lördag 30 juli 2016

Brexit ett hårt slag mot EU

Hade i veckan nöjet att gästa Godby Rotaryklubb för att prata om Brexit, Storbritanniens beslut att lämna EU. Det är inte jätteenkelt att göra en analys på det men ungefär så här sade jag:

Hej och tack för möjligheten att komma hit och prata om den största händelse som Europa drabbats av sedan Berlinmuren föll år 1989. Vi ska alltså diskutera Brexit och det omvälvande faktum att England kan komma att lämna den europeiska unionen. Några andra likheter mellan de två händelserna finns inte. Berlinmuren raserades eftersom människor krävde frihet och fred och kommunismen var död. Brexit är raka motsatsen och ett resultat av främlingsfientlighet, skrämselpropaganda, misstänksamhet, svag journalistik och rena lögner i debatten inför folkomröstningen.

Detta handlar inte heller bara om England och EU utan om en tilltagande polarisering i hela världen. Brexit är en del av sjukdomsbilden liksom Trump i USA, Erdogan i Turkiet, Orban i Ungern, Putin i Ryssland och så vidare. Vi lever i utmanande och faktiskt ganska omskakande tider där det i allt högre grad blir vi mot dem och vice versa och nationalismen gör tillvaron svårförutsägbar. Den historiskt intresserade ser likheter med det som händer i dag i jämförelse med det som hände på 1930-talet och slutade i världskrig. Kan det gå så långt i dag? Hoppas såklart inte men mot bakgrund av det som faktiskt händer ser det inte så lovande ut.

Min egen insyn i Brexitprocessen baserar jag huvudsakligen på två engagemang. Jag är ordförande i International Island Games Association och jobbar nära de brittiska öarna Isle of Man, Isle of Wight, Guernsey, Jersey, Sark, Alderney, Shetland, Western Isles, Ynys Mon och Orkney vilka alla på olika sätt berörs av beslutet. I öspelsfamiljen finns också Gibraltar där man just nu är oerhört nervösa över vad som komma skall och vår titelsponsor är NatWest som hör till Royal Bank of Scotland där man gnuggar geniknölarna och söker lösningar på det dilemma som väntar. Vid sidan av det har Åländsk Center som jag också är ordförande för observatörsstatus i det europeiska Aldepartiet, troligen det parti som tydligast av alla tagit ställning för Bremain, att Storbritannien skulle stanna kvar. Övriga brittiska partier är djupt splittrade i frågan.

So. What happened? Som britterna själva allt oftare frågar sig.
Att Storbritannien skulle lämna den europeiska union de varit med och skapat fanns egentligen inte på kartan. Ja, det vankades folkomröstning och sådana kan studsa lite vart som helst men i slutet av dagen skulle det ordna sig och unionen skulle kunna fortsätta, om än med en kraftig varning om att något måste göras. Det är nämligen solklart, det finns ett missnöje med tingens ordning och särskilt den flyktingkris som satt hela unionen och alla samarbeten i gungning.

Mot den bakgrunden ska man se midsommaraftonsmorgonen då det stod klart att 52 procent av de röstande britterna ville lämna EU medan 48 procent ville stanna kvar. England som vann det andra världskriget och som vet vad konflikter kan leda till valde att lämna den gemenskap som inte är perfekt, om det finns sådana, men som skapat fred i en krigisk världsdel. Jag och väldigt många fler trodde såklart inte våra öron. Visst har de tum och vänstertrafik och konstiga matvanor och Coronation Street och excentriska traditioner och annat underligt men England har ändå alltid, för mig, varit en bildad och framgångsrik del av världen. En aktiv del som tagit ansvar, påverkat och verkat för det intellektuella djupet i diskussionen. Är allt det borta nu?

Nja, inte än i varje fall. Läget är följande. Folkomröstningen var rådgivande. Det krävs ett regeringsbeslut att aktivera artikel 50 i Lissabonfördraget vilket inleder processen att skilja Storbritannien från EU. Nya premiärministern Theresa May är den som håller i pennan som utgör svärdet. Hon har sagt att ”Brexit means Brexit” men är antagligen medveten att det är svårare än så. EUs övriga medlemsstater vill att det ska ske snabbt, men beslutet hör ändå hemma i 10 Downing Street. Sist och slutligen var det inte en stor majoritet bakom beslutet och i efterhand framstår valet som omöjligt. Påverkare som Alastair Campbell, mäktig PR-gubbe och tidigare Tony Blairs högra hand har vädjat till premiärministern att göra om valet och göra rätt. Framför allt är det konsekvenserna av att lämna som måste göras tydligare. Här har vi till exempel alla pensionärer vars besparingar krympte ögonblickligen efter omröstningen på grund av att pundet föll kraftigt. Jepp, sådana effekter når även oss, börser och valutahandlare är internationella handelsplatser och faller en berörs alla.
Paradoxalt nog var det flest äldre som röstade för att lämna EU. Det var på många sätt en kamp mellan att återgå till det gamla eller ta sig an det nya. Det gamla vann men eftersom inget är klart innan allting är klart tror jag det fortfarande finns hopp för att Brexit aldrig genomförs. Allt tyder på att landet inte har råd, det går inte att äventyra generationer och kasta bort miljarder i investeringar bara för att populism besegrat förnuft och rädsla visat sig starkare än mod.

Det mesta handlar sist och slutligen om ekonomi och Storbritannien med London som spjutspets hör till världens allra mest glödande finansiellla kärnor. Så vill alla att det ska fortsätta vara och därför röstade Londonborna med förkrossande majoritet för att stanna i EU. Hittills tyder det mesta på att Bremain hade varit att föredra. I dag är pundet tio procent lägre än före omröstningen och på sin lägsta nivå sedan år 1985. Pinfärska siffror från det så kallade inköpschefsindexet visar att den brittiska ekonomin närmar sig fritt fall. Inte sedan finanskrisen år 2009 har tappet varit lika dramatiskt. Brexit har redan kostat ofattbara belopp men kritikerna menar att det bara är början. När Storbritannien lämnat EU, det kan i teorin vara klart i december år 2018, är det en helt ny marknad vi har att göra med. Då ska 43 års samarbete och frihandel vara ersatt med något annat, detaljerade handelsavtal med Mexico, Mongoliet, Sydafrika, Colombia, Åland och 200 andra parter vara avklarade.

Mina kompisar i den brittiska bankvärlden är skeptiska till detta. Det finns ju till exempel inte längre någon som minns hur man gör dessa bilaterala avtal. England har varit en av de starkaste krafterna i EU för att specialavtal inte ska behövas.

Alltså, läget är alltjämt oklart och förblir så tills Brexiten är genomförd. Hittills står det klart att EU vill att det ska ske snabbt, England kommer till exempel inte att som planerat bli EU:s ordförandeland år 2017 vilket även betyder att Finland tar topposten år 2019 istället för 2020.

På “mina” öspelsöar är det blandade känslor efter omröstningen. Isle of Wight med sin åldersstigna befolkning var den enda som röstade för Brexit. På Gibraltar var det tvärtom. 94 procent vill stanna kvar. Det är inte så konstigt. Tusentals spanjorer kommer varje dag över gränsen för att jobba i Gibraltar. Vad händer med dem då Brexit är genomför? Svaret är oklart och hänger på de förhandlingar som ska genomföras. Oklart är även läget på Guernsey, Jersey och Isle of Man, tre öar som lever gott på finansiella tjänster. Här råder ändå viss optimism, ett skakigt England kan betyda möjligheter för dem. Hela Skottland vill stanna kvar vilket också gör en Brexit kolossalt konstig. Wales röstade med svag majoritet för att lämna vilket på ett logiskt plan är underligt, Wales hör till de stora vinnarna när det gäller EU-finansierade investeringar i exempelvis infrastruktur.

Trots allt detta måste man också välja att se möjligheterna. Att England lämnar EU är kanske bra eller kanske dåligt. Det bedrövliga är för alla oss andra de motsättningar som folkomröstningen bringade i dager. Mängden hatbrott med rasistiska motiv har ökat kraftigt i Storbritannien efter omröstningen, tonen i debatten är bedrövlig och populismen når helt nya höjder. Alla medel är tillåtna i jakten på att vinna röster. Det är inte längre viktigast att ha rätt, det tycks viktigare att få rätt; kosta vad kosta vill. Här kan man se samma ton hos Donald Trump i USA. Det är viktigare att krossa och håna motståndet än att leva på sina egna idéer. Detta är bedrövligt, ledarskap borde handla om att få andra att växa, inte tvärtom.

Hur ska då Åland klara sig i detta? Frågorna är många men svaret är enkelt, det är omöjligt att säga. Brexit kan göra handeln gentemot England svårare vilket drabbar många åländska exportföretag. Det kan också skapa nya och andra affärer, som på Guernsey och Jersey och Isle of Man. Som vanligt handlar det om att söka möjligheter istället för problem och det har åländska entreprenörer över tid varit skickliga på. Brexit innebär inte att britter slutar existera och köpa grejer. England finns kvar. Efterfrågan är kvar liksom möjligheterna. Brexit är trots allt början, inte slutet, och hur illa man än kan tycka om det gäller det att nu och snabbt ta reda på vad vi kan göra för Storbritannien och hur det kan komma oss på Åland till nytta. Detta borde bevakas genast, Finlands statsminister Juha Sipilä har gett sina ministerier tid till augusti för att formulera sina första positioner den dag England utlöst artikel 50 och inleder förhandlingarna. Då gäller det att vara beredd på att agera, inte reagera.

Sammanfattningsvis. Det råder en allt tuffare ton i samtalet över hela världen. Detta leder till konfrontationer och kriser, rädsla och misstänksamhet. Därför valde britterna att rösta för att lämna EU. Mot den bakgrunden vore det viktigt att minnas presidentfrun Michelle Obamas ord från häromdagen. ”If they go low, we go high”, för svårare än så är det egentligen aldrig. Det övriga Europa borde nu bli bättre på att förklara för Storbritannien varför tillsammans är bättre än ensamt. Den här debatten vinner vi inte med hjälp av ännu hårdare ord, detta kan bara lösas genom konstruktiva samtal.

 
Foto: Wikimedia Commons.

1 kommentar:

  1. Bästa Jörgen
    Var vänligt och ursäkta mina ursel svenska!
    Medan folkomröstningens utgång kan ses på som en råddigågga av alla möjliga sorters meningar (vilket ofta blir fallet med sådana) jag tycker att den bäst förklaras som framför allt en orationella protest hos de som uppskattar sig själva som "de förlorare" ur de senaste tre-fyra decenniers rådande politiskt ideologis följder, för vilka EU medlemskap ställdes som syndabock. Jag hänvisar till neoliberalism (i Storbritannien bekant som "Thatcherism", senare som "New Labour").
    Du som ledare av ett parti som (i samband med den största majoriteten finska politiker, de vänsterlutande såväl de börgerliga) är anhängare för just den ideologin låter blind och döv vad det gäller insikt intill just den desillusionering och negativitet till vilken neoliberalismens välde har lett hos en stor del av de under åretal och genom successiva generationer trogna brittiska Labour Party röstare, boende överhuvudtaget inom de flertal områden som en gång i tiden varit hjärtan för landets traditionella industrigrenar, som har förargats över att partiet har blivit inte mindre styrde av neoliberal idéer än det konservativa. Fler har bytt sin röst till den högerlutande immigrantfientliga UKIP (medan i Skotland till vänsterlutande SNP).
    Ärligt talat, hos mig som varit bosatt i femton år på Åland medan jag ägnade varken nära släkt eller någon annan nätverk i Storbritannien slog omröstningens resultat liknande shockerande som hos dig. Det är bara genom att ha prövat förstå det att jag nu har börjat bli medveten om detta som faktiskt har varit på gång under den tiden. Samtidigt har också Sannfinländares uppkomst skett här i Finland, vilket vitnar på samma främlings- och EU-fientigt trend som UKIP:s gör i England.
    Din analys dessutom helt ignorerar faktum att ända sedan EU:ns ursprung i femtiotalet lät successiva brittiska regeringar, höger- men också (i synnerhet) vänsterlutande, ljumma mot att Storbritannien skulle vara med, och att även efter den konservativa Heath regeringen tog landet inne fanns en betydelsefyllt minoritet som fortsätt att i princip motsatta sig emot att någon av landets och dess parlaments suveränitet avstås till en byråkratiskt, icke demokratiskt-ansvariga, supra-national myndighet till vilken den egna Brittiska lag skulle komma att underordnas. Även medan Churchill så tidigt som 1947 blev den mest högstående ivrare för att en "förenta staterna av Europa" borde skapas, inte tänkte han sig någonsin att Storbritannien skulle vara medlem. "Britain", konstaterade han senare, "is of Europe but not in it".
    Sett i bakspegeln syns det alltmer tydligt att Storbritannien aldrig borde ha inträtt i unionen eftersom sin kultur, historia och parlamentariskt tradition är så radikalt annorlunda att dess folk aldrig skulle anpassa sig till medlemskap. För att detta kunde ha möjliggjorts skulle krävdes att hela strukturen förändrats. de Gaulle hade rätt!
    Mvh
    Robert Horwood

    SvaraRadera

100 dagar kvar – jag är redo

I dag är det 100 dagar kvar till höstens lagtingsval och jag står till förfogande, starkare och helare än någonsin. Från att ha varit en nov...