Grattis Johnny, 90 år!

Medan alla höll på med midsommarfester och grejer på Åland förlöpte en bemärkelsedag av tyngre kaliber på Bermuda. Johnny Barnes passerade nittio år och du undrar kanske varför det är så viktigt. Svaret är enkelt. Johnny Barnes hör till de människor här i världen som på riktigt och på allvar är förebilder för oss andra. Han sprider glädje och kärlek runt sig alla dagar genom att stå vid en rondell utanför Hamilton och ropa godmorgon till folk på väg till sina jobb.

Han är alltid glad, vad än som sker. I fjol fyllde han åttionio och hyllades rejält. Vad som ska ske när han fyller hundra kan man bara spekulera om.

Den här synen kommer åländska öspelsdeltagare att få se när de anländer till Bermuda senare i sommar. Johnny Barnes har i sjuttio år inlett sina morgnar med att vid en rondell ropa godmorgon till alla som är på väg på jobb.

Hyllning till stången

Glad midsommar alla människor! I dag har vi i stadens sista (?) byalag Kasberget-Apalängen styrt och ställt med midsommarfirande vid Notudden i Mariehamn. Det kom över femhundra gäster från stora delar av världen. Aldrig har där hörts lika många språk. Vi har kokat kaffe, skurit bullalängder och delat ut glass och dansat runt midsommarstången.

Jag kunde inte hålla mig utan sade några ord till dem som kom för att njuta av högsommaren. I fjol var det likadant. Då pratade jag om produktutveckling. I år handlade det mer om vikten av träffas på riktigt hellre än på Facebook. Det lät ungefär så här:

Tervetuloa, welcome, willkommen, bienvenue, välkomna! 

Hej allihopa! Det kan nog inte bli bättre än så här! Solen skiner, sommaren och Åland är som grönast och människorna i all sin prakt vackrare än någonsin. Det är midsommar och vi gör i dag som vi gjorde i fjol och tusentals år före det. Vi lägger för ett tag arbete och utmaningar åt sidan för att resa en lövad stång mot skyn och dansa runt den tills kvällen kommer. Ni är alla hjärtligt välkomna till Notudden och vårt traditionella midsommarfirande. Vi som säger det är Kasviken-Apalängens byalag, kanske det sista som finns kvar i vår stad.

Kring det fenomenet har jag funderat mycket. Under de senaste säg tio åren har byalag gått i graven och midsommarstänger försvunnit. Inte bara i Mariehamn utan även på resten av Åland. Det är tidens melodi säger folk medan de rycker på axlarna och trevar efter fjärrkontrollen eller knappar in statusuppdateringar på Facebook. Jag är inte så säker på att just det skapar lyckligare människor eller friskare samhällen. Liv går ut på att möta andra och varandra. Som vi gör i dag. Här i vårt lilla envisa byalag tror vi på traditionen som en enande och samlande kraft i både bättre och sämre tider. De åländska midsommarstängerna är unika och praktfulla och laddade med symboler, något som borde vara lika viktigt i dag som det var förr. Kanske ännu viktigare. Vi behöver alla inspiration i arbetet med att hitta de bästa vägarna mot framtiden. Det arbetet blir bättre om man gör det tillsammans än var och en för sig.

Jag tycker det är fantastiskt och inspirerande att se hur traditioner trots allt spelar roll. Ni har kommit hit i dag för att ni vill träffa andra och varandra och fira det faktum att vi finns och att sommaren är här och att vi vill göra skillnad. Jag tycker inte ni ska nöja er med denna midsommarstång. Sätt er i bilen och kör runt hela Åland och njut av prakten som de samlade stängerna skapar. I dem finns gårdagens klokskap vilken vi nu använder som grund för framtidens utmaningar. Fäktargubben på toppen hjälper oss minnas att arbetet aldrig tar slut. Det fortsätter och det förändras och det gäller att hänga med. Som vi alltid gjort.

Av den enkla anledningen fortsätter vi här i vår lilla del av vår vackra stad med att tillsammans binda kronor på vintern för att kunna pryda vår stång när sommaren är här. När tillvaron och världen förändras snabbare än någonsin är det viktigt att skapa några fasta punkter i livet. Midsommaraftonen är en av dem. Jag önskar er alla en festlig, färggrann och frisk midsommarhelg och i övrigt en ljuvlig sommar.

Egopic kallas detta. Vad gör man inte för att komma med på bild!

Ralph Bamberg och jag tog ner stången i går.

Den här konstruktionen är utvecklad efter många års försök och misstag.

Snart blir det fyrtioårsjubileum för midsommarfirandet på Notudden. Fäktargubben i toppen av stången visar nödvändigheten att alltid fortsätta arbeta trots att det kan vara både ensamt och kallt ibland. Särskilt på toppen. Man får aldrig ge upp.

Detta är en fotograferande turist som jag inte vet namnet på. Det var gott om sådana på Notudden i dag. Det är skoj!

Här lövar ungdomar i alla åldrar stången. 

Ingen midsommar utan Greta Sundtsörm och hennes dragspel. Den tillställningen som inte lever upp av Gretas toner, finns inte.

Ulla, Isak, Zacke och Lilian utgjorde krontåget. 

Och här bär det av upp i skyn med hjälp av villiga och viliga händer. 

Över femhundra besökare räknade vi in till Notudden i dag. Det gör nog Kasberget-Apalängens bylag till en av de allra största midsommararrangörerna på Åland.

Vad ska vi leva på?

Man kan inte stärka de svaga genom att försvaga de starka. Man kan inte hjälpa de små genom att bryta ner de stora. Man kan inte skapa modiga människor genom att ta bort deras initiativkraft och självständighet.

Orden är inte mina utan prästen William J. H. Boetckers. Det finns de som tror det var Abraham Lincoln som först yttrade dem men det finns egentligen ingen forskning som stöder det. Hur som.

Så här borde det se ut i Ålands naturbruksskola alla dagar.

Dessa ord tänker jag på när jag kör hem från det stora seminariet om framtidens jordbruk som Åländsk Center arrangerade i går kväll. Närmare etthundrafemtio ålänningar kom till Ålands naturbruksskola för att lyssna och prata. Det är en direkt följd av den stora bondedemonstrationen som ägde rum tidigare.

Det handlar om framtiden för jordbruket och huruvida Åland ska erbjuda sina jordbrukare samma ekonomiska stödnivåer som man gör i Finland, i Sverige och i EU och vad som händer om man inte gör det. Frågan är extremt komplex och man landar lätt i detaljer som är omöjliga att begripa.

Därför tänker jag stanna vid den första och den största frågan i det EU som bestämt att mat ska stödjas med skattemedel. Ska de åländska jordbrukarna erbjudas samma stödmöjligheter som sina konkurrenter? Vilka blir konsekvenserna om man inte gör det? Så här tror jag:

• Om man drar ner på miljöstödet resulterar det i mer konstgödsel och sämre produkter. Den åländska konkurrenskraften försvagas gentemot konkurrenterna.• Om åländska producenter inte kan matcha konkurrenternas priser blir de utslagna vilket skapar ringeffekter för den extremt viktiga exportindustrin.• Om exportindustrin försvagas eller försvinner blir det dyrare att importera produkter till Åland då bilar tvingas köra tomma ena vägen.

Det finns hundratals andra och säkert bättre argument men i mitt tycka är dessa tre avgörande. Denna fråga om framtidens jordbruk är nämligen mycket större och viktigare än många tycks tro. Det handlar om vad vi på Åland ska leva av i framtiden. Det går inte att byta pengar och varor uteslutande med varandra och tro att det skapar tillväxt. Vi måste sälja produkter och fokusera på sådant vi är bra på och göra det ännu bättre.

Larmen om giftiga livsmedel avlöser varandra. I morse såg jag på teve hur vanliga jordgubbar besprutats på ett sådant sätt att de är tveksamma som människoföda. Vi vet att folk runtom oss och vi själva i allt högre grad analyserar vad vi äter och hur vi lever. I en sådan framtid gäller det att erbjuda råvaror som är att lita på. Det tror jag vi på Åland har förutsättningar för.

Så här lyder inledningen i sin helhet, på engelska:
You cannot bring prosperity by discouraging thrift.You cannot help small men by tearing down big men.You cannot strengthen the weak by weakening the strong.You cannot lift the wage earner by pulling down the wage payer.You cannot help the poor man by destroying the rich.You cannot keep out of trouble by spending more than your income.You cannot further brotherhood of men by inciting class hatred.You cannot establish security on borrowed money.You cannot build character and courage by taking away man's initiative and independence.You cannot help men permanently by doing for them what they could and should do for themselves.

Hit kommer resterna

Medan ni andra roade er på olika håll hade jag i går kväll nöjet att sitta i möte med stadens Infrastrukturnämnd. Mötesplatsen var Lotsbroverket i Mariehamn, en av stadens absolut viktigaste funktioner. Hit kommer nämligen allt det som kommer från platser där solen inte alltid skiner. Avloppen från hela staden och större delen av landsbygden landar i jättelika bassänger som sprängts ner i urberget bredvid färjkajen i Västerhamn.

Nu är min erfarenhet av just reningsverk väldigt begränsad men jag minns som barn hur vi brukade gå på upptäcktsfärd vid det gamla reningsverket i Godby för att se på allt elände som samlades där. Det luktade inte bara hallontårta... Hade därför berett mig på något liknande i samband med rundturen inför mötet men får tänka om och tänka nytt. Reningsverk är inte vad de varit. I katakomberna där skiten samlas är det ljust, rent, snyggt och välskyltat. Visst, en svag doft av träck är svår att komma från men det var absolut ingenting mot hur det kunde vara förr.

Lotsbroverket har funnits i Västerhamn sedan 1979, det renoverades kraftigt under åren 2004-2006 och ska nu klara sig till år 2020, sådär mellan tummen och pekfingret. Det är dimensionerat för cirka 30.000 gubbar och gummor. Hoppas verkligen det, nya utgifter för investeringar är inte vad stadens kassa just nu behöver.

Mötet då? Jovars. Vi höll på till elvasnåret för att bland annat prata om hur nämnden ska kunna spara uppemot en halv miljon euro i kommande års budget. Det är pengar som inte bara går obemärkt förbi. Det finns stor risk att även den service som stadsborna vant sig vid måste tas ner på en annan nivå än den hittills legat på.

Samhällstekniska chefen Jouni Huhtala har järnkoll på sitt Lotsbroverk. Här visar han på de nyckeltal som styr hela verksamheten och beskriver reningsprocessen. 

Infrastrukturnämnden lyssnar och lär.

För att komma fram snabbt i de långa bergskorridorerna kan det vara bra med sparkcyklar. 

Golven är rena och väggarna närmast konstnärliga. Lotsbroverket måste vara nån slags föregångare bland reningsverk här i världen.

Ingen kanonbild kanske, men ungefär så här ser det ut där de stora bassängerna ligger. Hit kommer bajset från befolkningen.

Fler bassänger. Reningsprocessen sker flera steg, mekaniskt och biologiskt

Detta såg rätt eländigt ut men luktade ändå inte så farligt.

Om lax, män och telefoner

Om ni tycker det går omkring många män med lyckliga leenden på sina läppar har ni sett rätt. De är troligen laxtrollare som lyckats bra. De som inte lyckats lika bra ser mer missmodiga ut men är inte så många, det lär ha varit bra fiske i år.

Jag är själv ingen trollare men mellansonen Mille är. Just nu drar han omkring på Åland hav och landar lax för brinnkära livet. Fast själv tycker jag fortfarande det var roligast när han häromåret tvingades fånga samma lax två gånger. Detta är en favorit i repris!

För något år sedan var jag också med ut och blev fascinerad av kampen mellan männen, laxarna och telefonerna. Så här blev den texten som publicerades i Scandinavian World:

När laxen kommer står trollarna redo Häng med ut på en tur där hopplösheten bor granne med triumfen. Till följd av ett EU-beslut för något år sedan är det numera förbjudet för fiskare att använda drivgarn i laxfisket. Det fick en omedelbar konsekvens i att det faktiskt finns riktigt gott om grova laxar nuförtiden. De är på väg nerifrån södra Östersjön upp mot lekplatserna i Dalälven och andra forsar. Det är på vägen från det ena till den andra platsen som trollarna står redo.
Trollingfiske går lite yvigt uttryckt ut på att fånga fisk med hjälp av beten som man släpar runt i havet. Med tanke på att havet är stort är det ofta ganska många timmar som går åt innan det nappar. 

Detta utvecklar rätt spännande personligheter hos trollingfiskarna. 

Tänk dig följande scenario. Du har kört omkring på ett stilla hav de senaste sex timmarna. Närapå somnat, sövd av ljudet från den monotona maskinen som för dig framåt i en fart av 2,7 knop. Ibland känns tröstlösheten komma krypande, ibland har du tyckt att nu, nu ryckte det visst till lite i spöet. Men inget hände. 

Så plötsligt. De två aktre spöna böjer sig mot vattenytan lika två servila tjänare inför en plötsligt annalkande kung. Så där direkt och utan tanke, ungefär lika självklart som en snickare slår i en spik.Du inser snabbt vad som hänt. Det är hugg på de två mittiga djupriggarna, en rätt exklusiv extrautrustning bland allt annat som trollingfiskare satsar pengar på i hopp om att Den Stora Fisken ska hugga.Du sitter där bland alla spön, ibland 10, ibland 15, ibland 13, och har hugg på två djupriggare.Förnuftet säger att du med det snaraste borde veva upp alla linor förutom de två på vilka fiskarna sitter. Det borde dessutom ske i rimligt snabb ordning. När det gäller trolling är det som inom det mesta annat. Den som rör sig snabbast vinner.Okej, du sitter där och har dubbelhugg, du borde veva upp linorna på de övriga spöna.Men du känner att det inte är läge för det just nu. Det finns viktigare saker att göra.Va?! Tänker du som läser. Vad kan rimligen vara viktigare i ett sådant läge än att försöka bärga fisken. Det undrade jag också innan jag var med, på en annan båt. 

Med två laxar fast i de blänkande dragen djupt ner i Ålands hav och de övriga linorna i stor fara att bli intrasslade tar vår fiskare upp mobiltelefonen. Han ringer kompisen som finns på en annan båt – bara för att berätta… 

I det lilla är det kanske detta som definierar jakten på jättelaxen. Längtan efter inte bara storlaxen utan lika mycket efter känslan att en gång för alla verkligen och oomkullrunkeligt överträffa kompisen.Men det är mer än så. Trolling efter lax är verkligen bottenlöst tråkigt när inget händer. Det är timme efter timme med absolut noll action. Någon har räknat ut att det går uppemot 50 timmar trolling för en lax. Givet du verkligen har 13 spön ute. Med färre än så tar det ännu längre. 

Patrik ”Putte” Helander vet det där bättre än de flesta. När han började trolla gick det säkert fem gånger tio timmar innan han fick första hugget. Sedan var han fast.Och när han sedan något år senare landade personrekordet 19 kilo är det inget snack längre.”Det är värt varenda minut”, säger han.
Ljudet av den skrikande rullen när laxen drar iväg liknar ingenting annat. Känslan av att se hur laxen i ändan av linan ursinnigt hoppar upp så högt ur havet att laxstjärten lämnar vattenytan kan inte liknas vid någon annan upplevelse. Laxtrolling är en exakt vetenskap. Åtminstone ganska exakt. Till exempel lägger man ut 13 spön och harvar av havet. Med 120 meter mellan de yttersta dragen och diversifiering i höjdled ska det i princip vara omöjligt att missa laxarna. Det är bara en liten detalj, laxar jagar inte maten, de kräver bokstavligen att betet placeras framför deras öppna mun, då biter de till. Så tror i vart fall vissa fiskare. 

Det finns nämligen ganska gott om hypoteser när det gäller laxtrolling. Man har inte så mycket annat att göra ombord än att diskutera mer eller mindre fantastiska teorier medan man väntar på hugget. Det och att granska ekolodet är ungefär allt man kan göra. 

Till exempel är en vanligt förekommande tes att det hugger bara varannan dag. Eller var tredje. Dessutom är det inte draget som fisken hugger på som behöver vara det mest intressanta. Minst lika mycket talas om draget som ligger bredvid draget som fisken hugger på.Och då har vi inte ens nämnt filosofierna kring vädret, farten, färgen, djupet, leken, linor och några tusen andra saker som måste gå rätt.

Ha en fin tisdag!

William ”Mille" Pettersson efter en bra dag på sjön! Den han håller i ska jag laga midsommarmat av.

Grattis Eddy Merckx!

Av alla sporter jag aldrig testat men ändå fascinerats av kommer cykling högt upp på listan. Jag vet att det snackas mycket om doping i den sporten men jag väljer att i dag bortse från sådant i tron (och vetskapen) att de flesta inte fuskar. Jag har tidigare skrivit om Mark Cavendish och jag fascinerades av Marco ”Il Pirata” Pantani men nu ska det handla om Eddy Merckx, belgaren som fyller sextioåtta år i dag. På den tiden det på allvar begav sig för honom var jag en pojke som åt, sov och levde sport. Dels live men också med hjälp av svenska statstelevisionens två kanaler och en svartvit teve.

Eddy Merckx var kungen av bergen, dalarna och raksträckorna. Han cyklade snabbare än alla andra och han blev en av de hjältar som unga män och kvinnor har som förebilder. Innan Eddy lade av bärgade han femhundratjugofem segrar, i en av världens absolut hårdaste sporter! År 1974 då det var fotbolls-VM i Västtyskland och tyskarna sorgligt nog slog mitt favoritland Holland regerade Eddy Merckx både i Frankrike och Italien och tog hem såväl Tour de France som Giro d’Italia. Sådana bragder är det inte ofta man får se.

I dag lever Eddy Merckx ett stillsammare liv som cykelfabrikör i Belgien men behöver bara åka in till Bryssel för att bli påmind om sina glansdagar. För det är minsann heller inte alla som fått en tunnelbanestation uppkallad efter sig!

Ha en fin vecka och njut av sommaren, Eddy och alla andra!

Eddy Merckx är antagligen världens hittills främste cyklist.  

Har man vägarna förbi Eddy Merckx tunnelbanestation i Bryssel kan man beskåda den här cykeln på vilken Merckx satte nytt timrekord med år 1972.

I dag minns vi James Joyce

I en annan del av välden är denna dag en viktig dag. I Dublin och på några andra ställen firar man nämligen Bloomsday. Det går kortfattat ut på att återuppleva det romanfiguren och Leopold Bloom gjorde den 16 juni 1904 i Dublin och som blev Ulysses, en av historiens mest omtalade böcker skriven av James Joyce, yes the one and only. I den käkar man njure och tänker tankar och dricker bira. Ungefär som livet kanske inte alltid är men borde vara.

Ulysses är en slags ripoff av Odysseus fast förlagd till Irland och Dublin. Det är absolut inget hastverk. Joyce började skriva år 1906, tog i på allvar 1914 och gick i tryck år 1922. Starka böcker kräver tid. Joyce lär ska ha lagt ner tiotusen timmar på boken.

Ulysses hörde till de böcker jag läste som yngre och fascinerades av. Delvis tack vare mustiga beskrivningar men också på grund av svårigheterna att begripa allt. Relationer, älskare, annonsförsäljare, dryckesslag och passion är svåra grejer, men nödvändiga i livsbygget. James Joyce lär själv efteråt ha sagt att han "lagt in så många gåtor och pussel att det kommer att hålla professorer upptagna under århundraden, grälande över vad jag egentligen menat.”

Det är kaxigt. Så sent som år 2012 gav Bonniers ut en nyöversättning som jag ännu inte läst. De beskriver den så här:

"Flera år innan Ulysses kom ut i Frankrike publicerades den som följetong i den amerikanska tidskriften Little Review. Men när man kommit så långt som till kapitel 13, som bland annat beskriver hur Leopold Bloom masturberar, var det stopp. Utgivningen förbjöds, eftersom boken ansågs obscen. Domare J M Woolsey friade till slut boken 1933, och förklarade att de fula ord som användes i romanen var "gamla anglosaxiska uttryck som inte är främmande för några män och jag vågar påstå inte för många kvinnor heller, och som används dagligen och helt naturligt av de människor vilkas kroppsliga och själsliga liv Joyce velat beskriva."

Den borde läsas på nytt. Med flyt redan i sommar.

Detta är ett utmärkt på läsglädje i sommar. Testa så är du beredd till Bloomsday nästa år!

James Joyce är en av många och uppburna irländska författare. Han hade INTE bråttom när han skrev.

28 dagar kvar till Bermuda

Med bara tjugoåtta dagar kvar tills NatWest Island Games ska invigas på Bermuda, världens mest avlägsna ö, stiger spänningen även på Åland. Nyhetsredaktionerna laddar och förberedelserna finslipas. Jag och vännen Peter Enberg satt oss därför ner i Ålands radios studio tillsammans med reportern Hasse Persson-Bru för att diskutera vad som väntar. Det blev ett bra samtal som du kan lyssna till här. Ha en skön lördag!

Snart är det dags igen för nya tal och upplevelser. NatWest Island Games drar i gång på Bermuda om bara tjugoåtta dagar.

Nya kryssare på Ålandsbesök

Det är bråda tider för oss båtnördar just nu. I norra änden av Västerhamn ligger lyxjakten Jamaica Bay medan fyrmastade segelfartyget Star Flyer i går vilade ut lite längre söderut. Jamaica Bay är en båt av den gamla stammen där inget har kostat lite. Här kan man se inredningen mer i detalj. Fartyget finns kvar där även på fredagsmorgonen.

Jamaica Bay är byggd 1987 men renoverades från topp till tå åren 2010 och 2011. Här finns plats för tolv passagerare vilka har gott om rum på den femtiosju meter långa jakten vars skrov är byggt i stål. Jepp, den kan hyras av vem som helst. Vilka som är ombord nu är något vi antagligen aldrig får reda på men hon kommer närmast från St Petersburg och Helsingfors vilken kanske kan ge en vink. Fartyget ägs från USA där hon år 2007 låg på en sextioåttonde plats av landets största lyxjakter.

Det är inte alldeles ovanligt att lyxiga båtar besöker Åland. För bara några veckor sedan var den här superjakten och granskade kända åländska flundervatten.

Samtidigt på en annan plats i stan kom betydligt större men inte lika coola segelfartyget Star Flyer till Åland. Hon befinner sig på en helt vanlig kryss och missar självklart inte chansen att lägga till i Östersjöns allra finaste lilla stad.

Jamaica Bay med hemort Marshall Islands är en lyxjakt i klassisk stil. Det är kort och gott en riktig båt vilket man ser på den här filmen.

Gissar att den här bryggan vid strandpromenaden i Västerhamn inte är den mest fashionabla adressen denna pjäs har förtöjt på.

Formerna är vassa, välpolerade och för ögonblicket förtöjda i Mariehamn.

Star Flyer låg på bästa kajplats vid sitt snabbesök i går. Här kan man läsa mer om planerna som innefattar Stockholm i dag.

Fartyg ska man egentligen bara fotografera om både fören och aktern ryms med. Men undantag finns ju alltid, särskilt då båtarna är för stora.

Om dansande elefanter

Politik är att uttrycka sig. Med den utgångspunkten ställde jag mig i tisdags i Stadshusets talarstol och öppnade munnen. För har man läge ska man utnyttja det. 

Så här lät det jag sade:

Herr ordförande, 

När elefanter dansar finns det, om man är liten, två sätt att förhålla sig. Det enklare är att ta skydd och undgå att bli nertrampad. Det svårare är att ställa sig upp på en låda och försöka tala förstånd med jättarna. Jag väljer i dag det andra sättet eftersom elefanterna jag tänker lyfta fram ägnar sig åt krigsdans istället för pardans. Det kostar i dag betydlig mer än det smakar. Särskilt för oskyldiga skattebetalare.

I Mariehamn är det liberaler, socialdemokrater och moderater som i olika sammanhang över tid hållit i spakarna. Det har oftast gått skapligt men ibland lett till misstag som inte varit till långsiktig gagn för stadsborna. Dessa tre elefanter har enligt mitt förmenande rätt ofta på sistone ägnat sig åt bakgårdspolitik och missat helheten. Med hjälp av gamla principer har vägen mot framtiden blivit allt smalare medan kringliggande kommuner med mod och beslutsamhet utvecklats. Inom Mariehamnscentern har vi till exempel envist talat för en större pragmatism i utvecklingen av staden, inte minst när det gäller stadskärnan. För bara en vecka sedan bestämde sig ändå detta fullmäktige för att låta obsoleta regler hejda tillväxt. Stad ska förvisso med lag byggas, men sunt förnuft är trots det inte förbjudet.

Dessa tre elefanter drogs trots olika verklighetsuppfattning tillsammans och var för sig med i den högkonjunktur som präglade början av detta sekel. Det råder heller inga tvivel om att investeringstakten under de senaste tretton åren varit för tuff för vår lilla stad. Det finns såklart både rutiga och randiga skäl till allt som byggdes men faktum är att staden år 2000 var obelånad och hade sex miljoner på kontot. När detta år är slut beräknas nettoskulden uppgå till 52 miljoner euro. När vi skrev år 2000 uppgick stadens samfundsskatter till tolv miljoner euro. I dag är de drygt två miljoner… Man behöver inte ens vara ekonom för att inse hur de två krafterna slår mot varandra, och på bara tretton år har detta hänt.

Detta är inte nytt. Läget var bekant vid det senaste valet och jag hade förhoppningen för ett och ett halvt år sedan när det nya stadsfullmäktige tillträdde att den ekonomiska verkligheten skulle få även bråkande elefanter att ta det lugnare och ägna sig åt hela stadens bästa; inte Ytternäs, inte Strandnäs, inte centrum, inte kulturen, inte idrotten. Hela stan och alla stadsbor. Jag är i dag mindre förhoppningsfull eftersom de tre stora, från sidan sett, tycks ha skapat ett samarbetsklimat som inte bär framåt. Tror ni mig inte så se på beslutsprotokollet från torsdagens stadsstyrelsemöte där hela havet stormade. Jag tycker det finns många skäl för de tre stora partierna att se sig själva i spegeln och ställa sig frågan. Var detta verkligen i Mariehamns stads intresse?

Vi har i kväll att ta ställning till ett förslag till strängare ekonomiska ramar för nästa år. Stadsdirektören har föreslagit inbesparingar på 1,75 miljoner euro medan stadsstyrelsen valde att strängera detta till två miljoner euro. I tider med fallande skatteunderlag är det inte längre möjligt att fortsätta som hittills. Man måste tänka om. Jag är glad att konstatera hur stadstyrelseledamöterna Tom Forsbom och Erica Sjöström tillsammans med ordförande Petri Carlsson resonerat. De är beredda att förtöja för storm men hoppas på sol. Det är enligt mitt och Mariehamnscenterns förmenande nödvändiga åtgärder som inte kommer att riskera det goda vardagslivet. Inte äventyrar vi den framtida bildningen hos mariehamnarna genom att justera ner ramen för berörd nämnd med två procent. Inte tror vi heller att de äldre och sjukligare i Mariehamn går misär och elände till mötes genom att socialnämndens anslag sänks med två procent i förhållande till det första förslaget. Jag är övertygad att mariehamnarna klarar detta. Min tilltro till medborgarna är stor. Jag tror inte ens att stadens gator och torg blir tomma och innehållslösa eller vägarna oplogade i och med förslaget att skära ner infrastrukturnämndens anslag med ändå kraftiga fjorton procent. Allt går att genomföra bara viljan finns. Vår offentliga förvaltning kanske inte kan fortsätta med all guldkant som de goda åren och alltför generös politik byggt upp. Ändå måste vi göra vårt yttersta för att fortsätta utveckla vår stad samtidigt som vi ska hålla skattöret på en så låg nivå som möjligt.

När det gäller skattöret som i dag ligger på 16,5 procent hör jag och Mariehamnscentern till dem som ytterst ogärna höjer. Vi anser att man bygger bättre samhällen genom att låta folk sköta sina egna pengar. Med beaktande av den situation som Mariehamn befinner sig i kanske detta är en förhoppning som inte längre är realistisk. Det saknas heller inte argument för en höjning. Varför ska man till exempel betala mindre i kommunalskatt i Mariehamn än i Jomala där skatteprocenten är 17,5 (OBS! Rättelse. Uppgiften togs från Ålands kommunförbunds hemsida men är intebkorrekt. Rätt skattesats i Jomala är 17,0) trots att stadens service i de flesta avseenden är betydligt generösare? Denna fråga måste vi hantera i den nu pågående budgetprocessen, något vi får återkomma till i höst. Fast först vill vi att den egna organisationen och administrationen genomfars med stor precision.

Nämnderna måste på allvar se över sina verksamheter. Det lagstadgade ska prioriteras, resten behöver antagligen göras om. Detta arbete ska inledas nu, inte i morgon. Detta arbete medför förändringar som i det långa loppet blir förbättringar – om vi väljer att betrakta dem så. Det vilar ett stort ansvar på alla i denna sal. Just nu är min uppfattning att de tre stora väljer att bortse från detta ansvar och koncentrera sig på delarna istället för helheten. Jag ser politiska utspel istället för ekonomisk försiktighet och jag ser konflikter istället för debatter. Detta gagnar inte staden eller dess invånare.

Jag representerar ett litet parti i Mariehamns stad men jag häpnar över retoriken mellan de stora. Ord räknas. När besparingar kallas välfärdsslakt gör det samarbete svårare. När insändarsidorna fylls av fraser som anklagar andra för att vara ohederliga försvinner förtroenden. Jag och vi ser en debatt som koncentreras mer på andras upplevda fel än egna rätt. Vad tror ni egentligen man åstadkommer genom att så fort tillfälle ges påpeka andras brister? Samarbete?

Ord räknas.

Jag hoppas att vi för ett ögonblick kunde lämna det som varit bakom oss och istället blicka framåt. Krigsdans är möjligen skojigt att betrakta men leder aldrig till bra resultat. Pengarna är på uppehällningen men framtiden finns kvar. Ge upp försöken att i varje fråga misskreditera motparten. Den ekonomiska verkligheten kräver just nu mer matematik och mindre politik. Tack för ordet.

Precis så här ser det kanske inte ut i stadspolitiken, men det är en skojig bild!

Här är framtidens jobb

Varje år går cirka fyrahundra arbetsföra ålänningar i pension. Det betyder att andra får rycka in och ta hand om många av de jobben. Ålands statistik- och utredningsbyrå (Åsub) har sedan sex år tillbaka gjort en Arbetsmarknadsbarometer som blev offentlig i dag.

Där ser man spår av den omställningsbudget som Ålands landskapsregering genomförde våren 2011. Medan arbetsplatserna inom det privata väntas stiga med fyrtio platser blir det trettioåtta färre inom det offentliga. Det är ett trendbrott efter åren 2011 och 2012 då antalet offentliganställda växte med fyrtiofyra respektive sexton.

Till grund för barometern ligger intervjuer med cirka tvåhundrafemtio företag samt i stort sett alla offentliga arbetsgivare. Under de sex åren som Arbetsmarknadsbarometern tagits fram har trenden alltid gått åt rätt håll men kasten varit tvärare. Verkligheten har alltid svängt lite mer än prognoserna.
Arbetslösheten på Åland är drygt fyra procent eller den största siffran sedan lågkonjunkturen år 1997. Ändå är det ingenting mot länder som Spanien och Grekland där andelen arbetslösa uppgår till tjugosju procent eller Sverige och Finland där åtta procent av den arbetsföra befolkningen går utan jobb. Ungdomsarbetslösheten är på alla plan större.

En av de stora utmaningarna just nu är hushållens förtroende för framtiden. Sedan juli år 2011 har denna kurva pekat neråt i Sverige och Finland och inget tyder egentligen på en förändring. Med ett undantag. Den åländska konjunkturbarometern visar försiktigt uppåt, vilket inte är helt lätt att begripa. Tvärtom är det just nu flera företag i olika branscher som har det kämpigt och har tvingats permittera. Det började egentligen efter fjolårets högsäsong då avmattningen kom snabbare och tydligare än någon kunnat förutspå.

Det bottnar i en allmän oro och det problematiska i att både Finland och Sverige desperat behöver en verklig återhämtning i Europa – och där dröjer det. Istället för inflation råder därmed deflation i till exempel Sverige vilket spär på oron för social instabilitet i Europa.

På Åland klarar vi oss skapligt än så länge men den privata skuldsättningen är hög vilket kräver regelbundna inkomster.
Över till kärnfrågan, var finns egentligen framtidens jobb? Här, om man ska tro denna Arbetsmarknadsbarometer:

• Ingenjör i materialteknik samt erfarna elingenjörer. 

• Chaufförer. 

• VVS:are, servicemontörer, byggnadsplåtslagare och mattläggare. 

• Farmaceuter och försäljare inom handeln. 

• Styrmän, maskinister, matroser, IT-personal, förare av tunga fordon, serverings- och kökspersonal samt städpersonal med utbildning. 

• Kockar. 

• Kontorspersonal inom bank och försäkring. 

• Webbdesigner, copywriter, kompetent resebyråpersonal, projektledare, programmerare, finsktalande kundtjänstpersonal, dataspecialister, kosmetologer, elingenjörer, ekonomipersonal, arbetsledare, erfarna redovisare. 

• Tandhygienister, ridterapeut, läkare, frisörer, behandlingsassistent, mjukvaru- och weebbutvecklare.

Det är alltså, mot bakgrund av det sista, som det alltid varit. Den största utmaningen inför framtiden är den vanliga. Vad vill du egentligen bli?

Den åländska Arbetsmarknadsbarometern är nu publicerad och visar på viss tillväxt inom den privata sektorn men färre antal anställningar i det offentliga. Det går alltså åt rätt håll.