Hatten av för hårt jobb

Jag hör till de som i stort sett varje dag det senaste året följt arbetet med att bygga om Ålandsvägen. Det har varit ofattbart varma sommardagar, det har regnat, stormat och what not medan arbetet framskridit. Sten har lagts vid sten och gropar har grävts för att sedan fyllas, ledningar har flyttats och bytts ut och myllret har från läktarplats sett obegripligt ut.

Fram tills nu.

På söndag är det dags för nyöppning av stadens viktigaste paradgata och jag är en av de som nu lyfter på hatten; som jag aldrig bär men ni fattar. Jag är fylld av beundran för sättet på vilket detta mastodontprojekt har nått målet.

Jag har sett stenläggare Alfred Kemmelmeier mäta och måtta och bära och släpa – han måste vara den ålänning som arbetat hårdast av alla detta nådens år 2018. Jag har sett entreprenörer komma tidigt på morgonen och avsluta sent på kvällen, om alls. Jag har sett unga och äldre i varseldräkter som meter för meter arbetat sig norrut ända från GE-kontoret där jag sitter till rondellen som nu utgör slutmålet. Jag har sett härförare Håkan Lindén hålla i projektet och sett till att alla bitar snart är på plats.

Jag är alltså nöjd och glad över slutresultatet sådan vägen i dag ser ut. Det är lätt att tycka än det ena och än det andra om saker som sker med skattemedel och vad det gäller det finansiella torde slutnotan ännu inte vara klar.

I dag gläds vi åt slutresultatet och önskar alla inblandade några dagars livgivande ledighet efter detta största gatuprojekt i stadens historia. Bra jobbat.

Så här såg det ut för bara någon kväll sedan. Vid rondellen där statyn står till minne av Algot Johansson kryllade av folk som bar och grävde och grävde och bar. Precis på samma sätt man gjort under det senaste året.