Hjälpen upp ur träsket

Under veckan som gått har jag vid två olika tillfällen lyft det tilltagande narkotikabruket på Åland. Först efter det mycket tankeväckande mötet med den politiska referensgruppen för risk- och missbruk vilken larmade om en extremt besvärlig vardag för alla de som jobbar med missbruk i olika former, sedan på basen av de två tidigare missbrukare som mycket öppenhjärtigt berättade om sina resor från vanliga tonårsgrabbar till tunga narkotikaanvändare.

Vad borde man då göra för att stoppa ett missbruk innan det gått för långt? Om det finns många teorier och alla är antagligen lika sanna. En av de som berättade sin historia är tydlig med hur han tycker det ska gå till:
Det som måste ändras på Åland är missbrukarvården! Man får ingen hjälp där alls och man måste själv komma på hur man gör. Förebyggande åtgärder höll man på med redan när jag var ung men det går inte att stoppa missbruk på det sättet. Jag skulle hoppas att missbrukarvården skulle lyssna på mina idéer och inte bara på en läkare som saknar egen erfarenhet (inte går man väl i bilskola hos en som saknas körkort heller?). Läkarna tror att det hjälper med mer och mer mediciner vilket inte stämmer. De skapar nya beroenden. Det bästa vore om man kunde nå ”gamla” missbrukare och få dem att sluta eftersom det är de, för att tjäna egna pengar, som drar in nya missbrukare.
Bland medicinerna som nämns som extra besvärliga är benzodiazepiner. Det framkallade bara mer ångest, enligt brukaren, och gjorde att han undvek människosamlingar och kompisar. Samma sak hände då han försökte sig på subutex och subuxone.
”Hjärnan blev kidnappad. Subuxone tog bort 40 procent av mig, jag slutade till exempel helt att skratta. Jag kunde köra flera varv på stan för att hitta ett ställe jag kunde handla på utan att träffa folk.”
Jag kunde inte låta bli att fråga dessa två kämpar hur man egentligen finansierar missbruket. Enligt dem krävs det cirka 60 euro per dag för att hålla sig flytande.
”Jag sålde aldrig något eftersom jag behövde allt själv. Det blev kriminalitet som löste problemet, det är nog helt oundvikligt. När man skiter i allt, är inbrott inget stort problem.”
Det sade mycket under detta möte men några saker etsade sig fast extra mycket hos mig: Dricker föräldrarna, dricker barnen. Röker föräldrarna, röker barnen. Hasch är absolut ingenting ofarligt och ska definitivt inte legaliseras.
”Vad folk än säger är hasch en inkörsport till grövre missbruk. Jag rökte i två år och utvecklade paranoia vilket ledde till grövre grejer. Logiken är enkel. Förr eller senare får man inte tag på hasch och då väljer man att gå vidare med tyngre droger.”
De två tidigare missbrukarna är också väldigt tydliga med föräldrarnas inflytande.
”De borde ha varit hårdare och ställt större krav. Jag borde aldrig ha fått lägga av med sport och andra fritidsintressen. Det borde också ha varit större samarbete mellan föräldrarna i lågstadiet.”
Till sist:
”Jag tycker skolorna borde bjuda in gamla missbrukare för att berätta om sina erfarenheter för de som ännu inte börjat.”
Jag håller med om detta. Inget slår upplysning som de berättelser om misär och vanmakt och död som det jag nu hört.
Den eviga frågan när det gäller hanteringen av narkotikamissbruk är hur man hjälper utan att skapa nya beroenden.

Kommentarer

Populära inlägg