Rapport från Hanatinget

GPS-störningar är numera vardag i Östersjön, den ryska skuggflottans framfart är ett ständigt orosmoment och drönare är något vi förknippar som hot snarare än irriterande. Det finns alltså mycket att prata om när det gäller säkerhetsläget och det framstod mycket tydligt när försvarsutskotten från Finland och Sverige träffades på Hanaholmen och bland annat fick ta del av hur försvarsministrarna Antti Häkkinen och Pål Jonsson ser på läget, mot bakgrund av Rysslands pågående folkrättsbrott mot främst Ukraina men också mot resten av västvärlden. Det är mycket länge sedan vi haft att göra med en ”stormakt” som mer präglas av grälsjuka än samhällsbygge.

Om det alls finns något positivt i det som händer är det möjligen att den nordiska familjen knyts starkare samman och idag, på många plan, talar med en röst, om än i flera stämmor. Detta är extra tydligt när både Sverige och Finland skickar förstärkning till Danmark för att hantera hybridhot som senast resulterat i okända drönare som bland annat stängt en flygplats.

Vid dagens Hanating underströks av många talare att den bästa beredskapen alltid är att känna sin granne. Ju mer vi samarbetar, desto tydligare är signalen till Ryssland. Det nästbästa sättet att upprätthålla vår egen trygghet är att stödja Ukraina med pengar och vapen och här är den nordiska tanken omöjlig att missförstå; alla hjälper till efter egen förmåga och där är jag stolt över allt som Åland och ålänningarna gör när det handlar om att stärka Ukrainas kamp för allas vår frihet, det är den bästa investering vi kan göra.

Hanating och Hanaholmen är en i intellektuell mening högoktanig plats där idéer från politiska beslutsfattare, experter och forskare dryftas, med målet att bygga motståndskraft och samverkan. Här är det extremt viktigt att också Åland gör sin röst hörd. Vi är Östersjöns enda demilitariserade och neutraliserade område och har som sådant bidragit till stabilitet; långsiktigt fredsarbete får aldrig vara fel.

Jag fick under dagen tillfälle att prata Åland och självstyrelse ur ett nordiskt beredskapsperspektiv och är stärkt över den insikt som finns i våra närmaste huvudstäder och bortom. På plats var nuvarande och tidigare beslutsfattare, till exempel Elisabeth Rehn, numera 90 år men still going strong. Den senaste sommaren var hon till både Brändö och Kumlinge. På plats var också tidigare finländska försvarsministern Stefan Wallin som med skärpa och glimten i ögat ledde debatterna och hans svenske kollega och min vän Peter Hultqvist som laddar för en ny valkampanj, när han inte talar sig varm för sin nya bok.

Båda två kommer till Stockholm i januari då jag tillsammans med dem ska tala inför Samfundet Sverige-Finland om demilitariserade Åland; en risk eller tillgång? Jag hävdar såklart det senare.

Jag träffade också ålänningarna Sverker Skogberg, PAF:s dynamo när det gäller samhällskontakter och Elisabeth Nauclér som alltid är redo när det ska diskuteras fred och internationella relationer. I vimlet dök också tidigare ledamoten i Ålandsdelegationen Olle Olsson, förvaltningsråd och Nauclérs kusin, upp, alltid med ett vänligt ord till hands. Inte att glömma kraftkarlen Jan-Erik Enestam, nyligen hemkommen från vandring med bland andra vännen Roger Jansson, Ålands man i Sveriges riksdag Markus Selin och många fler. 

Överstelöjtnanten och tv-kändisen Joakim Paasikivi deltog i en paneldiskussion och levererade träffsäkra oneliners, baserade på ett långt liv som yrkesmilitär. Jag tog tillfället och drack morgonkaffe med honom för att höra hans perspektiv på Åland och vår plats som Fredens öar. Vi ser kanske lite olika på det men det är också som det ska vara. Det är stimulerande att byta åsikter även när man inte är hundra överens. Paasikivi är en i grunden en varm Ålandsvän som tillbringade sina barndomssomrar på Mickelsö i Vårdö, med katten Maja som mentor för vad som skulle komma senare i livet. Joakim Paasikivi är militärt programmerad och är tack vare det besatt av det goda i det demokratiska systemet. ”Demokrati är både en välsignelse och en förbannelse”, som han uttrycker det. Han citerade krigsherren Putin som en gång sagt att det är svårt att veta vad väst egentligen vill ”de byter ju åsikt vart fjärde år”. I det ligger egentligen allt vi tror på och kämpar för; rätten att ha en egen åsikt och kunna ändra sig om det krävs. Det är det som är själva grunden i frihet och därför värt att slåss för. Jag ser fram mot att få hälsa Paasikivi välkommen till Fredens öar, någon gång, gärna så småningom.

Det uppstår många insikter under en dag som denna; alla är sådana som någon gång är bra att ha i minnet. Som att framtiden alltid överraskar oss. Som att ingenting är så föränderligt som det förflutna. Som att Ryssland alltid ljuger för att sanning eller lögn egentligen inte spelar någon roll.

Och det viktigaste av allt. Att enighet bland oss i väst är den bästa försäkringen av alla. Här är det betydelsefullt att vi som företrädare för demilitariserade, neutraliserade och självstyrda Åland är med och gör oss hörda, där vi kan, till exempel i Nordiska rådet, BSPC och genom alla de internationella gäster vi har förmånen att välkomna till Åland.

Bättre nyheter från Bryssel

Fin start på dagen med morgonfika tillsammans med Anders Ekström, Ålands representant i EU:s regionkommitté, som i slutet av förra veckan var på plats i Bryssel.

Ekström deltog i utskottet för ekonomiska frågor (ECON), där riktlinjerna för Europas framtida ekonomiska politik formas. Just nu är den nya tullkodexen i fokus, ett arbete som på sikt kan förändra vardagen för åländska företag, till det bättre. Regionkommittén är en viktig plattform där en energisk ledamot kan göra skillnad, genom att söka stöd, allianser och presentera underbyggd fakta.

Den kommande tullkodexen syftar till att förenkla handeln mellan länder. Detta arbete sker inom ramen för trilogen där EU-parlamentet, -kommissionen och Europarådet bryter arm kring olika skrivningar. För Ålands del är det mot den här bakgrunden viktigt att göra handeln med Finland och Sverige så enkel som möjligt; med minimal påverkan av skattegräns. Detta är möjligt då Åland är ett ”Special Fiscal Territory”, särskilt skatteområde, till skillnad från att vara tredje land, utanför EU.

Läget ser lovande ut när det gäller dessa skrivningar. För Ålands del kan detta medföra smidigare handel och bättre villkor för våra företag; mot Finland och om stjärnorna står rätt, Sverige. Denna utveckling knyter dessutom an till den anda som präglade Ålandsöverenskommelsen 1921, där språk, kultur och handel går hand i hand.

Det här har inte kommit av sig självt. Lagtingsledamoten Anders Ekström har i sitt arbete i regionkommittén lagt ned stort arbete på att bygga relationer, förklara Ålands behov och föra fram våra argument. Tillsammans med finansminister Mats Perämaa och med gott stöd från den finländska representationen och andra nyckelspelare i Bryssel har Ekström lyft möjligheter och sökt lösningar snarare än konstatera hinder.

Vi ska heller inte glömma den parlamentariska referensgrupp, där de flesta åländska partier ingår, som bidragit med centrala kontakter inom sina respektive partigrupper. Detta är Team Åland i praktiken: oss till nytta, ingen annan till skada och allt uttryckt med god ton och starka argument.

Anders själv beskriver läget med en bild som känns träffande: ”Det återstår mycket arbete men man kan säga att vi är på god väg upp på påfarten till motorvägen.”

Detta är ett tydligt exempel på varför Åland med vår självstyrelse i minnet måste vara med i rummen där besluten fattas. Det är där våra argument vinner gehör. Det är där vår röst gör skillnad. Och det är tack vare engagerade ledamöter som Anders Ekström, som inte tvekar att lägga ner både tid och kraft, som Åland får synlighet och förståelse i Europa. Vill man ändra saker gäller det att vara på plats.

Sydostasien till lagtinget

 Med start i Ålands lagting mot Lolo's Seaside Café & Restaurant och HavsVidden, via framtidsfabriken Optinova i Godby och historien i Bomarsund, idag har en stor del världen möts på Åland. Det är inte varje dag vi får stå värd för ambassader från fem olika länder i Sydostasien, representerande drygt 700 miljoner människor; idag hände det!

Mr. Domingo P. Nolasco (Filippinerna), Mr. Al Fadil Bin Adam (Malaysia), Mr. Hersindaru Arwityo Ibnu Wiwoho Wahyutomo (Indonesien), Mr. Worawoot Pongprapapant (Thailand) och Mrs. Pham Thi Thanh Binh (Vietnam) har besökt Åland och vi har pratat historia, framtid gemensamma möjligheter och mycket annat.

Vi inledde morgonen med ett mer formellt möte i Ålands lagting, gruppen fortsatte till Statens ämbetsverk, gick vidare till Optinova där fabrikschef Linda och utvecklingschef Mikael Eriksson tog emot. Optinova hör till Ålands allra starkaste berättelser och med fabrik i bland annat Thailand med 400 anställda väcker denna hälso- och framtidsfabrik berättigat intresse överallt.

Sedan tog Graham Robins över och guidade oss genom Bomarsund och den ryska tid som på många sätt var bedrövlig men som också ledde till moderniseringen av det åländska samhället. Mycket tänkvärt uttryckt av Graham: För att vara demilitariserad måste du först ha varit militariserad.

Nästa stopp var Lolo's och Grace Sahlin, själv från Filippinerna, en entreprenör som väljer att se möjligheter i allt och gärna tar det extra steget tillsammans med maken och kompanjonen Conny. 

Aldrig är jag lika stolt som att ha möjligheten att visa internationella gäster runt i landskapet, till några av alla våra nästan 3.000 företag. Vart vi än kommer påminns vi om att Åland är en plats där det lokala och det globala möts, där vardagens enkelhet ryms sida vid sida med internationell politik och historia.

I middagstalet fick jag möjlighet att berätta mer om vad Åland är och varför vår autonomi spelar roll långt utanför våra egna gränser:

* Åland är självstyrt, demilitariserat och neutralt; Fredens öar. 

* Vår status vilar på internationella avtal som fortfarande är levande exempel på hur diplomati kan bygga framtidstro.

* Vi står upp för Ukraina, för internationell rättsordning och för mänskliga rättigheter. För om respekten för lag och avtal försvagas någonstans, försvagas den överallt.

Jag passade också på att knyta ihop Åland med våra gästers hemländer:

Filippinerna; därifrån kommer många ålänningars vänner, arbetskamrater och familjemedlemmar, hej Jhodie, hälsningar från oss alla till Australien!

Malaysia; med maritima band till åländska rederier genom Star Cruises och gemensamma intressen i sjöfart.

Indonesien; där Zandra fann inspiration på Bali och där framtida samarbeten inom miljö, kultur och utbildning väntar på att blomma.

Thailand; älskat resmål för ålänningar, men också en partner i näringslivet via Optinova som har fabrik i Thailand. Kanske dags knyta vänortsavtal mellan Mariehamn och Phuket?

Vietnam; nära band genom handel och till och med konstnärliga fyrverkerier, där Johan tagit hem guld i Da Nang International Fireworks Festival både 2019 och 2024!

Tack till medvärdarna Sandra, Andreas, Anders och Löken och till Victoria och Julia vid lagtingets kansli som proffsigt och storsint sköter om allt det praktiska när omvärlden hälsar på. Vi hoppas att de frön vi sådde ska växa till framtida samarbeten, förståelse och gemenskap. #teamåland

Morgonfika med Barbro Sundback

Det finns samtal som lämnar spår, som påminner om att demokratin alltid kräver utveckling och att Ålands plats i världen, Fredens öar, alltid är värd att diskutera. Att träffa Barbro Sundback för en morgonfika på lagtinget är ett sådant.

Barbro Sundback är på många sätt en institution i sig själv, med 37 år i folkets tjänst, i Ålands lagting. Som talman 2005-2007 ledde hon parlamentet med fast hand och hennes insats sträcker sig långt bortom det formella. Hon har burit självstyrelsens frågor genom decennier, ofta i hård vind, och alltid med engagemang som lämnar spår. Barbro hör till dem som kallar sig själv kontroversiell, med ett brett leende, för hon är också den som väljer att snabbt glömma eventuella oförrätter för att gå vidare.

Vi talade om det som definierar oss som ålänningar: demilitariseringen, neutraliseringen, självstyrelsen, människorna, språket och de fenomen som format vår vardag. Det var inte ett stilla återblickande, samtalet blev ett levande utbyte mellan dåtidens erfarenheter och nutidens utmaningar.

Att diskutera med Barbro är en upplevelse. Hon är krävande, stimulerande och utmanande på samma gång. Ämnena är många, insikterna djupa, och hennes sätt att placera Åland i en större värld gör att man tvingas tänka både längre och bredare.

Sådana möten påminner om demokratins styrka: att generationer av ledare kan föra dialog, att erfarenheter kan vändas till insikter och att vägen framåt alltid blir tydligare när man förstår varifrån man kommer. Barbro Sundbacks gärning är en del av det fundament som bär vår självstyrelse och att diskutera med henne i dag är en påminnelse om att framtiden byggs bäst med både minne och mod.

Och till er som är unga ålänningar vill jag i samma andetag säga: den stafettpinne som Barbro burit så länge, och som vi andra i vår tur försöker föra vidare, är snart er.

Vår demilitarisering, vår neutralisering och vår självstyrelse lever bara så länge någon orkar tala för dem, stå upp för dem och utveckla dem. Ingen annan kommer att göra det åt oss. Åland är inte färdigt, det är ett levande projekt. Och framtiden, den är er att forma.

Upplandsstiftelsen till lagtinget

Att en hel organisation från Uppsala väljer att förlägga sin höstkickoff till Åland är mycket hedrande. Dagens gäst är Upplandsstiftelsen, med uppdrag att utveckla friluftslivet, vårda natur och kulturmiljöer samt skapa möten mellan människor och landskap i Region Uppsala med omnejd. Valet är då rätt självklart . För finns det någon plats där natur, historia och samhällsbygge möts lika tydligt som här på Åland? För mig personligen blev det extra speciellt då kusindotter Sara Beckman var en av dem som tog färjan hit.

Upplandsstiftelsen arbetar för att skydda naturen, utveckla friluftslivet och bevara kulturmiljöer i Uppsala län. De gör vardagen rikare för tusentals människor genom att vårda naturreservat, guida skolklasser och skapa möjligheter för fler att hitta ut. Kort sagt: de jobbar med samma frågor som vi på Åland, fast ur en annan vinkel. För där de talar om tillgång till naturen, talar vi om självstyrelse, demilitarisering och neutralisering. Alla med samma mål: att människa och omgivning ska ta hand om varandra, fast på olika sätt.

Detta är en av de riktigt spännande parallellerna: precis som Upplandsstiftelsen balanserar mellan natur, människor och samhälle, balanserar Åland mellan stormakter, språk och identitet. Vi är svenskspråkiga öbor som en gång var en självklar del av Sverige, men efter 1809 hamnade vi i storfurstendömet Finland. När Finland blev självständigt 1917 ville ålänningarna återvända till Sverige. Frågan splittrade, hetsade och fördes ända till Nationernas Förbund i Genève 1921. Där kom den rafflande upplösningen: Åland förblev finländskt och fick en egen självstyrelse, på svenska, med garanterade rättigheter och dessutom demilitarisering och neutralisering. Ett unikt fredsarrangemang som än i dag gör oss till Fredens öar.

Efter ett samtal i lagtinget om allt detta; vår historia, vår vardag och vår balansgång mellan dåtid och framtid väntade Ramsholmen. En plats som visar att Åland inte bara är paragrafer, lagtingsdebatter och fredsprocesser, utan också ett paradis för friluftsmänniskor.

Tack Sara & Co för att ni valde Åland för er höstkickoff. Ni tog med er Upplandsstiftelsens kunskap och engagemang hit och jag hoppas ni åker hem med lite åländsk envishet, ö-livsglädje och kanske till och med en dos självstyrelseanda i bagaget. 

Hyllningsord till bok om Åland

Det är alltid en glädje när Åland uppmärksammas i den akademiska världen; och denna gång på allra högsta nivå. I tidskriften Europa Ethnica har professor Peter Hilpold (Universitetet i Innsbruck och Universitetet i Pavia) nyligen recenserat boken ”The Autonomy of the Åland Islands, Constitutional and International Law Challenges” (Brill/Nijhoff), redigerad av Gudmundur Alfredsson och Göran Lindholm. Boken utkom ifjol, är på engelska, för att nå så många som möjligt, ändå lättläst och mycket utbildande. I kommentarer hittar du Open Access-länk till boken.

Hilpold beskriver Åland som ett internationellt riktmärke och framhåller att boken på ett kunnigt och uppfriskande sätt fyller ett tomrum: ”Om modeller för minoritetsskydd söks på internationell nivå, är Åland regelmässigt ett av de mest framträdande referenspunkterna. Bland skribenterna finns både lokala experter från Åland och internationellt erkända jurister inom folkrätt, EU-rätt och minoritetsskydd vilket gör boken till en synnerligen kompetent och uppfriskande helhet.”
Recensionen understryker den styrka och lyskraft som gjort Åland världsberömt, ett system som visat och visar världen att fredliga lösningar är möjliga: ”Åland fungerar som en modell och bevisar att varaktiga system för minoritetsskydd, som möjliggör fredliga lösningar, faktiskt är möjliga.”

Samtidigt är boken mer än en ensidig hyllning. Den vågar belysa begränsningarna och utmaningarna i dagens autonomi, understryker recensenten: ”Viktiga lagstiftningsområden, såsom bolagsrätt, bank- och försäkringsrätt, arbetsrätt, tekniska standarder, rättsväsendet och beskattningen, är i statens händer.”

Därför lyfter Peter Hilpold behovet av förnyelse:, eller revision som vi kallar det idag: ”I en globaliserad värld präglad av en aldrig tidigare skådad rörlighet måste de traditionella skyddsbestämmelserna kompletteras; om inte radikalt omformas.”

Som talman för Ålands lagting vill jag uttrycka min tacksamhet till Gudmundur Alfredsson och Göran Lindholm. Med denna bok har ni inte bara lyft fram självstyrelsens historia, ni har också givit världen en ärlig, balanserad och inspirerande bild av vad autonomi kan vara, både i med- och motvind. Det är en gåva till oss ålänningar, men lika mycket till alla som söker förstå hur minoritetsskydd kan bidra till fred, trygghet och utveckling.

Åland är resultatet av internationella avtal, globala hänsyn och en tydlig markering om att våra öar aldrig får befästas. Vår plats mitt i Östersjön är för viktig för att kontrolleras militärt av någon. Självstyrelsen är ett levande exempel på samarbete mellan Finland och Åland, ett samarbete som har gjort ålänningarna både trygga och lyckliga, men som också påminner oss om att små autonomier alltid är känsliga för förändringar.

Jag vill varmt gratulera författarna till denna hedrande recension och till det viktiga arbete de lagt ned. Som Hilpold sammanfattar:

”Denna bok är obligatorisk läsning för alla som är intresserade av minoritets- och autonomifrågor.”

Fredsdag på Ukrainaplatsen

Fick möjligheten att säga några ord vid Ukrainaplatsen idag, på den internationella fredsdagen, stiftad av Förenta Nationerna i en uppmaning till stillhet och eftertanke. En dag som påminner oss om något så självklart och samtidigt det mest svårfångade i vår tid: fred på jorden.

Ungefär så här lät det:

Här, på Ukrainaplatsen i Mariehamn, har ni och vi stått varje dag sedan Rysslands invasion av Ukraina inleddes för snart fyra år sedan, envist, alltid. Denna närvaro är ett bevis på att vi aldrig får vänja oss vid krig, aldrig låta likgiltigheten smyga sig på. Ni påminner oss om att kampen för freden inte är en fråga om en dag om året, utan om alla dagar hela tiden. Över hela världen, där krig skördar liv och begränsar människors möjligheter. 

Åland är i detta sammanhang unikt. Vi är en plats där en internationell konflikt förvandlades till en fredlig lösning. Demilitariseringen och neutraliseringen av Åland är ett av världens äldsta aktiva fredsavtal. Det kom ur en tid av misstro och spänning, sprungen ur kaoset efter första världskriget och en värld i spillror, och blev ett exempel på vad diplomati och envishet kan åstadkomma.

Det är viktigt att minnas: vår ordning har fungerat i över hundra år inte för att alla parter alltid varit överens, utan för att man har hållit fast vid avtalen. Fred är nämligen inte en känsla. Den är inte en stunds stillhet mellan strider. Fred är ett avtal, en överenskommelse, ett löfte som måste förvaltas och försvaras, också, och särskilt, när tiderna är svåra.

Vi vet också motsatsen. Krig bryter ut när någon anser sig stå över avtalen, när gamla löften rivs sönder. När ord inte längre gäller, blir det vapnen som talar.

Det är därför Ålands historia bär på ett så viktigt budskap: Gamla avtal är inte föråldrade. Tvärtom, de blir värdefulla för att de står pall för tidens prövningar. Vår fred är äldre än oss alla, men den binder oss ännu. Den gör oss till en del av något större, något som påminner världen om att fred kan vara beständig. Det är med avtal och överenskommelser som med åldrande människor; för varje dag som går blir de mer sig själva, behöver inte låtsas. 

Det ni och vi gör här idag, på Ukrainaplatsen, är därför mer än en högtidlig gest. Det är en handling i samma anda. Vi säger: vi står upp för de löften som gavs. Vi försvarar rätten till självbestämmande. Vi väljer fred och hoppas världens alla krigszoner ska förstå.

Åland kan inte på egen hand stoppa de ryska attackerna mot Ukraina eller skydda barnen i Mellanöstern. Men vi kan bevisa att fred går att skapa och att det kan hålla i evighet. Och vi kan fortsätta tala, fortsätta påminna, fortsätta stå här tillsammans, tills dagen kommer då Ukrainaplatsen inte längre är en plats för sorg, utan en plats där vi kan fira outtröttligt arbete, envishet, fred, seger och frihet.

Freden är inte bara en dröm. Den är ett avtal, ett ansvar och ett dagligt val. Låt oss därför välja fred, idag, imorgon och alla dagar.

Tack för det ni gör.

Och tack till Sverker för bilderna!

Och till kämparna i IFK Mariehamn som slog VPS för första gången sedan 2019 om jag fattat rätt. Tack Dan för en fin kväll och tack Caj, ordningen är återställd!

Och för fantastiska insatser av Åland United som kämpade väl men inte riktigt nådde fram i cupfinalen mot HJK i Helsingfors.

Brandtal för världsfreden

Fred är aldrig gratis. Men krig är alltid ohyggligt mycket dyrare. Därför måste vi investera; inte bara i ord, utan i handling.
I helgen avfyrade Ryssland 40 kryssnings- och ballistiska robotar samt 580 drönare mot bland annat Kiev, Mykolaiv, Tjernihiv och Zaporizjzja. I Dnipro träffades ett antal flerfamiljshus. 

Idag uppmärksammar vi Internationella fredsdagen, en FN-dag för att påminna oss om att fred aldrig får eller kan tas för given. En påminnelse om vad vi borde sträva efter varje dag; som vi gjort på Åland sedan 1856, då fästningen jag står i på bilden hade befriats av fransmän och britter och den ryska tiden på Åland tog ett abrupt slut. Hade vi inte fått hjälp då, hade vi pratat ryska idag. 

I Europa idag handlar samtalet om geoekonomi och försvar. I denna verklighet finns vi som bor Åland, mitt i Östersjön. Vi står sedan över etthundrasjuttio år på rätt sida av historien: självstyre istället för centralisering, demilitarisering och neutralisering istället för upprustning, internationella avtal istället för konfrontation.

Åland är ett exempel på att fred kan byggas genom förtroende, avtal och diplomati. Vår status är inte ett hot mot Europas säkerhet, tvärtom, det är en påminnelse om att säkerhet också kan vara samtal, respekt och långsiktiga lösningar. Det är nödvändigt att de friska, framtidsomfamnande krafterna gör gemensam sak. Bråk gynnar bara Ryssland.

Men vi får aldrig blunda för verkligheten. Kriget i Ukraina är brutalt och förtrycket från öst hotar hela vår kontinent. Därför är det vår, Nordens och Europas skyldighet och bästa försvar att stå vid Ukrainas sida; med humanitärt stöd, med politisk vilja och med ekonomiska insatser.

Jag är stolt över allt vi på Åland gjort, både genom Ukrainaplatsen, Mariehamn, tusentals frivilliga gåvor från privata givare och föreningar och hjälptransporter och genom det åländska bidraget till skyddsrum vid fronten. Alla kan och bör göra något; det handlar om kampen mot förtryck och våld, för frihet och demokrati. 

På Åland vet vi att avtal kan vara starkare än vapen. Fredens öar har bidragit till ett stabilt Östersjön. Det är vårt budskap till Europa, till världen och till kommande generationer. På Åland firar vi Skördefesten denna helg och inget är lika nära förknippat med fred och tillväxt som jordbruk. Det borde vara en självklarhet för hela världen att kunna plantera ett frö i fred och därefter kunna skörda det man sått utan rädsla för sitt liv. Så har vi det på Åland och så vill jag att det ska bli i världen.

Låt oss hylla Internationella fredsdagen, gemensamt. För Ukraina. För Europa. För framtiden. För oss själva. 

Grattis Godby Rotary, 60 år!

”Sextio år är absolut inte en slutpunkt,det är en språngbräda och nu shuntar vi upp!”. Idag fick jag tillfälle att uppvakta Godby Rotaryklubb på deras sextioårsjubileum i den inspirerande miljön på Ålands fotografiska museum. Tack för inbjudan Anita och Helena och möjligheten att leverera en hälsning. 

Rotary och Åland delar samma mål; fred, utveckling och hopp om en bättre värld. Vi går ibland olika vägar, men riktningen är densamma. Rotary bär sitt fredsbudskap vidare i möten och projekt. Åland bär sitt fredsmandat vidare genom internationella avtal och självstyrelse. Åland och rotaryrörelsen gör gemensam sak i stödet till Ukraina i kampen för demokrati och rätten självbestämmande.

Eller som jag sa i mitt tal: ”Fred är inget tillstånd man kan luta sig tillbaka i. Fred är en gärning. Ett dagligt arbete.” Det är en påminnelse till oss alla, oavsett om vi firar sextio år som människor eller som förening, att framtiden inte är något man väntar på, den är något man bygger och den tar aldrig slut.
Att Godby Rotary nu blivit en Peace Building Club visar just detta: sextio år är inte ett slut, utan en språngbräda framåt.
Jag hade idag också möjligheten att tillsammans med mamma Christina och hustru Helena att åka runt till öppna gårdar och blir lika storligen imponerad varje gång över det oerhörda arbete som ligger bakom en succé som Skördefesten på Åland som för övrigt imorgon kolliderar med den globala, internationella, fredsdagen som vi bland annat firar vid Ukrainaplatsen, Mariehamn.

Detta måste också lyftas i festtalet: ”Två till synes olika högtider fast med liknande budskap: vad är fred om inte möjligheten att så, odla och skörda sina egna grödor? Att veta att man kan plantera på våren och tryggt skörda på hösten. Det är fred och tillväxt i dess mest påtagliga form.”

Stort grattis, Godby Rotary och tack för sextio år av vänskap, engagemang och handling. Må de kommande sextio bli minst lika betydelsefulla! 

Tillbaka till Ålands lyceum

Det är en märklig och upplyftande känsla att sitta i ett klassrum i Ålands lyceum. Åtminstone för mig, det var ju ett tag sedan.

I dag fick jag möjligheten att delta i en lektion i Den åländska historien och samhället för årskurs 2. Lektorn Jonas Ekblom hade bjudit in Chris Oldfield, som med en rå och osentimental ärlighet berättade om sitt liv i militären: varför han tog värvning, vad han sett, vad han lärt sig, vem han förlorat och hur han själv lever med PTSD. Han berättade också om den gång han nästan tog sitt liv men räddades av en bok, Zen and the Art of Happiness.

Numera är Chris Oldfield både pacifist och ålänning. Under nittio intensiva minuter tog han med oss genom 23 år i krigets tjänst och tiden flög förbi.

Avståndet mellan hans erfarenheter och vår trygga vardag kunde inte vara större. Ändå träffade hans ord oss rakt i verkligheten, som en påminnelse om tillvarons skörhet. Här på Åland får vi möjlighet att lära, reflektera och förbereda oss för framtiden i fredliga förhållanden. Samtidigt, i Ukraina och på Västbanken, förlorar unga människor livet i krigsgalna ledares ambitioner, till och med i skolor.

Föreläsningen var skickligt upplagd: brutalt tydlig och elegant berättad. Chris beskrev krigets konsekvenser med en skoningslös klarhet: förstörda liv, psykiska och fysiska trauman, droger, självmord, hemlöshet, söndertrasade familjer, ekonomisk kollaps och generationer märkta av våld, skuld och vanmakt. Det finns inget gott i krig, ändå behöver vi ständigt påminnas om det. Att Chris fortsätter göra det är storartat, osjälviskt och kanske det viktigaste som finns.

När han fick frågan om han ångrar sin tid i militären svarade han nej. ”För då hade jag inte kunnat berätta om mina erfarenheter.” Det är klokt sagt. Allt vi gör och upplever blir en lektion, man ska inte ångra, man ska lära.

Chris har fortfarande kvar sina medaljer, även om han själv säger att de är ”täckta av blod”. En paradox som fångar hela krigets dubbelhet: ära och smärta, stolthet och skuld, liv och död.

Som talman för Ålands lagting är det starkt att se Ålands lyceums engagemang i frågor som ligger så nära vår identitet: självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen. Det blir särskilt starkt att höra vittnesmål om krig just här, på en plats där fred sedan 1856 är vår största tillgång.

För fred är aldrig självklar. Den måste vårdas. Och den måste försvaras, inte med vapen, utan med viljan och övertygelsen att stå emot det meningslösa. För hur man än räknar är krig alltid dyrare än fred. Därför måste vi varje dag fortsätta kampen för människors rätt att leva i demokrati.

Funktionsrätt Åland till lagtinget

Ett samhälle definieras av sättet på vilket man tar hand om de som behöver hjälp, kort- och långsiktigt. På Åland är det den så kallade tredje sektorn som står för en stor del av tryggheten i vardagen. Denna föreningsverksamhet engagerar massor av ålänningar och finansieras till stor del av Ålands penningautomatförening, en förening som finns tack vare självstyrelsen.

Idag hade hela Ålands lagting förmånen att möta åländska föreningar inom det sociala området i lagtinget. Under några timmar fylldes huset av engagemang, kunskap och gemenskap och jag fick en nyttig påminnelse om hur viktigt det är att se världen ur andras perspektiv.

Jag provade själv på att sitta i rullstol, enkom tillverkad för att kunna användas på till exempel badplatser och använda glasögon som illustrerar hur det är att ha nedsatt syn. Små erfarenheter för mig, men vardag för många. Det gav en stark känsla av ödmjukhet och respekt.

Framtiden måste alltid byggas så att alla kan vara med. Ingen ska behöva stå utanför. Alla människor har rätt till en plats i samhället och vårt ansvar är att säkerställa att den platsen blir både möjlig och meningsfull. Därför är jag tacksam till alla föreningar som kom och delade med sig av sina erfarenheter.
Det blev också ett gott exempel på samarbete och enighet. När föreningar, lagting och medmänniskor möts uppstår förståelse, lärande och en känsla av att vi faktiskt kan förändra tillsammans.

Ett varmt tack till Funktionsrätt Åland och alla medlemsföreningar som deltog och delade med sig: Ålands Neurologiska förening, Reseda, Vårt Hjärta, DUV på Åland, NPF Åland, Demensföreningen på Åland, Ålands Reumaförening, Ålands Synskadade, Diabetesföreningen, Ålands Cancerförening och Ålands Hörselförening.

Ni gör ett ovärderligt arbete och påminner oss alla om något fundamentalt: vi blir som starkast när vi håller ihop och ett samhälle är bara så starkt som dess förmåga att omfamna alla.

Med Åland till den östra gränsen

Igår, på den internationella demokratidagen som storstilat firades i Ålands lagting, blev vi, igen, påminda om demokratins många ansikten.

I lagtinget fyllde nyfikna och modiga studeranden salen med frågor till landskapsregeringens ministrar. Det var framtiden i all dess kraft med vassa funderingar, öppna sinnen och en självklar insikt att demokratin lever av dialog. Jag blir lugn när jag ser engagemanget för vår självstyrelse och framtid; frågorna var breda och exakta samtidigt, resultatet av ungdomens oräddhet och vyer som är nyfikna och framtidskramande; blickar där cynismen ännu inte fått fäste.

Själv befann jag mig samtidigt i östra Finland, som närmast fem meter från Ryssland, vid en helt annan dörr. Tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren, landshövding Marine Holm-Johansson, riksdagsledamot Mats Löfström och tjänstemän i självstyrelsen besökte vi Finlands hårt bevakade gräns i trakterna kring Villmanstrand. Där tog amiral Markku Hassinen från Gränsbevskningen emot oss tillsammans med kommendör Jaakko Olli och visade en verklighet som få ser men som utgör en verklig del av vår och deras vardag.

Vi såg ett snart 200 kilometer långt stängsel som löper som ett ärr genom landskapet, byggt för att skydda oss mot rysk inblandning i våra egna angelägenheter. Det är en brutal påminnelse om att gränser är sköra. Vi hörde berättelsen om hur tolv miljoner människor, som ännu för några år sedan bar med sig handel, möten och vänskap i denna del av Finland, nu är borta. Den jättelika gränsstationen ligger tyst, och i stället handlar bevakningen om att förhindra att människor förvandlas till brickor i ett cyniskt hybridkrig. Vi ser bilder på hur ryska myndigheter knuffar fram oskyldiga flyktingar från helt andra länder, Syrien, Afghanistan osv, mot den finländska gränsen, i ett försök att så osäkerhet.

Tack och lov valde Finlands riksdag att stifta lagar som gör det möjligt att förhindra detta framöver. Med en skarp gräns mot en illasinnad granne finns inget annat att göra än att anpassa sig till verkligheten; där instrumentalisering av människors olycka är vardag.

Att komma dit från Åland, en ö som vilar på internationella avtal, demilitarisering, neutralisering och självstyrelse, är som att kliva ut ur en varm stuga en vinterkväll och mötas av isande vind. Kontrasten är brutal och, såklart, nyttig. Den påminner oss om hur tryggt vi faktiskt lever, och om hur små våra vardagliga bekymmer ofta är i det större perspektivet. Åland är antagligen världens tryggaste plats och därför blir till synas små frågor ibland väldiga och då gäller det att hålla blicken på bollen och minnas vilka vi är och varifrån vi kommer.

Självstyrelsen är som ett fönster: den ger oss friheten att se vår egen väg, men vi behöver också öppna det på glänt för att känna vindarna från omvärlden. Bara då förstår vi värdet av det vi har, och vikten av att försvara fred och trygghet med dialog, idéer och samarbete.

Dagen inkluderade ett besök till Gräns- och sjöbevakningsskolan i Immola och avslutades vid den historiskt laddade möteskojan vid den finsk-ryska sjön Nuijamaa, där historien vittnar om motsättningar och möten. Här träffas fortfarande gränsbevakningarnas ledning från öst och väst för att under svåra förhållanden upprätthålla någon form av kontakt. 

Diskussionerna mellan ”gränsen” och Åland omfattade till exempel hotet från skuggflottan, hälften av den ryska oljeexporten går på köl via Östersjön, betydelsen av internationella insatser på alla plan och vikten av att hålla gemensam front för Ukraina, mot Ryssland. Det är ett avgörande krig för hela Europa och den demokrati som gör det möjligt för elever från skolor att ställa sig i en plenisal i ett parlament och rikta frågor till makthavare. Den friheten är ovärderlig och, mest av allt, värd att kämpa för. Samarbetet mellan Finland, Åland och våra myndigheter är en styrka och ett skyddsnät som gör vår självstyrelse ännu tryggare och ännu mer nödvändig i en orolig värld. Vi lärde oss också mer om insatsen mot tankern Eagle S som, av allt att döma, med vett och vilja förstörde finländska kablar.

Ett varmt tack till amiral Hassinen, kommendör Olli med kolleger för ett generöst och innehållsrikt program och till mina medresenärer för sällskapet; tf lagtingsdirektör Julia Lindholm, sjöbevakningschefen Axel Ramberg, juristen Camilla Hägglund-Palmqvist, rättschefen Michaela Slotte och Ålands man i Helsingfors, Johan Ehn. Detta har sagts och tål att upprepas; Team Åland står starkt!

Finlands enda drottning

I det stilla passerar en så kallad märkesdag som bidrar till vår åländska historia och hur berättelsen fogar samman , och . Den 13 september 1612 gick Karin Månsdotter ur tiden och med henne ett av den tidens mest dramatiska människoöden.

Hon föddes som en enkel dotter till en fångvaktare och skulle komma att för en kort tid bli drottning av Sverige, älskad av Erik XIV och hatad av adeln. När kungen störtades kastades paret i fängelse och en del av deras fångenskap utspelades på Kastelholms slott på Åland.

Det är material för dramatik, vilket har hänt sig ett antal gånger, över tid. Föreställ er de kalla murarna, de tunga portarna, den störtade kungen och den unga drottningen som kämpade för sina barn och sitt liv. Här, på vårt eget Åland, i Sund, skrevs en bit av den europeiska kungahistorien och sådant ska vi aldrig glömma.

Karin Månsdotter blev småningom änka och bosatte sig i Finland, där hon idag ligger begraven i Åbo domkyrka, i en sarkofag, den enda svenska drottning som vilar på finländsk mark.

När vi i dag besöker Kastelholms slott är det inte bara sten och ruiner vi ser, vi har att ta hand om och berätta mer om en fantastisk del av vår egen åländska berättelse.

Detta finns det goda skäl att minnas: att vår självstyrelse lite nu och då utgjort scen för stora ögonblick i Nordens historia. Det skulle såklart bli ännu tydligare senare men det är en annan historia och resulterade i demilitarisering och så småningom neutralisering och självstyrelse. Ha en historiskt fin söndag!

Några ord kring blå ekonomi

I dag har jag haft förmånen att delta i en temaeftermiddag på Högskolan på Åland om den blå ekonomin, ett begrepp som blir allt viktigare, särskilt för oss på Åland. Diskussionerna handlade om havets betydelse för vår ekonomi, vår identitet och vår framtid; sådana frågor som angår alla.

Vi på Åland vet mer än de flesta att utveckling aldrig kan stoppa; den kan möjligen bromsas, men inte hejdas. Hästen ersattes av traktorn (trots protester), segelfartygen av ångmaskinen (då fanns det också gott om skeptiker) och i dag står vi inför nästa skifte: från fossila bränslen till förnybara energikällor som energi från sol och vind. Historien visar att varje gång tekniken gått framåt har vi mötts av oro, men resultatet har alltid blivit nya möjligheter, större trygghet och ökat välstånd.

Den blå ekonomin är i grunden vår egen livsnerv. Den omfattar sjöfarten, energin, maten från havet, turismen, vår kultur och vår identitet. Havet är både en resurs och en sårbarhet, det bär oss framåt och kräver att vi tar ansvar. Ett förstört hav är lika med en förstörd framtid, och det har vi inte råd med.
Samtidigt är havet vår största chans, som bekant är det i tider av oro som möjligheterna är störst. Här finns potential till ny ekonomisk tillväxt (och arbetsplatser) genom fossilfri sjöfart, havsbaserad vindkraft, innovativ livsmedelsproduktion och hållbar turism. Men också något djupare: en frisk havsmiljö ger livskvalitet, gemenskap och stolthet över var vi kommer ifrån. Tänk själv, väldigt många av de ärhängen vi nynnar på har sitt ursprung i havet, försök själa få bort I am sailing, när du väl börjat nynna...

Åland borde göra allt för att ta rollen som centrum för utbildning, forskning och innovation inom den blå ekonomin, precis som högskolan gör idag. Vi kan bli ett nav för samarbete i Östersjön och visa världen hur små ö-samhällen kan driva stora förändringar. Detta är inte första gången, det passar mycket bra in i den åländska historien. Vi blev duktiga på sjöfart när Bomarsunds fästning byggdes, vi blev stora inom oljefrakt när efterfrågan växte, vi startade färjetrafik när politiska beslut gjorde att svenska och finländare kunde börja resa, vi använde våra sandiga jordar och skickliga potatisodlare när Chips byggde fabrik för fredagsmys; vi har använt vår kunskap och våra naturresurser för att skapa jobb. 

Min slutsatser efter dagens samtal är enkla:

1. Vi måste se havet som mer än vatten omkring oss. Det är vår framtid.

2. Blå ekonomi är inte ett sidospår, det är Ålands ekonomi.

3. Om vi tar vara på möjligheterna och samtidigt skyddar ekosystemen, kan vi skapa både välstånd och hållbarhet för kommande generationer.

Jag lämnar eftermiddagen med stark framtidstro och med övertygelsen att Åland kan och ska vara en föregångare i den blå omställningen; det är som med allt, vi börjar med små steg fär att efterhand ta större. Och viktigast av allt, vi får inte låta oss styras av ängslan.

Tack till debattledare Mats Holmberg, medpanelister Camilla Gunell, Carola Nilsson, Lotta Nummelin och Per Ringsby, föreläsarna Mats Clemes från Transmar samt Daniel Norrmén och Monica Hagström från Åland United och många fler. Kom ihåg att vad det än handlar om, är en bra diskussion en nödvändig början! Foto på panelen: Liz Mattsson. 

Nordiska ämbetsmän till lagtinget

Dagens besökare i Ålands lagting är medlemmar av den nordiska ämbetsmannakommittén för miljö och klimat, ett centralt samarbetsorgan inom Nordiska ministerrådet och något som har stor betydelse för att utveckla och fördjupa samarbetet mellan våra länder och självstyrande områden. Just nu är detta högsktuellt till följd av en lång rad ministerbesök osv imorgon och på fredag. Gruppen leddes av Mia Westman, specialsakkunnig i miljöförvaltning vid Ålands landskapsregering.

I dagens talmans-treat fick delegationen följa en resa genom Ålands historia, från asatron och en rätt primitiv vardag på 1000-talet, genom den svenska tiden och den avgörande upplösningen av Kalmarunionen, inklusive Gustav Vasa, Kristian Tyrann och V-Gurra. Kastelholms slott, en gång ett maktcentrum i Norden, illustrerar på ett konkret sätt hur Åland varit en del av de stora skeendena i vår region.

Vi berörde 1800-talet, då Bomarsunds fästning byggdes och förstördes i Krimkrigets skugga, vilket ledde till Ålands demilitarisering, ett fredspolitiskt arv och internationellt föredöme som lever än i dag. Vi talade om de stormiga årtiondena kring Ålandsfrågan efter första världskriget, och självstyrelsens födelse 1922, en unik lösning som både gav ålänningarna rätten att forma sin egen vardag och blev ett internationellt exempel på hur konflikter kan lösas med fredliga medel.

Här är det frestande att ta till begreppet ”Bäst som sker”, det urgamla nordiska sätt att uttrycka livsvisdom och acceptans inför sånt man inte styr över. Att kombinera en slags stoisk hållning och folklig tilltro till att saker i längden ordnar sig, att man gör sitt bästa, och sedan låter ödet eller tiden ha sin gång. I äldre bondesamhällen användes det ofta som en tröstande fras i mötet med naturens nycker, och lever kvar som en påminnelse om pragmatiskt lugn i osäkerhet. Idag skulle det kanske heta ”chilla lite”?

Samtalen med ämbetsmännen rörde inte bara historien, långt därifrån. Vi berörde behovet av att vidareutveckla självstyrelsen, hur demilitarisering och neutralisering fortsatt kan bidra till stabilitet i Östersjöområdet och hur vi stärker vår röst i det nordiska samarbetet.

Det är alltid värdefullt att dela de åländska erfarenheterna med våra nordiska vänner och påminna om att vår självstyrelse är ett praktiskt redskap och ett levande fredsprojekt.

På besök till Dragsvik

Arbetet med att stärka självstyrelsen och fördjupa samarbetet mellan Åland och Finland ägde idag rum på Nylands brigad i Ekenäs.

På inbjudan av Finska Marinen med amiral Tuomas Tiilikainen och kommodor Mikko Laakkonen (för Nylands brigad) diskuterade vi läget för dagen och framtiden, beredskapsfrågor och utmaningar. Vi fick också tillfälle att möta åländska beväringar som valt att tillbringa ett år i Försvarsmakten. Som ålänning är man befriad från värnplikt men man har rätten att rycka in frivilligt, vilket några gör.

Samarbetet och förtroendet mellan Åland och marinen liksom för övrigt hela Försvarsministeriet är utomordentligt gott, transparent och framåtblickande. Marinen och Nylands brigad är den militära organisation som bär det största ansvaret för att upprätthålla och försvara de avtalen som garanterar Ålands demilitarisering och neutralisering. I deras övergripande instruktioner benämns det att ” hålla” Åland, vilket hör till de starkaste värdeorden i denna värld. Det är alltså en uppgift man tar på största allvar, Rule of Law och en regelstyrd världsordning är skillnaden mellan ordning och kaos. Detta är en del av överenskommelsen (internationella avtal) från 1856 och självstyrelsen 1922 då Finland fick Åland mot garantier för varaktig fred. 

Dagar som denna är nödvändiga, där samtalet löper fritt och innehållet varierar. För att kunna känna förtroende måste det också finnas tillit och det präglar förhållandet mellan marinen och Åland. 

Tack till tf lagtingsdirektör Julia som styrt upp och planerat besöket tillsammans med värdarna. Tack för gott samarbete lantrådet Katrin med förvaltningschef John och rättschef Michaela, landshövding Marine samt Team Åland i Helsingfors, Johan på Ålands representation i Helsingfors och Mats från Riksdagen som också deltog i besöket tillsammans med polismästare Johan från Ålands polismyndighet.

Invigningstalet till Havets röst

Kära vänner, idag är en fin dag att göra något extra; ta en tur till Alandica för att lyssna på opera av hösgta klass! I förmiddags hade jag äran att invigningstala när Havets röst – Voice of the Seas – Meren Ääni öppnade. Under dagen fylls Alandica Kultur och Kongress av mod, musik och magiska framträdanden inför höjdpunkten: finalen kl. 19. Tag chansen, se framtidens operasångare, live i Mariehamn!

Denna ambitiösa satsning, enorm med åländska mått, är verklighet tack vare Mikael Fagerholm, Annika Ollinkari-Fagerholm och många fler. En tävling som denna sätter dessutom ljus på en av vardagens viktiga sanningar: konkurrenter är aldrig hinder, de är medvind.

”Det här är skönheten i en tävling: dina konkurrenter vill dig inte illa, de vill dig väl. De är inte hinder, de är medvind. Deras mod tänder ditt. Deras precision skärper din. Tack vare alla som kliver upp på den här scenen tvingas du själv att gå längre, högre, djupare – i varje fras, i varje ton, i varje andetag. Det är så ambition föds. Det är så framtid skapas. Det är evolution och därför är din största konkurrent egentligen din bästa vän”, sade jag ungefär.

Musiken är vårt mest demokratiska språk. Den river murar, bygger broar och bär över hav. När ord tar slut fortsätter tonerna, när vi tvekar ger musiken oss ett steg till, när vi glömmer vilka vi kan vara påminner den oss; gör oss starkare, modigare och mänskligare.

Åland är kanske en liten plats i världen, men vi låter gärna vår röst höras. Vi är kända som fredens öar, men också musikens, egensinnets och kärlekens. Små till ytan, stora i röst, starka i vilja. Och idag, med hjälp av Havets röst, öppnar vi famnen mot världen, och världen svarar med sång.

Kom och dela en dag och kväll, fylld av musik, fylld av känslor, röster och framtidstro. Alandica hela dagen, final kl 19!

”Som ensam människa kan världen ibland kännas överväldigande. Tillsammans är vi ostoppbara. Och just här, just nu, står vi tillsammans. Artister, arrangörer, publik; ett enda stort instrument som stämmer upp för framtiden. Kör hårt. Sjung fritt. Satsa allt.”

Norges ambassadör till Åland

Hösten börjar starkt för Ålands lagting där vi idag tagit emot Norges ambassadör i Finland, Wegger Christian Strømmen tillsammans med hustrun, pastor dr. Cecilie Jørgensen Strømmen, rådgivaren Kim Kronlund och åländske honorärkonsulen Peter Wiklöf. Tack till er och till alla som bidragit till att banden mellan Norge och Åland är starkaste igår än idag, som sig bör, vi arbetar med ständig utveckling.

Besöket började med morgonfika i lagtinget där vi gick igenom allt som är aktuellt just nu på Åland , med intresse för Norge . På bilden från talmanskonferensen ses förutom de nämnda, rättschefen Michaela Slotte, vicelantrådet Annika Hambrudd, lagtingsdirektören Julia Lindholm och undertecknad. Ett sådant samtal spänner över högt och lågt, framtidsutsikter, historia, möjligheter, utmaningar osv. Dessa diskussioner präglas alltid av stor uppriktighet vilket är en nyckel till goda relationer, i politik som i vardag.

Besök av ambassadörer är en betydelsefull del av utvecklandet av självstyrelsen och det är viktigt att ge en så bred bild av Åland som möjligt, på en dag, tiden är alltid begränsad. Ambassadören fortsatte sedan till Statens ämbetsverk där landshövding Marine Holm-Johansson tog emot innan det blev dags för lunch tillsammans med Ålands landskapsregering och lantrådet Katrin Sjögren.

Eftermiddagen inleddes på Ålandsbanken där honorärkonsul Wiklöf, också bank-vd, redogör för läget just nu varefter färden gick mot chips-fabriken i Haraldsby som ägs av norska konglomeratet Orkla där fabrikschef Christer Söderström tog emot.

Ålandsbanken och Orkla är två företag som på olika sätt förädlar service och livsmedel till nivåer som möter marknadens gillande. Bankens framgång handlar om att man SER kunder (inte bara tittar på dem) och tar hand om dem; ofta bättre än de större konkurrenterna. Orkla finns på Åland för att här finns enastående sandiga jordar där potatis växer och blir råvara till det bästa snacks man kan tänka sig. Båda bolagen finns och växer som en följd av skickligt och hårt arbete. Det handlar om ambition, förmågan att tänka större och viljan att skapa tillväxt, arbetsplatser och utveckling. Kort sagt är det förklaringen till Ålands framgång över tid; viljan att växa. Detta definieras på många sätt av vännen Sture Carlson som hänger på väggen i fabrikens mötesrum; han vägrade betrakta något som omöjligt och därför står fabriken där den är idag.

Efter en inblick i självstyrelsen och ett smakprov från de åländska storföretagen väntade Silverskär och Johan Mörn och en härlig båtutflykt med den starka berättelsen om Cellar in the Sea och champagnefyndet utanför Föglö år 2010. Kökschef Gustav Eriksson såg sedan till att smaklökarna fick sitt med råge; både i kulinarisk mening och med mysiga berättelser om matens ursprung. 

Skillnaderna mellan Norge och Åland är stora, när det gäller geografin. Vårt Orrdalsklint är inte så mycket att komma med mot deras fjällkedjor… Fast det finns också likheter, faktiskt rätt många. Vi är båda sprungna ur den utkomst som havet kan ge, i olika skepnader. Vi arbetar sida vid sida i Nordisk Ministerråd og Nordisk Råd och andra sammanhang för att lyfta vikten av en regelbaserad världsordning i demokratisk, ekonomisk och utvecklingsmässig mening.

Norge, med sin starka, globala, diplomatiska tradition, och Åland, med vår demilitarisering och neutralisering, visar att avtal, rätt och respekt skapar trygghet. Det är därför vi tillsammans står bakom Ukrainas kamp för frihet och självständighet, för demokrati för alla. Och det är därför Norge spelar en viktig roll i att lyfta civilbefolkningens rättigheter i Gaza och kraftfullt kräva förändring i det som sker. Den sistnämnda konflikten må vara hur historiskt komplicerad som helst men nu har allt gått för långt och dödandet måste upphöra.

Norge och Åland vet båda vad det innebär att vara små i en stor värld. Men vi vet också att små samhällen kan göra stor skillnad, genom att stå upp för principer, genom att tro på diplomatin och genom att hålla fast vid människors rätt att själva bestämma sin framtid.

Avsikten med ett besök som detta är att fördjupa kontakterna och skapa nya band för framtiden. Det är som alltid spännande att se vad som kommer och för Norges del sker det redan på måndag om en vecka då landet går till val för Stortinget. Lycka till med allt och tack för intresset ni visar för Åland.

Tack också till hustru Helena Wachowiak, lagtingskollegerna Anette Holmberg-Jansson, Johan Lindström, Henrik Löthman och Benny Pettersson, chaufförerna Johan Liljeblad och Roger Henriksson samt riksdagsledamoten Mats Löfström som var med och såg till att Team Åland visar värdskap i världsklass!