Ett köp som väcker frågor

Det är beklämmande att så många ministrar i Ålands landskapsregering utvecklat en sådan aversion gentemot möjligheten att bygga tunnel mellan fasta Åland och Föglö att de inte längre tar till sig fakta. Det spelar ingen roll att Färöarna är ett örike där tunnlar byggts sedan decennier tillbaka eller att Island gjort likadant liksom Norge. Tunnlar är inte längre något konstigt eller farligt, det är en väg som går under marken och som skapar frihet och framtidstro och utveckling.

Från dagens frågestund där jag frågar infrastrukturminister varför han så envist motsätter sig en fast förbindelse till Föglö från Lumparland. Något svar av värde fick jag inte. Foto: Harry Jansson. 

Jag blir bestört över den verklighetsförnekelse som gör att argument inte längre biter och ser likheter med Brexitanhängare och klimatförnekare.

”Det spelar ingen roll vilka argument ni har, ni har ändå fel”, lyder budskapet som riskerar bli en dyrköpt läxa för skärgården som missar ett unikt tillfälle till utveckling.

En tunnel till Föglö skulle skapa möjligheter på en nivå man inte ens kan föreställa sig. Jag lyfte upp detta i en frågestund i dag och jag fyllde på med ett inlägg till den aktuella spörsmålsdebatten. Jag sade ungefär så här och hoppas alltjämt att lagtingets ledamöter ska ta sitt förnuft tillfånga och skapa en öppning för att bygga en tunnel i samarbete med det privata näringslivet.

Talman,

det är förbryllande hur en upphandling av en färjlinje till Föglö kan gå från uppskattade 47 miljoner euro till föreslagna 67 miljoner omräknat till dagspriset på pengar. Verkligheten blev alltså 43 procent dyrare än det var tänkt och det är ett av de största affärskontrakten i den åländska självstyrelsehistorien. Det finns många frågor kring detta vid sidan av det underliga i att beslutet togs på enskild föredragning istället för i plenum och att dessa pengar inte finns i någon budget. Man kunde förväntat sig något nytt mot bakgrund av denna penningmängd men sanningen är att man i stort sett gör samma sak som förut och förväntar sig ett annat resultat.

När denna spörsmålsdebatt började i måndags reste jag i en replik frågan om minister Mika Nordberg verkligen var nöjd med utfallet i anbudet och informationen till lagtinget. Jag fick till svar att det fanns huvudsakligen fyra olika skäl till att kostnaderna skenat.

1. Det första av dessa är att det råder rusning till varven från hugade hybridbyggare och att särskilt efterfrågan i Norge höjer priserna. I samband med informationskvällen häromveckan framkom att anbudets vinnare som bygger fartyget hade vänt sig till 20 olika varv för att pressa ner priserna så mycket som möjligt. Någon säger alltså inte hela sanningen, ministern hävdar att det finns kapacitetsbrist vid varven medan motparten menar att konkurrensen varit stenhård vilket upprepades flera gånger.

2. Det andra argumentet för att priset gick i taket är kravet på en reservfärja. Detta kan dock inte ha kommit som någon överraskning, det framkom ju väldigt tydligt som ett krav i anbudshandlingarna och borde därmed ha ingått i ministerns ursprungliga kostnadsanalys.

3. För det tredje nämner ministern återköpsklausulen som fördyrande men det har jag svårt att tro eftersom även den nämns i anbudshandlingarna och borde ingått i kalkylerna.

4. Det fjärde argumentet som ministern inte riktigt nämnde i sitt svar i måndags men nog i massmedia var att det handlar om förhandlingsteknik. Man ska alltså inte visa hela handen i början av spelet. För oss här i salen som representanter för skattebetalarna blir detta snärjigt och effekterna svårförutsägbara. För när vet man om landskapet hittar på eller inte? Betyder detta framöver att när landskapsregeringen säger 100 så menar man 143? Och vice versa. Det ger en underlig bild av självstyrelseregeringen som affärspartner och det gör det i vart fall inte enkelt att göra ekonomiska bedömningar i den här salen. Jag förenar mig i Axel Jonssons analys som landar i att finans- och näringsutskottet måste ta upp frågan om hur fullmakter ska hanteras av landskapsregeringens ministrar.

Det stod från början klart att de uppskattade 47 miljonerna för Föglölinjen var alldeles för lite. Man ville, lite karikerat, köpa en hel färja men var redo att betala bara för en halv och det leder oss till den svåra frågan. Varför gjorde man en sådan monumental miss? För att man inte begrep bättre eller för att man ville skoja lite med säljarna? Eller ännu värre; för att man inte ville berätta hela sanningen för köparna – de åländska skattebetalarna eftersom det hade riskerat projektet och de inbesparade tio minuterna i färden från Föglö till Lumparland?

Jag tycker detta är besvärligt. Landskapsregeringen har valt att i regeringsperiodens sista minut tvinga igenom en jätteaffär på sammanlagt 100 miljoner euro vilket nästan skulle räcka till en tunnel hela vägen från Svinö till Degerby. Detta är inte ett ansvarsfullt sätt att hantera skattepengar på. Det kloka hade varit att använda miljonerna till att göra skillnad, genom att bygga en tunnel.

Om bara någon vecka kommer en fullständig miljökonsekvensbedömning av Föglötunneln från privata entreprenörer. Själva tunneln kan sedan byggas på tre år, något som skett under betydligt mer besvärliga förhållanden på Färöarna.

Det är vår plikt som ålänningar och lagstiftare att analysera olika förslag. Att anta detta nu aktuella anbud som saknar tydliga budgetbeslut och spränger ramarna är att missa en unik chans att höja värdet på hela Åland, på riktigt sänka koldioxidutsläppen och skapa frihet och framtidstro i skärgården.

Ändå väljer man att betala mer pengar för att få mindre värde. Det är problemet med den aktuella upphandlingen. Åland behöver tunneln.

Mot den här bakgrunden aviserar jag en åtgärdsuppmaning i form av en kläm till vårt spörsmål och föreslår en bordläggning till måndagens plenum.