Mannerheim och maten

Den gamle skojaren Carl Gustaf Emil Mannerheim påminde mig en bloggläsare om i går. Det var bra, för då kan jag äntligen berätta historien om Vorschmack!


Mannerheim var en sådan där riktig karl som dog inte bara en gång utan två. Förklaringen är enkel. Han drog sitt sista andetag den 27 januari 1951 i Lausanne i Schweiz. Problemet var att han dog strax före midnatt då det redan var den 28 januari i Finland. Därför blev historiebeskrivningen någon haltande. Han blev hur som helst 83 år gammal.


Det var egentligen typiskt Marskalken (han är enda med den titeln i Finland). Han skulle alltid överraska. Mest känd är friherren och baronen, officeren, globetrottern och politikern för att han i stort sett på egen hand snickrade ihop det Finland vi känner i dag – mot de dåvarande socialdemokraternas vilja. De hade gärna förblivit lite mer rödgardistiska. Med svenska som modersmål och en besvärlig uppväxt i bagaget var denne karlakarl som klippt och skuren för att leda Finland först ur ryssens och sedan ur tyskens grepp. Eller tvärtom kanske, beroende på hur man ser det.


Tyvärr blev Åland och Mannerheim aldrig riktigt såta vänner. Eller egentligen var det svenskarna han lackade ur på. Marskalken blev inte glad över planerna på att ”hans” landskap skulle bli Sveriges egendom när det stormade som värst kring 1918. Mest sur var han över att Sverige i smyg försökte ta över ögruppen. Därför var Mannerheim enligt historien också senare beredd att erbjuda Åland till Sovjetunionen... Fast så blev det ju inte. Och alla stora personligheter har väl någon gång gjort bort sig?! Annars har man inte gjort så mycket.

Med rak rygg och stark stämma levde marskalk Mannerheim upp till sitt rykte som karlakarl. Vid sidan av storpolitiken var han också en god kock och en synnerligen ivrig jägare. Med dessa två egenskaper tar man sig rätt långt här i livet!

Hur som helst. Det var egentligen Vorschmack detta skulle handla om. Det var Mannerheims absoluta favoriträtt. Marskalken var inte bara rak i ryggen. Han var både jakt- och matglad. Vorschmack plockade han hem på egen hand från det Polen han genom åren skulle lära sig hålla mycket av. Om han såg likheter mellan polacker och finländare ska vi låta vara osagt. Han höll mycket av dem alla. Här är marskalkens eget recept på en maträtt som man varken förr eller senare sett dess jämlike. Den ska ätas tillsammans med kall öl och en rågad snaps som dricks med rakrygg och utan åthävor. Det ska slås fast att det finns väldigt många versioner av denna rätt. Detta är blott en.

Vorschmack

Ungefär så här ska det se ut när det är klart!

1 kg älgkött (går också bra med lammfärs eller nöt), 100 gr grisfett, 300 g gul lök, vitpeppar, kryddpeppar, lite timjan och vitlök, köttbuljong, salt sill.


Värm upp en stekpanna och smält fettet. Bryn köttet i pannan. Tillsätt löken när köttet börjar bli brynt. Bryn löken och låt det hela svalna. Filea en saltsill. Mal köttet, löken och sillen.


Lägg alla ingredienserna i en panna, smaksätt med kryddorna och tillsätt buljong. Koka på svag värme i två tre timmar, fyll på mer buljong om det behövs. Sedan är vorschmacken färdig, den ska ha samma konsistens som gröt. Till den äter du bakad potatis, inlagda rödbetor, saltgurka och smetana. Du kan också lägga vorschmacken på kavring om du inte har tid för en hel middag.

Ingen man är bara en

När jag var liten ville jag vara större. Gärna rik, vacker och framgångsrik i idrott. Humphrey Bogart ville jag gärna likna, liksom Zeb Macahan (fast han var nog usel på sport, som han vaggade fram såg det mest ut som om han glömt att göra tvåan), Kevin Keegan och nån av de där Rockefellers. Nixon gillade jag skarpt ett tag tills all skit träffade fläkten. Ronald Reagan var en förebild för den naiva oskuld han gav sken av att vara och Bill Clintons självbiografi var också en slags ögonöppnare trots att just oskuld var det sista han var.

Med detta vill jag hävda att alla människor är i behov av olika förebilder. Någon man kan identifiera sig med när verkligheten inte räcker till. Dagar som denna när vinden rusar till på utsidan kan det vara skönt att bli någon annan för en stund.

Här kommer Nationalencyklopedin in i bilden! De har på kort tid lanserat två olika självtester som är fullständigt oemotståndliga.

Vilken sagofigur är du?

Vilken historisk person är du?

Måste såklart testa fyra gånger och fick såklart fyra olika svar. Det är trösterikt. Gillar att överraska lite!

Jag är, när jag alltså inte är jag:

Napoleon. Skumt. Men han var inte bara en upprorsmakare och bråkstake. Han var snäll också. Sägs det.

Kalle Anka! Det finns folk som tycker det är ett skällsord. Synd om dem. 

Kung Farouk i Egypten. Han hade det inte så muntert men kämpade på ändå. Fattar inte riktigt likheten. 

Robin Hood, mannen som tog från fattiga och gav till de rika.  Eller hur det nu var. Nåt sånt, men det coola med honom var såklart pilbågsskyttet!

I skogen finns också gläntor

Ja jädran i min lilla låda, om man inte fortfarande kan bli lite överraskad! I korvfabriken suckas det inte bara över upplevda tillkortakommanden. Här ryms också ljusglimtar bland alla troll. Signaturen ”Gurik”  är rätt träffsäker i sin kommentar på www.alandstidningen.ax:

”Någon centerpartist har jag aldrig varit då det inte funnits behov för att bli det. Partiet har varit tillräckligt starkt utan min röst. Utan ett starkt centern kommer Åland att snabbt urvattnas och tappa sin särprägel och identitet.
Med högpopulistiska ministrar från julgranspartierna som lätt låter sig påverkas av handelskammarvalparna går Åland obönhörligt i vila. Någon kraft att bli ett Nordens Hong Kong har vi inte så det enda som åstadkoms är att klumpsumman sprids ut i lycksökarnas fickor.
Centern är det enda partiet som tillvaratar det genuina och Ålands intressen. Så länge Centern är starkt så består Åland som Åland.”

Kära Gurik, den definitionen kan vara den mest exakta analys jag sett konstruerad av alla dessa bokstavsspridare vi har i landskapet just nu! Man tackar.

Gurik fick mig att tänka på att vi trots allt lever i en Wonderful World!

Vilket i sin tur får mig att tänka på filmen med samma namn som vevas på julaftnarna. Det finns en och annan gnällgubbe och -gumma som borde se den. Snart i en teve nära dig!

Ditt öga mot omvärlden

Eurogeddon närmar sig. I morgon ska euroländerna mötas för att liksom efter ett brutalt party försöka fördela kostnaderna. Ni vet hur det är, det blir nästan alltid bråk när festen är över. Vem ska stå för birat? Jag hade i varje fall inte beställt chips? Glöm att jag är med på raketerna. And so on.

I dag nås vi också av beskedet att hela EU:s kreditbetyg är på väg att sänkas. Det är också typiskt. Kreditinstitut är som vargar, börjar någon i flocken sacka efter smäller det. Vart tog den gamla devisen vägen? ”Älska mig mest när förtjänat det minst, för då behöver jag det bäst.” Eller hur det nu var.

Det är inte bara på statlig nivå det krisar. Tankbåtsägare har det heller inte så lätt i dag.

Men ingen kris går upp mot budet att Harry Morgan dött. Mannen som med Alan Alda och några till gjorde Koreakriget mer förståeligt än någon annan. Morgan spelade übercoole militäröverläkaren Sherman Potter i M*A*S*H, tv-serien som gjorde stor humor av svår tragik, den vackraste av alla konster. Harry Morgan blev 96 år gammal och hade skojigare än de flesta på sin väg mot graven. Hatten av.

Mannen, myten, legenden Harry Morgan har lämnat det jordiska, 96 år gammal.

Här är sången jag aldrig glömmer

Snart blir det ljusare igen

Problemet med krisrapporter är att de utgår från det så kallade helikopterperspektivet. Det är bra men kräver att helikoptern inte flyger upp så högt att den inte längre kan se marken. För ett faktum är fortfarande att det åländska näringslivet snurrar på rätt väl trots den pågående Eurogeddon. Ett uppmuntrande exempel är morgonpromenaden över Svibybron. Bilköerna som ringlar sig in mot staden på vardagsmorgnarna är inte att leka med. I bilarna sitter försäljare, tjänstemän, massörer, gatuarbetare, direktörer, ekonomer, socialarbetare och hundra andra yrkesgrupper; alla på väg för en ny dag och redo för nya utmaningar.

Det är trösterikt och inspirerande att se det flit som bokstavligen återspeglas i en bilkö. Här finns engagemang och arbetsvilja på en och samma plats. Trafik är liv är framtid. Sådant är bra att minnas, i tider av oro. Genom att försöka lite hårdare och vara lite smartare får vi alla det samtidigt lite bättre.

Ha en skön avslutning på arbetsveckan. Två dagar kvar till helg och tredje advent!

Som ett band av lysande pärlor passerar bilarna Svibybron varje morgon. Målet är Ålands ekonomiska nav, Mariehamn, där de flesta av bilisterna arbetar.

”Du har två timmar på dig”

Det är midnatt. Elden har slocknat i vedspisen och inne i den lilla kojan är det varmt, till skillnad mot den fräsande kylan på utsidan. Då knackar det på dörren. Utanför står uniformerade män som med hög röst från ångande munnar säger till dig. ”Du har två timmar på dig. Väck barnen. Tag med det ni orkar bära. Ni behöver mat för minst fyra dagar.”

Skräckslagen återvänder du in i stugvärmen, gör som tillsagd medan tankarna flyger omkring. Då hörs skott från utsidan. Det skulle visa sig vara gårdens enda ko som destruerades. Den skulle inte få bli mat åt ryssarna.

Det handlar alltså om kriget och situationen som drabbade hundratusentals finländare som bodde vid fronten som ständigt flyttades. Du sätter dig på ett lastbilsflak tillsammans med två skräckslagna barn, ni förs till Elisenvaara järnvägsstation. Där kryllar av folk, alla lika skärrade. Då kommer bombplanen, de ryska, och fäller sin last. Du ser din egen syster, som även hon evakuerats, träffas av en bomb för att sedan aldrig mera finnas till. Själv klarar du livet på dig och dina barn med tur och Guds försorg.

Att den historien överhuvudtaget kan berättas i dag är inte självklart. De som spelade huvudrollerna i slaget mot ryssarna förde sällan berättelserna vidare. De som dog kunde inte och de som överlevde ville inte.

Google hyllar Finland i dag på sitt eget lilla vis.

Det är först nu som verkligheten bit för bit börjar framträda. Kanske är det därför intresset för vinterkriget och fortsättningskriget är så extremt stort i Finland. Eftersom frågorna aldrig fick svar steg nyfikenheten bland de efterlevande. Därför är också 6 december en stor dag i Finland. Det är en dag som på riktigt markerar frihet, inte bara politisk utan mänsklig och verklig. Av det skälet ställer finländare två ljus i fönstret i kväll. Ett för dem som slogs och dog och ett för dem som slogs och levde.

I de finländska hemmen tänds denna dag två ljus. Ett för de döda och ett för de levande.

Veteraanin Iltahuuto

Några av männen på denna bild har sett scener som var för starka för att någonsin berätta om. Men sjunga kan de!

Yes, äntligen en ny vecka!

Det är inte bara Thailands nationaldag i dag. Det är också Walt Disneys (1901) och Hufvudstadsbladets (1864) födelsedag. Vi har någon plusgrad i kvarteren norr om Mariehamn, absolut ingen snö och mörkt som i en kolgruva på utsidan.

Därmed hälsar jag er god morgon till denna nya arbetsvecka! Må lycka och välgång vara med er och må ni fatta kloka beslut som gagnar inte bara er själva utan också så många som möjligt i er omgivning.

Det kan hända att du inte hör till dem som betraktar en tockon där klämdag som i dag som en riktig arbetsdag. Till er vill jag säga att det finns inga klämdagar. Det finns bara dagar som är bättre eller sämre anpassade för jobb. I dag är en vanlig jobbdag, i morgon däremot ska det finnas tid för vila och eftertanke. Då fyller republiken Finland år. Så hade det inte behövt bli. Utan hjälp av hundratusentals modiga finländare och ålänningar som gång på gång slog tillbaka ryssen hade risken varit överhängande att vi senaste helg hade röstat eller inte röstat på Putin. Sådant kan man tänka på och sedan lägga i fyrhjulsdriften och köra vidare.

Ses i veckan!

För något år sedan såg det ut så här den 5 december. Det vita är fruset vatten som föll från skyn och spred ljus och glädje runtom sig!

Fönster mot boxningsvärlden

Det är väldigt imponerande att ålänningen* Robert Helenius numera på riktigt kan titulera sig Europamästare. Boxning är den idrott som troligen väcker mest känslor av alla. Det är omöjligt att förhålla sig neutral till en sport där den vinner som inte bara är fysiskt starkast och taktiskt skickligast utan också är tillräckligt djärv för att med berått mod förorsaka sin motståndare kroppslig skada. Antingen avskyr man den eller så älskar man den. Nattens fajt befäste detta. Trots en svårt sargad högerhand lyckades Robert övertyga de tre domarna om att han är den bäste. Domslutet ifrågasattes naturligtvis. Allt annat vore underligt. Så går det till i boxningsvärlden. Den som förlorar är väldigt sällan riktigt nöjd...

Boxning är kamp i dess mest primitiva form och, enligt min mening, fullständigt oemotståndligt. Ända sedan The Rumble in the Djungle och Mohammed Alis storhetstid har jag följt kampen om tungviktsbältena i världen. Själv skulle jag aldrig i livet ställa mig i en ring men jag högaktar dem som vill göra det och tycker varje människa har rätt att bestämma över sitt eget liv och göra sina egna val. Den man eller kvinna som är redo att ta en fajt inom givna regler ska få göra det. Även i Mariehamn.

Mot bakgrund av det kraftigt uppblossade boxningsintresset i Finland och på Åland är det nog dags att på nytt ordna en gala i Baltichallen. En snabb blick på de invalda i stadsfullmäktige ger en tydlig fingervisning att det där med tillstånd nog kommer att ordna sig denna gång!

För några månader sedan var Robert Helenius i Mariehamn och körde ett Zumbapass i Ytternäs skola. I natt blev han Europamästare i Helsingfors inför 12.000 åskådare. Nu borde vi ordna en proffsboxningsgala även i Mariehamn.

* = Han pratar svenska. Han är sambo med Sandra Helsing. Han ses nu som då på stadens gator. Mer behövs inte, enligt min mening.

Långt borta från skogen

Utanför fönstret till mitt kontor flyger en kråka och en skata och slåss om någon godbit den ene av dem fått tag i. Det är allt vad naturupplevelser det blir fråga om denna dag. Dessvärre. I övrigt ämnar jag sitta fjättrad vid min stol, framför min dator, med en mugg kaffe vid min sida och stapla bokstäver i olika mönster intill varandra. Avsikten är att det sedan ska resultera i en berättelse som folk vill läsa. Livet är inte bara en dans på rosor, det är lite fest och sång också!

Ha en skön lördag ni som ordnat tillvaron bättre än jag! (Klagar alltså inte, min tid kommer.)

För att nå från en plats till en annan behövs en bro. Det är en bra utgångspunkt för det mesta här i livet.

De äldsta råden håller än

När jag var yngre läste jag mer skönlitteratur än i dag. Det kan jag ibland sakna men tänker då att det småningom blir tid för det igen. Fick ett litet återfall i går efter att ha blivit påmind om Shakespeare. Tonen och rytmen i de texter han hackade ner är något som hängt med sedan första gången jag lyckades tränga in i dem.


När Laertes i historien om Hamlet skulle ge sig ut till havs i denna kanske världens mest spelade pjäs tog hans far Polonius fast honom på landgången till fartyget och gav följande råd:


”Vad, är du kvar? Vet skäms, gå strax ombord. De väntar på dig, de har hissat segel. Ta med dig min välsignelse på resan och kom ihåg ett par tre korta råd:
Låt bli att yppa alla dina tankar, gör inget som är dåligt genomtänkt. Var folklig men på inget vis vulgär. De vänner som du fått och som du prövat, bind dem vid dig med starka band av stål, men du får kramp i handen om du hälsar på varje snobbig ungtupp som du möter.

Var rädd för gräl, men kommer du i gräl, så laga att din trätobror blir rädd. Lyssna till alla - prata med ett fåtal. Hör andras mening och döm sedan själv. Klä dig så fint och dyrt som du har råd till, men inte pråligt – snyggt, men inte vräkigt, ty dräkten röjer mannens karaktär, och Frankrikes förnämsta kavaljerer lär klä sig med en utsökt elegans. Ge inga lån, och låna aldrig själv, ty snabbt förfaller både lån och vänskap, och skuld förslöar sparsamhetens egg.

Men framför allt, var ärlig mot dig själv!  Av detta följer liksom natt på dag att du omöjligt kan bli falsk mot andra. Farväl nu, och må min välsignelse få dessa råd att mogna inom dig.”

Varpå pojken svarte:
”Med största vördnad säger jag farväl.”

Tonen liknar kanske inte det vi skulle använda i dag. Men innehållet från denna text som skrevs typ 1600 gäller fortfarande lika mycket. Sådant är tänkvärt när vi ibland tror vi lever i en ny värld.

Hund, brorsa, ungar och annat. Undra på att Shakespeare får vänta lite...

Det är nu vi måste agera

Skillnaden mellan ett framgångsrikt och ett mindre framgångsrikt samhälle är förmågan att se runt hörn och agera i tid. Lite i den stilen går argumentationen ut på hos Financial Times’ inflytelserika krönikör Wolfgang Munchau. Han dömer ut eurosamarbetet totalt i sin senaste krönika och ger EMU maximalt nio dagar innan kraschen är ett faktum. Om inte de inblandade länderna kommer överens senast den 9 december (då det ordnas toppmöte) är det över.

Skälet till detta är busenkelt. För stora utgifter och för små intäkter under alltför lång tid.

Nu är det ju inte skribenter som styr här i världen. Men den som är tillräckligt duktig är en värdefull termometer rätt upp i den samhälleliga torson. Munchau hör till dem som genom åren haft koll både på siffror och bokstäver, en mycket ovanlig kombination.

Krisen mynnar just nu ut i orimliga skillnader i räntespreaden mellan olika länder. Det är inte uthålligt. Den kanske enda lösningen på det är en europeisk skatteunion fullt ut där Bryssel avgör vad vi ska betala i skatt. Priset för det kan bli förlorad självständighet i praktiken för de som skött sig sämst. Alla som inte bestämmer om sina egna inkomster är i praktiken ofri som den gamle skojaren Göran Persson mutade in. (Egentligen var det Shakespeares Polonius (i Hamlet) som i ett råd till sin son sade: ”Ge inga lån, och låna aldrig själv, ty snabbt förfaller både lån och vänskap.”)

Håhåjaja. Det är i dag den 1 december och vi har 24 dagar kvar till jul. Det blir arbetsdryga och spännande dagar men glöm aldrig bort att komma ihåg att livet faktiskt består av mer än räntespreadar, krisrapporter och jämmer. Ta hand om varandra nu så börjar det snart vända igen. Det syns tydligt bakom nästa hörn!

TIPS: Byt ut ordet samhälle i början av texten till människa, idrottslag, företag, förening eller någon annan sammanslutning där människor är inblandade och du börjar närma dig den så kallade sanningen.

Vi pratar om kris och katastrof. Detta är ändå ingenting mot vad Europa fick uppleva på 1940-talet. Då rökte det in!