Till Ryssland med musik

Delar av detta kan vara en efterhandskonstruktion men då får det väl vara det då. Hur som.

Våren 1981 stod ett gäng niondeklassister uppe vid vändplan vid Godby högstadieskola. Några av oss var sexton år fyllda, de flesta var femton. På sextonåringars manér visste vi, till skillnad mot i stort sett alla andra, allt. Tre fyra, kanske fem, vuxna i form av föräldrar och lärare stod också där med för att hålla ett öga på oss. Vi väntade alla på bussen som via färjor och Finlands inland skulle ta oss till vårt mål, hotellet Pribalstikaja i Leningrad (det som numera heter St Petersburg).

Så här i efterhand är jag extremt glad över att dessa skolresor fick ett slut för nog var det långt dit bort och frestelserna många. I Leningrad gick vi på cirkus, balett, vinterpalatset och trädgårdar jag glömt namnet på. Vi hade skoj bortom det rimliga för sextonåringar men tog ändå hand om varandra på bästa sätt. Om nackdelen var alla de faror som möjligen kunde hotat var fördelen styrkan i kamratskapet som resan skapade. För vi kom dit och vi kom hem med livet i behåll, vilket ändå är det viktigaste. Och minnena lever för alltid kvar.

Jag lämnar övriga detaljer därhän och konstaterar att det faktiskt blev folk av varenda en i denna 9C klass i GHS.

Under denna resa lyssnade vi på mycket musik i bussen. Det finns nämligen mycket väg mellan Mariehamn och St Petersburg. Bland alla dessa låtar vill jag minnas var I Love Rock’n’Roll av Joan Jett, en artist som i övrigt inte lämnat så värst många spår hos just mig. Kanske för att hon är vegetarian, vad vet jag? Men i dag glömmer vi sånt för i dag fyller hon år, den gamla punkaren. Så, grattis på födelsedagen och tack för låten som fick mig att minnas de tider som flytt men som formade oss så väl. Ännu populärare i bussen var i ärlighetens namn Kim Wilde och We’re the Kids in America!

Det kan naturligtvis ha varit någon helt annan artist vi spelade i bussen. Fast då får väl nån helt enkelt rätta mig då! (Jag har ett genuint dåligt minne för musik.)

Pallra er iväg ut på landet och Skördefesten nu. En sådan här lördag är för fin för att slösas bort.

Hit till hotell Pribalstikaja i dåvarande Leningrad styrde vi skolresan efter nionde klass. Det var skoj och hemskt på en och samma gång.

Och här är låten som jag tror följde med oss, Joan Jett

Och Kim Wilde, som inte fyller år i dag:

Ny lag för bättre miljö

Allt handlade inte om skärgårdstrafiken i lagtinget denna vecka. Fast man fick lätt den uppfattningen. I onsdags behandlade vi en ny lag om utsläppshandel, något som bidragit till att vi de facto har ett lite renare Europa i dag än vi hade haft annars. Ungefär så här lät det när jag presenterade den:

”Fru talman,

Dagens lagförslag om Utsläppshandel Fas III har sitt ursprung i Kyotoprotokollet från 1997 som enkelt uttryckt är en överenskommelse mellan de flesta av världens länder för att minska de globala utsläppen av växthusgaser. EU-länderna fick till uppgift att tvinga ner utsläppen med åtta procent till 2012. Arbetet har inte varit förgäves. I juli i år slog EU-kommissionen fast att de femton äldsta medlemsländerna lyckats med detta vilket såklart är goda nyheter.

Mot den bakgrunden infördes utsläppsrätter vilka tilldelats europeiska företag som ägnat sig åt till exempel energiutvinning, järnmetallbearbetning, gruvor och papper. De som inte släpper ut växthusgaser kan därefter sälja sina utsläppsrätter till företag som inte är lika duktiga. Detta är en riktig handel och riktiga pengar. Finans- och näringsutskottet har erfarit att även åländska företag genom att sälja sina utsläppsrätter gjort vinster viktiga för resultatet. Men inför nästa period, fas III, blir det skillnader jämfört med hittills. I fortsättningen, under perioden 2013-2020, blir det inga gratis utsläppsrätter till anläggningar för elproduktion. Det är därför av vikt att de gamla, redan utgivna, utsläppsrätterna också får följa med till den nya perioden. Enligt vad utskottet erfarit är så fallet. De gamla, icke utnyttjade, utsläppsrätterna följer med till den nya perioden.

Hittills har de olika EU-länderna haft nationella register som hållit reda på dessa utsläppsrätter. Men från och med januari 2013 bildas ett nytt unionsregister där de allra flesta EU-länder, bland dem Finland, ingår. Polen, Storbritannien och Tyskland har valt att stanna utanför och ordna med egen utsläppshandel. För att även Åland ska hänga med på denna nya handel föreslår landskapsregeringen att Åland som en blankettlag ska anta rikslagen om utsläppshandel så att den även gäller i landskapet. Gott så. Åland får ingen egen kvot när det gäller utsläppsrätter utan ingår i hela landets tilldelning. De åländska utsläppsrätterna kontrolleras dessutom av Energimarknadsverket i Finland medan pengarna som uppstår efter handeln tillfaller Åland. Åland har alltså lagstiftningsbehörighet men inte förvaltningsbehörighet när det gäller utsläppsrättshandel.

Förutom att utsläppsrätterna kontrolleras på EU-nivå blir det också några andra viktiga förändringar i själva handeln med rätterna. I fortsättningen, eller åtminstone under den kommande sjuårsperioden, ska handeln ske genom auktionsförfarande på internet vilket lagtinget diskuterade häromveckan.

Som bekant kom landskapsregeringen även med ett kompletterande lagförslag till det första. Skälet till det var en precisering till några fataljetider och övergångsbestämmelser vilka annars hade riskerat att ställa åländska företag utanför det nya systemet. Utskottet ser positivt på initiativet och välkomnar detta för lagtinget helt nya system. Det är aldrig fel att göra rätt. Ändå förtjänar det understrykas att ett kompletterande lagförslag såklart ska vara ett undantag och ingen regel.

Mot bakgrund av detta vill jag på finans- och näringsutskottets vägnar tillstyrka landskapsregeringens lagförslag om Utsläppshandel fas III jämte det kompletterande lagförslaget. Efter några mindre språkliga justeringar anser ett enigt utskott att lagförslagen kan antas oförändrat.”

Och med små raderna tillönskas alla en trevlig helg. Vi ses väl i vimlet på Skördefesten!

Om man inget gjort hade utvecklingen följt den röda linjen. Tack vare bland annat Kyotoavtalet och lagar om utsläppshandel ser det något bättre ut. Men än återstår mycket arbete. Här kan man läsa mer om detta.

Tillbaka till skärgården

Att ge sig till lagtinget i går var som att sätta sig i en tidsmaskin och färdas bakåt i tiden tio, tjugo, trettio, fyrtio eller femtio år. Frågorna var i stort sett samma och grälen i stort sett likartade. Kortrutt eller långrutt eller nollrutt. En hamn eller två hamnar eller ändhamn eller inte och var hamnar man då? Inte ens som skapligt insatt är det alltid enkelt att hänga med och över allt hänger den fortfarande på riktigt outtalade frågan. Vill morgondagens människor alls bo i skärgården? Vill de ens bo på Åland? Under de senaste hundra åren har en urbaniseringsvåg sköljt över Europa. Folk flyr glesbygden för en framtid i städerna. Är det överhuvudtaget möjligt att svänga den utvecklingen? Kring detta har jag skrivit fler gånger. Till exempel efter ett besök till Sottunga. Och Kökar. Och mer i allmänhet. Politikens uppgift är att visa ledarskap i detta, inget snack om den saken. Men mot bakgrund av de osäkerhetsmoln som skymmer horisonten är det nödvändigt att utöva detta ledarskap på basen av ett faktaunderlag som faktiskt inte ännu finns. Om det är någon som tror man kan köra ändå behöver man bara nämna Föglötunneln. Där var ett helt lagting enigt. Ändå gick projektet i kras eftersom förarbetet inte var tillräckligt väl gjort och argumenten inte tillräckligt starka.

Min egen åsikt i frågan är just nu glasklar. Det är mot bakgrund av den ekonomiska situationen vi befinner oss i nödvändigare än någonsin att tänka efter först och göra rätt sedan. Oppositionen vill bygga först och fundera efteråt. Det är så vi gjort hittills. Det är därför kostnaderna för skärgårdstrafiken tvingar fram hårda besparingar i exempelvis sjukvården. Vilda Västern-politik där man skjuter först och frågar sedan är exakt vad som skapat den kris som i dag råder i Europa och som nu närmar sig vårt närområde också. Vi har fortfarande chansen att styra upp Åland, problemen vi diskuterar är inte direkt existentiella. Men de kräver eftertanke och klokskap. Därför är det viktigt att infrastrukturministern Veronica Thörnroos fortsätter driva på kortruttsprojekten med fakta, inte känsla, som bas. Ett år hit eller dit spelar ingen roll i dagens läge bara slutresultatet för en gångs skull blir rätt. Skärgårdstrafiken är uppbyggd under en tid när plånboken låg i Finland. I dag bestämmer vi själv över samma plånbok och måste därför hushålla bättre.

Några siffror är viktiga i sammanhanget. År 1980 utgjorde skärgårdens befolkning elva procent av Ålands befolkning. I dag drygt sju procent. Sedan 1980 har de fastboende i skärgården minskat med tio procent medan fasta Åland under samma tidsperiod vuxit med tjugofyra procent. Samtliga skärgårdskommuner med undantag av Vårdö har förlorat befolkning sedan 1980. Detta är fakta som det är omöjligt att inte förhålla sig till. För hur ska vi förklara för de som kommer efter oss att pengarna är slut eftersom vi byggt hamnar som ingen använder?

Iakttagelse 1. Tydligare än så här blir inte smygsocialism. När man själv inte kan spara höjer man skatten. Min uppfattning är stark. Pengar arbetar bäst hos individen, inte i förvaltningen.

Iakttagelse 2. Båda tidningshusen blev inspirerade av gårdagens blogginlägg och gjorde nyhet av den franska irritationen. Vaket agerat! Ålandstidningen hänvisade till denna källa vilket är hederligt. Nya Åland gjorde det inte vilket är ohederligt. Ohjälpligt dyker en bild på en zebra och dess ränder upp på näthinnan. Och leende går jag till jobbet! Ha en fin torsdag.

Det har historiskt sett visat sig vara en klokare väg att tänka efter före, hellre än efter. Killen med skottkärran är otroligt lik opppositionskollegerna i lagtinget.

Drickat som retar Frankrike

Jag berättade i går om Michael Björklunds storsatsning på Smakbyn i Kastelholm. Planerna är kreativa, långsiktiga och modiga och exakt vad som krävs för att hålla Åland kvar i matchen om kunderna och konsumenterna.

Men det handlar inte bara om mat och de drycker som förknippas med sådant. I en av de stora hallarna som snart står klara i Kastelholm ska det även ordnas med destillering av starkare grejer. På programmet finns hela det sortiment som togs fram i Tjudö vingårds regi med en såväl stark som överraskande nyhet – maltwhisky. De första proverna av de första treåriga testerna har redan skickats iväg och fått ett ”positivt bemötande”. Serieproduktionen startar när anläggningen står klar. Så här rapporterades det om nyheten för tre år sedan. Vid sidan av detta ska dessutom en ciderproduktion inledas.

Det finns dock som bekant berg i alla byar och i Smakbyns fall heter berget för ögonblicket Frankrike som reagerat starkt på varumärket Ålvados som hängt med sedan det i tiderna skapades av framlidne entreprenören och skaparen av Tjudö vingård, Peter ”Bongo” Eriksson. Denna reaktion kan tyckas yrvaken men är likväl ett faktum. Det lär nämligen finnas något liknande i Frankrike som heter Calvados som fransmännen menar att kan blandas samman med den åländska stänkaren. Det har kommit ett formellt brev till Finland och varumärkeskampen startar snart i full skala. Detta tar Michael Björklund med upphöljt lugn.

”De borde ha annat att göra än att bråka med sådana små spelare som vi ändå är”, menar han.

Varumärkestvister och namnbråk inom spritindustrin är ingenting nytt. Konjak får inte tillverkas utanför Cognac-distriktet i Frakrike. Whisky tillverkas i Skottland och resten av världen medan det i USA och i Kanada benämns whiskey. Det är enligt den gamla kända formeln som bråk uppstår. Där det finns män och pengar och makt blir det bråk. I synnerhet när man tillsätter sprit.

Vad kan då detta betyda för Ålvadosen? Knappast så mycket. Annat än troligen välkommen reklam då det står klart att hela Frankrike riktar sina blickar mot Smakbyn i Kastelholm. Själv håller jag tummarna för Ålvadosen.

Ålvadosen är en produkterna som i framtiden ska levereras ut från Smakbyn, men nu...

...protesterar Frankrike och menar att Ålvados påminner för mycket om Calvados vilket de säger sig bestämma över.

Smaken är framtiden

En riktigt bra start på dagen och veckan blev det i går då Centerns lahtingsgrupp åkte till Kastelholm och den smakby som just nu närmar sig den riktiga startlinjen den 14 november.

Krögaren Michael Björklunds visioner sträcker sig långt utanför att bara bli en restaurang bland andra. Han tänker bygga ett brand, ett varumärke kring Smakbyn och planerar för tjugo anställda till en början för att på sikt växa till sjuttio.
”Vi vill bli Sunds största arbetsgivare”, säger han.

Sådana visioner är det som skapar företag och utvecklar samhällen. Bara när man på riktigt vågar höja blicken finns förutsättningarna att nå riktigt långt. Han siktar mot den finska marknaden, den svenska och den ryska. Idén är att förpacka exklusiva åländska råvaror och sedan sälja dem på en premiummarknad.
”Folk blir pensionärer allt tidigare och vill ändå vara aktiva. Dessutom är de allt oftare allt friskare och allt mer välbärgade. Här finns fiske, jakt och golf. Bland mycket annat”, konstaterar Björklund som hittills lagt ner tre och en halv miljon euro i projektet.

Det stannar heller inte där. I förlängningen finns även planer för ett hotell med sextiofem dubbelrum på området. Fast för det behövs ytterligare fyra miljoner. Och fler parkeringsplatser, vilket just nu är en liten sten i det nödvändiga maskineri som måste finnas mellan landskapsregeringen och företagen.

Inne i restaurangen växer just nu inredningen fram efter idé av Bettina Ingves och Sture Ahlström. Handbilade jättestockar från Hammarlands djupa skogar reses av Bygg Ab, Klingbergs med flera och de fyrtiotvå arbetarna som haft jobb i anläggningen det senaste året. Det ska inte likna något annat. En zeppelinare ska hänga i taket och köket ska ses från matborden.

Som politiker är det med stolthet jag ser sådana här satsningar. Michael Björklund har vårdat sitt eget varumärke med stor finess genom åren och står nu redo för nästa steg. Han har idéer som ska sätta fart på hans egen satsning och på resten av samhället. Alla är inte oomstridda, det är det sällan med nymodigheter. Ändå är de nödvändiga. För när vi inte längre flyttar fram gränserna för vad som är möjligt. Då är det kört, som det heter.

Inte nog med detta. I morgon ska jag avslöja en liten nyhet som framkom vid samma tillfälle. Den berättar jag mer om i morgon.

Centern i verkligheten! Från vänster talman Britt, undertecknad,  Runar, Roger, stjärnkocken Micke och Tobben. I bakgrunden första steget i Micke Björklunds storsatsning på Smakbyn, något som ska märkas över hela Åland och hela Finland.

Handbilade jättestockar från Hammarlandsskogarna samsas med modernaste tänkbara teknik.

Från kontoret högst upp i byggnaden ska Smakbyn skötas och ledas.

Här vill Micke Björklund muddra och ta bort den sly som i dag döljer en av världens vackraste utsikter. Förr fanns här vidsträckta åkrar och blänkande sjöar. Nu bara buskar.

Det är den här åkerplätten till höger på bild som Micke B vill köpa från landskapet men hittills fått nej. Den tredje anhållan är nu inlämnad. Detta är ett av tillfällena då LR på riktigt måste fråga sig vad som är viktigast. Omsorgen om forntiden eller att skapa förutsättningar för framtiden.

Några ord om revisionen

I dag handlade det om ett förslag till ny revisionsmyndighet på Åland, Landskapsrevisionen. Ungefär så här föll mina ord innan behandlingen i lag- och kulturutskottet tar vid.

Fru talman,

Det är goda nyheter att vi på Åland äntligen har kommit så långt i förvaltningen av vårt landskap att vi står inför ett nytt sätt att revidera vår verksamhet. I andra nordiska förvaltningar har det visat sig att en storsatsning på just revisionen utgör en av de nycklar som behövs för att hitta rätt till framtiden. Jag deltog själv som åländsk representant i ett stort nordiskt revisionsmöte i Köpenhamn senaste vår och blev såväl imponerad som inspirerad över den kraft och entusiasm med vilken förvaltningens revisorer tacklar sina uppgifter hos våra nordiska grannar. Det ska redan nu slås fast. De har hunnit längre än vi. Där är det fokus på framtiden lika mycket på den tid som varit, förmodligen mer. 
De landskapsrevisorer vi haft på Åland och som jobbat hårt har förvisso gjort ett bra arbete med synnerligen begränsade resurser men det är inte säkert att det varit det mest professionella sättet att utföra uppdraget på. En revisor är i dag så mycket mer än en kontrollant med uppgift att i efterhand berätta vad som gått fel och hur mycket det kostat. Modern revision är rätt använt en tydlig vägvisare och ett viktigt stöd i den dagliga verksamheten. Mot bakgrund av de utmaningar hela det åländska samhället står inför behövs alla händer på däck. Vi måste ställa om vårt landskap så att intäkterna räcker till utgifterna och det blir både tungt och svårt.

Vi ställer oss positiva till en ny myndighet då vi tror den kan hjälpa oss alla att jobba kostnadseffektivare. Men det finns några delar i och utanför lagförslaget som vi tycker lag- och kulturutskottet kan titta lite närmare på.

I förslaget till en ny oberoende revisionsmyndighet, Landskapsrevisionen, tar landskapsregeringen inte ställning till hur stor personal myndigheten ska ha. Inom Centern har vi tittat på det där och tycker inte man under själva uppbyggnadsskedet ska sikta på fler än tre anställda, inklusive myndighetschefen. Det antalet motsvarar i stort sett dagens bemanning. Den åländska förvaltningen är med undantag för ÅHS-apparaten så pass begränsad att en person med fördel kan ta ansvar för hela granskningen. När det gäller ÅHS behövs troligen ett samarbete mellan två eller flera revisorer. Verksamheten är komplex och pengarna många, för att uttrycka det försiktigt. Här gör man troligen klokt i att sätta in rejält med resurser även på uppföljning och effektivitetskontroll för att i det långa loppet spara skattepengar.

Uppstår det akuta situationer kan revisorsmyndigheten alltid köpa in externa tjänster vilket möjligen sätter fingret på en svag punkt i den nya myndigheten som ju, enligt förslaget, ska underställas lagtinget. Det måste klargöras vad som händer om någon vill överklaga myndighetens beslut, till exempel i samband med offentliga upphandlingar. Då lagtingets beslut inte kan överklagas måste det stå klart hur besvären ska gå till hos en myndighet som lyder under den lagstiftande församlingen. Detta bör utskottet granska med särskild noggrannhet. Det finns troligen också andra utmaningar i att den nya myndigheten föreslås ligga under lagtinget istället för landskapsregeringen.

(OBS! I lagförslaget nämns att besvären ska riktas till Högsta förvaltningsdomstolen. Eftersom detta är första gången någon kan överklaga ett beslut från en myndighet i lagtinget, tycker jag ändå utskottet åtminstone kan ha det bakom örat och avgöra om det är tillfyllest.)

Ändå är det övergripande sett klokast att det är lagtinget som granskar landskapsregeringen istället för att förvaltningen granskar sig själv. Genom det förfarandet blir det hela transparent och lätt att begripa. Därför är det viktigt att även detaljerna är klara redan på förhand. Små tuvor får inte välta alltför stora lass. I sista ändan handlar det faktiskt om något så enkelt som att vi själva bestämmer. Det är det som självstyrelsen är till för. Andra gör annorlunda, vi gör som vi själva tycker är bäst för oss. Vi ser gärna att utskottet mins det i den fortsatta behandlingen,

I lagförslaget föreslås att myndighetens chef ska tillsättas för sju år med möjlighet till en förlängningsperiod, alltså totalt fjorton år. Det är bra. Sju år är varken för långt eller för kort men sätter ändå en tydlig början och ett tydligt slut på uppdraget.

Det är enligt Centerns mening också angeläget att samtliga revisorer arbetar med såväl årlig revision som med så kallad effektivitetsrevision som även nämns i lagförslaget. Vid effektivitetsrevision är det alltid medborgarperspektivet som är centralt. Det handlar kort och gott om att se till att skattebetalarna får valuta för pengarna. Att man gör saker på rätt sätt. I dagens revisionsvärld är det det som i sista änden kanske är det allra viktigaste. Den situation som Åland står inför kräver att vi gör saker rätt i alla lägen.

När den nya myndigheten väl fungerar behöver den moderniserade revisionen absolut inte stanna inom landskapets fögderi. Man borde ha som målsättning att även inkludera den kommunala sektorn. Detta förutsätter dock troligen nyanställningar och avtal med såväl kommuner som kommunförbund. Det vore också önskvärt att fortsätta samarbetet med den svenska Riksrevisionen som ju gjort ett ambitiöst arbete med översynen av den åländska revisionsverksamheten. Är man liten i en stor värld är det dumt att inte fråga om hjälp där sådan finns.

Samtidigt som den nya revisionsmyndigheten inrättas under lagtinget borde man också överväga att föra våra ombudsmannafunktioner (diskriminerings- och dataombudsmannen) under lagtinget. Det skulle inte minst en gång för alla placera dem på rätt ställe i myndighetshierarkin. Det kunde i vart fall utskottet ha i minnet i den fortsatta behandlingen kring denna första egna myndighet under lagtinget.

I ett nordiskt sammanhang är Åland sist ut (möjligen tillsammans med Grönland) med att ordna till revisionen på ett professionellt sätt. Alla andra lagstiftande områden i Norden har redan gjort det. Dock borde man överväga nödvändigheten och nyttan med att knyta den nya myndigheten närmare något av utskotten, rentav att skapa ett enkom revisionsutskott. I övriga Norden finns ett parlamentariskt organ som jobbar med revisionen. På Färöarna där man för inte så länge sedan skapade den nya Riksrevisionen har man ett parlamentariskt revisionsutskott där alla partier sitter med. Det kunde vara skäl för utskottet att höra färingarna hur de tacklat det hela. Riksrevisionen där har varit synnerligen aktiv och hade fram tills i sommar lyckats avsätta fyra ministrar efter kritiska revisionsrapporter. Om det i sig är önskvärt har vi ingen åsikt om men nog visar det på handlingskraft alltid. Ett utskott kunde också utgöra ett viktigt stöd till landskapsrevisorn i dennes uppdrag. I Finland har man också inrättat ett revisionsutskott som inte minst i samband med nödlånet till Grekland var instrumentellt på flera sätt.

Avslutningsvis. En bra revisionsmyndighet kommer att spara mycket pengar för hela Åland. God kontroll, både juridisk och finansiell, som sker rimligt snabbt kan spara mycket skattepengar och även åstadkomma förvaltningsmässiga förbättringar.

Fru talman, det kan inte nog understrykas att behovet av en ny landskapsrevision är stort. För allas vårt bästa. Tack.

Dagens revisorer är inte bara misstänksamma. De är också viktiga för att bygga en förvaltning som blir mer kostnadseffektiv och därmed bättre för medborgarna.

Inför veckan som kommer

Skulle jag helt fräckt få bestämma helt själv över veckan som kommer så vet jag redan nu vad som väntar. På måndag är det debatt i plenum där bland annat den kommande revisionslagen ska diskuteras. Mina egna, förhoppningsvis kloka ord, kan du läsa här i morgon.

På tisdag är det failvarning. IFK möter FC Honka hemma medan jag sitter på infrastrukturnämndsmöte (BREAKING NEWS, detta möte är på måndag nästa vecka! Jag kan gå och se matchen med egna ögon!! I övrigt stämmer allt.). Målbilden är följande. IFK vinner med 3-1 och jag förmår övertyga mina nämndkolleger om behovet av besparingar. Just nu ser det kymigt ut på den fronten då olika avdelningar från andra nämnder befarar att världen som vi känner den går under om just deras avdelningar måste flytta. De borde verkligen kamma sig och på allvar ställa sig själva frågan: vilket är bäst för våra kunder?

Eftersom det gått troll i denna fråga samtidigt som stadshuset i stort sett aldrig genomgått en renovering kan det vara dags att göra följande ganska dramatiska drag: flytta ut varenda kotte från stadshuset, göra en grundrenovering alltmedan man funderar på det framtida servicebehovet. Flytta tillbaka de som verkligen måste vara där. Och sedan fortsätta med livet och arbetet. Det skulle inte minst komma till pass i ekonomiskt bistra tider där byggsektorn skriker efter jobb.

På onsdag kommer en av världens främsta redaktörer till Åland. Henne ska det bli utomordentligt roligt att träffa!

Torsdagen går till Ålands utvecklings Ab och så lite ungdomsfotboll på kvällskvisten.

Fredag blir det skördefest för allt vad det så kallade tyget håller. Med ett undantag. Jag ska träffa två rekordeliga kvinnor och en rekorderlig man för att skratta åt tider som gått och fundera över tider som kommer. Blir ett kanonslut på veckan.

Lördag kväll går till middag med goda vänner. En middag i skördefestens fotspår. Söndagen är tammefan, som det heter, tom.

Nu kör vi!

När vintern lägger sig över Mariehamn borde stadshuset vara tomt och renoveringsarbetet pågå innanför husets tjocka stenväggar. 

Fattar inte riktigt vad den  här bilden gör här, men den är fantastiskt rolig!

Bra jobbat på Paf!

Inget gläder mig lika mycket som när ålänningar tar för sig här i världen. Exemplen är många, tag bara detta och detta. Men jag menar inte bara prestationer inom sport och kultur och olika yrkeskarriärer.

Minst lika viktigt men inte alltid lika uppmärksammat är de exportframgångar som åländska företag lyckats genomföra. De är lika betydelsefulla för vårt örike som inflyttningen som stoppar inaveln. Tack vare pengar utifrån kan den åländska ekonomin fortsätta växa och frodas. Det finns många historiska exempel men särskilt ett pinfärskt. I dag berättar Paf att man gjort ett samarbetsavtal med La Liga, världens i dag främsta fotbollsliga. Det är modigt, kreativt och framåtinriktat. Morgondagens affärer hittar man bland kompisarna från i dag. Relationer blir reda pengar. Men det är inte bara Paf som bolag som berörs.

Det är en viktig signal till alla som växer upp på Åland. ”Ja, vi har växt upp på en liten ö i Östersjön. Tack vare det har vi modet att utmana vem som helst, vad som helst och var som helst”, lyder signalen.

I en krympande värld är det alltid den som har de snabbaste fötterna som vinner. Och flest med vänner.

Det hjälps inte men hur man än gör måste någon alltid gå först. När det gäller att modigt utmana en stor värld är det just nu Paf som tagit ledningen. 

Ett litet tankeexperiment

Avslutade gårdagen tillsammans med övriga klubbmedlemmar i lagtingets auditorium. På dagordningen fanns blott ett ämne. Hur ska Åland och dess sexton kommuner klara servicen till sina medborgare i framtiden? Frågan är både lätt och svår samtidigt. Lätt för att det är nödvändigt. Pengarna måste i framtiden användas klokare än i dag. Svår eftersom viljorna liksom vägarna är många. Det framstod extremt tydligt i går. Idéerna formligen forsade fram under diskussionen. Detta är inget nytt, den kommunala strukturen på Åland har diskuterats sedan begynnelsen.

Inom landskapsregeringen pågår dessutom ett konkret arbete i form av en samhällsstrukturreform som i allt väsentligt går ut på samma sak. Hur ska man så långt det är möjligt bibehålla servicen till medborgarna till en billigare peng än i dag?

Vi borde försöka hitta en lösning som går ut på att alla (eller i vart fall så många som möjligt) har det lika bra som i dag, fast till en lägre kostnad. För att lyckas med det tror jag dagens kommunala strukturer är en bra början. Genom att vara engagerad i sin kommun är man själv med och formar sin egen framtid likväl som andras. Ändå är det ett faktum att vi i dag har sexton kommunkanslier som gör i stort sett samma saker. Skriver protokoll, räknar löner, administrerar väghållning, skolor, åldringsvård och barndagvård. Lite yvigt uttryckt.

Låt mig då komma med ett tankeexperiment. Vad skulle hända om man med i stort sett omedelbar verkan skulle flytta kommunalkontorens sysslor i Geta, Saltvik, Sund och Finström till Godby? Och på samma sätt all administration på Vårdö, Kumlinge, Sottunga, Kökar, Brändö och Föglö till Degerby. Samt kontoren i Hammarland, Eckerö, Lemland, Lumparland och Jomala till Kyrkoby i Jomala? Inget mer och inget mindre. Alla fullmäktigen skulle finnas kvar liksom alla styrelser och nämnder för att på det viset bibehålla de politiska strukturerna och medbestämmandet.

Jag vet att det finns minst hundra skäl till att detta är ”omöjligt”. Men frågan är om det finns minst hundra plus ett skäl till att det är nödvändigt? För sist och slutligen. Hur viktiga är egentligen de kommunala kommandobryggorna för de invånare som vill ha vård, skola och omsorg så nära sig själv som möjligt? Om alternativet är att alla går på knä ekonomiskt, till följd av allt högre skatteuttag och allt sämre service? Genom att samarbeta på bred front skulle man sannolikt nå kraftiga samordningsvinster.

Frågan jag kastar fram ska betraktas för vad den är. En vild tanke framkastad i en brainstorming. Bakgrunden är brutalt ekonomisk. Det Åland vi känner i dag är inte samma Åland som vi ska bo i i morgon. För att vi ska kunna fortsätta utveckla vårt samhälle måste vi först bringa det i finansiell balans, sedan kan vi på allvar börja investera igen. I dag gör hela Åland av med mer pengar än som flyter in. Så kan det inte fortsätta.

Och när jag en gång håller på. Hur klokt är det på riktigt att ha två högstadiedistrikt utanför Mariehamn?! När ett skulle klara av elevunderlaget utan minsta problem.

Och med det får jag önska alla en trevlig helg!

När det hänger på att man är hungrig finns alltid lösningar att hitta.

Ett dygn, minut för minut

24 timmar är allt man behöver för att komma nånstans här i världen. Så här ser mitt senaste dygn ut:

1915-2100 Föreläsning i Ystads bibliotek. Häftig upplevelse att berätta om vår bok för folk som på riktigt gått omkring och varit rädd för ”Gryningspyromanen”.
2132-2221 Pågatågen Ystad-Malmö. Ett tåg är ett tåg är ett tåg...
2238-0630 Nattåget till Stockholm. Eller så är det ett sovtåg. Ett lurigt isterband till lunch gjorde natten intressant...
0730-0925 Buss Cityterminalen-Grisslehamn. Trådlöst internet! Makes you smile.
1000-1315 Ms Eckerö till Berghamn. Grisslehamnstorsk, för god för att låta bli.
1320-1345 Buss Eckerö-Mariehamn. Somnade vid Svibybron.
1400-1600 Möte med finans- och näringsutskottet. Ett fantastiskt gäng med stor insyn i såväl stort som smått.
1615-1630 Hämtade nya kontaktlinser. Ska bli nice att börja se nåt igen!
1630-1700 Landade hemma. Läste post, öppnade räkningar och väskan.
1700-1815 Lagade mat och åt och gick igenom kommande dagar.
1815-1845 Läxläsning och fritid. Engelska, finska och några gamla tidningar.
1900-2130 Partimöte kring tänkbara kommunala samarbeten. Har ej ännu börjat, rapport kommer i morgon.
2345 Over and out.

Mer än så behövs inte för att lägga ytterligare en dag till de tidigare. Inte mindre heller.

Det senaste dygnet har tiden åtminstone inte stått stilla.

Läsarmöte i Skurup

Är på plats i Skåne. Närmare bestämt i Skurups bibliotek som i går ordnade en gentil författarträff mellan undertecknad och David Widlund som skrivit reportageboken om ”Gryningspyromanen” och Skurupbor. Platsen är intressant. Det var precis i Skurup som mordbrännaren Ulf Borgström bodde under de år då han gjorde sig känd som Telesabotören, innan han gav sig på mordbranderiet. Många av de som kom till vår föreläsning hade egna minnen och många frågor om ”Gryningspyromanen”.

Den viktigaste av dem alla handlar om vad som händer när han släpps ut ur det fängelse där han i dag sitter. Prognoserna är rätt risiga. Hämndmordbrännare av den kaliber Ulf Borgström representerar blir sällan eller aldrig ”korrigerade”, visar den gärningsmannaprofil som FBI-expertisen mejslat fram. De blir tvärtom värre. Därför är den 3 april år 2016 ingen dag som skåningarna vi träffar på ser fram mot särskilt mycket.

Är man i Ystad är det Radioactive som gäller. De begriper sig på nyheter och ställer upp när det är författare i stan! Livesändning och allt.

David lägger ut texten om vad som formade mannen som under i närmare två decennier höll så gott som hela Skåne i ett skräckgrepp. Frågorna var många och engagemanget stort bland åhörarna.

Hotellrum med havsutsikt, kallas detta stilleben!

Ibland händer det att även skrivare rör sig på stadens gator, som helt vanliga män. Ystad bjöd på ett osannolikt vackert septemberväder i dag.

I kväll händer det igen. Då ska vi möta Ystadsborna och berätta om arbetet med boken. Det ska bli spännande, för de stod ännu närmare mannen vår bok handlar om än Skurupborna. Detta är människor som levde sida vid sida med Ulf Borgström. För dem är det inte en ”spännande historia” eller ”en dramatisk jakt”. För dem var det en skräckfylld verklighet som de i många år levde mitt i. Nu är det lugnt. Sedan Borgström greps har antalet anlagda bränder minskat med hälften i Skåne. Men om bara tre och ett halvt år kan han vara ute igen. Kring det faktumet växer oron.