete med många avväganden. Som det verkar hittills i debatten (den fortsätter senare i dag) är det främst tre större frågor som måste hanteras i budgetförslaget:

1. Den planerade privatiseringen av lantbruksavbytarna i landskapet. Vad betyder det för producenterna av den mjölk som ÅCA såväl behöver i sin export?

2. Sjukdomsavdraget föreslås försvinna från kommunalbeskattningen. Hur slår det? Vad hände i Finland som tog bort det redan på 1970-talet.

3. Studiebidraget fryses. Kan de åländska studerandena ta det bortfallet eller tvingas de tidigare ut i arbetslivet?

I morgon tisdag börjar FNU jobba med detta. Och känner jag mina kolleger i lagtinget rätt dyker det säkert upp fler frågor i dag när plenum börjar 13.00.

Ha en produktiv och kreativ arbetsvecka!

Sakta man går genom stan

Det kanske finns städer som är vackrare än Mariehamn en tidig söndagmorgon i april. Men de är inte många. Dagar som denna gör att jag får förståelse till varför det ryska hovet i tiderna fattade tycke för detta landskap. Likaså förklarar det hur Åland under den så kallade badhusperioden i början av 1900-talet kunde vara så populärt bland i första hand svenska gäster.

Det handlar om mindfullness som det där med njut där du står kallas nuförtiden. Det är nämligen omöjligt att förhålla sig kallsinnig till synen som möter en på Badhusbergets högsta topp en dag som i dag. Ingen människa kan vara så avtrubbad att man inte blir tacksam över möjligheten att alls finnas till när man spanar mot horisonten en stilla aprilmorgon. Någonstans här måste finnas en outnyttjad möjlighet till en försiktig exploatering. För det var inte mycket folk i farten. Det hade lätt fått plats med tusen turister som hade haft möjligheten att betrakta samma hänförande utsikt och där nå sådan insikt som jag inte tror är möjlig att finna i exempelvis stressens storstäder. Kanske är det en av vägarna mot framtidens Åland. Att göra Badhusepoken het igen!

Och med den lilla betraktelsen önskar jag er en skön söndag och ber er hålla tummarna och allt annat för att IFK ska lyckas pälsa HJK i Helsingfors i kväll. :-)

Farledsfartyget Seili är på besök i den åländska skärgården och lastade vid Klintkajen. När oljeolyckan är ett faktum blir  Seili vår bästa vän. Fartyget som byggdes 1979 grundrenoverades 2004.  

Står man uppe på Badhusberget och tittar norrut ser man Svibyviken och Svibybron. I dag snyggare än i går!

Västerut ser man några upplagda lastfartyg. Men två av dem är borta. Midas är på väg mot Karibien medan Link Star fått ett kortare kontrakt på närmare håll.

Vatten och skog är i stort sett vad som behövs för att ett vykort ska bli fint!

Arvid Mörn heter mannen som pimpat denna gamla tall till ett konstverk vid Norragatan.  Bara det är värt en morgonpromenad!

Ordning och reda överallt

Det finns olika sätt att njuta av lördagsledigheten... Är man till exempel aktiv inom Åländsk Center kan det röra sig om att rycka ut för att hålla den viktigaste förbindelseleden mellan Mariehamn och Jomala lite snyggare. Det är alltså Svibybron det handlar om. Igen. Vi städar nämligen inte bara inför aktuella val!

Centern är aktiv även mellan valen var fjärde år och valde just i dag (vilket med vädret i beaktande inte direkt blev något homerun) att upprätthålla traditionen att städa Svibybron. Fast det var bara drygt sex månader sedan senast hade det samlats imponerande mycket sopor längs vägrenarna. Bilisterna måste ha otroligt rena bilar med tanke på hur mycket de kastar ut genom rutorna!

Vi hittade pillerburkar, tommar oljedunkar, snusdosor, en gammal repstege (som liksom händer på Kökar hade ”fliitit i laand”. Vi fann också plasthandskar, repstumpar, rätt mycket hagelpatroner, ciggpaket, trasiga ämbar, sönderbrutna plogpinnar och en oöppnad förpackning kaffemjölk! Vid sidan av allt annat krafs som däck, oidentifierade plastdelar, flaskor, burkar, gamla nät och nåt flöte. Kan hålla på ett tag som ni förstår.

Hur som. Med vår städinsats vill vi också visa hur viktigt det är för både politiker och andra att jobba och vara aktiv även mellan val, tävlingar och andra prestationer. Idrottsmän klarar sig inte bara genom att tävla, de ska träna också. Sångare behöver öva massor innan det är dags för konsert. Diktare tvingas kasta oerhört mycket innan orden sitter. Och så vidare.

Inom Centern på Åland anser vi det viktigt att vara med och ta ansvar både på makro- och mikronivå. Allt ska göras med samma noggrannhet. Oberoende om det handlar om att städa landskapsbudgeten eller hålla Svibybron snygg. Tänk på det när du kör över! Och ha en skön lördagskväll!

Partisekreterare Camilla Eklund i full färd med att hålla förbindelselänken mellan Jomala och Mariehamn ren och snygg.

Anders T Karlsson kom in från Hammarland för att hjälpa till.

”Hmmm... fågel eller fisk eller både och?.” Allt som påträffades var inte helt enkelt att definiera.

”Okej. Några regler. Städa gärna. Men gör det snabbt och kom inte för nära. För då smäller det.” Herr Svan gick motvilligt med på eld upphör med städpatrullen.

Hammarlänningar är duktiga på att sköta sin egen kommun. Därför har de tid att vara med och göra även Mariehamn och Jomala lite snyggare. Precis så, som Anders T Karlsson, ska Centern arbeta!

Före. Det är faktiskt inte klokt vad mycket skräp som samlats över vintern. Men i gengäld ska väl bilarna vara lite snyggare...

Efter. Det tog tid och var kämpigt men blev snyggt när det var klart.

Endel av dagens byte!

Ålands största majbrasa finns som vanligt vid Notudden, på stranden till Svibyviken. På Valborgsmässoafton är det stor fest här med korvgrillning och kaffe.

En rejäl städdag ska så klart firas med den klassiska rätten ”Korv på planka”. Här är en del av Dahlmans sortiment. Från vänster Hardcore Chili, Wille Grill och Lammgrill. Alla lika smaskiga, men Hardcore och lamm lite lyxigare!

Städpatrullen. Från vänster undertecknad, lagtingets talman Britt Lundberg, ordförande i stadens revisorer Jack Christenbrunn, Hammarlands fullmäktigeledamot Anders T Karlsson och partisekreterare Camilla Eklund. Mycket skräp blev det, fick vi konstatera.

Fick nog och byggde fabrik

Under de allra sista åren på 1990-talet stod kompisarna och byggarna Kristian Andersson och Henrik Boman i sitt anletes svett och monterade sin tjugonionde stockstuga. Det var inne i nån skog och det var kallt och det fanns skogsbässar och det ena med det sjunde. Troligen vått också. De hade en stockstuga kvar till de trettio de lovat sätta upp. Då stod det plötsligt klart för de två ännu unga och lovande byggarna, de måste göra något annat.

Därför kunde Centerns styrelse i går kväll besöka Komforthus Ab i Hammarland. En husfabrik som sedan starten år 2000 satt ihop 150 hus som rests lite runtom i landskapet. I fabriken som ägs av de två kompisarna arbetar sammanlagt fjorton personer. De bygger takstolar, de renoverar, de skapar nytt, testar och provar sig fram. De har en datoriserad såg värd minst 80.000 euro som man lite yvigt uttryckt sätter in en batting i ena änden och får ut ett dussin specialtillverkade byggdelar i den andra. Bolaget har egen logistik, egna specialister på VVS, el och annat som krävs enligt allt strängare byggregler. Man sköter sig själva med undantag för stora kranbilar vilka man hyr in när det behövs.

Under de tjugo år eller så som Kristian Andersson varit verksam i branschen har såklart mycket förändrats. Förr byggde firman hus mer som halvfabrikat varefter folk fixade den sista finishen själva. I dag har unga nybyggare varken tid, lust eller kunskap att göra sådant. Det betyder att Komforthus allt oftare levererar helt färdiga hus – bara att bära in möblerna i.

En annan sak som förändrats rejält över åren är fönstren. Förr bestod ett hus av femton procent fönster, mellan tummen och pekfringret. I dag är siffran 35 vilket såklart ställer helt andra krav på isoleringstänket.

Det är synnerligen inspirerande att besöka entreprenörer som Andersson och Boman. Tålmodigt, kreativt och långsiktigt har de byggt upp en rörelse som skapat både arbete och bostäder åt folk. Firman var bland de första som reste hus i stadsdelen Dalbo. Nu lägger man sista handen på första huset till Fågelberget, ovanför blivande Maxinge Centrum. Dessutom har man byggt de senaste lyxstugorna till Havsviddens jättesatsning i Geta och ska fortsätta med de kommande etapperna dit.

Just nu upplever bolaget en möjligen något lugnare marknad än de senaste åren men produktionen fortsätter än så länge normalt med leverans av i stora drag ett hus var tredje vecka. Det är, såvitt jag begriper, exakt så här tillväxt ska ske på riktigt. Man ska ledsna på det man gör, man vill framåt, är beredd att ta risker och arbeta hårt. Då står man där till sist med sin egen fabrik, anställda och en större trygghet än den skenbara säkerhet man en gång lämnade.

Det handlar om viljan att bli bättre. Svårare än så är inte tillväxt.

Kristian Andersson ledsnade på att sätta upp stockstugor och byggde sig en fabrik istället. I dag har han och kompanjonen Henrik Boman fjorton anställda i bolaget.

Till vänster ett hus som snart ska monteras i nybyggda bostadsområdet Fågelberget i Jomala.

Med kriget runt hörnet

Brittiska Falklandsöarna ligger förvisso långt ifrån oss på det geografiska planet. Men i tankarna finns de närvarande, i vart fall hos mig och många andra som mött vänner från Falklandsöarna i samband med NatWest Island Games. Det bor drygt 3.100 människor på öarna vilket inte är många sett till de fyrtio miljoner som utgör den närmaste grannen Argentina som inte ser Falklandsöarna som något Storbritannien ska bestämma över. Argentinarna tycker ögruppen borde tillhöra Argentina – i synnerhet efter man fått vittring på utvinnbara oljereserver på falkländskt territorialvatten. Det särskilt besvärliga är att dessa fyrtio miljoner tycker de har rätt och att de 3.100 har fel.

I dessa dagar då Argentina kommer med allt oblygare krav på att ta över den lilla men möjligen oljerika ögruppen känns det som världen måste vara tydlig. Befolkningen på Falklandsöarna är brittisk ända ut i nagelspetsarna och ska därför som hittills förbli ett ”British Overseas Territory". Allt annat är brottsligt gentemot folkrätten.

Jag tänker särskilt på min vän på Falklandsöarna. Han heter Patrick Watts och är i dag deltidspensionerad. Det innebär att han visar turister runt, följer med idrottstävlingar och pratar i radio när han känner för det. Alla som någon gång haft nöjet att lyssna till Patrick förstår att det där med flöde inte är ett bekymmer. Patrick är en aldrig sinande källa till underhållning. Men inte bara det. Han besitter också ett märkbart djup i sina analyser och en bestämdhet bortom det begripliga när det gäller hans älskade ögrupp.


I Storbritannien är han känd för att vara typ den sista som kapitulerade då argentinarna militärt försökte erövra den lilla irriterande ön 1982. Inte förrän en argentinsk soldat sparkade in dörren och riktade vapen mot min kompis slutade han sända från sin radiostation. För det förärades han senare en MBE för sin uppvisning i mod när fienden bokstavligen stod vid dörren. Läs mer om min kompis här!


Och vill man veta lite mer om konflikten, som såklart inte är enkel, kan man läsa detta.

När Falklandskriget rasade 1982 följde hela världen med utvecklingen. I dag är läget nästan lika bekymmersamt. Argentina vägra erkänna att ögruppen är brittisk och vill med omedelbar verkan överta den, mot befolkningens egen och icke förhandlingsbara vilja. 

Kriget pågick 74 dagar. Då hade 255 brittiska och 649 argentinska soldater dött. Tre civila lokala falkländare dog också i samband med striderna.  

Patrick Watts satt kvar i sin radiostation och sände ända tills de argentinska soldaterna sparkade in dörren och riktade sina vapen mot honom.

Hela Ålands lag är på gång

Jahapp, i dag ska jag göra det största kardinalfel en samtidsobservatör troligen kan göra. Jag ska skriva om en fotbollsmatch utan att ens ha varit närvarande. Nja, helt sant är det inte. Jag såg större delen av första halvleken i går mellan IFK Mariehamn och JJK i Finska Cupen. Efter det tvingade mig omsorgen om landskapet och den aktuella omställningsbudgeten till ett möte i lagtingshuset. Men under den första halvtimmen fick jag förvisso inte se något mål men är ändå beredda att dra några för säsongen som kommer viktiga slutsatser. Fast först av allt. IFK krossade alltså JJK på hemmaplan med 4-1 i en stabil sydlig vårblåst. På basen av vad jag såg kan jag redan nu slå fast.


1. Jani Lyyski är för IFK vad en stabil chef är för ett företag. Han finns alltid med i kulisserna, gör strategiska inbrytanden och driver på de anställda. Hans omdöme är stabilt och få ifrågasätter hans auktoritet. Han uppträder tydligt, värdigt och representativt. Enligt mitt enkla förmenande är det mot den bakgrunden helt rätt att göra Jani L till kapten. Det finns förvisso de som ifrågasätter rollen far och son mellan Jani L och Pekka L. Jag tror kritikerna har fel. Herrar Lyyski har utkämpat fotbollsslag sedan dag ett och vet exakt sina roller. Annars skulle de aldrig ha varit där de är i dag.


2. Pekka Lyyski har vid sin sida i år biträdande tränarna Stefan Strömborg och Peter Lundberg. Det tror jag betyder mer än folk kanske begriper. Det är ledarskap som ligger bakom i stort sett allt positivt som händer. Och nu finns det tydligare sådant i laget.


3. Det egentliga skälet till denna bloggpost om en 4-1-seger i Finska Cupen är dock Simon Nurme. Han visade i går att en bra målvakt faktiskt kan vara halva laget! Nurme gjorde några räddningar under de första trettio minuterna som normalt sett bara gick att hitta i fotbollstidningen Buster på den tiden Buster var stor. Inom loppet av en handfull minuter avlossade JJK-spelare (förlåt, men jag uppfattade inte vilka det var) två kanoner av den kalibern som bara ”Hot-Shot Hamish” eller Super-Mac  på svenska mäktade med i samband med att han avfyrade Den Stora Kanonen för sitt lag, Princes Park, och för sin bagge, McMutton. Likt projektiler som sedan 1856 är förbjudna på våra Fredens öar gick bollarna helt parabelfria upp mot Nurmes vänstra kryss från sisådär tjugo trettio meter. Och i båda fallen var han där med en hand. När jag tänker efter såg det inte ens besvärligt ut fast det borde varit omöjligt. Med det vill jag säga, med den säkerhet som blott den oinvigde efter trettio minuters match kan slå fast: IFK har en kanonmålvakt i år. (Jag såg alltså inte JJK:s ledningsmål men förutsätter att Simon Nurme var oskyldig till detta. ;-)


4. Dagens målskyttar var Antto Hilskka som gav JJK ledningen med 1-0 i första halvlek. Den ledningen fick de bara behålla en kort stund innan Petteri Forsell kvitterade förIFK. I andra halvlek gjorde Aleksei Kangaskolkka två mål och Mattias Wiklöf ett.


5. Vi har ett starkt lag i år som kan gå långt. Jag hoppas ålänningarna tar tillfället i akt och kommer och ser det nystartade IFK. Med fler ålänningar i laget, beredda att föra hela Ålands kamp som Hela Ålands lag. Ses på läktaren!

Det kanske inte syns så tydligt på just den här bilden. Men här har IFK-keepern Simon Nurme precis räddat en JJK-projektil som i enlighet med demilitariseringen och neutraliteten borde vara förbjuden på Åland. 

Han gav aldrig upp

Jomalakarln Torolf Gustafsson är död. Han avled för en vecka sedan, den 3 april i en ålder av 83 år och lämnar efter sig hustrun Gunvor, barnen Agneta, Ulf och Dick, barnbarn samt många vänner. Det känns underligt. Torolf var på nåt sätt en bild av ursprunget som aldrig kan försvinna. Stor, stark och underfundig var han. Gammal blev han och roligt hade han. Det får man ändå vara nöjd med så där i stora drag när det ska göras bokslut.

Själv kommer jag att sakna hans telefonsamtal där han påpekade det ena eller det andra. Alltid noga genomtänkt och alltid med ett förslag till lösning. Vår bekantskap fördjupades i samband med att jag skrev en historik om Jomala IK 2005. I samband med den gjorde jag en intervju med honom som jag återpublicerar nertill. Den säger en hel del, för det krävdes nog både kraft och mod och envishet för att bygga en idrottsplan i Jomala då förr i tiden.  

Mina tankar går till hans anhöriga som nu tvingas ställa om till ett liv utan den ständigt närvarande urfadern. Det kan ta lite tid att rita upp den nya kartan. Men de klarar det för de vet att det var exakt vad Torolf ville att de skulle göra. Han stod på stadig historisk grund, men han slutade aldrig tänka framåt. Precis som vi alla borde göra.

Torolf, tack för sällskapet, samtalen, råden och inspirationen. Nu får du vila och ro. Syns.

Ur Jomala IK:s 75-årshistorik:

Torolf Gustafssons största bragder hade inte med idrottsliga prestationer att göra. Den egna karriären blev rätt kort. Däremot har hans visioner om idrottens betydelse för ungdomen lämnat spår som syns än i dag.

Det som skulle blir Ulfsbysonen Torolf Gustafssons största bedrift inom idrotten är egentligen något som inte ens berörde hans eget sportande. Som ung gillade han mest höjd och kula. I höjd klarade han 155 centimeter. I kula drog han till med sitt livs stöt då han behövde den bäst.

– Det var i samband med en klubbtävling mellan Jomala och Finström i Prästgårdsallén. Jag hade nästan aldrig innan stött över tolv meter och till start kom finströmaren Tor Sundberg som jag dittills aldrig slagit, berättade Torolf Gustafsson.

Då hände det. Torolf drog till med den perfekta stöten och fick kulan att landa 13,47 meter bort till allas stora förvåning och hemmapublikens jubel.

– Det kändes inte ens tungt, sade Torolf, femtio år senare, fortfarande förundrad.

Dessvärre blev det också höjdpunkten på den idrottsliga karriären. Han nådde aldrig lika långt igen. Men det han byggde står fortfarande kvar.

Istället för att vårda den egna idrottskarriären blev Torolf så småningom styrelsemedlem (1948-1954) och ordförande (1954-1956) i Jomala IK rf. Efter det tog han över som ordförande i den rätt nyformade idrottsnämnden. Där inledde han ett hårt arbete för att bygga en ordentlig fotbollsplan i kommunen, intill Prästgården, på samma plats där den ligger i dag. Det blev ingen enkel uppgift.

– Alla gillade väl inte riktigt idén att ha en fotbollsplan så nära Prästgården med tanke på söndagsmatcher och så.

Flera bönder i kommunen insåg heller inte riktigt nyttan med att ungdomarna skulle trilla boll istället för att jobba i jordbruken.

Torolf Gustafsson:

– Det var rysligt svårt att få loss pengar från fullmäktige men så småningom började det gå upp för allt fler att det faktiskt handlade om ungdomens fysiska fostran. Det fanns redan på den här tiden en viss gängbildning och det stod klart för alla att alla unga inte ville vara med i de existerande idrottsföreningarna. Då var idrotten ett bra alternativ.

Men så länge planen lutade över två meter och ”omklädningsrummet” fanns under en gran (vilket var verkligheten) var det inte direkt självklart för unga förmågor att satsa på fotboll. Därför blev det sist och slutligen en ny fotbollsplan för kommunens spelare. 1966 invigdes centralidrottsplan vid Prästgården efter sammanlagt trettiofem års diskussioner.

Torolf Gustafsson var också med när det gällde att ordna friluftsfester vid Apalängen i Sviby. Det låg ett enormt arbete bakom varje fest. Förutom alla aktiviteter skulle det också ordnas dans på mer eller mindre otillgängliga platser.

– Det blev rätt många dansbanor som skulle sättas på plats och tas bort, minns Gustafsson.

Men också utsmyckningar i form av lampor som drogs i trasiga ledningar längs med skrangliga träräcken. Torolf minns särskilt en gång som man hyrt femtio meter lampor av ”Räv-Väinö” som hyrde ut sådana.

Efter festen var det väl lite si och så vem som skulle göra vad. Efter någon månad ringer Väinö upp Torolf och undrar försiktigt var lamporna hans befann sig någonstans.

– Jaa, svarade Torolf försiktigt i det han försökte minnas vem som tagit dem vart.

Väinö hann före:

– Inte för att det spelar mig någon roll. Jag tar betalt per dygn jag!

Nu blev det fart på jomaliterna. Det tog inte många dagar innan lamporna var tillbaks hos Räv-Väinö i Gölby.

– Som tur var lät Väinö nåd gå före rätt och lät bli att ta betalt för allt. Vi lärde oss i alla fall en läxa, ler Torolf.

Ulfsbybon Torolf Gustafsson finns inte längre bland oss. Han avled den 3 april i en ålder av 83 år. Torolf blev en god vän över åren och delade frikostigt med sig av vad han lärt sig genom livet. Som till exempel vikten av idrott som en fostrande faktor. Tack vare Torolfs idoga nötande i det kommunala blev fotbollsplanen vid Prästgården verklighet, liksom mycket annat.

Att lära sig den hårda vägen

Människan är ett samlande djur. Vi reser runt världen i jakt på minnen att bära med oss. Vi söker upplevelser att dela med oss av. Vi letar saker att sätta på hyllor. Men ibland går det snett.

Som den gången jag reste till den lilla skotska ön Orkney. Här finns förutom fantastiska och vänliga människor två rätt välrenommerade whiskydestillerier: Highland Park och Scapa. Båda har en lång historia bakom sig och ligger bara nån kilometer från varandra.

Det här ska handla om Highland Park, ett destilleri med över 200 år på nacken.

Orkney är en ö i storlek med Åland. Det är lätt att känna sig hemma här. I gatubilden kryllar med fornnordiska namn. Arvet från vikingatiden är kännbart och tydligt. För några år sedan besökte jag Highland Park-destilleriet där de feta frassarna Harvey och Malt var kungar bland råttorna. Anläggningen är mindre än man föreställer sig men extremt välskött och prydlig.

I den lilla butiken bjuds på smakprover ur sortimentet och på hyllorna trängs flaskor av mer eller mindre unik karaktär.

Samlare som man är köpte jag en flaska vällagrad single malt att ta med mig hem till Åland som minne. Sådant sker inte utan vedermödor ens i dag. Jag släpade den knubbiga flaskan genom flygplatser och vårdade den ömt på vägen. Vaggade den försiktigt under flygresorna, såg till att den låg mjukt och i största allmänhet hade det bra. Förklarade för den som orkade lyssna hur väl drycken skulle komma till pass i den egna länsstolen framför brasan när novemberstormen skulle piska mot rutorna.

Då skulle jag njuta och minnas tillbaka till Orkney och de människor som bor där. Med min unika flaska skulle denna högtidsstund bli en av höstens höjdpunkter. För första gången kanske någonsin längtade jag intensivt till hösten. I varje fall tills jag nådde taxfreebutiken på Rosella. Vad stod där på hyllan om inte exakt samma flaska som jag eskorterat i bilar, cyklar, tåg, båtar och flyg genom Europa.

Och till hälften av priset jag gav för den i destilleriet på Orkney! Så kan man den hårda vägen lära sig nyttan med taxfree.

Skål.

Massor av whiskey hittar man på Orkney, den lilla skotska ön som är nästa lika nordisk som vi på Åland. 

Destilleriet ser rätt oansenligt ut på utsidan men döljer ändå skatter!

Till havs är det bäst

Ingenting går upp mot årets första båtfärd! I en styv nordan gjorde jag i går en lov från Svibyvikens inre skrymslen ut mot Kobba klintar och tröskeln till havet. Svalt, på gränsen till kallt och rätt gropigt för en plastbåt. Men inget får hindra den första båtfärden. Känslan att i trettio knop susa fram över vågkammarna, ibland på vattnet men lika ofta i luften, slår det mesta!

Naturen är på väg att kvickna till rejält efter vintern. Gudingarna ligger i långa rader ända in vid Västerhamns ÅSS-bryggor och uppvaktar ådorna. Det är positivt med tanke på jakten som inleds om en knapp månad! Kan redan känna doften från grytan... Längre ut var flockarna så stora att räkning inte medgavs. Jämfört med i fjol känns det dessutom som det finns fler ådor än då, vilket är extremt lyckligt.

Skrak- och svanparen finns utspridda likt grus på en vinterväg. Ute bland holmarna såg jag ett helt gäng morgonpigga svärtor och några knippor med alfågel som utan vare sig mening eller mål fladdrar omkring i blåsten. ”Allorna” är verklighetens svar på den irriterande fågeln på julaftoni Kalle Anka, den där som i sitt handlande alltid är oförutsägbar. Hörde tyvärr ingen sång till följd av blåsten (och karbusen och motorn) men kan med lätthet minnas den från i fjol. Så här låter det!

I hamnen trängdes färjorna och längs med stranden ligger lastfartygen som för ögonblicket saknar sysselsättning. Det är illavarslande att se så många förtöjda när de egentligen borde vara på haven och utgöra en del av världsekonomin. En av dem, Mimer, är dock på väg så långt bort att man undrar om hon någonsin ska tillbringa ännu en vinter bland isflaken när de karibiska öarna väl slagit klorna i henne? Lycklig resa, vill jag tillägga!

Ingenting förvandlar normalt sett vuxna män till barn på julafton som första båtturen för året.

Färjorna på väg in till Västerhamn. Tack vare det åländska skatteundantaget kan rederierna som trafikerar på Åland fortsätta sälja taxfree ombord och samtidigt upprätthålla det livsviktiga transportbehovet.

Herton klubb vid inloppet till Mariehamn är omöjlig att förhålla sig kylig till. Här gick Plus under natten till den 14 december 1933, på väg i land efter halvannat år till havs. Tolv man av de sexton ombord omkom i en ursinnig vinterstorm.

Largo och Tingö är några av de åländska fartyg som ligger vid kaj och väntar på bättre tider.

Midas säger snart tack och farväl till kyliga nordanstormar för en tillvaro i Västindien.

Skolfartyget Michael Sars och Knipan ligger sida vid sida vid Landskapskajen på Möckelösidan.