Ingen plats som hemma

Äntligen hemma. Vaknade i morse i den egna sängen efter tio dagar på resande fot. Ska i dag roa mig med att läsa tidningar och se på vilket sätt Åland förändrats under dessa dagar. Fundamentalt sett var allt som vanligt, kunde jag konstatera redan i går kväll.

Roar mig också med att se lite löst i bildbanken från Jerseyvistelsen. Håll till godo och ha en bra torsdag!

Hin Håle själv for i mig en kväll och jag piskade upp en oskyldig roddmaskin på hotellet. Det var sista gången den jäklades med folk... 

...efteråt var hela maskinen helt upp och ner.

Många möten och många intervjuer blev det om planerna på NatWest Island Games 2015 på Jersey och...

...mitt i allt satt jag där på en blomsteräng och ombads förklara hur vi ser på framtiden och möjligheterna. Detta blev ett teveinslag som man kan se här.

En eftermiddag bröt vi oss ut ur mötesrummet i St Helier och drog på Zoo. Inte till vilken djurpark som helst utan Durrell Wild Life Park, en fristat för utrotningshotade djur. Alltigenom en fantastisk plats! 

Gerald Durrell är mannen som kunde förstå djuren och ägnade hela sitt liv åt att rädda dem för eftervärlden. Han dog år 1995 bara sjuttio år gammal. Hans livsverk lever kvar och är i prima skick!

Killen som sitter där i sin mammas famn heter Indigo och är typ ett och ett halvt år gammal. 

Flamingos är spektakulära filurer. Ben som tändstickor och balans som lindansare. För att inte glömma den rosa färgen! 

”Vad jag gör. Äh, inget speciellt, hänger här och väntar på bättre tider.”