90 år sedan Paavos guld

Vore det nån slags ordning på dagens Finland skulle folket i dag stanna upp en stund och skänka sina tankar till den, i mitt tycke, största superstjärna som representerat Finland i den stora världen.

I dag är det nämligen exakt nittio år sedan Paavo Nurmi vinner guld på såväl 1.500 meter som 5.000 meter; med en timme vila mellan loppen. Det hade aldrig Sebastian Coe fixat. Platsen var Paris och tävlingen var OS och Paavo Nurmi sprang snabbast i hela världen. Han vann fem medaljer under spelen och Finland blev nästbästa nation i hela OS, undrar om man kommer att få uppleva det nån gång...

Den enda som på den tiden på allvar kunde utmana Paavo Nurmi var ålänningen Frej Liewendahl som även han deltog i Paris-OS. Om deras kamp har jag skrivit i boken Ålands Idrott så här:

”Liewendahl hade ingen lätt uppgift mot amerikaner, engelsmän, italienare, australiensare och fransmän. Ännu då han under klockklang gick upp på sjunde, strax därpå sjätte plats, måste man misströsta om Mikkola-adeptens möjligheter att i det ganska utdragna fältet slå sig fram till den finalgivande andraplatsen. När han mitt på bortre långsidan drog förbi femman och fyran i trevlig stil, kunde en nordisk optimist nästan hoppas få se honom klämma amerikanen. Till och med när jänken upphanns vid ingången till sista kurvan och passerades vid utgången, ansågs den friskt knatande italienaren tio meter framför honom säker mot attentatet. 30 meter från mål var även maccaronigossen expedierad av den unge ålänningen. Och det var så eftertryckligt att italienaren fann för gott att kasta omkull sig i längdhoppsgropen!”

Tydligare än så kan man inte beskriva dramatik på en löparbana. I 1.500-metersfinalen (som Nurmi vann) blir Liewendahl slutligen åtta på tiden 4.00,03. Strapatserna lämnar inte Frej Liewendahl oberörd. Sommarens sjukdomar tar ut sin rätt. Trots stark Parishetta deltar Liewendahl i försöksheatet på 3.000 laglöpning. Han klarar sig bra och skulle haft plats i finallaget om kroppen inte givit upp. Den löpstarke ålänningen tvingas avstå finalloppet som Finland till sist vinner. Närmare en olympisk guldmedalj har en ålänning vare sig förr eller senare varit.

Efter Paris-OS reser Frej Liewendahl till Amerika för tävling och träning. Han blir där i ett år. Och kommer hem med en överraskning. Ännu snabbare fötter.

1926 gör Liewendahl vad väldigt få lyckats med. I ett 1.000-meterslopp besegrar ålänningen Paavo Nurmi, ’Löparnas konung’, på tangerade finska rekordtiden 2.31,2. Publiken gillar inte tilltaget utan står kvar helt tyst. Men Paavo Nurmi vet bättre, han gratulerar sin konkurrent med orden att det var en ’hälsosam läxa’.”

Så här såg det ut då Paavo Nurmi nådde målet, allra oftast som förste man. Den enda som på riktigt utmanade honom på denna tid var ålänningen Frej Liewendahl.

 

Viktigt med nya impulser

Ålands radio gjorde en bra uppföljning på besöket från kryssningsfartyget ms Azores i veckan, alltså det som i tiderna sänkte Andrea Doria. Man intervjuade kaptenen ombord och Visit Ålands vd Lotta Berner-Sjölund och bad sedan mig kommentera nyttan av kryssningsfartygens anlöp i Mariehamn. Om kryssningstrafiken till Mariehamn har jag skrivit tidigare och tycker att inslaget av utländska besökare är välgörande på väldigt många sätt för vår lilla stad. Influenser utifrån sätter fart på allt och alla.

Den direkta ekonomiska nyttan är kanske inte direkt överväldigande. Hamnavgifterna är blygsamma men liksom alla andra intäkter viktiga. I Göteborg räknar man med att varje kryssningsresenär gör av med 800 kronor per person och inget tyder på att det skulle vara på Åland, snarare tvärtom då utbudet av saker och tjänster är ganska blygsamt. Däremot är det viktigt, inte minst intellektuellt, att få möjligheten att visa upp Åland för nykomlingar. Det skänker en känsla av internationalism när folk från olika länder kommer till Mariehamn. Här kan man lyssna till hela inslaget.

Mariehamns storhet är att avståndet till stadskärnan är minimalt och att aktiviteter är ganska enkla att styra upp. Själv skulle jag gärna se att någon, gärna en talför man eller kvinna skulle följa med lotsarna ut på morgonen när fartygen närmar sig Mariehamn och gå ombord för att berätta om Åland. Vi har ett formidabelt besöksmål i Pommern och Ålands sjöfartsmuseum, vi har minnen av Sverige som stormakt i form av Kastelholms slott, vi var en gång i tiderna i centrum för världspolitiken då Bomarsunds fästning bombarderades och vi är i många avseenden, tack vare självstyrelsen, ett unikt samhälle. Allt sådant och mer borde vi sprida bland passagerarna, de flesta av dem förstagångsbesökare.

Hade jag bott i Sverige hade jag förresten haft namnsdag i dag och historiskt finns det massor att fira, skrev jag i fjol!

Hasse Persson-Bru i färd med att ställa frågorna i studion. I dag handlade det om kryssningstrafik på Åland.

Ingången till Ålands radio, public service-centralen på Åland.

Inget går upp mot rent vatten när det gäller att förbereda sig för intervju. Särskilt inte när utetemperaturen i går var tjugosju grader!

Så här påannonserades inslaget som man kan lyssna till här.

Tufft möte om EU:s finanser

I dag möts EU:s finansministrar i Bryssel. Det har man gjort många gånger förr men för varje år sjunker takhöjden något. Vi vill alla gärna tro att läget går mot det bättre, att tillväxten tar fart och att fler människor får jobb. Statistiskt sett går detta att bevisa med rätt stor säkerhet. I verkligheten ser det annorlunda ut. Vi på Åland och i Finland och i Sverige är än så länge förskonade men i övriga Europa är arbetslöshetsgraden inte längre teoretisk utan på riktigt. Av precis det skälet önskar jag alla inblandade i dagens möte alla lycka, det ni kommer fram till gör skillnad.

Så här lyder den finländska positionen inför mötet (från finansministeriet):

”Europeiska unionens finansministrar samlas i Bryssel den 8 juli för Ekofinrådets möte. Vid mötet granskas framstegen i Europa 2020-strategin, som är EU:s tillväxtstrategi. Dagen före Ekonfinrådets möte hålls ett möte i euroländerna.

Euroländernas ministrar får en lägesrapport om bankunionen. De informeras också om den aktuella fasen i Greklands anpassningsprogram och förberedelserna för Litauens euromedlemskap. Därtill utbyter ministrarna åsikter om minskningen av skattekilen på arbete.

Översyn av Europa 2020-strategin

Tillväxtstrategin för en smart, hållbar och inkluderande tillväxt lanserades av kommissionen år 2010. Den ger stöd för bl.a. strukturella reformer och motiverar till investeringar. Ekofinrådet kommer att hålla en principdiskussion om översynen. Finland anser att det är bra att verkställandet av strategin utvärderas utifrån resultaten för de första strategiåren.

Italienska ordförandeskapets arbetsprogram

Italien blev EU:s ordförandeland i början av juli. Finansministrarna får en översikt om ordförandeskapets arbetsprogram för de följande sex månaderna. Italiens viktigaste mål under ordförandeskapet är att påskynda den ekonomiska tillväxten och skapa nya arbetstillfällen inom EU. Finland stöder Italiens mål, särskilt när det gäller den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.

Beredning av rättsakter om stabilitetsavgifter till bankunionen

Kreditinstituten i bankunionens länder ska bidra till EU:s gemensamma rekonstruktionsfond och till täckningen av förvaltningskostnaderna för EU:s rekonstruktionsnämnd. Kommissionen avses fatta beslut om förslagen till rättsakter i höst. Ekofinrådet får en lägesrapport om detta beredningsarbete vid mötet. Finland anser det viktigt att rättsakterna om stabilitetsavgifter i så hög grad som möjligt garanterar likabehandling av kreditinstitut på den gemensamma marknaden.”

På Åland visar den nyligen utgivna Arbetsmarknadsbarometern att volymen på antal jobb växer blygsamt men ändå något. Störst är rekryteringsbehovet i den privata sektorn vilket är sunt. Här kan man läsa hela Åsubrapporten.

Så här illustrerade i tiderna The Economist de europeiska finanserna i spåren efter Greklandskrisen. Den är ännu inte till alla delar över.

Sjöfartshistoria på riktigt

Kryssningsfartyget Azores anlände till Mariehamn tidigt i morse. Genom åren har hon haft många namn och hennes öden är fler än det är möjligt att räkna upp, i vart fall här. Azores byggdes redan 1948 som Stockholm på varvet Götaverken i Göteborg. Beställare var anrika Svenska Amerika Linien och hon byggdes för oceanfart och gjord för att hålla.

Natten den 25 juli är 1956 kolliderade denna Stockholm med atlantångaren och lyxkryssaren Andrea Doria i tät dimma utanför sjöfartsstaden Nantucket i USA. För den litterärt intresserade var det även här som Moby Dick utspelade sig.

Kollisionen är en av shippingvärldens mest omdiskuterade och utgör ett ständigt inslag i alla sjöfartsutbildningar över hela världen, inte minst på Åland. Teorierna om vad som egentligen hände är många men mynnar alla ut i att katastrofen var ett resultat av riktigt usel radarnavigering. Andrea Doria sjönk följande morgon och sammanlagt 56 passagerare och besättningsmän följde med henne i djupet i det som fortfarande hör till USA:s allra värsta sjöfartsolyckor. Stockholm skadades också svårt men lyckades rädda närmare 600 människor från Andrea Doria, vars livbåtar blev oanvändbara till följd av kollisionen, och ta sig i land till New York för egen maskin och med en i det närmaste försvunnen för. Tre månader senare och en miljon dollar fattigare var Stockholm reparerad och återvände till havs.

Äventyren fortsatte. År 1960 såldes Stockholm till den östtyska staten som döpte henne till Völkerfreundschaft och fortsatte driva henne i oceanfart fram till år 1985. Det bär för långt att beskriva alla öden men ett tag tjänstgjorde hon också som flyktingförläggning i Oslo under namnet Fridtjof Nansen. År 1989 såldes hon till italienska köpare som ironiskt nog bogserade henne till Genua, Andra Dorias hemmahamn! Här fick hon det illa klingande smeknamnet ”Ship of Death” av den italienska pressen som inte glömmer så lätt. Man byggde om henne från vattenlinjen och uppåt och inledde en ny era av atlanttrafik.

År 2005 såldes hon till Portugal och döptes om till Athena. På sin väg till Australien år 2008 attackerades hon av pirater på Adenviken och undkom nätt och jämnt med hjälp av vattenkanoner och tur samt amerikanska stridsflyg att bli kapade av sammanlagt tjugonio (!) piratbåtar som likt ilskna jordgetingar kretsade runt henne.

Så sent som i fjol var hennes öde fortsatt osäkert. Till följd av obetalda räkningar låg hon i kvarstad i franska Marseille men då kom dagens ägare, portugisiska Portuscale Cruises in med nya pengar och fräscha idéer och på den vägen är det i dag. Under portugisiskt befäl kom hon med hjälp av lots sakta och majestätiskt in till Mariehamn som vilket annat kryssningsfartyg som helst. Hon kom från St Petersburg, Kronstad och Helsingfors och fortsätter sin resa söderut i kväll.

Jag skrev några rader i Sjöfartstidningen också om detta och andra kryssningsfartyg på Ålandsbesök.

Etthundrasextio meter lång och med linjer som bara riktiga kryssningsfartyg har kom Azores i morse till Mariehamn för en dags upplevelser för passagerarna. 

Det är hisnande att tänka att samma fartyg som i dag lade till i Västerhamn kolliderade med Andrea Doria år 1956 i en av sjöfartshistoriens mest omtalade, -skrivna och analyserade olyckor. 

Inget bogvisir här inte, den smäckra fören byggdes helt ny efter kollisionen med Andrea Doria.

Gammalt och nytt. Azores är byggd 1948, Pommern i bakgrunden fyllde nyligen 111 år medan Cinderella till höger är betydligt yngre med bara 25 år på nacken. 

Det var händelserikt i hamnen denna morgon. När Azores lade till passade Rosella på att smita ut på en av sina många turer till Kapellskär.

En panoramabild över hamnen en vanlig morgon i juli.

Det ryms mycket sjöfartshistoria på en och samma bild. Pommern, Azores, Cinderella och Birka. Så här har sjöfartens utveckling sett ut över tid. 

Ms Arcadia är en annan lyxjakt som anlände till Västerhamn i går, ungefär längs samma rutt som Azores, från St Petersburg och Helsingfors. 

Gästhamnarna i Mariehamn är en fröjd för ögat denna tid på året. Så här borde det se ut betydligt oftare.

Så här såg ms Azores ut när hon hette Stockholm och kolliderade med Andrea Doria år 1956. Tre månader tog det att få fason på fartyget igen.

YouTube-klipp om ms Stockholm, klart sevärt!

Här bor miljardärerna

Jag blir inte längre lätt imponerad. Det är en följd av tilltagande ålder och upplevda erfarenheter. Trist men sant. Men plötsligt händer det och det var förra veckan då jag fick möjlighet att besöka ön Brecqhou, granne med Sark.

Ön ägs sedan tjugo år tillbaka av två stenrika tvillingar, David och Frederick Barclay, båda i dag adlade av drottningen. De är sjuttionio år gamla och äger saker som Telegraph Media Group, The Ritz Hotels och mycket mer. De är inte kända för att stå först i kön när skatterna ska betalas till exempelvis Storbritannien vilket skänkt dem ett i vissa kretsar tvivelaktigt rykte. Ändå. När de köpte ön fanns ingenting annat än kaniner och råttor. I dag står där ett slott med nittiotvå rum, ett tiotal tjänstebostäder (stora egnahemshus) byggda i sten, två helikopterplattor och en trädgård som Mariehamns stad inte ens är i närheten av. Inte så konstigt. Här går tolv trädgårdsmästare varje dag och pysslar tillsammans med ett trettiotal övrig personal. Nästan mest imponerande är ändå, i mina ögon, de kilometerlånga stigarna som löper runt hela ön. De är alla cirka fyra meter breda och stenlagda i perfekta rader.

Brecqhou ligger just nu i dispyt med ”moderön” Sark eftersom man tagit in bilar till arbetarna vilket Sark inte tillåter. Beefen är komplicerad men går i väldigt stora drag ut på att bröderna Barclay vill införa demokratiska spelregler på Sark medan de styrande där helst vill avvakta. Liksom i riktiga krig förs slaget med hjälp av information. Här kan läsa det nyhetsbrev som för fram bröderna Barclays åsikter gentemot delar av befolkningen (alltså de styrande) på Sark.

Själva slottet fick vi tyvärr inte fotografera på nära håll. Ni får ta mitt ord på att värre finns det inte. Det är dessutom det enda slott som byggts i Storbritannien under de senaste typ tvåhundra åren.

Tittar man noga kan man se slottet i mitten av bilden.  

Häckarna är perfekta och välplanerade. Sammanlagt 220.000 plantor har importerats till den lilla ön där det fanns ingenting när slottsbygget påbörjades.

Och vad vore väl en ö utan en blomsteräng? Också enkom anlagd.

Fotbollsplan. Check. Här möter familjerna Barclay de anställda i en prestigefylld fotbollsmatch varje annandag jul.

Näckrosdamm, men självklart! 

I olika färger och storlekar så det passar alla. 

En röd bro mitt i det hela piffar onekligen upp vardagen.

En dag kom baronessan Margareth Thatcher på besök. Därför restes denna sten!

Utan Gud, ingen värld. Religionen är ett viktigt inslag för bröderna Barclay som även låtit uppföra ett eget kapell på ön.

Utsikten går inte av för hackor precis.

Så här ser alla stigar ut över hela ön!

Det räcker inte med att det finns mycket blommor, snickarna har inte heller legat på latsidan.

Ett lavendelfält bryter av den annars välansade tillvaron.

Ingen riktig ö utan en helikopterplatta. Här finns två...

...och en klassisk telefontjorre... 

...och så klart en egen pub!

Bildextra från Sark

Den lilla ön Sark i engelska kanalen liknar inga andra öar jag varit till. Här betalas inte skatt och här lyder man under sina egna lagar som man tillverkar själv. Bilar är förbjudna. De enda fordon som finns är traktorer och hästar. Lugnet är totalt och natten svartare än något jag sett. Varje hotellnyckel är försedd med egen ficklampa eftersom gatlyktor inte existerar. Vill ni göra något väldigt annorlunda är detta resmålet att vilja. Här finns utsikterna, maten, fina hotell och en känsla av att tiden stannat. Enklast att ta sig hit är att flyga till Guernsey eller Jersey och ta små båtar vidare till Sark.
Sark har i och för sig avskaffat det feodala styre man använde sig av fram till år 2008 men har långt kvar till riktig demokrati. Den som har pengar lever gott medan den som är fattig har det riktigt eländigt. Tror inte jag sett liknande skillnader i Europa tidigare. Detta har också uppmärksammats på senare tid, bland annat på Guernsey till vilken Bailiwick Sark hör. Man är genuint orolig för att bristen på sunda samhällsfinanser ska få hela ön att falla.

I morgon ska det handla om grannön Brecqhou som, om möjligt, är ännu mer extrem!

Här är några bilder från en fantastisk dag i kanalen.

Så här ser Sark ut från ovan. Varje liten markplätt är odlad och öborna är måna om sin egen produktion vilket står på alla restaurangers bord. 

Detta är den så kallade stadskärnan i Sark.

Taxistationen.

Sark var belägrat under kriget och den nionde maj varje år är en stor högtidsdag. Ön förlorade många unga män i striderna och tar historien på stort allvar.

Trafikstockning hör till vanligheterna.

La Coupée är en av de vackraste platser jag sett. Längs med smala vägar vandrar man med avgrunderna på båda sidor.

Bilder gör sällan verkligheten rättvisa men detta är överjordisk vacker, i vart fall under soliga dagar.

Gyllene postlådor finns bara på platser där OS-guldmedaljörer kommer från. Carl Hester är född på Sark och vann ett OS-guld i dressyr i London 2012. 

Här finns också telefonkioskerna kvar.

Bankdirektören får rycka in där det behövs. Vattna blommor till exempel.

Tog en shelfie! 

Sark har även ett fängelse med två sängplatser och helpension. Här får man bara förvara bråkstakar i tre dygn, sedan måste de föras till Guernsey. Det är sällan fullt.

Hyllning till en modig man

Den fjärde juli står det inte stilla i USA. De firar att det förlöpt tvåhundratrettioåtta år (om jag räknat rätt) sedan tretton, då brittiska, kolonier år 1776 förklarade sig självständiga från Storbritannien. USA som idé har jag prisat tidigare, ibland med hjälp av Abraham Lincoln. Det är ett land bestående av immigranter som samlats kring en gemensam idé där alla ryms in. På många sätt är det precis som Åland. Vi är kanske inte en nation men vi utgör en ö som är byggd på inflyttning och idéer utifrån. Detta har skett tack vare utåtriktade företagare.

I dag och här ska det därför handla om något annat och för oss viktigare än USAs nationaldag. Temat för dagen är det entreprenörskap som blev början till vad vi i dag känner som Ålands penningautomatförening, en av den åländska välfärdens allra viktigaste byggstenar och största arbetsgivare. PAF startade förvisso först den första januari år 1967 men de facto sattes fröet exakt den 4 juli år 1964. Då började den spelverksamhet som skapat kreativa arbetsplatser och en internationell plattform för hela Åland. Mannen bakom det heter Bengt Wiljanen som sedan dess byggt upp mycket mer på Åland och i Finland och som i dag fortfarande, varje dag, åker till kontoret för att hålla koll på vad som händer.

I dag är det nämligen inte bara premiär för PAF Carnival på torget i Mariehamn. Det är också på dagen femtio år sedan det allra första roulettbordet på Åland och i Finland öppnades i legendariska Societetshuset i Mariehamn. Pionjären och entreprenören Bengt Wiljanen var den som startade verksamheten som senare och tillsammans med några ideella organisationer skulle forma Ålands penningautomatförening – PAF. Tack vare det bolaget har vi på Åland i dag en social välfärd i världsklass och arenor för kultur och idrott som annars bara kan hittas i metropoler. PAF har också vuxit till en nöjeskoncern som skapar exportintäkter och har aldrig dragit sig för att utmana även på internationella marknader.

Tänk er nu tillbaka till lördagen den 4 juli år 1964, Lyndon B Johnson var president i USA, Beach Boys och Roy Orbison var heta i musiken och Alfred Hitchcock gick från klarhet till klarhet i filmen. Åland var ett Åland där sjöfarten dominerade men besökarna var sällsynta:

Med ett försiktigt och i dag kännspakt rasslande ljud föll kulan ner från den roterande skålen och in i ett av de 37 facken färgade i rött och svart och ett grönt. 

Detta ljud inledde redaktionschefen Helge Sölgéns inslag i Radio Åland premiärkvällen för fransk roulett i Societetshuset eller ”Socis”. Dagen var den 4 juli år 1964 och inföll då och i dag med den amerikanska nationaldagen.

”Det var på många sätt en viktig dag och jag har tänkt på den extra mycket varje år sedan dess”, säger Bengt Wiljanen, i dag 83 år gammal men fortfarande aktiv och med ett gott minne även för detaljer.

Ljudet från den rullande kulan var något fullständigt nytt för Åland och Finland men skulle bli grunden för det som i dag är PAF.

Bengt Wiljanen var den som låg bakom att Finlands allra första roulettbord lanserades på Åland. Skälet var enkelt. Han ägde Pensionat Gripen söder om Mariehamn och insåg att det saknades sysselsättning för de turister som i allt högre grad började anlända till Åland med den växande men fortfarande ganska nya färjtrafiken.

Hösten år 1963 hade Wiljanen varit i Sverige och för första gången på riktigt sett hur roulett spelades i den svenska huvudstaden. Han blev eld och lågor och såg framför sig hur ett roulettbord skulle upprättas i det egna pensionatet, som förnöjelse för gästerna. Hemma satte han igång tillståndsprocessen vilket inte var någon enkel manöver. Åland hade ännu ingen egen lotterilagstiftning och den finländska var allt annat än tillåtande när det gällde spel. I synnerhet utgjorde roulett som överhuvudtaget inte existerade i Finland ett rött skynke.

Ändå lyckades Bengt Wiljanen få ett sex månader långt tillfälligt tillstånd som började gälla den 4 juli 1964. Fast inte som han hade tänkt sig från början.

”Det var inte möjligt att få det till Gripen. Myndigheterna krävde servering, fasta öppethållningstider, vaktmästare och sådant som bara riktiga restauranger har”, säger Bengt Wiljanen.

Lösningen blev Societetshuset i Mariehamn som låg där Självstyrelsegården i dag finns. Det franska roulettbordet hyrdes in från Gröna Lund i Stockholm där spelet inletts några år tidigare. I dag står det i PAFs styrelserum i huvudkontoret i Dalkarby.

Det första roulettbordet väckte stor uppmärksamhet i hela Finland. Åland blev snabbt att kallas Nordens Monte Carlo även om vinsterna var ganska blygsamma. Spelet bedrevs med jetonger av plast vilka växlades in i Sociskassan. Vinsten som var högst 50 mark måste sedan spenderas i restaurangen.

Rummet som bordet stod i var enkom anpassat för rouletten. Taket var svart och väggarna röda. De första croupiererna, fyra stycken, följde med bordet från Stockholm men redan på hösten år 1964 börja Bengt Wiljanen skola upp egna. I den första kullen fanns Trygve Almkvist, Sune Andersson, Lars Porko, Folke Husell och Bjarne Blomster med flera.

”Det var absolut inte vem som helst som kunde bli croupier. Det behövdes ordningssinne och mattehuvud och mycket mer”, säger Bengt Wiljanen i dag.

Investeringen i den första rouletten var inte liten för turistföretagare Bengt Wiljanen och reglerna för vad man fick göra rätt oklara. Därför samarbetade han nära med olika myndigheter, finansiärer och opinionsbildare. Bland dem som följde med på Wiljanens studiebesök innan bordet stod klart fanns till exempel bankdirektörerna Thorvald ”Thusse” Eriksson, Erik Rask, Knutte Mattsson, juristerna Sune Carlsson och Jan-Erik Lindfors och även radiomannen HelgeSölgén. Utan deras stöd hade allt blivit mycket svårare. Det fanns såklart motståndare även då till det nya men de eventuella förtjänsterna lockade alla.

Någon guldkalv blev inte roulettspelet förrän femton år senare. I slutet av 1970-talet började större vinster strömma in då antalet turister till Åland stabiliserades på ungefär en miljon per år. PAF inledde senare sin verksamhet den 1 januari år 1967 och övertog Bengt Wiljanens casinobord och spelautomater i en överlåtelse som ägde rum år 1976.

Så här ser Bengt Wiljanen ut i dag. Lite äldre men lika klok som alltid. I händerna håller han de gamla franska rakorna med vars hjälp speljetongerna håvades in av croupieren. Wiljanen bar på egen hand den ekonomiska risken som rouletterna och spelautomaterna utgjorde. Så började det som i dag är en internationell spelkoncern, PAF.

Så här såg det ut på Socis då det begav sig för på dagen femtio år sedan i dag. Det var förbjudet att ta med sig grogglasen in till bordet men röka gick bra. Det kunde bli rätt dimmigt innan kvällen var över.

Så här såg Societetshuset ut där det låg på samma plats som Ålands landskapsregering och Ålands lagting i dag står. I huset hände det mesta som skapade det moderna Åland vi känner i dag. Här fanns vid sidan av restaurang, roulett även Mariehamns elverk och mycket annat. Socis revs i mitten av 1970-talet efter starka protester för att ge rum för Projekt 77 som dagens marmorborg och kringliggande byggnader då kallades.

Dagen då garfågeln försvann

Hur man kan veta det så exakt begriper inte jag men i dag för etthundrasjuttio år sedan, exakt, tog man livet av de två sista exemplaren av garfågeln på Eldön utanför Island.

Det var följd i färg. Människorna var hungriga och garfåglarna enkla att jaga. Förutom köttet tog man tillvara på dunet vilket var omåttligt populärt i Europa. De största kolonierna av fåglarna fanns utanför Skottland, Island, Färöarna och Newfoundland.

Nej, den bär inga kända släktskap med den lokala åländska varianten gårfågeln! Ha en fin torsdag, i morgon ska det handla om något oerhört mycket viktigare nämligen om hur mycket av det vi lever på i dag kan härledas till mod och entreprenörskap i går.

Så här ungefär lär garfågeln ha sett ut medan den fortfarande fanns. I dag är den borta.

Till minnet av Hemingway

Den här dagen nöjde sig inte författaren Ernest Hemingway med att lyfta ner geväret från väggen för att bildligt talat sätta lite fart på den story han tänkte skriva. Han satte i skott och bestämde sig för att sluta leva. Om han satte pipan i munnen och kunde känna stålet innan smällen vet jag lika lite som någon annan men verkan blev den avsedda. Ett geni var borta och en värld lite tommare.

Dagen var den 2 juli 1962, två dygn före den amerikanska nationaldagen vilket han kanske ändå inte brydde sig så mycket om.

Ernest Hemingway var en skribent av det rätta virket. Han slösade aldrig med orden men hans berättelser var mångbottnade. Som skrivare följde han spanska inbördeskriget närmare än de flesta. Läs gärna Klockan klämtar för dig och häpnas över hur mycket som kan rymmas på några få rader. Han stod också på stranden i Normandie när de allierades fartyg anlände på Dagen D. När Paris senare befriades var han såklart också på plats. Långt innan dess deltog Hemingway själv i första världskriget, sårades svårt i båda benen och skrev efter det Farväl till vapnen, självklart även den ett mästerverk.

Det bästa han ändå enligt min egen mening skrev var Den gamle och havet som följt mig nästan från det jag lärde mig läsa. Här finns lite mer att läsa om den boken.

Skälet till att folk väljer att sluta leva kan naturligtvis ingen annan känna till på riktigt. Det kan vara modigt eller fegt men är till sist var och ens ensak. Ernest Hemingway hade under en safari/jakttripp i Afrika skadats svårt i två olika flygolyckor år 1952 eller 1954, historiebeskrivningen är lite oklar kring just detta. Efter det var han sig inte lik. Plågad av svag hälsa och svåra smärtor fann han trösten i spriten och skövlade på så sätt sitt eget förstånd och förnuft under sina perioder i Kuba och Florida. Han sökte hjälp och fick sammanlagt trettionio elchocker vilket på den tiden uppfattades som enda boten mot demonerna.

Sitt sista andetag innan skottet massakrerade den geniala hjärnan och för alltid satte punkt drog han i Idaho, USA. Självmordet var ironiskt vid sidan av tragiken. Hemingways egen far tog även han sitt liv med hjälp av ett gevär den 6 december år 1928. Detta kunde sonen aldrig förlåta och skrev i de böcker han dedicerade: ”Det viktiga är att hålla ut”, alltså en hälsning till fadern.

Själv kunde Ernest Hemingway till sist inte leva upp till detta. Hedra honom gärna genom att läsa någon av hans böcker. Det är svårt att hitta bättre.

Ernest Hemingway skrev Afrikas gröna berg efter att ha fått smak för storviltsjakt. Han gick alltid klädd i lediga kläder , var stark och uthållig och ägnade sig gärna åt boxning när han inte charmade sin omgivning. 

När jobbet kallade fick fritiden ge vika. 

Djuphavsfiske var en annan hobby han gärna ägnade sig åt. Antagligen var det i samband med sådana utflykter fröet till det som skulle bli Den gamle och havet började gro.

Här är en fin film på drygt tre minuter om Hemingway