Tack för ett spännande år, 2025

Det finns år som låter sig sammanfattas i siffror och beslut, som är tydliga avstamp och som gjorda för sammanfattningar som denna. Och så finns det år som bäst förstås genom känslan de lämnar efter sig. 2025 hör till den senare kategorin, tycker jag. Det var ett år som inte gav enkla svar och som tydliggjorde vad som står på spel, i världen, i Europa och också här, på Åland. När världen präglas av osäkerhet är det viktigt att hålla blicken på bollen, att se sådant som fungerar. Under året har konflikter fortsatt att dominera det internationella samtalet. Gränser har ifrågasatts, våld har obegripligt nog nästan normaliserats och det som en gång sågs som självklart – fred, rättsstat, samarbete – har vi tvingats försvara.

I detta landskap har det internationella intresset för Åland varit påtagligt, vi har haft rekordmånga internationella besök från beskickningar representerande typ hälften av världens befolkning. Våra gäster har inte bara kommit för det exotiska i att besöka ett av världens minsta parlament, de har också uppvisat ett genuint intresse för det fungerande. Här är det på sin plats att rikta ett varmt tack till alla som deltagit i värdskapet med personalen vid lagtingets kansli i spetsen, med stöd av föreningar, företag, organisationer osv.

Åland är ingen stormakt. Men Åland bär på erfarenheter som världen behöver mer av. Demilitariseringen och neutraliseringen är inte historiska kuriositeter, utan levande ordningar som visar sig hållbara över tid. De vilar på internationell rätt och på övertygelsen att trygghet kan skapas utan vapen, att stabilitet kan byggas utan hot. Här vill jag också rikta ett varmt tack till alla som varit med och städat upp efter stormen som ställde till så mycket. I vardagen fostras kämpar, i kristid behövs hjältar och sådana finns det gott om på Åland.

Allt detta hålls samman av självstyrelsen. Den är inte en teknisk konstruktion, utan ett uttryck för tillit. Tilliten till att människor som får ansvar också kan bära det. Tilliten till att konflikter går att hantera genom samtal, regler och institutioner. Självstyrelsen är långsam, ibland frustrerande, ofta kompromissande men just därför stark. Den tål tryck.

Som talman för Ålands lagting har jag haft förmånen att verka mitt i denna ordning under 2025. Det har varit ett år av närvaro och positionering. Talmansrollen är till sin natur återhållsam och i den återhållsamheten finns ett tydligt värde: att värna rummet där demokratin får arbeta ostört. I lagtingssalen har årets stora frågor handlat om ekonomi, hållbarhet, trygghet och framtid. Men det som stannat kvar starkast hos mig är inte de enskilda besluten, utan behovet av en god ton, att oenighet inte får bli destruktivt, att det är bra med olika åsikter och att det är nödvändigt att när besluten är fattade, fortsätta jobba för ett starkare Åland och självstyrelse. Det är omistligt att respekten för institutionen hålls intakt även när åsikterna går isär. I en polariserad tid är detta i sig ett fredsarbete.

Det är lätt att tala om fred som något abstrakt, i praktiken är fred summan av många små val. Valet att lyssna färdigt. Valet att formulera sig med omsorg. Valet att acceptera att kompromisser sällan är perfekta, men ofta nödvändiga. På Åland är dessa val inte teoretiska. De är vardag.

Att Åland beskrivs som Fredens öar är inte ett uttryck för distans till världen, utan för ett särskilt ansvar gentemot den. Vår historia visar att fredliga lösningar inte bara är möjliga, de är hållbara. Det är ett budskap som under 2025 fått ökad tyngd. När andra söker alternativ till upptrappning och maktpolitik framstår Åland som ett exempel på något annat: långsiktighet, rättsordning och lokalt ansvar.

Just därför kan vi inte slå oss till ro. Det som fungerar är alltid sårbart för likgiltighet. Självstyrelsen kräver engagemang för att inte stelna. Fred kräver vaksamhet för att inte urholkas. Och ett öppet samhälle kräver mod för att inte sluta sig.

Här finns den över allt annat skuggande framtidsfrågan. Vårt självstyrda Åland är inte bara ett arv att förvalta, det är ett samhälle att utveckla. För den som vill flytta hit, starta företag, skapa något nytt, är stabiliteten inte ett hinder, den är en tillgång. Här finns en enastående kombination av trygghet och handlingsutrymme. Närheten mellan idé och beslut, mellan individ och samhälle, gör det möjligt att påverka.

Under 2025 har det, igen, blivit tydligt att Ålands styrka inte ligger i storlek, utan i riktning. I förmågan att hålla fast vid sina grundprinciper samtidigt som man blickar framåt. Det är den balansen som måste bäras vidare in i 2026: utveckla självstyrelsen utan att urholka den, skapa möjligheter utan att förlora sammanhanget, vara öppna utan att bli otydliga i det vi står för. Här är arbetet med den pågående revisionen av självstyrelselagen en viktig pusselbit.

Att världen visar intresse för våra lösningar är hedrande och förpliktigande. När andra ser på oss måste vi fortsätta vara det vi säger oss vara. Inte perfekta, men konsekventa. Inte färdiga, men trovärdiga. Det vi har är värdefullt just därför att det prövats över tid.
När ett år går mot sitt slut och ett nytt tar form, följer en enkel men krävande insikt: fred är inget vi ärvde en gång för alla. Självstyrelse är inget vi bara förvaltar. De är val som måste göras om och om igen.
Och just därför är de värda att kämpa för.

Tack och förlåt, ha ett tryggt slut, en festlig nyårsafton och ett friskt, framgångsfullt och fredligt 2026!

Tack för allt Marina, snart pensionär

Idag röstade Ålands lagting om budgeten för 2026. Efter livlig debatt, grundlig prövning och 23 omröstningar i full offentlighet och i stark, levande demokratisk ordning är planerna för framtiden nu godkända.

Men innan alla omröstningar ägde rum i plenisalen, stannade vi upp och om det tänker jag berätta, ty jag var där. Hela avtackningen med allsång och allt finns att beskåda här:

Dagen inleddes med att vi tackade av Marina Eriksson, som efter tolv år i Ålands lagtings tjänst nu går i pension. Tolv år av ordning, lugn och fingertoppskänsla. Tolv år av att i det tysta bära parlamentet, så att demokratin och självstyrelsen kunnat höras, fungera och utvecklas.

Orden till Marina föll naturligt. För alla i huset vet vad hon betyder och betytt. Assistent, vaktmästare, fixare, vårdare, lyssnare, medmänniska. Integritet i varje fiber. En hustomte och general i samma skepnad; alltid närvarande, aldrig i vägen, med full koll på var gränsen går mellan det möjliga, det lämpliga och det helt oförhandlingsbara. Marina ser och såg allt, visste mer än de flesta och löste problemen, ofta innan någon ens hunnit formulera dem.

Eller som man också kan uttrycka det:

”Ditt uppdrag har inte bara handlat om att vara självstyrelsens bevakare och beskyddare. Minst lika mycket har det handlat om att med varsam och bestämd hand se till att kansliet fungerar och att ledamöterna sköter sig. Särskilt det sista har krävt sin kvinna. Det är ett uppdrag som kräver både diplomati, psykologi, rättframhet och ditt sätt att göra oenighet möjlig utan att skapa ovänskap. Eller som det ibland beskrivs, förmågan att be någon dra åt skogen och få dem att tacka för vägbeskrivningen.”

Och så finns det förstås mysterierna.

Som de där dagarna då salmiakfigurer plötsligt dök upp på de mest osannolika platser i lagtingsbyggnaden. I plenisalen. I korridorerna. Och till slut, högst uppe på taket, med utsikt över staden. Prudentligt placerade. Med en precision som uteslöt slumpen. Vi kommer nog aldrig att få veta hur, varför eller av vem. För vissa frågor, har vi lärt oss, är helt enkelt inte menade att få svar.

Avtackningen avslutades med sång, Den blomstertid nu kommer, i specialsydd tappning. Det var värdigt. Varmt. Gemensamt. Precis som Marina själv. Ett ögonblick där ett helt parlament sjöng i kör och påmindes om att det som bär demokratin inte bara är talarstolar, spörsmål och omröstningar, utan människor.

”Marina har varit en självklar stöttepelare när vi haft kungar, presidenter, statsministrar, ministrar, ambassadörer och gud vet allt på besök. Alla har du skött med samma fasta hand. Inte att glömma de verkliga VIP-gästerna: alla ålänningar, unga och äldre, vana och ovana, som besökt vårt lagting”, sade jag.
Och kanske är det just därför dagen känns så hel.

Ett stort beslut fattat som över tid ska stärka hela självstyrelsen. Ett långt och ovärderligt arbete är avtackat. En tydlig påminnelse om hur Åland alltid tagit sig fram: genom samling, respekt och ansvar och genom människor som håller ihop helheten medan andra står i strålkastarljuset.

Tack, Marina. För ordningen. För omsorgen. För tryggheten.

Nu går vi vidare. Tillsammans.

Luciakonsert i stadshuset

”Kära vänner, varmt välkomna till årets stora luciakonsert här i stadshuset i Mariehamn! Ni som är här ikväll är inte vilka som helst, för ingen som är vid sunda vätskor skulle väl egentligen ge sig ut i detta busväder om inte något riktigt extra väntade. Fast ni, ni är så kallade bad-asses och ikväll väntar inte bara en upplevelse utan många!”

Ungefär så föll mina inledningsord på kvällens luciakonsert som började som ett ljus i mörkret. Och slutade som ett helt hav av lågor.

Luciaafton hör till de kvällar som gnistrar redan innan de tar sin första ton. Som vibrerar i luften, i förväntan, i stegen på väg in i stadshuset, i tåget genom en regntung stad. Ikväll lyste Mariehamn på riktigt. Inte bara av stearinljus och stjärnglans, utan av människor, mening och en gemensam vilja att göra gott.
Att få leda luciakonserten denna kväll var inte bara en ära, det var som att få stå mitt i livet. Inuti ett hjärta som slog i takt med musiken, med traditionen och med en djupt rotad kärlek till Åland, Fredens öar. Luciagruppen, kören, solisterna, musikerna. Generationer som möttes, toner som bar både mörker och hopp, stillhet och kraft. Musik som, för att låna Picassos ord, borstar dammet av själen.

På scen bar Alicia Eckerman, årets lucia, ljuset med en självklar stillhet och styrka. Tillsammans med sina tärnor, Antonia, Bianca, Vanja, Enni, Leia och Lisa, skapade de ögonblick som både hördes och kändes. Röster som bar ljus och hopp. Nuet och framtiden, sida vid sida.

Över allt detta vilade den trygga, kreativa handen hos kvällens konstnärliga ledare Pipsa Juslin, kaptenen på detta musikaliska skepp. Med precision, värme och känsla lotsade hon oss genom en kväll där varje ton fick andas, där helheten blev större än summan av delarna.

Tilde Westergård fyllde salen med kraft och sårbarhet, från en White Christmas som aldrig känts starkare, till Mary did you know som dröjde sig kvar i rummet som en viskning. När hon mötte Sofia Eriksson uppstod den där magin som inte går att tvinga fram, den som bara händer när två röster, och två själar, verkligen lyssnar till varandra.

Och så luciakören. En kör där tiden själv ställde upp och sjöng. Lucior och tärnor från flera år, sammanfogade till ett enda starkt ”nu”. Med Melissa Thom på cello fick musiken djup, tyngd och vingar. Musik som bar, tröstade och öppnade.

Min kompis Erik Sundström målade skärgård och liv i toner och när Stad i ljus ljöd, då var det inte längre en metafor. Då var det dokumentär och regnet utanför var sedan länge glömt.

Bakom allt detta stod Folkhälsan på Ålands luciakommitté med Gunilla G Nordlund och luciamamma Linda Wilhelmsson i spetsen; med omsorg, envishet och ett enormt ideellt engagemang. Deras arbete märks kanske inte alltid i strålkastarljuset, men utan dem: inget ljus alls. Och mitt i kvällen påmindes vi också om konstens kraft genom Johan Karlssons luciaskulptur, ett verk som fångade både stillhet och rörelse, tradition och tolkning, och som Joppe generöst skänkt till insamlingen.

Och publiken.

Vilken publik.

Ni som fyllde salen, som sjöng, lyssnade, log, fällde en tår, och som öppnade både hjärtan och plånböcker. Er generositet, ert deltagande, er närvaro gjorde kvällen hel. Det är i mötet mellan scen och salong som magin uppstår och ikväll var den påtaglig.
Det starkaste av allt var ändå det som låg under varje ton. En djup, självklar tro på Åland. På gemenskapen. På självstyrelsen som något levande, en idé om ansvar, värme och omtanke, förvaltad av människor som bryr sig om varandra.

Jag gick upp på scen med höga förväntningar. Jag gick därifrån med ett hjärta som glödde. Att få leda luciakonserten i Mariehamns stadshus var inte bara ett uppdrag, det var ett privilegium. För det som utspelade sig där var så mycket större än musik och programblad. Det var ett hjärtslag. Ett gemensamt andetag. Ett Åland som, för en stund, stod alldeles stilla och lyssnade; på sig självt.

Tack till alla medverkande. Tack till luciakommittén. Tack till publiken. Tack till alla som bar ljuset, synligt och osynligt. Låt oss bära den här kvällen vidare. In i vintern. In i vardagen. In i framtiden.

För när Åland lyser då gör faktiskt resten av världen det också.

En viktig kväll med UF Uppsala

Det finns platser där samtal får ta tid. Där frågor inte ställs för att sätta dit, utan för att förstå. Gårdagskvällen i Uppsala blev en sådan påminnelse, om att hopp inte är något man förlorar, utan något man återvinner, ofta i mötet med andra. Att det är viktigare att kämpa för fred, än allt annat.

Tillsammans med lantrådet Katrin Sjögren mötte jag UF Uppsala - The Association of Foreign Affairs och åhörare som bar på något som känns allt mer värdefullt i vår tid: framtidsaptit. De kom inte för att få färdiga svar, utan för att pröva tankar. Och de gjorde det med respekt, skärpa och nyfikenhet.

Vi talade om Åland. Om ett litet örike med ett stort arv. Om självstyrelse, språk, tillit och om vad det faktiskt innebär att leva på demilitariserad och neutraliserad mark i hjärtat av Östersjön. Om fredsavtalet i Paris 1856 som var en följd av stenhård stormaktspolitik och om det faktum att det bidragit till stabilitet i Östersjön.

Frågorna som kom var öppna och sökande:

• Hur bygger man trygghet utan militär?

• Hur fungerar internationella avtal i praktiken?

• Kan fred verkligen vara långsiktig?

Det fanns ingen cynism i rummet. Snarare en genuin vilja att förstå hur världen kan fungera, inte bara hur den råkar se ut just nu. Jag tror det blir så i en förening som bestämt sig för att höja blicken från vardagen.

Och där, mitt i samtalet, blev Åland plötsligt mer än en plats på kartan. Vi är ett exempel som lämnat läroböckerna för att leverera i verkligheten.

Åland är försiktigt i tonen, men konsekvent i handling. I över 160 år har demilitariseringen förvaltats. I över 100 år har neutraliseringen varit en del av den internationella rättsordningen. Inte som symboler, utan som praktiska verktyg för stabilitet.

Detta är långsiktigt fredsarbete i dess mest konkreta form. Ett vardagsnära hedrande av internationella avtal. Ett bevis på att rättsordning inte bara är något man hänvisar till, utan något man lever med.

När Katrin tog vid och beskrev hur detta fungerar i vardagen, i samarbete, i beredskap, i ansvar, blev det tydligt att fred inte är passivitet. Det är närvaro. Det är struktur. Det är beslutsamhet.
I en värld där det ibland låter som om enda vägen framåt går genom mer upprustning, är det befriande att få visa upp ett exempel som faktiskt levererar på ett annat sätt. Åland är inget undantag från verkligheten, Åland är i högsta grad en del av den.

Det kräver mod att hålla fast vid principer över tid. Men det ger också något ovärderligt tillbaka: förutsägbarhet, tillit och stabilitet. Egenskaper som aldrig ropar högst, men som alltid bär längst. Åland är ett resultat av den regelbaserade världsordning som alla vill ha. Stormakterna bestämde det redan 1856 och ordningen har sedan dess bekräftats vid otaliga tillfällen; senast i samband med att Finland och sedan Sverige anslöt till NATO. Världen förändras och Fredens öar består, det är en styrka i sig.

När kvällen gick mot sitt slut slog det mig att hopp ibland är tyst. Det sitter i koncentrerade blickar. I frågor som fortsätter efter att samtalet är slut. I unga människor som inte accepterar att fred reduceras till ett tomt ord. 

Jag lämnade Uppsala med känslan av att Åland fortfarande har något viktigt att bidra med. Inte som facit, utan som förebild. Ett levande exempel på att det går att bygga trygghet med rättsordning, ansvar och långsiktighet.

Och kanske är det just där hoppet bor: i insikten att fred inte bara är något vi önskar oss utan något vi faktiskt kan arbeta för. Och få att fungera.

Önskar alla en fin fredag och vilsam luciahelg.

Därför kämpar vi för Fredens öar

Det händer ibland att jag stannar upp och försöker se Åland utifrån. Inte som talman. Inte som politiker. Utan som människa. Som någon som bor på några vindpinade öar mitt i ett hav som i århundraden varit en motorväg för handel, men också en uppmarschväg för krig.

Inspirationen kommer den här gången dels från förberedelser inför en föreläsning om Åland inför Utrikespolitiska föreningen i Uppsala (UF Uppsala) imorgon och dels efter att ha läst insändaren av vännerna och kollegerna Stellan Egeland och Harry Jansson i Ålandstidningen, se nertill.

I dag blåser förvisso orons vindar över Europa. Krig och önskan om fred är inte längre historia. Det är nutid. Det är nära. Och det är mänskligt att känna rädsla. Jag hyser stor respekt för alla som frågar: Räcker vår beredskap? Skyddar vår speciella status oss verkligen? Borde vi inte ta ett större ansvar?

De frågorna förtjänar att tas på allvar, att besvaras med hela bilden. Och då ska vi först och främst minnas, vi kan alla sova gott, hela tiden, försvaret och beredskapen är stark på alla nivåer.

Ålands demilitarisering och neutralisering är inte en lokal eller ens nationell överenskommelse, inte ett politiskt experiment, inte en symbolisk markering. Den vilar på internationell rätt. Den går tillbaka till 1856 och freden efter Krimkriget, då stormakter som Storbritannien, Frankrike och Ryssland slog fast att Åland aldrig ska befästas. Senare bekräftades detta i Nationernas Förbunds beslut 1921, och därefter i nya internationella avtal efter andra världskriget.

Minst tio stater, däribland stormakter, har genom tiderna garanterat vår status. Det betyder i klartext: Ålands status som Fredens öar är inte något som Finland, Sverige, Åland eller någon annan kan rita om med ett pennstreck. En förändring kräver ett internationellt samförstånd av sällan skådat slag. Och även om alla dessa stater plötsligt skulle vara överens, vilket i sig är osannolikt, räcker inte ens det.

För Ålands demilitarisering är också en del av sedvanerätten. Den har genom mer än 160 års konsekvent efterlevnad blivit en rättsregel i sig. Den sitter inte bara i dokument, den sitter i världens gemensamma juridiska ryggrad.

Och skälet till det är varför demilitariseringen infördes 1856, i Parisfreden efter kriget. Ett Åland utan militär är inget hot och därför inget mål. Ett militariserat Åland är däremot ett mål.

Den meningen rymmer mer säkerhetspolitik än många utredningar. Så länge Åland är demilitariserat finns det ingen militär funktion att slå ut, ingen bas att ta, ingen fästning att erövra. I samma stund det förändras, hur försiktigt det än sker, kliver vi rakt in i den logik som alltid föregår krig: mål, motmål, upprustning, förhandsplanering.

Det är därför Fredens öar inte bara skyddar Åland utan också Finland och Sverige. Vi utgör en stabiliserande zon i ett känsligt havsområde. En geopolitisk kudde snarare än en tändhatt.

Jag förstår dem som säger: ”Men världen är annorlunda nu.” Ja, det är den. Och det är därför våra gamla skyddsvallar behövs som mest. Demilitariseringen skapades inte i en idyll. Den föddes ur krig, maktspel och brutal realpolitik. Den har inte överlevt i 169 år av naivitet, utan av nytta.

Beredskap är viktigt. Civil beredskap är avgörande. Försörjning, sjukvård, cybersäkerhet, sjöfart, transporter, samarbete med myndigheter i Finland och Sverige; allt detta måste vara robust. Där finns såklart att göra, allt kan alltid bli bättre. Snabbare. Starkare.

Min hållning i detta är inte riktad mot någon. Den är riktad för något: för en ordning som har räddat Åland från att bli slagfält i två världskrig. För en modell som gjort våra öar till en plats där människor kan bygga liv, företag, familjer istället för bunkrar.

Det gäller att förstå den långa linjen. För ibland är det just det stilla, lågmälda och juridiskt tråkiga som bär den största freden.

Åland är inte demilitariserat för att vi är rädda för krig. Åland är demilitariserat för att vi vet vad krig är. Och, sist och slutligen är det viktigaste som finns, nu och alltid, här och överallt, att kämpa för fred och visa upp Åland som ett praktexempel på precis det.

Rapportörkommissionen kom till Åland

Dagens datum är en av de där stillsamma milstolparna som i efterhand visar sig ha format Åland för generationer framåt. Torsdagen den 9 december, för etthundrafem år sedan, steg tre män i land i Mariehamn efter att ha färdats via Föglö. De bar kostymer, diplomatpass och ett uppdrag som i praktiken handlade om att avgöra Ålands framtid. Nationernas förbunds rapportörkommission hade anlänt. Detta var (åtminstone) den tredje grupperingen som utredde frågan. Först kom kontrollkommissionen och tog tempen på plats. Därefter juristkommissionen, som med lagboken i hand landade i slutsatsen att Åland egentligen borde tillhöra Sverige. Och så, till sist, rapportörkommissionen, den som vägde samman juridik, säkerhet och storpolitik till det beslut som Nationernas förbund till slut också fattade.

Ordförande var belgaren Eugène Beyens, i sällskap med amerikanen Abram Isaac Elkus och schweizaren Felix Calonder – jurister och diplomater till yrke och kynne, tre representanter för en ny världsordning som fortfarande famlade efter balansen efter första världskriget. De anlände ombord på passagerarfartyget Torneå, efter att på Föglö ha bytt från den grundgående ångaren Valvoja. Vädret var milt, nästan vänligt. De lär ha stått länge på däck och jämfört kartornas raka linjer med skärgårdens egensinniga verklighet.

I Västerhamn väntade 700 ålänningar. Det viftades med Belgiens, USA:s och Schweiz’ flaggor. Jag kan inte låta bli att tänka att min nuvarande rumskompis, den blivande talmannen Julius Sundblom, troligen stod på kajen, mitt i folkhavet, och såg världspolitiken kliva i land.

Det är lätt att i efterhand glömma hur skakig tiden var. 1920-talet kom att bli både glada tjugotalet och början på något mörkare. Ekonomisk återhämtning, jazz, framtidstro men också sociala sprickor och politiska krafter som längre fram skulle slita Europa i stycken. Åland var ingen stormaktspolitisk huvudfråga och beslutet som föddes ur denna tid väckte starka känslor. I dag betraktas det ofta som en genial kompromiss. Då var det en nagel i ögat på nästan alla.

I Det åländska folkets historia skildras kommissionens resa och arbete i detalj. Rapportörerna var uppriktigt imponerade av det de mötte, av ”kultur och välmåga”. Uppdraget var dock allt annat än enkelt: att hitta en praktisk lösning som kunde garantera freden i Östersjön, utan att drunkna i juridiska spetsfundigheter.

Deras resa varade i två månader och tog dem genom både Åland, Sverige och Finland. Resultatet blev en 37 sidor lång rapport i två dela, fylld av artighet, eftertanke och diplomatiska krumbukter.

Om oss ålänningar skrev de:

”Öbornas intellektuella nivå är hög, de älskar läsning och gör ett sympatiskt intryck, med öppna ansikten, som andas hederlighet och bär prägeln av uppriktighet och allvar.”

Det är lätt att hålla med.

Och så finns där den där lilla pärlan om smugglingen, som våra representanter bestämt förnekade. Kommissionens formulering som fortfarande förtjänar att studeras på diplomatkurser säger allt:

”Detta är mycket märkligt, och vi nöja oss med att utan kommentarer inregistrera denna försäkran.”

Rapportörkommissionen landade i att hotet inte främst var ett krig mellan Sverige och Finland. Den verkliga faran, menade man, var att Åland kunde hamna i någon annan stormakts händer. Sympatierna fanns samtidigt tydligt hos Finland, den unga nationen som just kämpat sig till självständighet och nu riskerade att förlora territorium. Åland ansågs, krasst uttryckt, för litet för att bli en självständig stat.

Så föddes lösningen: självstyrelse, tryggad genom fyra tydliga garantier. Svenska språket skulle för alltid vara undervisningsspråk. Kommuner och invånare skulle ha förköpsrätt vid markförsäljning till utomstående. Detta var ingen slump, redan då sågs Åland som en närmast idealisk plats för skeppsbyggnad, med skyddade hamnar, kunnigt sjöfolk och strategiskt läge. Rädslan var högst konkret: att en varvsindustri skulle etableras, med en följd av tusentals inflyttade arbetare från Finland, något som i rapportens torra språkbruk beskrevs som risken för ”en invasion av finska arbetare”.

Den tredje garantin gällde rösträtten: nyinflyttade skulle få vänta i fem år. Den fjärde rörde makten: landshövdingen skulle utses av republikens president, men ur en kandidatlista om tre personer som landstinget själv tog fram.

Som en extra säkerhetsventil infördes också klagorätten. Om garantierna hotades kunde ålänningarna vända sig direkt till Nationernas förbund. En liten ögrupp, med direktlinje till världssamfundet.

Ett halvt år senare avgjordes frågan i Genève. Beslutet i Nationernas förbund följde i stora drag rapportörkommissionens rekommendationer, även om vissa formuleringar skärptes och detaljer justerades i den slutliga överenskommelsen. Mottagandet var långt ifrån enhälligt. I Sverige fanns besvikelse, i Finland en känsla av hårt tryck, och på Åland både sorg och beslutsamhet.

Och just där, i spänningsfältet mellan besvikelse och ansvar, föddes också viljan att gå vidare. Man accepterade verkligheten, samlade sig och började arbeta. Det finns något djupt lärorikt i det förhållningssättet: när det gäller självstyrelsen måste blicken alltid vara fäst vid horisonten. Det är framtiden och helheten som räknas och då finns det sällan utrymme för uppgivenhet.

Allt detta, om man ska vara lite krönikörsmässigt lagd, är kanske själva kärnan i den åländska berättelsen. Vi fick inte allt vi ville. Men vi gjorde något mycket större av det vi faktiskt fick.

Lunchmöte med Indiens ambassadör

Dagen efter den stora självständighetsbalen på slottet, med dess glans, traditioner och högtidliga efterklang, infinner sig ett annat slags högtid. Och när man är i Helsingfors, och bollen rullar, gäller att spela!

Tillsammans med Helena hade jag idag äran att gästa Indiens ambassadör, H.E. Hemant Kotalwar, för en privat lunch i residenset strax utanför Helsingfors, fantastiska byggnaden India House. Här bor Kotalwar och leder arbetet i India in Finland, ambassaden. 

Ambassadören och hans hustru besökte Åland i höstas, ett besök som gav mersmak. Sedan dess har vi upprätthållit kontakten och nu blev tid att ses på riktigt igen. 

I en anda av värme, generositet och en gästfrihet som bara den indiska kulturen kan leverera: öppen, generös, genomtänkt. Lunchen bar en mild men tydlig touch, både i smaker och i stämning. Och som alltid är en läcker måltid för konversationen vad olja är för en motor. Vi stannade i två timmar och tiden flög snabbt förbi 

Vi talade om de stora frågorna. Om krig och fred. Om makt och återhållsamhet. Om konsten att lyckas, inte bara som nation, utan som människa. Om ledarskapets dubbla roller. Om hur världen sällan är svart eller vit, utan snarare ett landskap av motsägelser, kompromisser och ansvar som det gäller att förhålla sig till. Om varför det är modigt att vägra krig. Om vad vi kan lära oss av historien och mycket mer. 

Indien är världens största land. Åland är, i befolkningsantal räknat, bland de minsta. Ändå sitter vi där, vid samma bord, med samma övertygelse om att storlek inte avgör värde. Att tyngd inte alltid mäts i kvadratkilometer eller militär kapacitet, utan i värderingar, förtroende och konsekvens. Att prata om folk är litet, att bryta idéer bör framåt, vi valde det senare. 

Vår tydligaste gemensamma värdegrund är icke-våldet. I Indien har den filosofin sedan Ghandis tid format nationen och präglat dess historia och gett landet en unik ställning i världen. Indien är idag inte bara världens befolkningsmässigt största land. Det är en kontinent som lyckas hålla relationer med nästan alla, som balanserar i ett globalt landskap utan att låsa sig i block, utan att förlora sin egen kompass. Visst, ledare kommer och går och erbjuder olika former av överraskningar men människorna i Indien har trots ibland skakig politik aldrig förlorat fästet. Det är som alltid; stabilitet handlar om att alltid hålla blicken på horisonten.

På Åland bär vi samma idé i en annan skepnad; demilitariseringen och neutraliseringen. Fredens öar. Inte som ett historiskt kuriosum, utan som en levande påminnelse om att överenskommelser betyder något. Att fred inte är frånvaro av konflikt, utan närvaro av samtal. Att man alltid måste försöka tala, även när det är svårt. Kanske särskilt då. Ett säkert sätt att missförstå är att tala om varandra, inte med, och det är både enkelt och lockande och … förödande. 

Det var i detta gemensamma rum mellan det största och det minsta som samtalet fick sin särskilda laddning. En indisk ambassadör och undertecknad företrädare för ett självstyrt örike i Östersjön, förenade av samma grundläggande tro på återhållsamhet, dialog och ansvar.

Därför vill jag rikta ett varmt och djupt tack till ambassadör Hemant Kotalwar. För gästfriheten. För nyfikenheten. För viljan att mötas på riktigt, bortom artighetsfraser och protokoll. Det är något stort och rörande i att en representant för världens folkrikaste nation en söndag sätter sig ned för att diskutera livet med det självstyrda Åland.

Vänskapen mellan det stora och det lilla är aldrig självklar. Den måste byggas, vårdas och förtjänas. Därför är den så värdefull när den uppstår. Och just därför lämnar vi residenset med en stark känsla av att avstånd i geografin ibland kan vara kortare än man tror, när värderingarna är desamma.

Hörs om framtiden.

Några ord från den stora balen

Tack, presidentparet och tack Finland för en kväll som dröjer sig kvar långt efter att ljusen släckts i salarna. Här kommer några bilder från en kväll där vi bokstavligen dansade oss rätt in i framtiden!Att stega in i presidentens slott är att kliva rakt in i historien, men också rakt in i nuet: i värmen, i samtalen, i skratten, i musiken och i den där alldeles särskilda stämningen som bara uppstår när ett helt land samlas i högtid och gemenskap. 1.800 gäster och ändå kändes det mänskligt, nära och levande.

Värdet av en kväll som denna är högt. Att få skratta och dansa tillsammans, att mötas utan protokollets skarpa kanter, att dela glädjen mitt i en tid som annars präglas av oro är en påminnelse om varför frihet, demokrati och tillit är värden värda att vårda varje dag.
Det är också en stor glädje att möta så många Ålandsvänner i vimlet. Ansikten man känner, röster vi delar historia med och nya möten som redan kändes bekanta. Matti Vanhanen, fortfarande uppfylld av boken Is av Ulla-Lena Lundberg. Antti Lindtman. Anna-Maja Henriksson, liksom presidentens hustru vackert smyckad med örhängen från åländska Guldviva.

Biskopar, ambassadörer i klungor, alla lyriska över Åland (som alla våra asiatiska vänner), eller på väg för att hälsa på, min jaktkompis Jenna Simula och Kinas ambassadör som med värme tackade för sitt senaste, magiska besök på Åland. Människor från så många håll, och ändå med beröringspunkter som gör världen mindre. Våra åländska kämpar, Mats och Noora, Irina och Sören, Maria och Fredrik, Matias och Aino, tack för era insatser under hela kvällen!

Och mitt i allt detta: åländska Amalias Limonadfabrik, som stod för delar av drycken till alla läckerheter. En stillsam men självklar påminnelse om hur Åland finns representerat också i det finstilta, i smakerna, i hantverket, i detaljerna som förgyller helheten.

Kvällen bar på mycket mer än glitter och frackar. Den bar på tacksamhet. På respekt. På den där lågmälda men starka känslan av samhörighet som inte behöver stora ord för att vara verklig.
Tack för en oförglömlig kväll. Tack för värmen, mötena och skratten.

Och tack för dansen.

Glad självständighetsdag Finland!

Kära Finland, grattis på 108-årsdagen, från 103 år av självstyrelse!

I dag står Finland stilla i högtidlig eftertanke, det ser vi med egna ögon; då jag och Helena anländer till Helsingfors med M/S Gabriella för fest på presidentens slott ikväll.

Det är självständighetsdagen, en dag då vi klär oss i våra bästa minnen för att hylla det mod som byggde vår republik. Samtidigt lyfter vi blicken mot framtiden. Vi påminns om att frihet aldrig är självklar, den är ett ständigt pågående arbete, en gemensam handling, en förpliktelse mot våra barn.

Finland fyller i dag 108 år och vilken resa det varit. Ett land som vandrat från svenskt rike till ryskt storfurstendöme och vidare till en självständig, demokratisk och nordisk rättsstat av världsklass.

Vägen hit har kantats av blodbestänkta slagfält, av vintrar som frös både kroppar och tvivel och av en okuvlig vilja att aldrig låta mörkret och pessimismen vinna. Det Finland vi firar i dag är ett land där människor lever längre, tryggare och friare än nästan någon annanstans på jorden. Ett land som förmått att förena pragmatism med principer, styrka med humanism och nationellt självförtroende med internationellt ansvarstagande; en rättsstat av högsta kvalitet. Ett land som blivit en inflytelserik nordisk, europeisk och global aktör; inte genom storlek, utan genom förmåga, integritet, mod och kunskap.

För oss ålänningar är självständighetsdagen en påminnelse om det unika ansvar vi bär i vår egen ordning: självstyrelsen, demilitariseringen och neutraliseringen. Dessa hörnstenar är inte bara juridiska konstruktioner, de är löften till kommande generationer om stabilitet, fred och lokalt ansvar. I mer än hundra år har Åland och Finland vandrat tillsammans i en sorts dubbel frihet: Finlands nationella självbestämmande och Ålands regionala självstyre. Det är en relation som vuxit av respekt, pragmatism och ständig dialog. Den gör ett plus ett till mycket mer.

Just därför vill jag uttrycka uppskattning från Åland för den seriositet och det engagemang med vilket staten Finland tar sig an självstyrelsens utveckling; nä, inte inom alla områden men över tid har det blivit mer rätt än fel. Våra samarbeten med ministerierna, med statsministern, med republikens president, med marinen, försvarsmakten och gränsbevakningen är nära, förtroendefulla och personliga. Det är i vardagens samtal, i det praktiska och det sinsemellan enkla som tilliten växer och tillit är själva fundamentet för såväl stabilitet som trygghet.

Finland har tillsammans med Åland gång på gång visat sin förmåga att anpassa sig till nya omständigheter, och åter står vi i ett sådant ögonblick. Den europeiska säkerhetsordningen skakar efter Rysslands angrepp på Ukraina, demokratins fyrbåkar prövas av mörkare vindar och små länder tvingas tänka större. Vi vet inte hur det går och våra resurser att påverka skeendet begränsade; därför gäller det att ta hand om det vi har.

Åland vill och måste vara en konstruktiv del av Finlands framtida styrka. Vi strävar efter en självstyrelse som utvecklas, inte stagnerar; en självstyrelse som gör Finland starkare, inte mer splittrat; en självstyrelse som fördjupar vårt ansvar, inte förminskar det.

På en dag som denna kan vi inte undvika att tala om den mest brutala påminnelse vår tid ger om frihetens pris: Ukrainas kamp mot den ryska aggressionen. Det som hände Finland den 30 november 1939 händer Ukraina i dag. Ett stort rike försöker kuva en mindre granne. En diktator försöker radera en nations rätt att välja sin egen framtid. Och precis som då möts övermakten av mod, av list och av en okuvlig vilja att överleva som folk och nation.

Att stödja Ukraina är inte bara ett uttryck för solidaritet, det är en skyldighet och en strategisk nödvändighet. Det är att försvara samma principer som en gång gav Finland sin självständighet och Åland sin autonomi. Det är att värna den ordning som skyddar små nationer från att slukas av stora. Och det är att visa att vi menar allvar när vi säger att frihet aldrig kan tas för given. Säkerhet börjar inte i traktat och deklarationer; den börjar i en moralisk hållning.

Finlands resa är imponerande. Ålands resa är unik. Vår gemensamma färd fortsätter och den kräver mod och tillit. Mod att tänka nytt. Mod att vårda det som är skört. Mod att aldrig tumma på de värden som byggt vårt land och vår ö. Därför är det med stolthet, värme och framtidstro jag i dag säger:

Grattis Finland, låt oss fortsätta växa tillsammans.

Jakt och julbord med vänner

Man är inte så jädra tuff när skogen är mörk, regndropparna börjar falla och det inte hade varit en dålig idé att ta med sig något mer vattentätt.

Så började dagen.

Vi tar avstamp i Kastelholms skogar, denna dag som visade sig vilja mer. Lagtingets jaktklubb samt kämpar från förvaltningens olika organisationer möttes i morse upp för rådjursjakt på de marker i Kastelholm som en gång Gustav Vasa härskade över. Dimman låg som en slöja mellan granstammarna, ljuset var skört och mörkret envist, men mitt i den grå paletten glödde ändå något varmt. Skickliga hundar, spännande drev och lyckosamma avslut skapade en stark start och särskilt skoj att vännen och tidigare talmannen och lantrådet Roger Jansson trotsade vädret och ställde sig på pass! Tack till alla och särskilt jaktledaren Anders Carlsson och copilot Marcus Påvals som höll samman allt med trygga händer.

Och som livet gör, skiftade dagen ton utan att tappa sin röda tråd.

Från skogens tystnad klev jag rakt in i värmen på Sunnan II Åland där lagtingets veteranförening, under ledning av Gyrid Högman, samlats till julbord. Det är något särskilt med denna grupp klokskap; den rymmer Ålands dåtid, nutid och en god portion framtidshopp. Runt borden flödar minnen som vore de levande arkivmappar, men också frågor som pekar framåt med en imponerande vitalitet: Vad händer härnäst? Hur möter vi världen som förändras? Vad kan vi själva göra, och vad måste vi lita på att andra ordnar?

Det blev en eftermiddag där erfarenhet mötte nyfikenhet, där gamla berättelser fick nytt liv och där de stora principerna, självstyrelsen, demilitariseringen, neutraliseringen, diskuterades med samma självklarhet som om de vore grannar vi ätit middag med i årtionden. För så är det ju: dessa grundidéer bor i oss, i vårt sätt att vara samhälle. De påminner oss om att vi arbetar i det lilla men alltid har blicken riktad mot det stora. Vi kan inte förändra allt, men vi kan alltid, alltid, göra vårt bästa där vi står.

När jag steg av båten slog det mig hur mycket kraft som finns i just detta: i gemensamma måltider, i skogens stilla samtal, i möten där erfarenheter vävs samman med nya perspektiv. Det är sådant som bygger fredens öar, dag för dag, människa för människa.

Med den känslan vill jag önska er en ljus och värdig självständighetshelg och en stillsam andra advent. Må helgen bära både eftertanke och värme och kanske, om ni har tur, en regndroppe, eller två, som startar en berättelse ni inte visste att ni skulle få.

Viktigt möte öar emellan

I dag deltog jag i ett onlineseminarium arrangerat av EUNICoast, en europeisk universitetsallians som förenar högskolor och universitet från olika platser i Europa. Det kan låta som en akademisk konstruktion, men blir snabbt något mycket större.

EUNIcoast handlar om att skapa broar mellan samhällen som liknar vårt eget, där havet är en livsnerv och framtiden alltid måste byggas med både öppenhet och eftertanke. För Åland spelar sådana här sammanhang en central roll. Att vara med, att lyssna, att lära och att våga dela med oss; allt är en del av vår styrka som litet och ambitiöst självstyrt örike. Det stärker vårt nätverk och visar vägar vi kanske annars inte tänkt på.
Vår självstyrelse, vår demilitarisering och neutralisering, bygger på idén att vi inte står utanför, vi är mitt i världen. Vi är beroende av kontakter, av dialog och av sammanhang där vi kan bidra med våra perspektiv och samtidigt låta oss utmanas och utvecklas.

Jag tänkte på detta medan jag lyssnade till Anders Kjellman, överlärare på programmen företagsekonomi och turism och ledarskap vid Högskolan på Åland, som höll en presentation om vår identitet och vårt kulturar och det moderna Åland som ständigt formas av entreprenörskap, innovation och nya idéer. Det handlade om entreprenörskap och innovation. turism och gastronomi, IT-lösningar och banking, hållbar energi osv.
Han gav en bild av ett samhälle som inte bara blickar inåt, utan framåt och utåt: ett Åland som fortsätter att utvecklas, där nya tider skapar nya möjligheter och där den gröna omställningen är en självklar del av vår framtid.

Det var en presentation som gjorde mig både stolt och glad, inte bara över innehållet utan över tonen att tala om Åland som ett samhälle som har något att bidra med. Vi ska aldrig vara blyga för att berätta om våra lösningar, våra erfarenheter och vår förmåga att kombinera tradition och innovation. Det är i sådana ögonblick vi visar vilken roll Åland kan spela i större sammanhang.

Kjellman lyfte konkreta projekt som visar hur vi redan deltar aktivt: Business Lab och Innovation Lab Åland, Drivhuset Åland och den pågående Horizon-ansökan där Högskolan samarbetar med andra EUNIcoast-partners. Det är sådant som gör nätverk som detta levande och relevant; inte bara för akademiker utan för hela vårt samhälle. EUNIcoast är en påminnelse om att kunskap växer när den delas, och att öar, trots sina småskaliga förhållanden, ofta är föregångare när det gäller att hitta smarta lösningar på stora frågor.

Seminariet påminde om allt vi har att vinna på att regelbundet möta andra ö-samhällen. Vi delar liknande utmaningar: sårbara ekosystem, små befolkningsunderlag, behovet av innovation, beroendet av havet. Men vi delar också en särskild typ av kreativitet, en förmåga att tänka pragmatiskt och långsiktigt på samma gång. När öar möts uppstår en sorts samtal som jag tror är svårare att få fram i större miljöer. Det finns en vilja att lyssna, lära och jämföra; inte för att bli lika, utan för att bli bättre.
Det är nödvändigt att Åland finns med där idéer byts, där kunskap delas och där framtiden förhandlas fram. Vi ska inte sitta på läktaren och titta på. Vi ska sitta vid bordet, delta, fråga, lyssna och tala. Vi ska våga visa vem vi är och vad vi kan.
Högskolan på Åland gör detta med imponerande ambition, och det gläder mig att se hur de tar plats i sammanhang där Åland hör hemma.

När seminariet avslutades kände jag en stark övertygelse: framtiden tillhör dem som deltar. Som vågar öppna dörrar, som söker nya partners och som ser lärande som en ständig resa. Åland är ett sådant samhälle. Och varje gång vi kliver in i en internationell dialog växer vi; inte bara i kunskap, utan i förståelse för vår egen roll i världen.

Så bygger vi vårt örike vidare, ett samtal i taget.

Några ord om demilitariseringen

Vid Notvikstornet i Bomarsund börjar själva idén om Åland som fredens öar. I ruinerna efter vad som hände här när Frankrike och Storbritannien utplånade de ryska stormaktsambitionerna, insåg Europas stormakter vid Parisfreden 1856 något som fortfarande är självklart: Östersjön vinner mer på fred än på nya slagfält.

Därför slogs det fast att Åland ska vara demilitariserat, ett fredligt rum i en annars orolig värld. Och det är värt att minnas att den tiden var betydligt skakigare än vår. Då fanns inga institutioner som byggt den stabilitet vi i dag tar för given och som garanterar vår status. Beslutet var både djärvt och klokt, konstaterar vi idag.

Det var absolut ingen sentimental gest av Frankrike, Storbritannien och Ryssland, sånt hade man inte råd med på den här tiden som präglades av realpolitik. Det var ett rationellt säkerhetspolitiskt beslut, förankrat i internationell rätt och sedan dess bekräftat gång på gång och förstärkt med neutraliseringen. Idag, när Europas säkerhetsläge åter är utmanande, är denna ordning minst lika relevant. Status quo är motsatsen till krigshets. Därför måste vi, för självstyrelsens skull, vara vaksamma när röster söker omtolka och devalvera Ålands status.

Ha följande i minnet: ansvaret för republikens militära försvar vilar på staten. Det var villkoret från Nationernas Förbund för att Åland skulle bli en del av Finland och det är grunden för självstyrelsens konstruktion. Ålänningar betalar skatt till staten som alla andra och självstyrelselagen fördelar uppgifterna. Att flytta över militära ansvar till landskapet vore främmande för denna ordning, skulle skapa oklarhet om mandat och befogenheter och dessutom kräva godkännande från nio andra nationer.

Ålands ansvar ligger på de områden som är våra: civil beredskap, räddningsväsendet, polisen, sjukvården, frivilligorganisationerna och samhällsresiliensen i bred mening, där till exempel livsmedelsproduktionen är ett föredöme i hela Norden. Här gör ålänningarna stora insatser, oftast i det tysta.
Staten fullgör samtidigt sitt ansvar. Finlands militära försvar har stärkts. NATO-medlemskapet, EU, samarbetet med Sverige och utökade nationella resurser omfattar också Åland. Kontakterna mellan självstyrelsen och staten är i dag tätare än någonsin; med Försvarsministeriet, Utrikesministeriet, Försvarsmakten, Marinen, Gränsbevakningen, Nylands brigad, statsministern och republikens president för att nämna några. Vi bygger resiliens tillsammans, metodiskt och utan att ropa högre än nödvändigt. Staten och självstyrelse stärker varandra genom att hedra avtal. 

Därför är det intellektuellt tveksamt att beskriva Åland som ”oförsvarat” eller ”sårbart ”.

Fredens öar är ingen svaghet. Vi är en tillgång. Vår status håller spänningar borta från ett strategiskt område i Östersjön. Den gör inget land svagare, den gör regionen starkare.
I tider när krigshetsare gärna höjer tonläget, det kan låta olika men målet är detsamma, mer vapen till folket, är det vår skyldighet att stå fast vid den åländska linjen, som har stöd av republikens ledning, statsmakten, och av hela vår omvärld.
Åland tar beredskap på största allvar utan att blanda ihop fredens logik med militariseringens retorik.

Vapenskrammel i syfte att provocera hör inte hemma på fredens öar; eller på andra platser för den delen. Inte i politiken, inte på skjutbanan, inte i symbolhandlingar eller i opinionsbildning. Sådant applåderas bara av dem som vill skapa instabilitet och ser splittring som ett medel för att nå sina rätt oklara mål.
Det talas ibland om ”känslor” och sådana ska man aldrig underskatta, men i frågan om demilitarisering och neutralisering står Åland på fast historisk, rättslig och säkerhetspolitisk grund. Demilitariseringen är ingen relik. Den är en resurs, en påminnelse om att fred aldrig är naivt, bara värdefullt. För om vi inte är beredda att stå upp för freden, vad är vi då beredda att stå upp för?

Tillbaka till Notvikstornet, där Europas stormakter en gång drog slutsatsen att krigets meningslöshet kräver ansvar, inte mer våld. Härifrån är budskapet tydligt:

Åland är ett fredsprojekt fött ur konflikt, och det är fortfarande högst relevant i en tid som prövar oss. Demilitariseringen och neutraliseringen är inte lokala önskemål, det är internationella åtaganden som ger stabilitet åt hela Östersjön. Samtidigt är Åland allt annat än passivt. Vår säkerhet byggs genom diplomati, tydlighet, internationella kontakter och ett nära samarbete med Finland.

Gratulerar Skottland, det är er dag idag.

Om man lever efter devisen att allt ska prövas är det rimligt att publicera bilden på pojken och kilten från 2008, på Shetland. Jag var bestman för min vän James som äktade Margaret i ett bröllop som det fortfarande talas om. Kilten var hyrd och upplevelsen äkta och när jag blir äldre ska jag avslöja den eviga frågan, vad man bär undertill. Fast inte idag, för kiltpojken är bara lockbete så läs vidare.

Det ska nämligen inte handla bara om Shetland och inte heller Orkney eller Western Isles där jag har gott om vänner. Idag hyllar vi hela Skottland som firar St Andrew’s Day, nationaldagen, till minnet av skyddshelgonet med samma namn. På St Andrews Day friade för övrigt också James till Margaret och det har gått bra sedan dess, kolla bara in bilden på paret från igår när man inväntade jultomtens ankomst till Lerwick!
Detta gör vi för att Skottland, inom ramen för Storbritannien, är en av de tio nationer som sedan 1921 garanterar Ålands demilitarisering och neutralisering, grunden för vår självstyrelse. 

Banden mellan våra öar bygger inte bara på kultur, historia och den gemensamma känslan av att leva med och av vindarna. De utgörs av internationella avtal som fortfarande är i kraft och som fortfarande skyddar Åland och världen. I en tid då avtal ibland undervärderas eller ifrågasätts är det värt att minnas att fred inte uppstår av sig själv. Den skapas, skrivs under och förvaltas och 1921 års beslut är ett bevis på att världen kan enas när det behövs.

För Ålands del landade det i avtal som skapat stabilitet i Östersjön och som garanteras av Finland och alla andra signatärmakter. Demilitarisering och neutralisering ör vårt bästa skydd och den analysen understryks av republikens president, försvarsmakten, marinen, gränsbevakningen, utrikesministeriet, försvarsministeriet osv. 

Åland blev Fredens öar tack vare att Nationernas förbund, med Storbritannien (och Skottland) som stark part, valde dialog framför konflikt. Den traditionen förbinder oss med Skottland än i dag: två övärldar där havet skiljer oss åt och där ansvar, respekt, en regelbaserad världsordning, och internationellt samarbete binder oss samman. Och, såklart står vi bakom Skottland som nästa sommar spelar fotbolls-VM i USA, Kanada och Mexico!

Inte nog med det, idag kan vi också konstatera att det blir en vit och kall jul för det säger Bondepraktikan att sker då vädret är varmt då Anders, idag, har namnsdag; ”Anders slaskar, julen braskar”. Varsågoda, följ mig för fler väderutfästelser! Och såklart, en fridfull första advent tillägnas alla.

God Jul-start med Danmark

Hohoho! En hälsning om frid och tacksamhet från Helsingfors där Danmarks ambassad på Georgsgatan ikväll fylldes av den där speciella blandningen av värme och värdighet som bara nordiska julfiranden kan skapa.

Ljusen glittrade, sorlet bar långt över rummen och stämningen var både lättsam och betydelsefull på samma gång. Det är mäktigt hur julfriden ibland infinner sig just där, mitt i ett diplomatiskt mingel där samtalen rör sig mellan världsläget, vardagen och visioner om framtiden. Det finns ju heller ingen brist på utmaningar i dagens värld, inför lillajulhelgen. För mig blev kvällen en påminnelse om hur mycket vi behöver mötas på riktigt. Inte över skärmar, via tangentbord, med stöd av elakheter och cynismer, inte genom formaliteter, utan ansikte mot ansikte. Det är i dessa samtal, stora som små, som förtroende skapas och förståelse växer. I en tid som ropar efter stabilitet, framtidstro och lugn känns det viktigare än på länge. Bakåtsträvare har aldrig skapat nåt vettigt och långsiktigt. 

Danmark är inte bara en god vän i Norden, med sina självstyrelse Färöarna och Grönland. Det är en av Ålands signatärmakter, en av dem som bär ansvar för och garanterar vår självstyrelse, vår demilitarisering och vår neutralisering. Den rollen märks inte bara i historieböckerna, utan i just sådana här möten där relationer fördjupas och framtidens samarbete tar form. Åland kallas Fredens öar av en anledning och den berättelsen har skrivits tillsammans med länder som Danmark.
Under kvällen fick jag flera samtal som stannat kvar i tankarna på vägen hem.

Ta Frankrikes ambassadör Raja Rabia som hyllar Åland efter en semester hos oss i våras. Eller UNESCO-klippan Jussi Nuorteva som hjälpte oss göra Gustaf Erikson till ett världsminne. Inte att glömma presidenten för Högsta domstolen Tatu Leppänen som följer utvecklingen av den åländska självstyrelselagsrevidionen noga eller Serbiens ambassadör Aleksandar Janković hälsade till alla vänner på Åland.

Nyfikenheten för och intresset av Åland är kännbart på alla nivåer. När jag sedan kliver ut i den klara novemberluften slår det mig hur sådana här möten, mitt i julens glans och världens oro, faktiskt är byggstenar för något större. Diplomati börjar sällan med stora gester. Den börjar med människor som talar med varandra, lyssnar och väljer och vågar se framåt.

En dansk julkväll blir en stilla påminnelse om just det: att vänskap mellan länder måste vårdas, att fred alltid är ett pågående arbete och att den viktigaste ingrediensen fortfarande är så enkel som ett genuint möte mellan människor.

Stort tack till ambassadör Jakob Nymann-Lindegren som var den första av många officiella utländska gäster jag haft glädjen att hälsa välkommen till Åland, våren 2024. Sedan dess har kontakterna mellan näringsliv och politik fortsatt att stärkas, det finns nämligen ingenting som går upp mot ett rejält, dejligt, snack, nu och då. God jul!
x

Tack, tack, tack, för allt

Idag är tacksamhetens dag och det är skäl att knäppa sina händer, ”upp till armbågarna", hade min far tillagt, för att vi bor på en av världens tryggaste platser med möjligheten att forma vår egen framtid.

Thanksgiving som idag firas rejält i USA är inte vår tradition och det kan jag tycka är synd. Inga kalkoner i ugnen, inga pumpapajer på köksborden och det kanske är världsliga ting, men tacksamhet borde vi tillåta oss känna.

Jag tycker att dagen bär på något fint, en påminnelse om att stanna upp, se sig omkring och känna. För på Åland finns det mycket att vara tacksam för.

Vi lever på Fredens öar, i ett landskap som sedan mer än hundra år tillbaka är demilitariserat och neutraliserat, en plats som världen gång på gång pekat på som ett exempel på hur fred kan byggas med förtroende, inte vapen. Det är ingen självklarhet i en orolig tid som vår.

På Åland vi har sjukvård i världsklass, skolor som bär framtiden och en infrastruktur som gör det möjligt att bo här och arbeta var som helst i världen. Vi har ett självstyrelsesystem som ger oss möjligheten att forma vårt eget samhälle.

Framför allt har vi människor som vågar tro på utveckling, som inser att stampa på stället aldrig leder framåt. Det ligger djupt i ålänningens natur att vilja förbättra, förädla och förnya. Från segelfartyg till hybriddrift, från korvskinn till slangar för komplicerade hjärtoperationer, från taxfreehandel till moderna banksystem, från enarmade banditer till internationell underhållning, från jordbruk till digitalt entreprenörskap, osv; det handlar alltid om att bygga vidare, inte stå still.

Det syns också i vår växande befolkning. Åland växer och det är en av våra största framgångar. Nya människor, nya idéer, nya drivkrafter. Jag känner tacksamhet gentemot alla nya ålänningar som valt att flytta hit, arbeta här, starta företag, bidra till kulturlivet och utveckla vårt samhälle till något ännu bättre. Ni är en del av den åländska berättelsen.

Tacksamhet, tänker jag, är inte bara att vara nöjd. Det är också att se vad man har, och vilja vårda det väl. På så sätt blir tacksamheten en sorts kompass, en riktning framåt där det är viktigare att söka rätt än leta fel.

Happy thanksgiving, hade vi sagt till varandra om vi bodde i USA där presidenten hade benådat en kalkon, I hereby pardon this turkey, he will not end up on anyone’s dinner table, not this guy", och utlyst tacksamhet.