Viktigt att berätta om Åland
Det pratas mycket om externpolitik och hur vi kan jobba för att Åland ska vara ett subjekt snarare än objekt när storpolitiken dansar. Min erfarenhet är att det som krävs är fotarbete och massor av möten, riktiga människor emellan. Av det skälet är det extremt viktigt att ständigt vara på tårna och förklara och berätta vad självstyrelsen är och hur Åland kan vara ett exempel även för andra.
När lagtinget strax innan sommaruppehållet diskuterade externpolitik sade jag följande och bad, på nytt, landskapsregeringen att återupprätta ett ordentligt Ålandskontor i Stockholm:
Talman,
i egenskap av den åländska BSPC-delegationens ordförande har jag ägnat de senaste tre fyra åren åt fotarbete i form av att åka runt och representera självstyrelsen i en familj där parlament från hela Östersjön finns med. Vår röst når uppemot 90 miljoner människor från alla länder runt vårt innanhav. Åland sitter med runt samma bord som Ryssland, Sverige, Tyskland, Norge, Danmark, Polen och många fler. Det är lätt att inse att det i sådana sammanhang är bättre att vara på plats än att stanna hemma.
Som ni alla känner till mynnade detta i fjol ut i att Åland bar ordförandeskapet och det medföljande värdskapet för hela Östersjökonferensen som bildades 1991 av Finlands riksdags dåvarande talman Kalevi Sorsa som ett sätt att skapa lugn och framtidstro i spåren av det kalla krig som på många vis förlamade regionen. BSPC har sedan dess gjort skillnad, mötet mellan parlamentariker har skapat förståelse och samarbeten över gränser som annars varit stängda. Tack vare platsen i BSPC har vi kunnat lyfta Ålandsexemplet och Fredens öar, neutraliteten, självstyrelsen och demilitariseringen. Efter mötet på Åland åkte till exempel Lettlands parlamentsledamot Aldis Lejins hem och lanserade Åland som en modell för att lösa Krimkrisen mellan Ukraina och Ryssland. Världen sköts av människor och människor går att prata med.
I detta BSPC-sammanhang är det utomordentligt tydligt att det personliga mötet gör skillnad. Detta vet bland annat lagtingsledamöterna delegationens vice ordförande Annette Holmberg-Jansson samt medlemmarna Sara Kemetter och Ingrid Zetterman. De har sett att när det gäller goda idéer för Östersjöns bästa spelar det inte så stor roll hur många invånare du representerar. Det handlar om kraften i tanken och möjligheten att göra sig hörd. Den har man bara genom att vara på plats.
Mot den här bakgrunden vill vi från Centerns sida tacka självstyrelsepolitiska nämnden för det klara besked man givit i betänkandet där man skriver ordagrant:
”Enligt nämndens mening bör landskapsregeringen undersöka möjligheterna att inrätta ett regionalt kontor för Åland och Sverige i syfte att åstadkomma en fast struktur för kontakterna.”
Vi kan bara hålla med och påminner om budgetmotion nummer 34/2018-1019 med rubriken ”Nystart av Ålandskontoret i Stockholm” som jag och Centergruppen lämnade in i höstas. I den redogjorde vi för självstyrelsens historia, Ålandsöverenskommelsen, och Finlands och Sveriges roll när det gäller det svenska språket, kulturella förhållanden och lokala traditioner.
Vår slutsats i budgetmotionen var ordagrant:
För att säkerställa att Ålandsöverenskommelsen efterlevs i praktiken bör Åland på nytt inrätta ett permanent Ålandskontor i Stockholm. Ett Ålandskontor skulle utgöra en tydlig bas för samarbetet inom en lång rad olika områden; näringsliv, språkliga frågor, kulturella utbyten, politiska initiativ.
Från Centerns sida har vi i alla tänkbara sammanhang lyft behovet av att återupprätta ett särskilt Ålandskontor i Sverige och stärka resurserna i Finland. Vi menar att detta inte bara är önskvärt och bra att ha. Vi tror mot bakgrund av hur det politiska livet fungerar är direkt nödvändigt att människor av kött och blod finns på plats. Tag bara det senaste regeringsprogrammet i Finland som ett exempel. Det har hyllats av både regering och opposition för tydliga Ålandsskrivningar. Tror någon detta hade varit möjligt utan en driftig och socialt skicklig riksdagsledamot? Om inte Mats Löfström hade varit på plats under förhandlingarna, tror ni faktiskt resultatet hade blivit lika bra? Vi tror inte det och jag tycker det är ett bevis för att personlig närvaro krävs. Det kan till och med vara på det viset att när allt mer kommunikation sker i sociala medier och liknande är det en fördel för den som behärskar det fysiska mötet.
Mot den här bakgrunden önskar vi i Centergruppen att landskapsregeringen tar sitt ansvar och följer självstyrelsepolitiska nämndens råd och inför höstens budget lyfter behovet och skapar utrymme för att stärka Åland och vår självstyrelse i såväl Sverige som Finland och i förlängningen Bryssel. Vår enda chans att på allvar göra vårt självstyrda örike till ett subjekt är att vara på plats där beslutsfattare möts och strategier skapas.
Talman,
i egenskap av den åländska BSPC-delegationens ordförande har jag ägnat de senaste tre fyra åren åt fotarbete i form av att åka runt och representera självstyrelsen i en familj där parlament från hela Östersjön finns med. Vår röst når uppemot 90 miljoner människor från alla länder runt vårt innanhav. Åland sitter med runt samma bord som Ryssland, Sverige, Tyskland, Norge, Danmark, Polen och många fler. Det är lätt att inse att det i sådana sammanhang är bättre att vara på plats än att stanna hemma.
Som ni alla känner till mynnade detta i fjol ut i att Åland bar ordförandeskapet och det medföljande värdskapet för hela Östersjökonferensen som bildades 1991 av Finlands riksdags dåvarande talman Kalevi Sorsa som ett sätt att skapa lugn och framtidstro i spåren av det kalla krig som på många vis förlamade regionen. BSPC har sedan dess gjort skillnad, mötet mellan parlamentariker har skapat förståelse och samarbeten över gränser som annars varit stängda. Tack vare platsen i BSPC har vi kunnat lyfta Ålandsexemplet och Fredens öar, neutraliteten, självstyrelsen och demilitariseringen. Efter mötet på Åland åkte till exempel Lettlands parlamentsledamot Aldis Lejins hem och lanserade Åland som en modell för att lösa Krimkrisen mellan Ukraina och Ryssland. Världen sköts av människor och människor går att prata med.
I detta BSPC-sammanhang är det utomordentligt tydligt att det personliga mötet gör skillnad. Detta vet bland annat lagtingsledamöterna delegationens vice ordförande Annette Holmberg-Jansson samt medlemmarna Sara Kemetter och Ingrid Zetterman. De har sett att när det gäller goda idéer för Östersjöns bästa spelar det inte så stor roll hur många invånare du representerar. Det handlar om kraften i tanken och möjligheten att göra sig hörd. Den har man bara genom att vara på plats.
Mot den här bakgrunden vill vi från Centerns sida tacka självstyrelsepolitiska nämnden för det klara besked man givit i betänkandet där man skriver ordagrant:
”Enligt nämndens mening bör landskapsregeringen undersöka möjligheterna att inrätta ett regionalt kontor för Åland och Sverige i syfte att åstadkomma en fast struktur för kontakterna.”
Vi kan bara hålla med och påminner om budgetmotion nummer 34/2018-1019 med rubriken ”Nystart av Ålandskontoret i Stockholm” som jag och Centergruppen lämnade in i höstas. I den redogjorde vi för självstyrelsens historia, Ålandsöverenskommelsen, och Finlands och Sveriges roll när det gäller det svenska språket, kulturella förhållanden och lokala traditioner.
Vår slutsats i budgetmotionen var ordagrant:
För att säkerställa att Ålandsöverenskommelsen efterlevs i praktiken bör Åland på nytt inrätta ett permanent Ålandskontor i Stockholm. Ett Ålandskontor skulle utgöra en tydlig bas för samarbetet inom en lång rad olika områden; näringsliv, språkliga frågor, kulturella utbyten, politiska initiativ.
Från Centerns sida har vi i alla tänkbara sammanhang lyft behovet av att återupprätta ett särskilt Ålandskontor i Sverige och stärka resurserna i Finland. Vi menar att detta inte bara är önskvärt och bra att ha. Vi tror mot bakgrund av hur det politiska livet fungerar är direkt nödvändigt att människor av kött och blod finns på plats. Tag bara det senaste regeringsprogrammet i Finland som ett exempel. Det har hyllats av både regering och opposition för tydliga Ålandsskrivningar. Tror någon detta hade varit möjligt utan en driftig och socialt skicklig riksdagsledamot? Om inte Mats Löfström hade varit på plats under förhandlingarna, tror ni faktiskt resultatet hade blivit lika bra? Vi tror inte det och jag tycker det är ett bevis för att personlig närvaro krävs. Det kan till och med vara på det viset att när allt mer kommunikation sker i sociala medier och liknande är det en fördel för den som behärskar det fysiska mötet.
Mot den här bakgrunden önskar vi i Centergruppen att landskapsregeringen tar sitt ansvar och följer självstyrelsepolitiska nämndens råd och inför höstens budget lyfter behovet och skapar utrymme för att stärka Åland och vår självstyrelse i såväl Sverige som Finland och i förlängningen Bryssel. Vår enda chans att på allvar göra vårt självstyrda örike till ett subjekt är att vara på plats där beslutsfattare möts och strategier skapas.
 |
| Här i EU-parlamentet i Bryssel avgörs frågor som har bäring även på Åland. Därför är det viktigt att aldrig vila när det gäller externa kontakter. |
Kommentarer
Skicka en kommentar