Fest och mat och gubbs

De flesta av dessa punkter uppfylldes då dessa gentlemän träffades för att laga mat i Michael Björklunds hemmarestaurang i Kroklund för något år sedan. Jag var med och skrev och plåtade och pratade och ber om överseende om åren suddat ut detaljerna från en mycket trevlig kväll! Hoppas detta inspirerar till antingen egna försök i köket eller en rejäl utemiddag!

Ni får förlåta om detta blev fel men jag tror fågel i förgrunden var en dalripa. Mannen i bakgrunden är dock hundra procent säkert Tor-Rolf Karlsson.

Kött, grönsaker, en vass kniv och lyckan är gjord! Så där nöjd såg man annars bara Peter Grönlund när han presenterade rekordresultat i Ålandsbanken.

När Kent Nyström höjde skålen var det för att ett särskilt känsligt arbetsmoment var överståndet. 

Har tyvärr inget minne vad det blev av detta. Men gott var det! 

Micke Björklund var både lärare och kompis denna kväll. Han och hans kollega, Michael Kühne från Härjedalen nånstans bjöd också på bävertjäll vilket absolut inte är att leka med.

Det ska vara snyggt att äta, annars kan det kvitta. 

Det ser ut som det hänt förut men ska sanningen fram är jag nog bättre på att...

…berätta om hur det borde blivit istället för hur det blev.

Detta var kanske ripbröstet...

…och detta var troligen nåt slags hjortkött...

…medan det här helt säkert var efterrätten!

10 steg mot godare Åland

Jag har i två dagar denna vecka resonerat kring det färöiska matundret och hur det borde inspirera Åland till att ytterligare höja tempen i köket och på borden. Först var det framgångarna som ledde till internationell reklam. Sedan handlade det om matens skönhet.

Arbetet med att skapa liknande framgång på Åland pågår på ett synnerligen ambitiöst sätt och man har tagit fram tio punkter vilka kopplar till Ny Nordisk Mat Åland och tungviktaren i näringslivet och turismen, Skördefesten.

De tio punkterna lyder så här, samtliga är viktiga att ständigt påminna om:

1. Värna om vår ”viliga” mat. Det viliga (rejäla) åländska köket uttrycker den renhet, friskhet, enkelhet och etik som vi gärna vill förbinda med Åland. 

2. Mat efter säsong. Säsongsanpassa menyer och måltider. 

3. På Åland skördar vi smaker. Närheten till havet ger oss ett gynnsamt klimat med lång och mild höst, vilket i kombination med många soltimmar (korta nätter) under växtperioden gör att vi har smakrika frukter, bär, grönsaker och rotfrukter. De åländska markerna är kalk- och örtrika som också påverkar smaken på våra produkter.

4. Åländskt ger välbefinnande – ett mervärde. Äkta åländsk vara ger välbefinnande. Närproducerade produkter har mognat färdigt när de skördas och har därför en mer fyllig smak och är mer hälsosamma. Tack vare Ålands begränsade område är det lätt att spåra produkternas ursprung vilket leder till att de håller en säker och hög kvalitet.

5. Främja åländskt – stoltheten och historien kring dem. Främja de åländska produkterna och producenters mångfaldighet och sprida kännedom om traditionerna och historierna bakom dem.

6. Hänsyn till en hållbar produktion. Främja djurens trivsel och en hållbar produktion på land och i sjön. Njut med gott samvete av den viliga åländska maten.

7. Inspirera till ”nytänk” kring både nya råvaror och de traditionella. Utveckla nya användningsområden för traditionella åländska livsmedel, tex. spannmål (tex havre, emmer, spelt) samt bär och vilt.

8. Förena åländskt med impulser utifrån. Förena åländska tillredningsmetoder och kulinariska traditioner med impulser utifrån. Åländska exempel: Ledholmare och Aborrklämmor.

9. Äta och njuta för en hållbar åländsk hembygd. Då du använder åländska produkter stöder du den åländska hembygden och bevarar det öppna landskapet. Finns inte åländska produkter tillgängliga används nordiska.

10. Prata om och bygga broar på ”Mat-Åland”. För att få det åländska matmaskineriet att fungera ska vi prata med varandra – istället för ”om varandra”; konsumenter, mathantverkare, lantbruk, fiskeri, livsmedelsindustrier, detalj- och mellanhandlare, undervisare, politiker och myndigheter till ett samarbete om detta gemensamma projekt som ska gagna och vara till glädje för hela Åland.

Det har varit mycket matlagning denna vecka men det kommer mer. I morgon ska jag berätta om en riktig brakfest jag landade på som i stort uppfyller alla punkter i listan upptill.

Abborrfiléer på åländskt vis hör till det finaste man kan få på en tallrik. Fast vid sidan av maten behövs också en bra story.

Slaget vid Bomarsund hör till Ålands absolut starkaste berättelser. På något vis borde man kunna kombinera vår goda mat, de bästa råvarorna med kriget som i tiderna berörde en hel värld. Typ. Det är inte genom att göra som förut som man hittar den bästa vägen.

Ålands smak är allas

Inspirerad av Färöarnas framgångar inom det kulinariska vill jag skriva några ord även om Åland och den åländska maten. Här är vi också på väg mot en restaurangkultur som håller i alla väder. Det är till stor del tack vare storsatsningen på Ny Nordisk Mat där stjärnkocken Michael Björklund var en av undertecknarna då det skapades år 2004 inom ramen för det nordiska ministerrådet. För Björklunds kompis och kollega Leif Sørensen på Färöarna betydde det allt och jag tycker att många av Mickes egna tankar kommer ur det manifest som då antogs. Det har också spritt sig och i dag har vi topprestauranger i snart sagt varje hörn på holmen helt i enlighet med det gamla receptet att framgång föder framgång.

Ska jag försöka sätta fingret på skillnaden mellan det färöiska och det åländska köket är det kanske att experimentlustan på Färöarna är större än på Åland. Hos oss på Åland är maten oerhört vällagad, råvarorna är perfekta och serveringen hjärtlig. På Färöarna har man allt detta plus att man har ett synnerligen kreativt driv att presentera och lägga upp maten som jag inte sett någon annanstans. Det är som kökets snickarglädje med extra allt vilket även skapar en plats bland världens femtio bästa restauranger. Dit är jag säker på att även vi på Åland når över tid.

Men då gäller det att på allvar ta vara på de visioner som arbetats fram och som nu ska bli verklighet. De återkommer jag till i morgon.

Så här kan en anrättning se ut på Restaurang Koks. Sätter garanterat fart på bordskonversationen.

Eller varför inte lite torsk med blomarrangemang.

De här krabaterna som inte dras med höjdskräck håller färingarna både varma och mätta.

Här är det kulinariska Rorschachtestet! Säg mig vad du ser och jag ska visa vem du är!

Genom att bland friskt mellan mat och attribut blir ingen måltid den andra lik.

I maten finns tillväxten

För fem år sedan var det färöiska köket absolut inte dåligt men heller inte världsklass. I dag är det andra tider vilket jag i samband med besök där de senaste åren haft förmånen att erfara.

Varenda rätt på varenda bord erbjuder en berättelse, ett sammanhang, ett utseende och smaker som får världen att stanna upp för en stund. Det låter kraftfullt och det är sant. Färöarna har under de senaste fem åren byggt upp en restaurang- och matkultur som för ön till den absoluta världstoppen.

Bland dem som insett detta finns brittiska jättetidningen The Guardian vars matreporter Michael Booth gav sig iväg för att återvända med en ny syn på mat, dryck och de möjligheter våra nordiska råvaror erbjuder. Resultatet blev ett välskrivet reportage värt massor i marknadsföring. Det är tyvärr på engelska men jag rekommenderar ändå en läsning. Tänk bara tanken om man kunde byta ut Färöarna mot Åland och Leif Sørensen mot Michael Björklund i artikeln. Tanken är absolut inte omöjlig. De två känner varandra och deltog båda i det arbete som år 2004 ledde fram till manifestet Ny Nordisk Mat inom ramen för det nordiska ministerrådet.

Leif Sørensen hyllar initiativet som togs på högsta nordisk politisk nivå och kallar det avgörande för hans egen räkning och för hans Restaurant Koks som finns i Hotell Føroyar i Torshavn. Den är i dag klart ledande på Färöarna men där finns också en högklassig sushirestaurang Etika och Hotel Hafnia vilka båda erbjuder smakupplevelser utanför det gängse. Lägg sedan till flera ambitiösa mikrobryggerier med Okkaido som ett strålande exempel.

Leif Sørensen säger i artikeln så här om att lämna stjärnrestaurangen i Köpenhamn för att flytta hem till Färöarna för fem år sedan (min översättning):

”Jag tvingades ju leva upp till mitt eget manifest där ambitionen var att göra något annorlunda, att göra det möjligt att äta lite bättre mat här (på Färöarna) och försöka förändra restaurangkulturen. Det var till en början svårt att hitta råvaror för det var inte tillåtet att sälja lamm eller fisk direkt till restaurangerna. Det kändes hopplöst, jag fick själv gå ut för att skörda grönsaker. Så började det.”

Resten är nutidshistoria och synnerligen inspirerande även för Åland där man inlett ett mycket brett arbete kring Ny Nordisk Mat Åland. Men det tänkte jag återkomma till i morgon och på fredag.

Stjärnkocken och krögaren Leif Sørensen framför vinkällaren på Restaurang Koks. Den saknar såvitt jag begriper absolut ingenting.

En provsmakning i vinkällaren kan se ut till exempel så här.

Och utanför restaurangfönstret hänger torskarna på rad för att frystorkas till perfektion.

Sanningen om tärningen

Det kan ha varit i dag eller i går eller rentav i morgon. Det är inte helt enkelt att rekapitulera det som hände fyrtionio år före vår tideräkning börjar… Jepp, vi befinner oss i dag tvåtusensextiotre år tillbaka i tiden, vårt namn är Julius Caesar och vi har ett dilemma.

Bakgrunden är helt kort följande. Vi har en beef med Pompejus, den ärkeskurken. Han vill leda Rom och det vill även jag. Därför står vi (jag och mina soldater) nu vid floden Rubicon medvetna om att ifall vi korsar den måste vi antingen segra eller dö. Det finns inga andra alternativ. 

Jag är lite fascinerad av Julius Caesar och hans framfart genom historien. När han kopplade på fyrhjulsdriften stod det inte stilla. Dessutom var han en artist med ord och strödde uttryck omkring sig som håller än i dag och det är det som är dagens tema.

När han stod där vid floden Rubicon var valen varken enkla eller många. Han stod där och funderade och grunnade och höll på tills han med uttrycket ”tärningen är kastad” bestämde sig för krig vilket för hans egen del först gick bra men sedan slutade i elände som krig förr eller senare gör. Han sade det såklart inte på svenska utan mer troligt på latin ”Alea iacta est” eller som vissa källor gör gällande på grekiska. Bildspråket är tydligt, när tärningen väl börjar rulla i spelet kan man ingenting annat göra än vänta på resultatet. Förströelsespel förekom redan på den här tiden.

Från den här dagen härstammar även uttrycket ”att korsa Rubicon” vilket beskriver känslan av att gjort är gjort och nu är det bara framåt som har någon betydelse. Liksom i stort sett vi borde tänka varenda en dag. Dessa Rubicons finns nämligen varstans här i livet och tillvaron.

”Tärningen är kastad”, sade ungefär Julius Caesar, korsade floden Rubicon och satte av mot Rom med sin armé. För tvåtusen år sedan.

Så här porträtteras Gaius Julius Caesar av Paul Helm. Veni, vidi, vici betyder ”Jag kom, jag såg, jag segrade” vilket var Caesars sätt att beskriva framgångarna efter slaget vid Zela i slutet av inbördeskriget.

I Asterix görs Julius Caesar mer… övertygande kanske ordet är.

Ha en skön Trettondag

Ha en riktigt fin Trettondag i både slott och kojor. Eller epifania som de som varit med lite längre kanske fortfarande kallar denna dag. Den sjätte januari har varit en dag för begrundan och stillhet sedan typ tidernas begynnelse. Så ock i dag. I övriga delar av världen anser man julen avslutad i och med denna dag men vi i Norden fortsätter fram till tjugondag Knut vilket infaller på måndag om en vecka. Låt oss njuta ända till slutet.

Skulle man vara spanjor är chansen stor att det är i dag som julklapparna delas ut till minnet av De tre vise männens gåvor till den lille Jesus (El dia de los Reyes magos). Fast det håller också på ändras och allt fler i Spanien har börjat fira jul som vi här uppe, alltså med tyngdpunkt på julafton och juldagen.

I fjol fördjupade jag mig något mer i detta kring Trettondagen. För två år sedan berättade jag om den galne älgen som studsade omkring i en studsmatta i staden och det var en berättelse som håller än i dag så vi stannar där. I morgon är det jobbdag igen och alla dessa helger är äntligen över. Då kör vi!

Trettondagen firas till minnet av uppenbarelsen av Jesus som Guds son och De Tre Vise Männens ankomst till det nyfödda Jesusbaret. Som tradition betraktad är den alltså tung på gränsen till orubblig.

Grattis till Spaniens kung

I dag fyller den spanske kungen Juan Carlos I sjuttiosex år och jag sällar mig såklart till gratulanterna. Jag har aldrig träffat mannen i fråga men väl en god vän till honom som tidigare var överbefälhavare för den spanska armén. Tyvärr minns jag inte hans namn men han kallades för Il Generale för generalskapet var hans uppgift här i livet. Året var 2009 och jag befann mig på den spanska ön Menorca, en av världens största djuphavshamnar och platsen annars känd för majonnäs och gin; en blandning som sätter fart på vilken fest som helst! Mitt i hamnanloppet ligger den lilla ön El Rey, tidigare en plats för sjukhus och mer men sedan decennier förfallen. Då, för ett tiotal år sedan, gick Il Generale i pension och tog som sin livsuppgift (han var från Menorca) att rusta upp det gamla sjukhuset och sätta fart på den döda ön. Och som han lyckades.

När vi kom dit myllrade det av frivilligarbetare som planterade, byggde, putsade och trivdes. Vi bjöds på en korv som jag fortfarande får lustfyllda drömmar av. Vi guidades runt av denne general vars handslag var ett sådant som man genast vet att går att lita på. En av generalens vänner var och är förmodligen fortfarande Juan Carlos I som i likhet med alla andra fäder undrade hur han skulle få fason på sin son, Felipe, 45, som i kungens ögon tog ut svängarna lite väl mycket ibland. Brydd över detta kontaktade kungen Il Generale och förklarade situationen och avslutade med orden ”jag lämnar alltså över honom i dina händer så får du göra man av honom”. I vilket skede i livet detta hände minns jag inte men prinsen kom till El Rey, historien är vacker och mynnar ut i det vi alla vet: det krävs ett samhälle för att fostra ett barn och ibland en general för att få fason på en pojk’!

Ha en fin Trettondagsafton.

Så här ser det gamla sjukhuset ut på El Rey. 

Där som förr fanns ingenting växer nu odlingar överallt.

Vi var på plats för ett styrelsemöte för öspelens exekutivkommitté. Från vänster Carl, Geoff, Antonio, Anu, Bob, James, Kay, Andy, Jörgen, Eric och Dick. 

Det här var från en annan plats i Menorcas hamn, La Mola; ett storartat fästningsbygge som aldrig kom till någon riktig användning. Eller kanske… Där vi står arkebuserade de folk förr i tiden. Men vi som klarade oss heter alltjämt Carl, Dick, Jörgen och Eric.

En fantastisk skara människor att arbeta med och som utgör basen för NatWest Island Games eller öspelen. Från vänster bestod denna grupp år 2009 av Geoff, James, Dick, Kay, Eric, Anu, Jörgen, Bob, Carl och Andy.

Hipp, hipp hurra för den spanske kungen Juan Carlos I som fyller sjuttiosex år just i dag!

Kränkta män och polisen

Så var de första två arbetsdagarna på det nya året 2014 avklarade och jag måste drista mig till en spaning från fåtöljen med uppsikt över den brinnande brasan och avstamp i nyhetsflödet från den korta veckan som passerat.

Nyckelorden i delar av tidningsartiklarna från året som hittills gått är och jag citerar ”polisanmälningar, ärekränkning, smutskastning, hot, smädelser, svartmålning, attacker, demokratikris, nidbilder (ett ord som för övrigt varit försvunnet sedan inkvisationen), kriminalitet” och säkert några liknande som jag glömt. Man tror civilisationen sådan vi känner den är på väg att raderas ut men det handlar om två uppenbarligen kränkta män som möjligen tar sig själva och detta tilltag på liiite för stort allvar.

I huvudrollerna står alltså två stadspolitiker som i upplagor som antagligen kan räknas på ena handen blivit offer för skämtlynne och tydligt satiriska produktioner. Mina tankar går osökt till spektaklet kring ballongattentatet mot ryska konsulatet tidigare i höstas och vikten av att envar, alltid, ställer sig frågan om när oförrätter är att betrakta som polisiära ärenden och när de är något annat.

Jag tycker synd om den polis som får dessa hemgjorda karikatyrer i sin hand med ordern att reda ut vem eller vilka onda krafter som ligger bakom i syfte att lagföra dem. Milde himmel när det i så fall når tingsrätten vars uppgift det blir att utmäta ett straff för ”ordattentatet˝. Förlåt en yngling, men som kränkningar betraktade är dessa nidbilder inte mycket att skriva hem om och än mindre göra rättegång av. Skämt är skämt, om än i gyllne dosor. Det har till exempel passerat betydligt grövre artilleri i normala årsrevyer och pigga tidningar.

Politiskt ledarskap är inte enkelt men en bra början för den som faktiskt är beredd att axla sådant är att inte svaja till för minsta vindpust, vilket nu uppenbarligen har hänt.

Hoppas resten av året ägnas åt viktigare frågor. God lördag.

Okej, vännen Petri är inte för narkotika och bilden är inte hans eget påhitt. Ska man därtill tro rapporteringen handlar det om typ två platser i Mariehamn som denna attack har kunnat ses, om man hade tur. Mot den bakgrunden är det inte sunt förnuft att gå till polisen.

Detta är satir och inte ärekränkning. Om man håller en hög svansföring bör man inte samtidigt ha ömma tassar. Jag är säker på att polisen har viktigare saker att greja med än att hantera sånt här. I Ålands radio berättar Salminen själv mer om hur han tänker.

Kloka ord om hela Åland

I dag vill jag, inspirerad av kloka tankar från Vårdö, fördjupa diskussionen om hur vi vill att vårt samhälle ska se ut i framtiden. Frågan innehåller såklart många bottnar men genom att förädla och koka ner alla om och men och kansken blir vi, enligt min mening, fast vid två centrala punkter:

1. Ska folk tvingas leva centralt eller inte? 

2. Ska folk ha tillgång till samma förutsättningar och service oberoende av boningsort? 

Kring detta har jag diskuterat många gånger och nått rätt klara svar:

1. Det tråkigaste i världen är om alla människor bestämmer sig för att bosätta sig på samma område. Ett Åland där centralorterna tar över både makt och funktioner blir ett tristare Åland. Jag tror det är starka byar, närhet till skola och det sociala nätverken som utgör förklaringen till att åländska barn vuxit upp till starka och modiga individer och entreprenörer. Ur ett besöksperspektiv vore det dessutom förödande om den lokala charmen byttes ut mot nån slags ”tätortsmentalitet”. Då kan man ju som turist lika bra stanna hemma.

2. Nej, för det är inte möjligt. Vi kan inte ha ett sjukhus i varje by och det begriper alla. Vi kan heller inte ha en färja i timmen till alla skärgårdskommuner. Det begriper också de flesta liksom att bussar inte kan gå varje minut. Vi måste bara bestämma oss för att sätta en sådan nivå på den viktigaste servicen att folk vågar och vill bo kvar där de trivs. Det är egentligen inte så svårt, det bara måste göras. 

Jepp, typiskt politiskt svar som är tio gånger längre än frågorna. De kunde blivit ännu längre faktiskt… Jag kunde också länka till massor i detta ämne men nöjer mig med det här lilla tankeexperimentet som jag gjorde för något år sedan och som uppmuntrar till samarbete där individernas behov sätts före den kommunala strukturen. Ungefär i samma anda som jag uppfattar att den så kallade samhällsreformen nu rullar vidare. 

Ingen kan dessa frågor lika ingående som de människor som faktiskt bor och lever i de minsta regionerna. Jag tar mig därför friheten att publicera det nyårsbrev som Vårdös kommundirektör Magnus Sandberg skrev i fjolårets sista kommunnytt och som jag håller med om. De är kloka rader och de handlar om hur man långsiktigt bygger samhällen, skapar trygga människor och, framför allt, tar ansvar för hela Åland. God läsning och trevlig helg. 

Vårdös kommundirektörs ord på vägen. Jag tycker det Magnus Sandberg skriver är synnerligen tänkvärt när det gäller det fortsätta arbetet med att skapa förutsättningar för hela Åland.

Vårdöbron är ett projekt som är avgörande för de människor och företag som verkar på Vårdö och för många fler. Därför är det viktigt att frågan hanteras snabbt och på stort allvar. 

Bildbevis: vildsvinen är här

Det handlar inte längre ifall det eventuellt råkar finnas vilda vildsvin på Åland i dag. Frågan är hur många de är och om det finns förutsättningar för fler och det hela är just nu högaktuellt.

Vännen James Henderson såg vid sitt hus i Södersunda en präktig vildsvinsgalt löpa förbi. Innan han hann samla sig själv och hitta kameran var den nästan borta men inte riktigt och bilden nertill talar sitt tydliga språk. Det är ett vildsvin, utan någon som helst tvekan.

Frågan är nu om detta är bra eller dåligt för Åland och ålänningarna. Jag lutar tyvärr åt det senare trots att jag själv funnit vildsvinsjakt sensationellt på många sätt då jag prövat på det i Sverige. Dessvärre är jag rädd för att vildsvin passar dåligt in på de små åländska markerna. Antagligen kommer skadan att rejält överstiga den eventuella nyttan som i stort sett bara går ut på att ge jägare ytterligare ett byte att jaga. Vildsvin är ett brutalt djur gentemot åkrar, grödor, trädgårdar, golfbanor och vanlig trafik där olyckorna skjutit i höjden i Sverige de senaste åren till följd av vildsvinen. Mot bakgrund av detta tror jag Åland rätt och slätt borde införa en resolut och omedelbar skyddsjakt mot vildsvinen i syfte att hejda den fortsatta utvecklingen av stammen. I den åländska jaktlagen finns redan i dag möjlighet att året runt skjuta vildsvin med undantag för kultingförande suggor.

Riktigt lika kategorisk var jag inte när det gällde lodjuren. De är en nyans mindre skadliga än just vildsvinen och mest irriterande gentemot rådjursjägarna vars byten de äter upp.

I Sverige har vildsvinsstammen gått från klarhet till klarhet och uppskattas i dag vara uppemot 150.000 individer. Det är otroligt många och på inget vis något slags tak. Det är också intressant då vildsvinen för några hundra år sedan var i det närmaste helt utrotade men nu är tillbaka med besked.

Vildsvinen är en av många utmaningar som finns att hantera detta år 2014. Kanske en av de minsta men för den skull inte betydelselös. I vart fall har debatten nu startat!

Den här bilden togs av en viltkamera i Hammarland, Bondtorp den 10 december klockan kvart före nio på kvällen.  Det är såklart omöjligt att säga om det är samma djur som i Södersunda men visst ligger det i farans riktning. Därmed handlar det sannolikt om en ensam galt som enligt jaktlagen är fällbar. Enligt Jan Karlsson är det också avsikten från Torps jaktlags räkning. Fast det är klart, enkelt är det inte att hitta ett vildsvin i en stor skog.

Här är bildbeviset på att det löper vilda vildsvin i Södersunda i Jomala. Fotografen är vännen och jägaren James Henderson. Bilden togs hösten år 2013.

Jag har haft förmånen att delta i ett antal vildsvinsjakter och vid just det här tillfället fälla en präktig galt. Fast det är bättre om denna jakt sker i Sverige än på Åland. Vildsvin ligger till väster.

Så här kan vildsvinen se ut i det fria...

…eller så här. De bökar på med stor kraft och lämnar i stort sett ingenting orört.

Så här har avskjutningen av vildsvin utvecklats över åren i Sverige. Ingenting tyder på att antalet skulle minska eller ens stagnera. Det bara ökar.

Jahapp 2014, då kör vi!

I och med att vi finns ”runtesikring” (åländska för att vara med) även denna dag i livet är det lika bra att dra upp linjerna för år 2014, nu när ett formidabelt år 2013 är undanstökat. Det gjorde jag även i fjol och måste konstatera att jag i stort sett fick rätt! Eller i varje fall inte fel, vilket inte heller är illa.

Jag vet såklart att det är klyschigt men faktum är att genom att inte utmana sig själv, göra saker man inte gjort tidigare, lära känna nya människor och på riktigt förädla sig själv har man gått miste om något väldigt viktigt i livet. Utvecklingen. Viljan att i morgon bli lite klokare än i dag. Kraften som över tid gjort att Åland och ålänningarna byggt upp världens största segelfartygsflotta, utmanat internationella konkurrenter och klarat sig på den stenhårda underhållningsbranschen kommer från en inre vilja att ta sig fram. Den viljan måste vi uppmuntra. Vi får aldrig låta oss sitta stilla i vetskapen att då man inget gör renderar det heller aldrig i kritik. Den insikten hoppas jag att ska genomsyra vårt åländska samhälle under 2014. Inte rädslan för att göra fel, utan viljan att göra rätt.

Och till sist. Glöm inte bort att den här fantastiska kalendern med toppidrottare finns att införskaffa om intresse finns!

Ha ett riktigt gott, nytt och framgångsrikt år!

År 2014 är här och med det alla möjligheter, alla utmaningar och all inspiration. Gör det bästa av det och tvinga er själva att göra något ni inte gjort förut!