Man måste våga hoppa

”Kom igen nu, ta i lite till. Hoppa!”

Så minns jag orden från min far då vi gick runt holmarna i skärgården på jakt efter äventyr. Jag kan ha varit 5 år kanske. Fortfarande enda barnet i familjen och en ständig följeslagare till farsgubben då han var hemma istället för ute till sjöss eller på sin lotsstation.

En av våra favoritsysselsättningar på somrarna var en slags tidig ö-spotting. Med båt och mor drog vi från ö till ö i jakten på något nytt. Vi gick runt och spanade och pratade. Minsta gren blev till dramatik. En ovanlig sten hade ramlat ner från rymden samtidigt som en meteorit så när träffat vår planet. En orm fick världsalltet att stanna till för en stund. Äventyren fanns överallt.

På många sätt var dessa öpromenader en av alla de detaljer som präglar en individ. Far min var inte lätt att hänga med, ska villigt medges. Han hade ofantligt långa ben och inte så mycket tålamod. Jag kämpade på allt vad det det gick för att dels hinna upptäcka grenarna, stenarna och ormen. Och dels överleva terrängen. Det var inte alltid en så kallad vandring i parken. Ibland dök de upp, de där obegripligt djupa bergsklyftorna som på håll såg ut att svälja femåringar hela för att aldrig igen spotta ut dem.

Då ropade farsan: ”Kom igen nu Jörgen. Du klarar det! Hoppa!”

Så jag hoppade. Och jag klarade det. Och har sedan dess försökt fortsätta göra likadant i den fasta förvissningen att man alltid klarar lite mer än man tror.

Tack för det pappa. Hade önskat att du hade varit med när jag gjorde hoppet till lagtingshuset också. Det var ett språng nästan lika mycket värt som de jag tog på öarna. Tyvärr blev det inte så. Du lämnade oss hastigt den 29 januari 2010. Men dina ord lever kvar. Och här är mina ord till dig.

Får önska dig en fin farsdag där uppe.


Magnus Pettersson. 10.5.1941-29.1.2010.

Kommentarer

Populära inlägg