”Kom igen nu, ta i lite till. Hoppa!”
Orden ekar fortfarande, fast det gått ett halvt sekel sedan de först ropades över skärgårdens klippor. Jag var kanske fem år. En liten pojke med stora drömmar, och en far som sade att allt var möjligt bara man vågade ta sats.
Vi gick runt öar och kobbar på jakt efter äventyr. Varje gren var en historia, varje sten ett minne, varje bråte som flutit i land en chans att stanna upp och känna livet. Far hade långa ben, ett snabbt steg och ett ännu snabbare sinne. Jag kämpade för att hinna med, både i terrängen och i tanken. Men när sprickorna i berget såg för stora ut, när modet darrade, hördes hans röst:
”Kom igen nu, Jörgen. Du klarar det! Hoppa!”
Och jag hoppade. Och jag klarade det.
Sedan dess har jag försökt göra likadant, i livet, idrotten, arbetet, i ledarskapet. Att hoppa, även när det känns långt. Att tro på att det bär. För det gör det nästan alltid, bara man vågar.
Min egen far, Magnus, finns inte längre här. Han lämnade oss en kall januaridag 2010. Men hans ord, hans kraft och hans tro finns kvar.
Och när jag i dag ser på mina tre söner, mina största framgångar, min djupaste stolthet, hoppas jag att de någon gång hör mig ropa samma ord, på mitt sätt:
”Kom igen nu. Du klarar det. Hoppa.”
Till alla fäder där ute, ni som är här och ni som gått före, tack för att ni lär oss att våga, ni är bäst.
Tack för att ni visar vägen, ibland med långa steg, ibland med kort tålamod, men alltid med hjärtat på rätt plats.
Ha en riktigt fin fars dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar