Jomenvisst, är detta konstigt!

Som talman har jag den ovärderliga förmånen att varje dag vandra genom ett hus där konsten bor – Ålands lagting. Här hänger målningar i rummen där vi möts och formar framtiden. Skulpturer vilar som viskningar i tystnadens hörn. Färger, former och uttryck följer oss i vardagens rörelse, som ett andrum för själen. Och ändå – hur ofta stannar jag verkligen upp? Ser, inte bara betraktar?

I dag fick jag göra just det.

Tillsammans med en grupp konstnärer – ledda av Kjell Ekström, tillsammans med vicelantrådet och kulturministern Annika Hambrudd – från Åland, Bornholm, Öland och Ösel, här för att skapa en vandringsutställning på Önningebymuseet, gick jag genom lagtingets salar med nya ögon. Deras blickar, fria från vanans slöja, öppnade något även i mig. De såg det jag börjat ta för givet och i deras stilla, prövande betraktande, kryddat med insikter i de praktiska detaljerna, uppstod ett möte. Inte bara med konsten, utan också med mig själv.

Vi stannade inför Juha Pykäläinens praktverk Ålands hav i plenisalen ett konstverk jag passerat tusentals gånger. Jag har alltid tyckt om den, känt hur den andas hav och vind, himmel och rörelse. Och i dag fick jag se mer. Inte bara skönheten, utan spegeln. För där, i färgernas lek och vågornas skimmer, gömmer sig våra egna ansikten. Alla ledamöter kan, med lite vilja och öppen blick, ana sig själva i reflektionerna. Det är inte en symbol, det är en spegling. Och jag frågar mig: hur kunde jag ha missat det?

Kanske för att jag ofta ser – men mer sällan försöker förstå.

I talmansrummet hänger Carolina Sundelins målning av en liten växt, funnen på Degersand i Eckerö. Så obemärkt att den knappt syns med blotta ögat, men i hennes penseldrag har den blivit något större – en berättelse, en upptäckt, ett ljus över det lilla. Det är en påminnelse att det försynta, det undansmugna, ofta rymmer de största skatterna. Om vi bara ger oss tid att lyssna. Likt som de vackraste gåvorna kommer i de minsta förpackningarna.

Konsten har den förmågan.

Den sopar inte bara bort vardagens damm från våra själar, som Picasso en gång sade. Den bjuder oss att dröja vid det vi annars rusar förbi. Den viskar att det vi inte förstår vid första ögonkastet, kanske är det vi mest av allt behöver.

Jag önskar att jag oftare tog mig den tiden. Att stå stilla. Att möta ett verk med både ögon och hjärta. Att låta det tala och kanske svara, någonstans inom mig själv.

Tack, ni konstnärer, som hjälper oss att se. Inte bara med ögonen, utan med ett öppet sinne. Genom er blir våra rum rikare, våra dagar djupare – och våra liv lite mer levande.