Välkommen på brasfest!

Vilken söndag som väntar! Först fotboll då VPS hälsar på IFK för att (troligtvis :-)) återvända hem utan poäng och sedan majbrasa på Notudden. Välkommen till båda, ses i vimlet! Matchen börjar 16.00 och brasan tänder vi 19.00. Så här skoj hade vi i fjol och i år blir det inte sämre.

Dessutom firar vi Ålands flaggas dag och erövrandet av Nordostpassagen, vilket inte heller får glömmas bort.

Hett, festligt och glatt är det på Notudden. Och på Wiklöf Holding Arena denna söndag!

Så här tror vännen och professorn Göran Djupsund om matchen.

Borgare borta med vinden

Världen är allt mer upp och ner. Den moderata borgerlighet som förr definierades av individualism, valfrihet, entreprenörskap, mod och driftighet handlar i dag om kollektiv, likabehandling, solidaritet och centralisering; alltså genuint socialistiska mål i livet. Jomalabon Björn Geelnard (MSÅ) sällar sig i en insändare i fredagens tidningar till dagens så kallade socialmoderater. (Jodå, det är Olles pojke.)

Det är inte så konstigt. Bor man i Mariehamn eller Jomala förändrar den planerade tvångssammanslagningen av kommunerna ingenting i vardagen. Dagisarna är fortsättningsvis nära, skolorna likaså och till arbetet är det sällan mer än femton minuter. Inte påverkas heller värdet av de egna fastigheterna eftersom det övriga inte ändrar.

Har man däremot valt att bosätta sig i någon av de övriga och mer perifera kommunerna är läget mer prekärt. När sexton kommuner blir fem är närservice chanslös. Dagisarna flyttar närmare den plats där majoriteten av befolkningen bor, likaså skolorna och idrottsanläggningarna och så vidare. Kanske inte första året men troligen det femte och garanterat det tionde. Följden av det blir att fastighetsmäklarnas löften om närhet till service inte längre är sanna vilket till exempel minskar värdet på objekten. När man experimenterar med samhällsstrukturer uppstår många biverkningar och det kan man förklara på ett Excel-ark – men inte i verkligheten. Där krävs riktiga åtgärder istället för teoretiska kartskisser.

Björn Geelnard konstaterar i sitt inlägg att man borde slå samman Mariehamn och Jomala för att det vore smartast men att det inte är möjligt. Jaha? Det är alltså inte möjligt att göra det smartaste men däremot möjligt och till och med nödvändigt att göra det andra? Glasklart...

Om man följer den Geelnardska logiken att centrum, bärkraftighet och vinstoptimering är viktigast blir resultatet att självstyrelsen läggs ner och i fortsättningen sköts från Helsingfors, att Finland läggs ner och sköts från Bryssel, att EU slopas och hanteras av Trump. Och så vidare. Det vore billigast och antagligen mest rationellt. Men vore det rätt? Jag tycker inte det.

Åländsk Center har under de senaste fyrtio åren reformerat hela Åland, Det har vi gjort för att vi tror på kraften i självstyrelsen. Våra kommuner har skapat förutsättningar för liv i varje by. Man har lagt grunden för företagsetableringar och man har skapat en närhet och trygghet för alla. Detta har skett på demokratisk väg av valda kommunfullmäktigen som LR nu väljer att ignorera i sin centraliseringsiver.

Mot denna bakgrund motsätter vi oss detta aviserade tvångsgifte vars metod är tvångsmedel, mål är centralisering och syfte ett mindre demokratiskt Åland. Vi jobbar för självstyrelse på alla plan medan MSÅ har valt en annan väg. Det är tydligt att Centerns borgerliga målbild är annorlunda än den socialistiskt inspirerade vision Geelnard och MSÅ strävar mot. Medan MSÅ vill göra Åland mindre med hjälp av centralisering vill Centern ta tillvara den potential som finns på hela Åland och göra landskapet större. Det är en levande landsbygd och, framför allt, skärgård som gör Åland unikt och intressant.

 

 

Socialmoderaterna på Åland på upptäcktsfärd i verkligheten.

Mariehamns starka bokslut

Fem miljoner euro blev vinsten istället för en förväntad förlust på etthundratusen euro. Vi pratar resultatet för Mariehamn stad i fjol. Det diskuterades i tisdags då man även bordlade frågan om 250.000 euro mindre till Pommern. Så här kommenterade jag bokslutet:

Money, money, money.

Ordförande,

Det är ett fint bokslut som vi har att hantera i dag, det går bra för Mariehamn, som stadsdirektören mycket riktigt skriver i sin överblick. Faktum är att det går så bra att det planerade underskottet på 100.000 euro slutade i ett överskott på fem miljoner! Det är tack vare hårt arbetande företagare och skattebetalare som dessa intäkter uppstått. Detta leder också till några rätt uppenbara frågor som vi från Centern, i likhet med tidigare talare, vill fästa blicken på. Den kanske viktigaste är varför man väljer att behålla åtta miljoner i kassan istället för att betala av på lånen. Lånestocken uppgår i dag till 27,9 miljoner euro vilket är måttliga 2.400 euro per invånare. Hade man betalat av till exempel tre miljoner euro på lånen hade stadens medelskuldbörda sjunkit till 2.200 euro per invånare vilket börjar bli jämförelsevis väldigt hanterliga nivåer.

I Finland, som jag kanske tycker vi onödigt ofta jämför oss med, är medellånet per kommuninvånare 6.000 euro, av allt att döma inklusive koncernlån. Stadsdirektören lyfter fram att om man inkluderar koncernlånen i vårt bokslut stiger summan per invånare i Mariehamn till 7.000 euro och slår fast att staden inte utmärkt sig till sin fördel beträffande dessa. Jag har något avvikande uppfattning. I själva verket har stadens dotterbolag, med enstaka undantag, förbättrat sin soliditet vilket skapar stark framtidstro. De allra flesta har dessutom kortat av sina lån i hygglig takt. Så länge den bolagiserade delen av staden sköter sig och inga större överraskningar uppstår kommer vi inom bara några år att hamna långt under medelskulden både i Finland och bland övriga åländska kommuner.

Sammantaget blir slutsatsen att Mariehamn snart spelar i en helt egen division när det gäller det ekonomiska läget bland de åländska kommunerna. Detta borde också märkas i servicen till medborgarna. Att staden går bra må komma som en glad överraskning i dagens bokslut men jag är övertygad om att till exempel stadsstyrelsen och stadens ledningsgrupp sett det komma under hela fjolåret. Mot den bakgrunden ter det sig underligt att man till exempel införde vikariestopp på Trobergshemmet under senhösten och att den sociala avdelningen till många delar går på knäna med ständiga sparbeting vilket drabbar personalen. Vi får inte glömma bort att framgångsrika företag och skattebetalande medborgare förutsätter en fungerande service och en välskött stad. Detta resultat medger skattesänkningar vilket varit det långsiktiga målet för Centern. Det medger också en översyn av alla verksamheter för att dessa ska bli så bra och värdiga som möjligt. Vi har en intressant budgetbehandling att se fram mot.

Från Centerns sida förenar vi oss med andra i att ansvarsfriheten beviljas och vi riktar vårt tack till den personal och politiker som gjort detta möjligt.

Den saknade borgerligheten

Kan inte ens med bästa vilja tycka att Ålands landskapsregering gjorde ett särskilt bra intryck i gårdagens kommundebatt i lagtinget. Det andades personpåhopp och recensioner och invektiv. Själv blev jag kallad barnslig, pallrig och sagofarbror vilket faktiskt inte bekommer mig men som säger ganska mycket om avsändarna. Sett till historiska fakta är det fel att bli överraskad. Det sitter i den socialdemokratiska ryggmärgen att svära, skälla, trycka ner och hålla på.

I mitt anförande, som drog rekordantal repliker (13 tror jag)!, sade jag ungefär så här i ett resonemang som bottnar i att socialism ligger rätt långt utanför min egen tankevärld.

Talman,
Det finns åtminstone två saker jag saknat i denna diskussion. För det första har regeringsblocket omsorgsfullt undvikit att ta diskussionen om hur man vill att verksamheterna ska se ut i de blivande kommunerna. Var pengarna ska sparas. För det andra har politiken lyst med sin frånvaro. Det har handlat om PwC-rapporter och Åsub-enkäter och en framtid där regeringspartierna tror att himlen är på väg att ramla ner över oss. Därför vill jag nu prata mer om ideologier i allmänhet och avsaknaden av borgerligt inflytande i landskapsregeringen i synnerhet.

Åland är resultatet av omfattande frivillighet och delaktighet, entreprenörskap och initiativ. Här har vi aldrig levt i någon skyddad verkstad, vilket moderaternas ordförande tidigare hävdade. Det har varit precis tvärtom och vår välfärd bottnar i en tro på den egna förmågan. Tack vare att man tvingats göra saker själv finns det en åländsk obändighet som resulterat i omöjliga idéer som blivit stora framgångar. Över detta har en stark borgerlighet svävat och till detta återkommer jag för allt tyder på att de nuvarande regeringspartierna med ett undantag gått vilse i den ideologiska snårskogen.

Någon annan förklaring hittar jag nämligen inte när det gäller förslaget att tvångsmässigt slå samman hyggligt fungerande och självstyrda kommuner. Ja, det finns utmaningar men från Centerns sida menar vi att detta ska hanteras av kommunerna, på egen hand – inom ramen för sina egna självstyrelser. Så har Centern i över fyrtio år arbetat med omfattande reformer som steg för steg stärkt hela Åland.

Jag menar att det finns ideologiska skäl bakom förslaget till sammanslagning som går ut på att det är bättre ju färre som är med och bestämmer. Det bekräftade moderaternas partiledare för en stund sedan med uttrycket ”starkare och smartare” och syftade till kommunerna. Kommunreformen går som bekant ut på att dagens 208 fullmäktigeledamöter i morgon blir 103. Man gör en stark närdemokrati lite mindre stark och det går tvärs emot allt vad som handlar om individens frihet vilket i vart fall jag tycker är viktigt.

Detta leder mig till en ideologisk iakttagelse som bottnar i skillnaden mellan borgerlighet och socialism. Här gäller det att hålla tungan rätt i mun så jag citerar Nationalencyklopedin som det fortfarande finns folk som tror på:

”Socialism utmärks av tilltro till gruppens, kollektivets och eventuellt statens förmåga att lösa politiska och ekonomiska problem.”
Byter man ut begreppet staten mot landskapet börjar vi närma oss kärnan. Det är precis den här definitionen av socialism, att kollektivet avgör vad som är bäst, som mest exakt beskriver det som landskapsregeringen nu föreslår. Kommunerna är i det här fallet individerna medan landskapet utgör kollektivet som med maktmedel tvingar fram sin vilja.

Med andra ord vill regeringen med kollektivets kraft kuva individen. Det går stick i stäv mot den övertygelse som Centern står för. Vi hävdar att det som är bäst för individen också blir bäst för kollektivet.

Alltså, med klassiskt socialistiska argument driver landskapsregeringen en tvångssammanslagning av kommunerna. Man säger att enheter är för små, stordrift är bättre, decentralisering är onödig, likabehandling måste till, solidaritet med alla och så vidare. Det är en ABC-bok i praktisk socialism.

I den ursprungliga kommunutredningen som lämnade PwC:s Stockholmskontor i februari och som utgör grunden i detta förslag lyfts dessutom begreppet medborgarkontor fram som ersättning för dagens kommunkanslier. Bara begreppet medborgarkontor andas system som leder tanken till kooperativ och östblock. Karl Marx själv hade varit nöjd och socialdemokraterna på Åland skrattar hela vägen till partikansliet.

Gruppledare Sara Kemetter lyfte i sitt anförande att partiet i tre val i följd velat genomföra detta tvångsäktenskap vilket ligger helt i linje med socialistisk teori. Lika lite som man kan vara arg på att en varg river ett lamm kan man vara upprörd över att socialister vill lägga ansvaret på kollektivet snarare än på den enskilde medborgaren.

Fast jag förstår inte hur Moderat samling för Åland som ibland vill framstå som borgerliga har gått med på detta. Inte förstår jag heller hur Liberalerna godkänt dessa planer som med i det närmaste hundraprocentig säkerhet syftar till att flytta makten från periferin in mot centrum. Från individen till kollektivet.

Är det för att man glömt vad företagande och självstyrelse betytt och betyder för det åländska välståndet? Låt mig påminna om vad borgerlighet egentligen handlar om – konkurrenskraft. Det är nämligen olikheter som driver samhällen framåt. Det är skillnader mellan människor som skapar nya förutsättningar. Det skapar hunger och det behöver vi mer av, inte mindre.

På Föglö får nyfödda barn aktier. I Saltvik skapade man på rekordtid ett nytt och hyllat besöksmål på Klobben. Vad hade hänt om ett centralt planeringskontor satt tänderna i det projektet? På Kökar bygger man bostadsområden efter en framåtsyftande behandling av bygglov. Allt är exempel på att man som kommun vill skapa en bättre vardag.

Den här listan kan göras hur lång som helst. Konkurrens mellan de självstyrda kommunerna har skapat stora delar av den välfärd som landskapsregeringen nu vill beröva dem.

Man kan notera att ganska få ledamöter i detta regeringsblock har erfarenhet av företagande i det privata näringslivet. Möjligen är det därför det inte är så lätt att förstå alla nyanser av egen drivkraft, företagande och betydelsen av att vi är olika.

Från Centerns sida har vi alltid hyllat självstyrelsen, både landskapets och kommunernas, och hyser stor tilltro till individens och kommuninvånarnas egna förmåga att ordna sin egen vardag. Denna linje håller vi, vi reformerar gärna men tillsammans med berörda. Liksom vi vill sköta oss själva i förhållande till Finland vill våra kommuner sköta sig själva i förhållande till landskapsregeringen.

Centern är ett borgerligt alternativ i det åländska samhället. Det är vi för att vi på riktigt tror på det lokala engagemanget och entreprenörskapet. Vi har från partiets sida under de senaste året åkt runt bland kommunerna och sett beslutsamhet, entusiasm och beredvillighet att hjälpa till i den egna vardagen. Det är borgerlighet på riktigt, att man själv tar initiativ för att göra sin vardag bättre.
Detta stöds ytterligare av det faktum att valdeltagandet sedan fyrtio år tillbaka varit högst i skärgården, nästhögst på landsbygden och lägst i Mariehamn. Trenden är tydlig, ju större enheter, desto mindre engagemang. Är det faktiskt det som den nuvarande regeringen vill åstadkomma? Inte om jag lyssnar till ledamoten Carina Aaaltonen. Hon sade att likgiltigheten är det största hotet mot demokratin. Detta är ett bra mått på likgiltighet.

Talman,

Bara man får eget inflytande och mer makt är politiker villiga att göra precis vad som helst. Så sade nyligen en så kallad veteran till mig på ett ganska cyniskt sätt. Jag var tveksam och tänkte att nog måste väl ändå medborgarnas väl och ve vara viktigare än den egna makten.

Men mot det jag sagt i detta anförande börjar jag tro att hen har rätt. Borgerligheten har i vart fall två av tre regeringspartier övergivit, av allt att döma för att man går med på precis vad som helst bara man får behålla makt och inflytande. Man till och med överger själva grunden i det åländska samhällsbygget, att vi kan själva och att vi är redo att ta eget ansvar.

Synd att Pommern försenas

I går kväll hanterade stadsfullmäktige ett tilläggsanslag för Pommern på 250.000 euro. Ärendet blev bordlagt av en minoritet vilket betyder att projektet drar ytterligare ut på tiden och Mariehamn riskerar att gå miste om betydande turismintäkter. Det är synd, jag hade hellre velat att man satsar nu för att vinna senare. Så här löd mitt anförande:

Ordförande,
Låt mig bjuda på en internationell utblick i denna fråga som engagerat ålänningarna på ett sätt som få andra. Jag vill uppmärksamma en slags kusin till Pommern – Peking, en fyrmastad bark av liknande storlek, byggd i Hamburg år 1911, åtta år efter Pommern sjösattes i Glasgow. Peking har sedan fyrtio år tillbaka legat i New Yorks South Street Seaport och utgjort ett populärt utflyktsmål och landmärke. I konkurrens med jättestadens övriga utbud har Peking dragit stora mängder besökare. Fast nu är den tiden över; väder och vind och otillräckliga ekonomiska resurser har gjort att Pekings saga för ett tag sedan nått vägs ände. Skrotning hotade och tidningar som New York Times skrev gripande reportage om fartygets historia och öde.

Detta nådde öronen hos beslutsfattarna i den tyska delstaten Hamburg där några entusiaster hade inlett diskussioner om ett sjöfartsmuseum vid kanten till Östersjön. Det ena gav det andra och plötsligt hade Pekings ägare i New York fattat ett beslut att skänka bort sin fyrmastade skatt till det blivande museet i Hamburg. Nu hände saker snabbt och så sent som i fjol höstas fattade förbundsrepubliken Tyskland med säte i Berlin ett unikt beslut. Man gick in för ett paket om sammanlagt 120 miljoner euro för att finansiera det planerade sjöfartsmuseet där Peking blir juvelen i kronan. 26 miljoner av dessa ska gå direkt till renoveringen och transporten av Peking från New York till Hamburg. Resterande 94 miljoner euro ska användas till resten av projektet. Detta har uppmärksammats i media över hela världen och storytellingen är därmed igång.

Peking finns just nu på varvet Cadells på Staten Island för att i vår inleda färden till de nya ägarna Stiftung Hamburg Maritim.

Alltså Tyskland, som är känt för att hålla sina slantar nära kroppen och sällan göra mer än nödvändigt och aldrig något ogenomtänkt, har tänkt sig satsa 120 miljoner euro på en besöksupplevelse kring en fyrmastad bark – en sådan som Mariehamns stad redan äger och förvaltar.

Peking seglade för övrigt i tiderna för klassiska tyska rederiet Flying P-Liners där även ålandsbekanta Pommern och Passat ingick tillsammans med Padua. Pommern vet vi i dag var vi har, Passat är museifartyg i Lübeck, också Tyskland, medan Padua numera heter Kruzenshtern och seglar som skolfartyg och besöker Mariehamn ganska regelbundet eller då Tall Ships Race hälsar på.

Jag vill lyfta detta för att alla mariehamnare verkligen ska begripa och inse vilken ofattbar och världsunik sjöfartsskatt som ligger i Västerhamn. Där finns också internationellt kända Ålands sjöfartsmuseum och för bara någon vecka sedan kom det unika beskedet att arkivet efter segelfartygskungen Gustaf Eriksons sätts på Unescos världsarvslista. Även det är unikt och betydelsefullt. Allt detta hänger ihop och skapar en berättelse som över tid kommer att locka besökare. Historia är ett starkt säljargument. Detta understryks ytterligare av den beredskap som tunga och på flera sätt överraskande delar av det åländska näringslivet visat när det gäller att stödja den kommande besöksupplevelsen ombord på Pommern. Det är samma näringsliv som betalar den skatt vi tidigare i dag hyllat dem för.

Detta stadsfullmäktige har sedan tidigare gått in för att bygga en säker hamn för Pommern. Beslutet står fortfarande fast men det har visat sig att det behövs ytterligare 250.000 euro för att segla projektet i hamn, om uttrycket ursäktas.

Min uppfattning är att vi inte ska slå i bromsen nu. Vår konkurrenskraft är för viktig för det.

Ja, det är synd att de beräknade och budgeterade medlen inte räcker till och det beror kanske på tillkortakommanden och missförstånd från olika håll. Sådant borde inte ske men där människor är inblandade sker ibland oväntade saker och det måste vi vara beredda på. I det här fallet blir det lite dyrare än tänkt, när vi tidigare hanterade stadens bokslut kunde vi konstatera att de höga skatteintäkterna var oväntade men såklart välkomna. Ska vi fortsätta skapa inkomster till Mariehamn och Åland måste vi vara beredda på att satsa och det har privata mecenater visat i fallet Pommern.

Pommern är i dag i goda händer och vi måste se till att det fortsätter vara så. Vi står i beråd att bygga en säker hamn för Pommern till ett pris om drygt sju miljoner euro av vilket Mariehamns stad får fem miljoner från Ålands landskapsregering. Det är inget annat än en bra affär för Mariehamn och hela Åland och jag understöder därför tilläggsanslaget på 250.000 euro.

Pommern.

Peking.

Centern står för reformer

Virrigt, virrigare, Nya Åland.

Läser i en mer än lovligt snärjig ledare i Nya Åland om vad vi gjort och inte gjort och borde gjort annorlunda. Den första tanken är att ledarskribenten låtit sig utnyttjas av krafter som finns på helt andra platser än oberoende redaktioner. Därför skrev jag en förtydligande insändare:

Till skillnad mot Nya Ålands ledarsida jobbar Åländsk Center för stärkt självstyrelse och närdemokrati på hela Åland. Över tid har partiet reformerat självstyrelselagen, grundskoleväsendet, gymnasiet, sjukvården, infrastrukturen och mycket mer. Vi har förändrat och förbättrat tillsammans med berörda parter och andra likasinnade partier. Det är självstyrelsens kärna till skillnad mot tvångssammanslagningar av kommuner vilket strider mot grunden för lokal självstyrelse. Det är det som gör Åland unik.

Av det skälet var Centerns ursprungliga tanke att ta fram ett Kommunernas socialtjänst (KST) i samarbete med berörda. Det hade också fungerat om inte nuvarande landskapsregering blandat bort korten och bromsat snarare än drivit på kommunerna.

Den kommunala självstyrelsen på Åland är historiskt stark och har skapat stor välfärd och förutsättningar för framgångsrika företag. Den har genomgått reformer och den kommer att genomgå nya reformer vilket är nödvändigt och klokt för att möta framtida utmaningar. Om dessa kommande reformer ska bli lyckade är det viktigt att de inblandade känner sig delaktiga. Annars tar vi inte vår självstyrelse på det allvar den förtjänar och då blir det samma som i Finland vilket åtminstone Åländsk Center helst undviker.

Åländsk Center
Jörgen Pettersson

Detta är nog så nära man kan komma att bli en så kallad nyttig idiot som inte i sig är ett skällsord utan mer ett begrepp när till synes frias kribenter utnyttjas av andra krafter.

En ledarsida i ständig moll

Kanske är jag känslig men nog tycker jag Ålandstidningens ledarsida skjuter illa, siktar snett, missar målet och har tappat bort alla färger med lite studs i. Det är grått, trist, deffat och bedrövligt. Fats jag fick ju i alla fall vara med på bild! :-)

Och skrev därför en insändare:

Centern söker samförstånd
Ålandstidningen hävdar i lördagens ledare att landskapsregeringens skötsel av det åländska samhället är att likna vid ett öppet mål. Det är lätt att hålla med. Förhållandet mellan Finland och Åland är på grund av olika orsaker sämre än på decennier vilket riskerar få återverkningar på såväl samhällsekonomi som självstyrelse. Vad som gjort den relationen ansträngd är svårt att sätta fingret på, det är aldrig bara ens fel när två bråkar.
När det gäller den stora tvångssammanslagningen av kommuner vilket avdemokratiserar det åländska samhället sker den nu på order uppifrån och på ett sätt som skapar konflikter, ungefär på samma sätt som Finland i dag hanterar landskapet Åland. Så kan man kanske göra i privata företag men inte i demokratier. Istället borde man med det snaraste genomföra Kommunernas socialtjänst (KST) och sedan uppmuntra till frivilliga kommunsammanslagningar, på det sätt man nu försöker göra i Finström, Geta och Sund. Tvång är ingen bra metod när det gäller vårt småskaliga samhälle där alla krafter behövs för att vi ska komma framåt.
Åländsk Center är redo att fortsätta utveckla hela Åland med tydligt ledarskap, erfarenhet, goda internationella och nationella kontakter, ekonomisk besinning samt övertygelsen att alla ska vara med. En reform av det kommunala systemet måste ske tillsammans med berörda, inte i strid med dem. Samhällsbygge handlar inte bara om öppna mål och att vinna eller förlora. Ålands självstyrelse är viktigare än så och Centern är framöver, liksom historiskt, redo att ta det ansvaret tillsammans med partier som söker samförstånd och gemensamma lösningar i hanteringen av självstyrelsen på alla dess plan.

Åländsk Center
Jörgen Pettersson

Ledare som tycker samhällsbygge handlar om gjorda eller missade mål.

Vinn ett praktverk

Den är fyrahundra sidor tjock och väger 2,2 kilo. Skepp, som den heter, innehåller precis allt du behöver veta om fartyg och sjöfart. Den tar spjärn 5.000 år tillbaka i tiden och siktar mot framtiden.

Detta praktverk kan bli ditt! Allt du behöver göra är att gå till Ålands Sjöfart på Facebook och dela länken senast i morgon måndag. Då deltar du i utlottningen av boken. Att vi gör detta just i dag beror på att vi firar Världsbokdagen precis som man ska göra, genom att ge bort en bok.

Dessutom har jag namnsdag i dag!

Denna bok kan bli din. Gå bara till Facebook och dela länken så är du med i utlottningen! 

Den ultimata bekräftelsen

Av alla saker här i världen som jag inte såg komma finns dagen då jag blev korsord i Nya Åland. Sånt går inte att förhålla sig till, alls. Men det är rätt skoj!

 

Trevlig helg och jordens dag!

Inte nog med att IFK nästan mosade FC Inter. Det är dessutom fredag och snart helg. Njut av tillvaron så kommer nya tag på måndag då landskapsregeringens anfall mot det självstyrda Åland ska diskuteras. Hoppas det finns fler kommuner med samma kämpaanda som Eckerö! Det är också intressant att se att endast socialdemokraten Kari Kärki är för planerna. Inte så konstigt. Det ÄR ett socialistiskt projekt som syftar till att färre ska bestämma över fler. Obegripligt hur hittills borgerligt sinnade partier kan ställa sig bakom detta.

Och inte nog med detta, det är också jordens dag! Grattis till alla berörda.

Eckerö vill sköta sig själv och det är enkelt att förstå. Nu gäller det att kämpa mot den socialistiska trenden som går ut på att allt hanteras mer centralt.

Ord är jord för liv

Ord förändrar och inspirerar och förklarar och irriterar. Ord är den jord i vilken åsikter växer och till sist förmultnar. Mot den bakgrunden känns det coolt att vara skrivare. Jag är tacksam för möjligheten att vara med på lite olika hörn och ibland hantera fotboll, ibland, politik och ibland sjöfart och ibland något helt annat.
I morgon är det matchdags igen då IFK åker till Åbo och FC Inter.
I veckan har vi slagit nya rekord på Ålands Sjöfart efter nyheten om den dramatiska räddningsoperationen på Östersjön.
I lagtinget har det diskuterats kommuner och mycket mer.
Ha en fin kväll och en skön fredag!

Centern vill samla hela Åland

Det har blivit dags att skapa en demokratisk allians för hela Ålands bästa. Den aktuella kommunreformen splittrar ålänningarna.
Åländsk Center höll på tisdagskvällen ett välbesökt stormöte kring det nu aktuella meddelandet om kommunreform som ska debatteras i Ålands lagting på onsdagen och som redan skapat osäkerhet över stora delar i självstyrelsen.

Ålänningar från de flesta kommuner deltog och är överens om att det liggande förslaget är fel väg att gå för att skapa ett bättre Åland. Tidtabellen och genomförandet andas panik som bäddar för illa genomtänkta beslut vilket Åland inte har råd med. Landskapsregeringen står i beråd att göra ett historiskt misstag med den aviserade tvångssammanslagningen.

Tvångssammanslagningar är antidemokratiskt och färre kommuner gör Åland lite mindre levande och lite mindre spännande. För Centerns vidkommande är det viktigt att skapa förutsättningar för hela Åland, inte bara centralorterna. Det nu liggande förslaget är ett direkt misstroende mot den småskalighet och närservice som skapat välståndet på Åland.

Vår uppfattning är att landskapsregeringens meddelande splittrar ålänningarna och försvagar självstyrelsen i en tid när samarbete vore värdefullt för hela självstyrelsens bästa.

Centern är för demokratiskt förankrad förändring. C har tillsammans med andra och huvudsakligen borgerliga krafter förändrat hela Åland under de senaste fyrtio åren. Därför är vår sysselsättning hög och välstånd gott. Centern tror på medborgarnas egen kraft medan det nu aktuella meddelandet präglas av socialism och centralisering och omyndigförklarande.

Centern har det största förtroende för de förtroendevalda och tjänstemännen i kommunerna att skapa lönsamma samarbeten inom olika områden; socialväsendet, administration, tekniska frågor och så vidare. Vi uppmuntrar naturliga och självvalda samgåenden på samma sätt som ålänningarna alltid byggt självstyrelsen. Vi reformerar gärna tillsammans med de medborgare som berörs.

Centern har upplevt ett brett stöd från alla andra partier från hela Åland i denna fråga och vill understryka att vi ser detta som en början till ett demokratiskt alliansarbete mer än partipolitik. Vi menar att det handlar om självstyrelse på alla nivåer.

Ålands lagting i går kväll präglades av entusiasm och kämpaanda och tron på ålänningarnas egen förmåga att forma sin framtid.

Angreppet mot folksjälen

Det största problemet med den föreslagna kommunreformen, förutom lagstridigheten och den panikliknande tidtabellen, är att den utgör ett angrepp mot den åländska folksjälen. Ålänningarna har aldrig gått med på att bli tillrättavisade eller tvingade. Detta går hundratals år tillbaka i tiden och har skapat den välfärd vi åtnjuter i dag. När ryssarna kom ställde sig exempelvis kumlingeborna upp som en och slog angriparna tillbaka. Detta mönster går igen. Ålänningarna har inte bekänt sig som svenskar och inte som finländare utan rätt och slätt som ålänningar som vill ta ansvar för sin egen vardag och framtid. Åland och ålänningarna har gått sin egen väg och lyckats väl med det.

Därför blir motståndet på många ställen kompakt när vår egen landskapsregering med bräcklig majoritet går in för att tvinga, kuva och härja och underförstått säga att alla de som varit med och skapat Åland inte längre gör ett bra jobb eller i vart fall inte kan göra det framöver. Att de inte är kostnadseffektiva utan i själva verket äventyrar den välfärd de kämpat så hårt för att bygga och behålla.

Ålands självstyrelse är unik liksom våra små kommuner som valt att lösa sina utmaningar på olika vis, ofta med ideella och frivilliga insatser. De har skapat förutsättningar för företag, bostadsområden, skolor, äldreomsorg, dagisar, turism, ungdomslokaler, närbutiker, idrottsframgångar och så vidare. De är inte perfekta, det är inget. Men de är självstyrda och det är viktigt. Hade landskapsregeringen inte råddat till det hela hade dessutom Kommunernas socialtjänst (KST) varit verklighet i höst. Nu flyttas även denna reform framåt, helt i onödan och till skada för medborgarna.

Åländsk Center bildades för att stärka självstyrelsen och det behövs i dag mer än någonsin. Vi tror på ålänningarnas och kommunernas kraft att sköta sina åtaganden och sin vardag. Det sägs i debatten att den aktuella reformen behövs för att spara pengar på administration. Sanningen är att detta i dag utgör mellan fem och tio procent av utgifterna och att inbesparingarna finns inom socialväsendet och skolan samt barn- och äldreomsorgen. Färre enheter gör det knappast billigare men garanterat sämre.

Vi vill att kommunerna på egen hand får lösa de utmaningar framtiden i alla tider burit med sig. Så fungerar självstyrelse. Landskapsregeringens arbete med tvångssammanslagning går ut på att splittra för att härska vilket är motsatsen till själva idén med självstyrelsen och den åländska själen.

Åländsk Center
Jörgen Pettersson

Så här ser kommunkartan ut i dag. Om regeringens förslag till ny kommunreform går igenom återstår bara fem kommuner vilket gör makten mer centraliserad, vilket även Nya Åland för inte så länge sedan konstaterade.

Simskäla gör skillnad

Bra gjort Simskäla på Vårdö! Medan Ålands landskapsregering visat upp en arsenal av planer utan konkreta mål har Simskäla nått ända fram till de fina salongerna med konkret miljöarbete. De som sett till att detta hänt är Mikael Lindholm, Björn Rönnlöf och Christian Pleijel som inom ramen för ett EU-projekt lyft åländskt miljöarbete till hittills okända nivåer. Bakgrunden är följande, berättar Christian Pleijel:

”Under år 2014 och 2015 engagerade sig två åländska öar i vad som verkade vara ett ganska krångligt EU-projekt med det underliga namnet SMILEGOV. Tanken vara att öarna skulle göra en lokal energiplan. Simskäla och Sottunga är med i Företagsam Skärgård, som i sin tur är med i ESIN – European Small Islands Federation. Förutom de åländska öarna gick tretton öar från ESIN med i SMILEGOV-projektet: Ischia (Italien), Molène och Ouessant (Frankrike), Cape Clear, Bere, Arranmore och Aran (Irland), Ven och Visingsö (Sverige), Nagu och Iniö (Finland).”

Nu har Simskäla, som ett resultat av detta, nominerats till EU Sustainable Energy Awards, förkortat EUSEW http://eusew.eu/about-awards-competition.

Priset delas ut under EU Sustainable Energy Week som hålls för 12:e gången i Bryssel den 19-25 juni. På veckans första dag tillkännages vinnarna som har gjort ”outstanding innovations in energy efficiency and renewables.” Simskäla är nu en av tolv nominerade, det finns tre kategorier som röstas fram av varsin jury: ”Consumers”, ”Public Sector” och ”Energy Islands”, samt en fjärde kategori ”Citizens’ Award chosen through a public vote”.

Det som Simskäla visar är att ytterst små samhällen i mikro-format kan ta ansvar för sin framtid på ett klokt, påhittigt och hållbart sätt. Det som imponerar på EUSEW är förstås Mikael Lundells smarta sätt att värma sina växthus med sjövärme och Mikael Lindholms varsamma sätt att bedriva värdshus med egna köttdjur, fisk från havet och grönsaker från grannen. Färjan är den enskilt största energikonsumenten på Simskäla (så är det på alla öar) och när det då finns en klok och genomförbar idé om hur linfärjan skulle kunna göras mycket energieffektivare, så förstår man varför detta lilla samhälle är en förebild för alla ESINs 1.415 öar – och för Europa.

Simskälas energiplan finns att läsa på https://europeansmallislands.com/smilegov/, den heter ISEAP Simskäla (ISEAP = Island Sustainable Energy Action Plan).

Detta är vad småskalighet kan åstadkomma. Miljö räddar vi lokalt, inte globalt, och medan vi i staden strider om allt möjligt är det utanför staden det händer! Det har man många gånger visat på Vårdö!

 

Simskäla, place to be!

IFK gjorde som Churchill

Jag gillar ju Winston Churchill och har alltid gjort och tycker då det är skoj att väva in honom i en fotbollstext. Till och med han själv hade gillat den passningen. Hans berömda tal till nationen finns på länk i referatet, se nertill. I översättning lyder det ungefär så här:

”Jag säger till huset som jag säger till dem som ingår i regeringen, att jag inte har någonting annat än blod, slit, tårar och svett att erbjuda er. Låt oss därför samla oss för våra plikter och skicka oss så att om det brittiska imperiet så varar i tusen år folk alltjämt skall säga: ”Det var deras största stund”.

Vi ska slåss mot honom till lands, vi ska slåss mot honom till sjöss, vi ska slåss mot honom i luften tills vi med Guds hjälp har utplånat hans skugga från jorden och befriat folken från hans ok. Varje människa, varje land som bekämpar nazismen ska få vårt stöd.”

Så här löd referatet referatet från gårdagskvällens bragdmatch! Och så här var det när vi gjorde samma sak i höstas. Även då var för övrigt det gängslagsmål på gång som nu genomfördes i Västernäs. Det handlar om unga och osäkra män som planerar bråk tillsammans för att sedan gå vidare. Det har INGENTING med fotboll att göra.

Här finns mer om den gode Churchill. Han hade nog haft väldigt svårt att förstå dylika tilltag.

Ha en fin påsksöndag!

 

Mika Lehkosuo (HJK) och Peter Lundberg (IFK) efter gårdagens match som slutade 1-1 efter bragdartat spel; mest från IFK men jag är kanske lite jävig. 

Om makt och demokrati

Ha en fortsatt skön påskhelg och glöm för allt i världen inte bort att gå på fotboll kl 16.00. HJK kommer till Mariehamn och det brukar bli minnesvärda tillställningar!

Glöm inte heller det ständiga demokratibygge som ständigt är utmanat av centraliseringsivrare och tondöva makthavare. Är själv en EU-anhängare i det stora hela men ser hur så kallad politisk elit missbrukar sitt förtroende i jakten på det egna egot. Brexit och Trump är bra exempel på hur det går då sikten från marmortornen inte når ner till verkligheten.

 

Texten nertill är skriven av Jens Stilhoff Sörensen, docent och lektor, globala studier, Göteborgs universitet, forskare vid Utrikespolitiska Institutet i Svenska Dagbladet:

”EU:s politiska elit har blundat för folklig oro”

Ansvaret för den politiska kris som Europa drivits in i ligger på den europeiska politiska eliten, såväl i Bryssel som ­i huvud­städerna. EU har kommit att både drivas och framställas som en motsättning och konflikt mellan nationalstaterna och den överstatliga unionen, skriver Jens Stilhoff Sörensen.

Den 29 mars begärde Storbritannien formellt utträde ur EU. Förhandlingarna kan bli svåra och långdragna, men om vi nu har hämtat oss efter brexit-chocken kan vi se fram emot presidentvalet i Frank­rike i maj. En seger för Marine Le Pen innebär sannolikt slutet för EU eftersom ett av hennes vallöften är franskt utträde. Ett EU utan Frankrike och Storbritannien skulle bestå av ett tyskt nav med en rad satellitstater och är knappast tänkbart.

Även om Frankrike stannar finns en stark motrörelse i en rad viktiga EU-länder. Unionen är inte längre populär. De som är emot den kallas således populister, åtminstone av politiker och i medierna. Men ansva­ret för den politiska kris som Europa har drivits in i ligger på den europeiska politiska eliten, ­såväl i Bryssel som i huvud­städerna.

Ett huvudproblem är hur EU har kommit att både drivas och framställas som en motsättning och konflikt mellan nationalstaterna och den överstatliga unionen. Denna motsättning är inte bara en bred folklig uppfattning utan också precis hur politiken har anförts och presenterats av såväl politiker som EU-teknokrater. Redan Jacques Delors som var EU-kommissionens ordförande 1985–95 ut­talade att fyra femtedelar av medlemsstaternas lagstiftning så småningom skulle fattas i Bryssel. En allmän politisk och medial vurm för det kosmopolitiska och internationella i kombination med en smutskastning av allt nationellt som bakåtsträvande och omodernt, kanske till och med rasistiskt, har cemen­terat en bild av en motsättning och därmed inneboende konflikt mellan nationalstaten och EU och därmed i grunden också mellan folket och EU. Detta är inte bara olyckligt utan också ahistoriskt och utgör det djupa politiska misstag som nu måste hanteras.

I motsats till den romantiserade beskrivningen av EU som ett fredsprojekt som skulle hindra en återgång till tysk-fransk konflikt efter andra världskriget, var integrationen från början möjlig just precis eftersom den tillgodosåg alla medlemsstaters nationella intres­sen. Som den brittiske ekonomhistorikern Alan Milward har visat gjorde själva närvaron av Sovjetunionen och USA, kombinerat med USA:s nya centrala roll i inter­nationell ekonomi att en återgång till tysk-fransk konflikt var osannolik. Däremot stod européerna nu inför ett ny världsdomine­rande makt, nämligen USA. Det låg i amerikanskt intresse att öppna upp gränser för sina produktionsvaror och skapa en gemensam marknad i Europa.

Européerna motstod den amerikanska pressen samtidigt som de utnyttjade den för att återbygga och därmed rädda sina egna ekonomier och national­stater. Den europeiska integrationen skedde gradvis och både bromsades och användes som instrument just för att rädda national­staten i Europa. Genom att hela tiden fungera som ett ramverk som främjade alla medlemsstaters intressen blev integrationen möjlig.

Gradvis bröts denna viktiga koppling och balansgång. De senaste trettio årens samhällsomvandling kännetecknas av avindustrialisering, nyliberal globalisering med ökande ekonomiska klyftor och en alltmer driven identitetspolitik med fokus på multikulturalism. EU har varit ett centralt ramverk i dessa processer. Idén om ett socialt Europa försvann i praktiken på 90-talet, särskilt med Sovjetunionens sammanbrott och nya medlemsstater, och klassiskt materiella frågor från vänstern och inom socialdemokratin har ersatts av symbol- och identitetspolitik. 

Den generation som växer upp nu är den första som inte kan förvänta sig samma trygghet och välfärdsstandard som sina föräldrar. I den äldre generationen finns ”historiens vittnen” med minne av stabilare och tryggare samhälle med bättre infrastruktur och välfärdssystem. 

Problemet med nyliberalismen är att den inte lyckats bygga ett socialt kontrakt mellan arbetare och kapital i likhet med det som fanns tidigare. Kontraktet är brutet och i dess kölvatten kommer en motreaktion. En sådan motrörelse är snarast historiskt nödvändig, men den kan få olika uttryck. Antingen kan den fångas upp och inramas i ett nytt socialt kontrakt eller så kan den spränga ramarna för det projekt som den tvingats fram ur. 

Det nyliberala EU-projekt som den tvingats fram ur har blivit såväl ett elitdrivet som elitbaserat projekt som framför allt gynnat finans­kapitalet och ett politiskt-byråkratiskt etablissemang. Hanteringen av Grekland är ett tydligt exempel på detta. En stor del av denna elit drivs till den grad av nyliberala ideologiska värderingar att de inte ser att den ideologiska ensidigheten nu riskerar bringa hela det liberala EU i kollaps. 

Ett annat problem – som också genererats av nyliberalismens fokus på ekonomi – är att all diskussion och debatt tvingats inordna sig i en ekonomistisk logik. All oro och kritik som artikulerats utifrån kulturell eller ”samhällelig” grund har avfärdats som högerpopulism eller rasism. Därmed har diskussionen kring invandring och integration alltid förts i ekonomiska termer medan man har undvikit att prata om kultur, normer och värderingar. Dessa frågor approprieras därför av mot­rörelserna. Men EU:s och nationalstaternas framtid måste få diskuteras i bredare poli­tiska – och därmed även kulturella termer. 

Samtidigt måste det också byggas på en ekonomisk grund som gynnar alla medlemsstater och möjliggör ett nytt socialt kontrakt med breda folklager – det vill säga med arbetare – inom medlemsstaterna. I stället för att avfärda populismen måste den fångas upp. Häri ligger också att påta sig ansvaret för de problem man har skapat. Alternativet är att mycket starka splittringar och politisk polarisering genererar spänningar som blir direkt explosiva.

Anmäl dig härGradvis bröts denna viktiga koppling och balansgång. De senaste trettio årens samhällsomvandling kännetecknas av avindustrialisering, nyliberal globalisering med ökande ekonomiska klyftor och en alltmer driven identitetspolitik med fokus på multikulturalism. EU har varit ett centralt ramverk i dessa processer. Idén om ett socialt Europa försvann i praktiken på 90-talet, särskilt med Sovjetunionens sammanbrott och nya medlemsstater, och klassiskt materiella frågor från vänstern och inom socialdemokratin har ersatts av symbol- och identitetspolitik.

Om Titanic och Lincoln

Önskar er alla en skön långfredag och påminner om att det kunde varit värre. Det är lite trassligt med svajande styre och oklara besked men i är åtminstone vid liv!

Den här dagen år 1865 sköts amerikanske presidenten Abraham Lincoln till döds. Det var synd, han hade behövts.

Den här dagen, den 14 april, var också dagen då Titanic sjönk, år 1912.

Abraham Lincoln.

Titanic.

Tomma löften från LR

Det hanterades frågestund i Ålands lagting i går, dagen efter beskedet om tvångsäktenskap, kapitulation och avdemokratisering. Jag ställde följande frågor till lantrådet men kan inte säga att jag fick några svar, snarare tvärtom. Fast annat är nog inte att vänta från ett lantråd som tycks ha fullt upp med annat.

Låt medborgarna bestämma

Det självstyrda Åland utgörs av sexton olika kommuner som sköter den dagliga servicen gentemot medborgarna. Därför är det också de som ska avgöra om de vill samarbeta eller gå samman med andra kommuner. Det är det som självstyrelse handlar om. Den åländska självstyrelsen utgör på liknande vis en del av republiken Finland och i det förhållande vill vi på Åland hantera våra egna affärer.

Ålands landskapsregering kom i går med ett förslag till en ny kommunkarta på Åland där alla de gamla kommunerna försvinner och ersätts av nya. På det kommunala fältet är man av lättförståeliga skäl upprörda. Likheterna med de åländska reaktionerna på Finlands regerings Sote-förslag är många och tydliga. Självstyrelse handlar om att fatta sina egna beslut utgående från sina egna förutsättningarna.

Här kan man lyssna till en intervju i Ålands radio från i går då jag kommenterade förslaget. Från Centerns sida har vi alltid varit tydliga med att vi inte är emot kommunsammanslagningar så länge det sker som ett resultat av de självstyrda kommunernas egna demokratiskt fattade beslut. Åland är ett resultat av många små enheter som ser till att vardagen fungerar för sina medborgare. Hela Åland ska leva, inte bara centralorterna.

Bilden har jag lånat från Ålands radio och den föreställer väldigt tydlig en man som gör sig bättre i radio än i teve! :-)

Sexton kommuner blir fem

I dag kom beskedet att Ålands nuvarande sexton kommuner ska bli fem, enligt förslag från landskapsregeringen. Beslutet kommenteras av Ålands landskapsregering i dag på eftermiddagen. Själv ska jag läsa det så gott det går inför en intervju i Ålands radio om någon timme.

Hela meddelandet ser ut så här:

Om droger och Åland

Dagens lagting inleddes med en tyst stund till minnet av de som dog och skadades efter fredagens ondskefulla dåd i Stockholm. Sedan debatterade vi på Centerns initiativ det tilltagande narkotikabruket på Åland och mitt anförande lät ungefär så här:

 

Den röda tråden handlar om attitydförändring och förebyggande verksamhet men lever vi verkligen som vi lär. 

Talman,

Det löper en röd tråd genom många av dagens inlägg i denna viktiga narkotikadebatt. Attitydförändring och förebyggande åtgärder är något alla i dag är överens om. Inte bara i dag, det har låtit ungefär likadant i detta lagting sedan i stort sett självstyrelsens tillkomst. Hur kan vi skapa förutsättningar för alla ålänningar att leva sina liv utan att överutnyttja konstgjorda substanser? Hur ska vi få människor att leva så länge och så lyckligt som möjligt? Vi har sett kommittér komma och gå. Vi har haft program, vi har debatterat och vi har kämpat mot drogernas framfart i samhället. Den självklara följdfrågan är därmed: hur har det gått? Vad har dessa program resulterat i?

Svaret är nedslående och därför diskuterar vi detta på nytt i dag. I Åsubs senaste undersökning om ålänningarnas alkohol-, narkotika-, tobaks- och spelvanor tycks, vilket är fantastiskt, alkoholbruket minska. Det framkommer också, vilket är bedrövligt, att attityden gentemot cannabis har liberaliserats. Dessa två slutsatser kolliderar med varandra. Varför säger man nej till alkohol och ja till narkotiska preparat? Det är något vi borde ta oss en funderare på. Missbruk går ut på förnekelse och det ligger i farans riktning att alla inte besvarar enkätens frågor på ett sanningsenligt sätt.

Jag vill återkoppla till det faktum att i stort sett alla talare lyfter fram vikten av attitydförändring och förebyggande arbete. För lever vi verkligen som vi lär? Under mina fem år i detta parlament har vi hanterat åtminstone två alkoholrelaterade lagstiftningar vilka båda, enligt min mening, hade symbolvärde. Först försökte vi, som man redan gjort i större delen av övriga Norden, sänka gränsen för rattonykterhet i trafiken. Lagtinget var synnerligen splittrat i denna fråga och plötsligt var det livsviktigt att få dricka sitt vin och sedan sätta sig bakom ratten. Vid ett annat tillfälle diskuterade vi alkoholbruk på offentliga platser där den förra regeringen ville göra det möjligt att skåla i tätorterna Godby och Mariehamn. Även här var lagtinget av en mängd olika åsikter trots att det egentligen borde vara självklart att alkohol inte hör hemma på offentliga platser. Sett ur ett barnperspektiv borde det vara väldigt enkelt att gå med på att bilar ska köras på nykter kaluv och att offentliga platser ska vara alkoholfria. Ändå var det omöjligt att nå enighet i dessa drogfrågor som båda hade varit viktiga och tydliga signaler gentemot de barn och unga som i morgon är vuxna. Barn gör inte som vuxna säger, de gör som vuxna gör och här tycker jag att vi missade chansen att långsiktigt förändra attityder.

Till detta kan läggas det obegripliga i att Åland ännu inte, trots en nyligen processad tobakslag, förmått dölja tobakshyllorna i butikerna och därmed göra det svårare att köpa produkterna. Ska man verkligen göra något åt missbruk borde vi se till att varorna är svåra och besvärliga att få tag i, vilket hänt i flera andra EU-länder när det handlar om tobak. Jag kan också tycka att det är en utomordentligt konstig åtgärd att dela ut sprutor till narkomaner. Det finns förhoppningsvis en god tanke bakom detta men som signal ser det underligt och utmanande ut.

När det gäller missbruk handlar det om att bullra och bråka och göra det svårt och dyrt att få tag i produkterna. Men det handlar också om att leva som vi lär och inte skicka ut signaler som liberaliserar och avdramatiserar drogerna. Om vi verkligen vill förändra attityder är lagstiftning ett effektivt verktyg som vi aktivt borde använda.

Men varför är det bara män?

Det fasansfulla som hände i Stockholm på fredagseftermiddagen är såklart omöjligt att greppa. Vad gör att en, enligt uppgift, fyrabarnsfar och människa kapar en lastbil och tar sikte mot Stockholms mest frekventerade gågata? Why? Hur kan hat och utanförskap ta sig sådana uttryck och vad kan vi andra göra för att förstå? Det finns som ofta fler frågor än svar och just nu känns analyser överflödiga. Terror har alltid funnits och är antagligen något som bor granne med friden. Yin och Yang. Om detta har jag resonerat tidigare utan att egentligen hitta svar. Kanske för att sådana inte finns men ett faktum är omöjligt att värja sig från. Det är män som ställer till det. Män dödar, män blir arga, män försöker ställa till rätta, män tövlar och män hamnar till sist i krig; med sig själva. Why?

 

En av de miljoner bilder som spritts det senaste dygnet.