Den stora utmaningen ligger i finansieringen av pensionerna. För en pension ska man i teorin spara in under sitt yrkesverksamma liv med hjälp av sin lön. Men när folk börjar leva allt längre (samtidigt som pensionsinbetalningarna inte blir högre) kan pengarna börja sina mot slutet av livet. Om det händer en eller tio eller hundra eller tusen är det inte så farligt. Om det är ett halvt land är det för mycket.
I Sverige väljer därför statsministern att flagga för detta redan nu och möts förstås genast av våldsamma invändningar från vänsterblocket som hellre skulle gå ner på 30-timmarsvecka med sänkt pensionsålder. Något som naturligtvis varken är möjligt eller önskvärt. Människan ska arbeta och vara till nytta och inte vakta sofflocket i väntan på slutet.
Detta som händer i Sverige är dock inte vårt problem, vårt problem är mycket större. Finland dras med en åldersstruktur som är mycket värre än den man har i Sverige. I Finland och på Åland har vi alla att se fram mot allt fler pensionärer i förhållande till arbetsföra än på de allra flesta andra platserna i Europa. DET är den stora utmaningen. Och mot den bakgrunden är det rentav förödande att det så kallade lokomotivet i finländsk ekonomi, Nokia, av allt att döma är på väg att lämna den finländska järnvägen.
Man behöver inte i dagens läge vara väldigt påläst för att begripa att läget är kärvt. Och som alla vet finns det bara en sak att göra när läget är kärvt. Jobba hårdare och längre. Simple as that.
Och tror ni mig inte ska ni fråga grekerna.
Och som vanligt, när argumenten tryter, tar oppositionen som med stor säkerhet kommer från vänsterfilen till ironi och sarkasm. Som objektivt sett ändå är ganska roliga!
Jag tror att mitt inlägg tidigare i veckan tydligt talar om min åsikt i den här frågan :-)
SvaraRadera