Yes, en modeblogg!

Jag får ofta frågor om hur jag egentligen ser på dagens mode och vad som går och inte går att bära som en habil medborgare. Jag tror att det beror på den fingerspitzgefühl jag utvecklat över åren och jag delar såklart gärna med mig av mina små erfarenheter. Kläder är liksom träning min hemmaplan!

Dagens utmaning är vedklyvning och då kan man inte nog understryka vikten av att utstyrseln ska vara såväl ändamålsenlig som stilig. En riktig karl lämnar inget åt slumpen.

Mössa: Puma. Jacka: Paf Open 2012. Glasögon: Björn Borg. Shorts: NatWest Island Games 2013. Sockor: Mor Christina, mer om henne kan man läsa här, Godby. Kängor: Unknown men väldigt sköna.

Välkommen hem igen!

I dag är inte vilken dag som helst. I dag kommer nämligen sonen Jona hem igen efter ett halvt år i Australien. Jag är glad och det skulle även farfar Magnus ha varit, om han fortfarande varit med oss.

I dag skulle Magnus ha fyllt sjuttiotre år om han fått leva. Det går inte alltid som man tänkt sig men en sak är väldigt klar, han hade varit extremt stolt över sin sonson en dag som denna.

Sonen Jona återvänder i dag till Mariehamn och det egna rummet efter ett halvt år på resande fot i Asutralien.

Grattis i din himmel farsan! Du fick inte vara med hela vägen men du byggde en stabil grund som vi i dag alla står på.

Jona och Nova på Kökar.

En härlig Europadag

I går hyllade vi det andra världskrigets slut. Följaktligen och knappast av en tillfällighet är det i dag Europadagen. När kriget var över bestämde sig alla inblandade parter för att i framtiden undvika sådana katastrofer. Hur tokiga människor det än finns så vill de flesta nämligen inte dö.

Mot den bakgrunden påbörjades bygget av den värld vi nu lever i. För oss som aldrig sett något annat än mat på bordet, gränslösa arbetsplatser, tillväxt, välfärd och i stort sett bara utsikten från den räkmacka vi åkt omkring på är det inte så enkelt att begripa. Ändå måste vi förstå. Europa är inte ett byråkratiskt tempel, skapat för ett gäng organisatörer med faiblesse för flotta middagar och högtflygande samtal. Europa är på riktigt och den idé som bara fanns vagt formulerad år 1945, då kriget var över, är i dag till stora delar verklighet. EU är världens största ekonomi och en ledstjärna för den övriga världen. Dessutom har vår världsdel sett fler spår av fred än någonsin tidigare.

Att detta firande äger rum just i dag har att göra med den så kallade Schumandeklarationen som undertecknades just i dag år 1950 på initiativ av Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman. Även i fjol berörde jag denna dag med några valda ord.

Allt detta nationsbyggande har på inget vis skett per automatik. Det krävs arbete, möten, samtal, förordningar, överenskommelser, frihandel, rättsväsende och tusen andra saker för att vi i dag ska kunna hålla demokratiska val, för att vi ska ha en fri press, för att människor ska leva jämställt och, viktigast av allt, ha den frihet som varje på jorden född person äger rätt till.

Denna dag är en dag då det är rätt och riktigt att tänka stort och övergripande. Åland är en del av Europa på samma sätt som Europa är en del av Åland. Tack och lov. Det betyder inte att vi per automatik aldrig ska ifrågasätta de direktiv som kommer från Bryssel. Den rätten och möjligheten har vi tack vare den frihet vi lever i.

Ha en fantastisk Europadag, en trevlig fredag, en fin helg och låt inte tillvarons små väggropar förmörka sikten mot framtiden!

Det saknas inte utmaningar i Europa, långt därifrån. Energin är den kanske största, anser många.

Alla tror heller inte det går vägen ända fram. Vännen och professorn Göran Djupsund resonerade vältaligt och framsynt om just läget i Europa häromåret.

I dag firar hela Europa!

Största segern kom i dag

I dag firar vi Segerdagen, dagen då Tyskland villkorslöst kapitulerade efter att mellan åren 1939 till 1945 under den galne führern Adolf Hitlers ledning ha använt hela världens befolkning som sina egna små schackpjäser i sitt eget vansinne. Den 8 maj år 1945 kom inte bara med vårsol och värme och grönska. Världen blev fri och länderna dansade. Nästa år sker sjuttioårsminnet av denna dag med prakt och ståt utöver det vanliga men redan i dag är det skäl att hylla det faktum att vad som än hänt på vår jord är det de goda krafterna som hittills segrat.

Som en slags naturlag är dagen efter denna Segerdag ägnad åt bygget av Europa. I morgon är det Europadagen men den återkommer jag till.

Denna dag, liksom självklart alla andra, är speciell även av andra orsaker. Till exempel är det 75 år sedan gruvarbetarsonen Bob Paisley kom in som spelare till Liverpool FC och började det lagbygge som skulle göra klubben till fruktad och respekterad över hela Europa. Han småningom över som en (mycket) motvillig manager men gjorde allt det som andra bara drömt om. Paisleys ledarskapsfilosofi var raka motsatsen till den narcissism som delar av dagens ledarskap ägnar sig åt. Hans motto var att aldrig skrika, ”för då slutar folk lyssna”. Efter en spektakulär seger i Europacupen i Rom år 1977 förklarade han varför han inte deltog i firandet på samma sätt som alla de andra:

”Jag dricker inte eftersom jag vill njuta av varje sekund i detta. Det är kanske bara jag och påven som är nyktra just nu i denna stad!”

Ska man läsa bara en fotbollstext i dag hoppas jag valet faller på denna hyllning till legendaren och hedersmannen Bob Paisley.

I kväll spelar för övrigt IFK borta mot HJK i Helsingfors. Ska det bli första bortasegern efter nio års försök? Det tror jag, vad kan gå fel en dag som denna?

Så här såg det ut när Liverpool blev Europaetta i Rom, år 1977:

Winston Churchill talade till massorna efter att Adolf Hitler skjutit sig i sin bunker och Tyskland kapitulerat. Vännen Winston Churchill har jag tagit upp ofta, maken till ledare och inspiratör får man såklart leta länge efter.

På Kungsgatan i Stockholm var scenerna overkliga efter freden i Europa.

Bob Paisley med några av alla de priser han vann under Liverpools hittills mest fantastiska segertåg genom Europa.

Här är pengar att hämta

Har du en bra idé? Rätt hanterat kan den i ett första skede ge dig 50.000 euro och därefter en säkrad framtid. När EU storsatsar över sjuttio miljarder euro på utveckling öppnar sig möjligheter för Åland och kreativa ålänningar.

Det handlar om något som kallas Horizon2020, ett utvecklingsprojekt inom den Europeiska unionen som kortfattat går ut på att med allmänna medel stöda och sätta fart på de europeiska affärerna – och utvecklingen.

Nästan reflexmässigt har jag över tid hyst en slags skepsis gentemot dessa EU-program som lovat än det ena, än det andra. De har känts överbyråkratiserade och riktade mot andra platser och andra människor än Åland och ålänningarna. Det är kanske dags att tänka om. Finländska Tekes vars specialrådgivare Elina Holmberg kom till Mariehamn i går och pedagogiskt och sakligt redogjorde för läget just nu och förhoppningarna om morgondagen har nämligen mycket på gång som även berör Åland. Fakta är att finländska (och åländska) företag varit usla på att utnyttja EU-finansieringens möjligheter. Finland faktiskt sämst i hela EU. Bäst av alla har Turkiet varit, antagligen för att mängden ”eget” riskkapital varit rätt begränsat där.

”Men det är väldigt dumt att inte försöka ta hem med pengar från EU, särskilt som ju Finland betalar väldigt mycket dit”, konstaterar Elina Holmberg mycket riktigt.

Det leder för långt att gå in på alla detaljer i projektet (scrolla ner om du vill ha nyttiga länkar!). Några viktiga delar som fastnade i mitt minne är ändå: det ska handla om uppfinningar, forskning, sociala utmaningar, utveckling, ekonomisk tillväxt, konkurrenskraft och arbetsplatser. Förslaget ska skickas in på en tiosidig blankett direkt till Bryssel. Klarar du Fas 1 kan du få hela 50.000 euro till ditt förfogande för fortsättningen. Till skillnad från andra EU-program kan Horizon2020 finansiera precis hela ditt kapitalbehov, inte bara lösryckta andelar. En väldigt stor del av projektet riktar sig till små och medelstora företag vilka under de senaste åren stått för merparten av de nya arbetsplatser som uppstått i Europa.

Jag skulle alltså hoppas att denna påminnelse om möjliga kapitalinjektioner skulle sätta fart på kreativiteten på Åland. Det finns nämligen ingenting annat än möjligheter när det gäller att forma framtiden. Skapa workshops och spåna idéer, tänk hela Europa, inte bara Åland. Tänk gränslöst och, framför allt, nytt. Glöm om det är realistiskt eller inte. ALLA riktigt bra idéer har från början hånats av ”experterna”. Det finns dessutom gott om åländska exempel på företag som har en sak gemensamt; de började alla med en idé som ingen människa kommit på tidigare. Till exempel Paf, Optinova, Alandia Engineering, Lundqvistrederierna, Inficon, Saj Ship Dynamics, Carus, Chips, ÅAB, Alandiabolagen, Colorant Chromatic, Scantube, ÅCA, Goodtech och Ålands hittills i särklass mest kända internationella företag Rederi Ab Gustaf Erikson! Alla dessa företag och många andra bidrar varenda dag till att det flyter in pengar till Åland och att vi därmed kan fortsätta bygga vårt samhälle.

Här redogör Crosskeys tidigare vd Carita Weiss om morgondagens möjligheter och trenderna som förändrar vår värld.

Och här är det professor Alf Bergh som utmanar det traditionella och hyllar det omöjliga.

Till sist. Här kan man lyssna till Företagarna på Ålands ordförande Dick Jansson berätta mer om projektet. All övrig nödvändig information hittar ni på denna hemsida (Horizon2020) som även innehåller mycket annat inspirerande och nyttigt.

Specialrådgivare Elina Holmberg och Mårten Fröjdö, viceordförande för Företagarna på Åland höll i gårdagens presentation av tillgänglig EU-finansiering.

Boken alla borde läsa

Det ska i dag handla om årets hittills kanske mest upphaussade bok, ”Capital in the Twenty-First Century", skriven av den franske ekonomen Thomas Piketty. Den har redan, blott ett år gammal, jämförts med Karl Marx Kapitalet och pekas ut som en av den moderna världsekonomins vattendelare. Dessutom har den passerat Games of Thrones på bestsellerlistorna i USA!

Nej, jag har inte läst boken än men jag har läst mycket OM den vilket redan det stämmer till eftertanke. Piketty hör till de där på riktigt gedigna yrkesmänniskorna som skrapat ihop sjuhundra (!) sidor ekonomisk text baserad på taxeringsuppgifter över stora delar av världen under de senaste tvåhundra åren. Det betyder att hans teser är baserade på fakta istället för tyckande. Hans åsikter delas såklart inte av alla men allt tyder på att utvecklingen sett ur ett makroperspektiv går mot att allt färre äger och kontrollerar allt mer, vilket såklart blir en utmaning för världens regeringar.

Det vore förmätet att dra några långt gående slutsatser av recensioner och referat men det tycks tydligt att ska man bli riktigt rik i dag är det bra om man är riktigt rik från början. Man tjänar mer på att förvalta gamla pengar än att försöka tjäna nya. Därmed står den urgamla tesen fast att när det gäller att välja sina föräldrar kan man inte vara nog omsorgsfull!

Än så länge finns boken bara på originalspråket franska och sedan i mars i år även på engelska. För dig som vill vara ”med” utan att riktigt vara det kommer här ett gäng länkar som rätt hanterade och lästa i vart fall ger dig en grund insikt i det som dina vänner snart kommer att hänvisa till i diskussionerna runt middags- och kaffeborden. Mycket nöje!

The Economist gör sin vana trogen ett försök att koka ner de sjuhundra sidorna till fyra ganska enkla teser (på engelska). Kommentererna under artikeln är (som vanligt) intressantare än själva artikeln.

Dagens Nyheters Katarina Kielos har plöjt hela luntan och gör ett ambitiöst försök att konkludera. Hon är imponerad.

Här kan man också läsa ett inlägg i Dagens Nyheter av författaren och idéhistorikern Sven-Eric Liedman som hyllar boken och kallar den en väckarklocka för typ hela världen.

Förre ekonomen på Världsbanken, Branko Milanovic, menar att Picketty samlat bevis på hur den ekonomisk-politiska snedvridningen skapat politisk instabilitet och satt demokratiska principer ur spel.

För den riktiga nörden rekommenderar jag denna sajt där inkomster från hela världen (även Finland) finna analyserade.

Vill man köpa själva boken är Amazon såklart ett bra alternativ.

Ska man bli riktigt rik är det bäst att börja genast och helst se till att man har förmögna föräldrar!

I dag gav de röda upp

Denna dag år 1918 gav de sista röda revolutionärerna upp i den lilla byn Pyttis i södra Finland och drygt etthundra dagars finländskt inbördeskrig var över. Våren år 1918 var en vår från helvetet. I följderna av det första världskriget, den ryska revolutionen och det ryska tsarväldets sammanbrott ramlade Finland rätt ner i det värsta av tillstånd: inbördeskrig.

Väldigt enkelt uttryckt utspelade sig det finska inbördeskriget mellan den vita regeringssidan och de röda revolutionärerna. De vita hade viss hjälp av tyska jägarbataljoner och från Sverige medan den röda sidan fick bistånd från ryska soldater. Militärt sett var styrkorna jämbördiga om än de vita ansågs föra maktens talan.

Som nation var Finland splitterny, självständigheten hade deklarerats av presidenten P.E. Svinhufvud (vit tillsammans med Gustaf Mannerheim) den 6 december 1917 men strukturerna var varken klara eller stabila. Marken skakade och mycket blod skulle flyta innan freden kunde byggas.

Striderna mellan de röda och de vita stannade inte bara i det fasta Finland. I februari drabbade röda och vita styrkor samman i Godby. Ingen vann men civilbefolkningen utsattes för svåra övergrepp vilket fick den svenska regeringen att skicka en Ålandsexpedition till landskapet. Denne expedition lyckades medla mellan de stridande och skapa nån slags vapenstillestånd denna annars oerhört blodiga vår. Till sin hjälp fick svenskarna också två tyska slagskepp ur Östersjödivisionen vilka anlände den 5 mars och säkert på sitt vis bidrog till stabilitet.

Krig är krig och folk gör dumheter. När allt larm lagt sig och historieböckerna skrevs stod det klart att uppemot 37.000 människor dödats. Av dessa var i runda slängar 20.000 rödgardister som dog i fångläger eller rätt upp och ner arkebuserades utan några åthävor eller rättegångar.

Denna vår för snart hundra år sedan var definierande på många vis för det som senare skulle bli en modern republik. Om man bortser från varför och vems fel och annat kontraproduktivt är det mycket imponerande att landet efter allt detta dödande lyckades ta sig samman och fortsätta nationsbygget.

Den 14:e Preussiska jägarbataljonen släpper loss på Åland år 1918.

Ett rött pansartåg.

Till de värst drabbade finländska städerna under inbördeskriget fanns Tammerfors vars ruiner såg ut så här efter en vit offensiv.

Så här kunde det se ut när de vita styrkorna avrättade motståndare från den röda sidan. Bilden är från sjön Länkipohja år 1918.

Spaning vid havsbandet

Det är ingen plats som havsbandet den här tiden på året. Inte ens ett lätt vårregn ställde till med annat än att de svarta klipporna plötsligt blev livsfarliga att röra sig på denna lördagskväll.

Det ska sägas direkt. Jägarmässigt blev gårdagskvällen misslyckad, inte en guding inom skotthåll. Ändå är timmarna med sig själv, sin son och naturen ovärderliga ur precis alla andra vinklar.

Jag tänker på synen av strandpiparna som i ursinnig fart och obegriplig precision slänger sig mellan skyn och stenarna i jakten på själva livet. Jag tänker också på gåsen som makligt simmade från en holme till en annan och sedan tillbaka, till synes utan vare sig varken mening eller mål. Viggparet som p-r-r-r-ande och i hög fart flyger runt, blott centimetrar från varandra.

Havsörnen ska man inte heller glömma. Det borde inte råda några tvivel om vem som är bossen i byn när han kommer med sina vingar, breda som en liten bil. Fast det struntar de två kråkorna i som gjort det till stor konst att nypa denne himlens herre i fjädrarna och kraxa ut honom.

Blir heller aldrig mätt på att se labbarna som helt satt tyngdlagen ur spel där de flyger kring som dervischar och ena sekunden nuddar vågkammarna för att nästa ha försvunnit ur sikte efter en kraftsamling mot solen.

Sitter också och funderar på en stor och extra skränig tärna som inte alls gillar platsen vi valt att sitta på. Han eller hon eller antagligen både pratar ett språk jag inte förstår men använder en ton som inte lämnar några tvivel. Jag tror det är kentska tärnor jag har att göra med, de är större än de vanliga och ser skarpa ut i synen.

Intrycken vid havsbandet avlöser varandra. Just den här dagen kom det aldrig någon säl, som det ofta gör. Inte fick jag heller se någon skarv flyga förbi och sången från alfågelflockarna hördes bara på distans. Det mjuka regnet satte nån slags sordin på naturen som ändå inte vek ner sig utan bara gjorde lite annorlunda.

En kväll i havsbandet är ro- och kraftgivande och jag längtar redan tillbaka till nästa gång. Fast i kväll funkar det inte riktigt. Livet är ju lite fotboll också och klockan 18.30 kommer MyPa till Mariehamn för att åka hem tomhänta. Ses.

Det ser kanske inte så märkvärdigt ut så här men under ytan och upp mot skyn står det aldrig stilla i havsbandet.

Helly Hansen-gubbe med stora glasögon. 

Kanske hör dessa ägg till de förmodade kentska tärnorna. Eller så är de vanliga måsägg, det är inte så lätt att se skillnad.

Han hann med mycket

”Bättre att tiga och tas för en idiot än tala och undanröja varje tvivel.”

Detta är ett citat som används lite här och där mest hela tiden. Men fram till häromdagen hade jag ingen aning om att det var Abraham Lincoln som var den första som sade det. Innan han ens visste om att de sociala medierna skulle komma...

Om Abraham Lincoln har jag skrivit flera gånger tidigare. Han var på väldigt många vis en väldigt klok man.

Det spännande med just det här citatet är att man inte har en aning om man hör till dem som tiger eller pratar ut.

Fabian tände årets brasa

Valborgsfirandet är över och det blev precis lika lyckat som alltid. Notudden vid Svibyvikens strand är en formidabel fest- och mötesplats och i förrgår blev ingen besviken. Vädrets makter var goda och stämningen redan från allra första början hög. Utvecklingen av Valborgsfesten har pågått under många år och i dag är Notuddens brasa ett självklart mål för allt fler stadsbor och andra. Det har också satt viss press på oss arrangörer, vi vill ju inte att någon ska känna sig besviken.

Själv har jag som välkomsthälsare genom åren stretat emot planerna på att skaffa någon form av ljudförstärkare då det känts som onödigt ”formellt”. Nu inser jag att jag måste falla till föga. Det är så många människor där i dag att det är omöjligt att höra den som pratar. I fortsättningen ska vi se över den saken också. (OBS! Längre ner finns onsdagens välkomsttal!)

Åttaårige Fabian Neymeyr var den som satte fart på brasan senaste onsdag. Brandkåristen Robin Skog höll ett vakande öga på det hela.

Här är det kultur- och utbildningsministern samt brandkåristen Johan Ehn som förevigar Fabian och Robin. 

Kvällens brasa tändes av åttaårige hedersmannen Fabian Neymeyr, till vardags boende på Kasbergsgatan. Nytt för i år var också den kombinerade byalags- och brandkårskören under Anders Laines ledning. Vi kom överens om att göra det till tradition genom att fortsätta nästa år.

Talet till våren och människorna och tingens mysteriet löd i onsdags ungefär så här. Nästa gång kommer det att höras även på plats!

Välkomna till Notudden, denna oas i vår lilla stad där vi ägnar oss åt genuina och enkla nöjen. Här glömmer vi Facebook och liknande och ägnar oss åt den gamla fina konsten att mötas på riktigt, prata med varandra och grilla korv tillsammans. Det skapar en alldeles särskild sort gemenskap att hjälpas åt att vända korven innan den bränns! 

Innan jag glömmer bort det vill jag på byalaget Kasberget-Apalängens vägnar önska er alla en härlig Valborg. Chanserna för att det verkligen ska bli en sådan är rätt goda, eftersom ni ju faktiskt står här inför Ålands just nu fetaste majbrasa. 

Hit till Notudden släpar vi vinterns gamla ris och för den delen ganska mycket annat brännbart också… Sedan sätter vi fyr på alltihopa och låter oss för en stund förföras av kraften i elden och tankarna mot framtiden. Här förtöjer vi våra båtar och härifrån startar våra utflykter ut mot den åländska skärgård som bara finns på en enda plats i hela världen! 

Jag vill också säga några ord om våren som efter en underlig vinter nu är här. Men först vill jag skicka ett särskilt tack till vår tidigare kassör, stångkapten, allt-i-allo och snart körsångare Ralph Bamberg. Han avgick senaste vår som kassör i vårt lilla byalag men han har lovat fortsätta hjälpa till. För att du inte ska glömma bort det kommer här ett litet minne från oss alla. Tack för det du gjort, din entusiasm och ditt glada humör!

När det gäller våren är det svårt att helt ignorera det finländska sättet att beskriva årstiderna: ”Hösten är för lerig, våren är för regnig, vintern är för kall och sommaren för varm.” 

Detta kan uppfattas som gnäll om man är så lagd. Jag tycker det andas optimism. För faktum är att det värsta som kunde hända vore den dag vi till alla delar är nöjda med tingens ordning. Tänk vilken mardröm om alla en morgon vaknade upp, blickade mot solen (eller regnet) och på riktigt tänkte att nu, nu är jag nöjd. Jag menar inte att vi varje dag ska vara missnöjda men i ett lite bredare perspektiv blir det mer verkstad när man vill mer. 

Här, efter denna lilla åsnebrygga, kommer majbrasan in som den perfekta symbolen. Genom att bränna vinterns kvistar (och litet annat smått och gott som är inbäddat inne i brasan) skapar vi utrymme för vårens grönska. Och säg den normalt funtade människa som hellre stannar kvar i gårdagen än siktar mot framtiden. 

Den minnesgoda kommer möjligen ihåg att vi och ni, alla tillsammans, i fjol sjöng Idas sommarvisa i samband med denna kväll. Jag har nåtts av försiktiga förhoppningar och en vädjan om att det inte skulle upprepas. De som stod för nära mig dras visst fortfarande med sömnsvårigheter och några husdjur fick nervproblem. 

Det var inte min mening, förlåt. 

Av därmed lätt insedda skäl har vi i år styrt upp det hela lite noggrannare och kallat in Anders Laine som coach och körledare. Efter en intensiv övningsperiod är kören som vi döpt till Ålands första kombinerade byalags- och brandkårskör i kväll redo för premiär. Delar av kören står där borta, den som vill får ansluta nu och genast. När det gäller sångerna till våren handlar det om alldeles för viktiga saker för att bara överlämnas till proffskörer.Därmed vill jag, innan sången vidtar, rikta byalagets stora tack till Strandnäs FBK och Mariehamns stad. 

 Brandkåristerna hjälper oss att hantera elden och stadens finanser gör det möjligt för oss att bjuda dem på korv och svårare än så är aldrig det finansiella kretsloppet. Jag önskar på Kasberget-Apalängens vägnar alla en fantastisk vår och en därefter härlig sommar. Efter sången tänder vi brasan och därefter står grillarna varma. Men först ett fyrfaldigt leve till den vår som ger oss hopp och kraft inför resten av året!

Årets brasa beskrevs som en av de mest potenta någonsin. Det beror antagligen på det torra värdret och en skickligt utförd packning av grävmaskinisten Kim W.

Dessa unga brandkårister är inte bara redo att rycka ut för folk i nöd. De bangar heller inte att ställa sig i den nya byalags- och brandkårskören. Heder till dessa unga och äldre!

Mest otur av alla hade Kristian Sundblom som hamnade bredvid mig i kören... Men vi gjorde båda så gott vi kunde och mer än så behövs faktiskt aldrig!

Kvällens braständare Fabian är också en duktig fotograf. Här är hans tolkning av vår dirigent Anders Laine.

Det här är Fabians polare Noel Helsing som också var denna Valborgsmässoafton. (Foto: Fabian Neymeyr)

Anders Laine efter premiären! Tack till Anders som entusiastiskt och osjälviskt ställde upp för vår kör och för våren. Nästa år kör vi igen!

Jonas Hemmälin är inte killen som tar tändvätska till hjälp när det gäller grillning. Han kör blåslampemetoden!

Det kommer mer och mer folk för varje år som går till Notudden. Förr var det några handfullar, i dag är det flera hundra!

Mitt i hela smeten stod midsommarstången och var avundsjuk på all uppmärksamhet som riktades mot majbrasan. Sådana är de primadonnorna. Fröken stång, din tur kommer snart!

Efter halvannan timmes eldning såg det ut så här...

...och följande dag så här. Eld är en väldig kraft när det gäller att ta hand om det gamla och göra det enklare att blicka framåt.

Äppel är en del av framtiden

Äppel är ett utmärkt exempel på utveckling och innovationskraft inom det åländska jordbruket. När branschen gick neråt valde aktörerna att byta fot och satsa på nya produkter som bättre gick hem hos de finländska och åländska konsumenterna. Alla gillade inte det men hängde ändå med i arbetet.

Det blev en händelserik och stundtals dramatisk vecka de sista skälvande dagarna i april. Inte på det där sättet som på riktigt är spännande eller farligt men nog rätt kittlande. Det studsade åsikter åt ganska många olika håll samtidigt innan jag höll mitt lilla anförande kring EU-programmen. Så här lät det ungefär, efter bästa förmåga:

Talman,
Livsmedelsindustrin är en av Ålands viktigaste framtidsbyggare. Det är de flesta här inne och där ute överens om. De produkter som odlas och föds upp och förädlas i vårt landskap sprider vårt varumärke och lyfter vår gemensamma historia som borde bottna i att vi ska vara en grön ö i ett blått hav. Samtidigt som vi tjänar pengar och skapar arbetsplatser. Vi ligger mitt emellan två tre väldiga marknader som över tid, är min övertygelse, kräver och är villiga att betala för bättre mat, hälsosammare råvaror och ett besöksmål där naturen är äkta och omgivningen vacker. Dit är Åland på väg om vi agerar klokt.

Skälet till att vi kan göra det i industriell omfattning står att finna i den sjuårsperiod vi har bakom oss. Under den tiden har den åländska primärnäringen med hjälp av de avslutade EU-programmen investerat tyngre än någonsin i förädling och produktion och detta leder till själva skälet till att upprördheten över delar av det nya EU-programmen delvis är ganska stor. Det handlar nämligen om vikten av förutsägbarhet och nödvändigheten av kalkylerbara risker i företagande. När en entreprenör gör stora investeringar sker det inte på ett eller fem eller tio år. Det handlar inom till exempel jordbruket om samma långsiktighet om inte längre som inom sjöfarten. Pengarna som ska betala investeringarna måste flyta in under flera decennier.

Man har alltså investerat sig till den framgång som primärnäringarna och dess förädlare i dag upplever. De har gjort sina kalkyler på basen av den verklighet som de tidigare EU-programmen erbjöd. Detta leder inte till ett liv i sus och dus, tvärtom. En genomgång av de största landsbygdsbolagens bokslut visar tvärtom att omsättningen visserligen vuxit men att de stigande kostnaderna ätit upp all eventuell vinst. Trots att ränteläget är historiskt lågt. När nu ett nytt program delvis stuvar om förutsättningarna förändras spelplanen för de entreprenörer som sitter kvar med de investeringar de gjorde under den förra programperioden. Ilskan och ängslan vi i dag ser ska läsas mot den bakgrunden och även hanteras så seriöst som möjligt. Det handlar om heder och att ta ansvar för tidigare beslut gentemot de näringsidkare som trott på dem och satsat allt. Morgondagens förutsättningar upplevs som annorlunda i jämförelse med gårdagens löften. Det är självklart ett problem för det handlar om företagsekonomisk verklighet.

Men. Det finns alltid ett men och det är i det här fallet en parallell verklighet, landskapet Ålands utsatta läge och den nödvändiga ekonomiska tillnyktring som drabbar alla. Dagens Åland har byggts upp med hjälp av skattegottgörelser som många gånger om motsvarat det behov det åländska samhället egentligen haft. Ändå har regering efter regering blundat för detta faktum och istället för att spara och långsiktigt skapa välstånd använt pengarna för att bygga in en guldkant i tillvaron. Den åländska vardagen har därmed varit lite lyxigare än vardagen i övriga Finland. Servicen inom de allra flesta områden har varit lite bättre på Åland än i Finland. Det vi nu ser är en normalisering i jämförelse med denna guldkantade vardag vi vant oss vid. Ett annat ord för normalisering är inbesparingar och det kommer att kännas på precis alla nivåer i det åländska samhället. Särskilt om vi väljer att se problemen istället för de möjligheter som alltid funnits och som alltid kommer att finnas. Ett annat väldigt konkret faktum är att Åland av historiska skäl övertagit allt större andel av finansieringen inom primärproduktionen. Före EU-inträdet stod Åland på egen hand för drygt fyra procent av primärnäringarnas omsättning. I dag är motsvarande siffra 25 procent. Det är en utmanande sanning.
Jordbruksnäringen förändras i dag liksom den gjorde i går. För inte så hemskt många år sedan var frilandssgurka en viktig del av lantbrukens inkomster, sedan kom sockerbetorna. Numera är båda i stort sett borta. I dag är äppel, lök, mjölk och andra specialodlingar nya framgångsprodukter. På stormarknaderna i väst och öst tornar höga pallar av åländsk äppelmust upp sig. Det trodde ingen för tio år sedan. Vad morgondagen bär med sig vet ingen människa men det är knappast att odla vall och naturbeten.

Det förefaller som om vi på Åland i allt högre grad odlar grödor som inte självklart blir till mat för djur eller människor. För trots att den odlade arealen krympt något sedan år 1995 har mängden vall och åkerbeten fördubblats. I dag utgör vall och åkerbete i det närmaste hälften av allt som odlas på Åland. Det kan omöjligt vara vägen framåt men är sannolikt en del av det samhällskontrakt som upprättades då de stora investeringarna genomfördes under den förra programperioden. Frågan är hur detta dilemma ska skötas.

Kanske kunde endel av denna mark användas till nypotatis som tidigare än alla andra i Finland kunde erbjudas köpstarka storstadsbor. Eller sparris, denna primör som precis nu får hela Tyskland och kontinenten att stanna till och tänka på mat. Borde ännu mer mark användas till paradgrenen äppelodling där det bevisligen finns både marknad och lönsamhet?

Det finns flera utmanande påståenden i meddelandet om EU-programmen. När det gäller Forskning och Utveckling investerades år 2009 bara 0,16 procent av den åländska bruttonationalprodukten, det är pinsamt lågt och på riktigt illavarslande. Ett samhälle som inte längre väljer att satsa på framtiden är dömt att stagnera. Därför är jag glad över att se att fokus i EU-programmen ligger på konkurrenskraft och produktivitet, inte att vi ska göra som vi alltid har gjort. När det gäller startstöd, investeringsstöd och konkurrenskraft satsar Åland, om jag förstått EU-programmet rätt, mer än man gör i Finland.

Jag tar gärna ett exempel på utvecklingsförmåga från verkligheten, äppelodlingen. För tiotalet år sedan var branschen i kris, de åländska äpplena höll inte måttet hos de finländska konsumenterna. Odlarna på Åland tog till sig kritiken, de lade ner de sorter som var sämst och satsade på utveckling och förädling och bättre kyllager. Alla ville inte göra detta men tillräckligt många och det kan vi alla vara glada för i dag. Åländska äppel utgör svindlande sextio procent av de äppel som odlas i hela Finland. Och är dessutom sensationellt läckra.

Eftersom landskapets kassa är satt under historiskt hård press samtidigt som antalet gårdar de facto minskat är det tyvärr ofrånkomligt att även se över EU-programmens finansiering. Det är snärjigt att bena ut precis alla detaljer men då programmet på ett övergripande plan inte är sämre än motsvarande i Finland skapar det förutsättningar för Åland att lyfta fram positionerna och med nya produkter hitta nya marknader, för det är precis det som allt handlar om. Att ta hand om gamla kunder och att hitta nya.

Det handlar inte heller bara om de kommande sju åren. Jordbruk och miljö formas under längre tider än så. Det är viktigt att tänka på de sju åren som följer efter år 2020 och efter det och så vidare. Åland har, liksom alla våra grannar och konkurrenter, att förhålla sig till krympande finanser. Därför gäller det att sikta omsorgsfullt och pricka rätt. Här finns skäl att se vilka näringsgrenar som just nu är de mest intressanta sett ur exportsynvinkel. Av alla jordbruksprodukter säljs som bekant åttio procent bort från landskapet. Det handlar om mjölk, äppel, grönsaker, potatis, kött och ägg samt spannmål, precis i den ordningen. Här är det viktigt att landskapet uppmuntrar och i mån av möjlighet stöder dessa grenar. Det är avgörande att de åländska mjölk- och köttprodukterna, äpplena, grönsakerna och potatisen fortsätter att vinna marknadsandelar och stärka det åländska varumärket. Åland ska vara rent, gott och klokt.

Jag inser att det finns en uppdelning på Åland för det är så vi hanterar saker. Ju mer jag ser ställer jag mig ganska frågande till de ofta konstruerade konflikter vi genomlever och eldar på. Vi har sex små partier, vi har sexton små kommuner, 28.000 ålänningar som undrar vad som pågår och allt detta tillsammans gör att jag ibland får känslan att vi glömmer bort att se helheten. Sanningen är den att vi bara tillsammans kan möta de utmaningar vi står inför. Jag kan inte förena mig i synen att Åland utgörs av staden och landet och skärgården. För mig finns ett Åland. Lika lite kan jag se nyttan att definiera oss som saltvikare, kumlingbor, lumparlänningar eller ytternäsare. Jag anser att vi alla är ålänningar. Mot den bakgrunden behöver vi, alldeles särskilt vi som sitter i detta parlament, tvinga oss själva att höja vår blick och definiera Åland som en helhet och omvärlden som vår konkurrent och vår möjlighet. Bara genom att skapa ett sunt, grönt, friskt och därmed inbjudande Åland kan vi garantera våra barn en lika bra framtid som våra förfäder skapade för oss.

Nu ska detta EU-program vara ett levande dokument och jag accepterar att ramarna är lagda och den nivå de ligger på. Mot bakgrund av den ekonomiska situation vårt landskap befinner sig i gäller det att hålla i slantarna överallt där det är möjligt. Jag önskar ändå att landskapsregeringen som nu har programmen i sina händer håller detta i minnet och med öppet sinne tar till sig informationen och faktaunderlaget i remissvaren. Tack vare det tidigare programmet har hundratals miljoner investerats i åländsk primärproduktion och gjort den stark. Det gäller nu att hålla sina tidigare löften och inte försvaga det starka för att på det sättet förstärka det svaga. Det fungerar nämligen inte. Jag förutsätter att när det kommande EU-programmen görs till verklighet ska de bidra till att garantera de tidigare investeringarna så att de på sikt blir livskraftiga och tillåts växa.

Ja, vi ska hålla i utgifterna. Men det blir alldeles tokigt om samhället slår undan benen för dem man tidigare uppmuntrat att satsa.