Mariehamns församling 120 år

Det finns gudstjänster som inte bara firas, de känns i hela kroppen. Dagens festmässa i S:t Görans kyrka, för att fira Mariehamns församling, 120 år, är en sådan stund. I kyrkbänkarna sitter barn och gamla, familjer och ensamma, nyinflyttade och de som burit denna stad i generationer. Ett helt samhälle i miniatyr, samlat i en gemenskap som fortfarande, efter 120 år, pulserar av liv. Kyrkan är fylld av folk och liv. 

Biskop Bo-Göran Åstrand predikar om något så enkelt, och svårt, som betydelsen av det lilla ljuset. Att en förändring nästan alltid börjar med en vänlig gest, ett milt ord, en blick som säger ”jag ser dig”. Den som vill förändra världen, eller bara sin omgivning, gör det sällan med hårda utfall. Det är vänligheten, den stilla styrkan, som flyttar berg. Sådana insikter blir tydliga i kyrkbänken. 

Det är en påminnelse att bära med sig inför morgondagens fortsatta budgetdebatt i lagtinget. Också där behövs ljus. Också där behövs samtal som bygger, inte river. Om någon plats i världen borde förstå det, så är det Åland, vi är Fredens öar av ett skäl och som en påminnelse. 

Den bild jag tar med mig allra starkast från dagens mässa är barnens sång. Den sprudlande glädjen. Nyfikenheten på livet. Deras självklarhet i att allt är möjligt. Tänk om vi vuxna, åtminstone ibland, kunde välja barnasinnet framför cynismen? Tänk om vi vågade se på varandra och framtiden med samma öppna ansiktsuttryck som de som står där framme och sjunger så rent att man nästan glömmer att andas.

Ståtligast av alla är förstås ärkebiskopen själv, i en praktfull dräkt sydd på Åland. Bara det symboliserar något viktigt: våra traditioner lever inte bara i historien utan i händerna, i yrkesskickligheten och i skaparglädjen som fortfarande bor här. Det är dessutom ett sant nöje att återigen få möta en biskop som hör till de där sällsynta människorna som aldrig missar en chans att uppmuntra, leda, inspirera och lugna. Guds frid över honom och över alla som fyller kyrkan denna dag.

Kyrkoherde Mari Puska sätter ord på något centralt när hon påminner om att vi inte bara firar en kyrka, även om S:t Görans fyller hundra om två år, utan en gemenskap. Församlingen föddes 1905 ur Mariehamnsbornas vilja att skapa något eget och nära. I dag, 120 år senare, är den fortfarande en livskraftig och pigg gemenskap, präglad av samma drivkraft: att människor ska ha en plats att samlas, dela, växa och vila i. Kanske finns tröst i. 

Planerna för firandet, från ikon­utställningen tidigare i höst till kyrkvandring och festmässan, ända till receptboken från Lemböte och kyrkkaffen, visar att församlingen inte ser bakåt med nostalgi utan framåt med nyfikenhet. Och det är så man firar en gemenskap: genom att hålla den levande.

När jag fotograferar kyrkan som illustrerar denna text, slås jag av hur stadigt den står och utgör stadens hjärta. Men ännu viktigare är ljusen som töms inuti den i dag, ljuset från små händer, äldre famnar, från vänliga ord, från en gemenskap som alltid bjuder in. Ett ljus att bära vidare in i morgondagen, in i budgetdebatten, in i allt som väntar oss som samhälle.
Må det fortsätta lysa. Må vi fortsätta tända det, tillsammans, alla kan blomstra.